Tsunami, apatiska barn och FRA-lag

När jag började blogga för många år sedan, på annan plats, så var två av de stora frågorna apatiska barn, hur de behandlades illa av svenska myndigheter (då s-styrda) och Tsunamin, s-regeringens handlande och icke-handlande och smusslet därefter i regeringens handläggning. Jag gick hårt åt regeringen i båda frågorna.

Betr de apatiska barnen så skedde en viss reträtt till slut, men nu tycker jag mig förstå att dagens m-minister rör sig i fel riktning och att antalet apatiska flyktingbarn visar en tendens att öka. Jag måste nog kolla upp det mera. Men det känns illavarslande.

Betr tsunamin så har vi de s.k. tsunamibanden. De som skulle, förmodar man, bringa viss klarhet i vad gårdagens makthavare (s) sysslade med de aktuella dagarna.
Johan Westerholm och bloggaren "Alla dessa åsikter" beskriver ur olika aspekter det oroväckande, ja vidriga i Alliansregeringens hanterande av Tsunamibanden. De visar hur lite makthavares påstådda ideologi betyder när de väl kommit till makten. Liksom båda dessa bloggare anser jag att det inte är rätt när far super. För att anspela på ett gammalt ordspråk.
Fel är fel, vare sig man kan ha sympati eller antipati för de (angivna) grundvärderingar som styr styrande. Än en gång visar det sig att det överskuggande för dagens makthavare är just makten, att skydda makten.

Frågan om Tsunamibandens eventuella offentliggörande var uppe för ett par år sedan, då regeringen ville hemligstämpla dem för 70 år. Detta kritiserades och underkändes av lagrådet. Bea Ask menade då att man skulle lyssna på lagrådet och kanske behövde göra en del ändringar.
Nu vet vi vad hon - och regeringen - menar. Förslaget strider mot tryckfrihetsförordningen i grundlagen, därför ändrar man, nej inte mörkläggningsförslaget, utan grundlagen! Det är syftet!

Ytterligare ett steg i att begränsa folkets insyn i den makthavade klassens göranden och låtanden. En begränsning i de medborgerliga rättigheterna. Ett sätt att ytterligare fördjupa klyftan mellan de styrande och de styrda. Johan W beskriver även min vrede utomordentligt också i detta blogginlägg.

Jag förmodar att fler än jag ser likheter och samband med hur Alliansregerigen också (miss-)skött FRA-lagen. Hur politiker i styrande ställning ger sig själva rätten att in i minsta detalj kontrollera oss vanliga undersåtar. Samtidigt som de ser till att deras maktutövning skall undandras kontroll.

Och därmed blir det mindre utrymme för sakligt grundad öppen demokratisk debatt.
Utförsbacken blir allt brantare.

Är det för sent att byta regering nästa år? Och var finns realistiska och ärliga alternativ? Alternativ till Bodströmsamhället och mörkläggning. Alternativ som inte bara i ord utan också i handling står för demokrati, insyn, offentlighet, integritet, rättssäkerhet, frihet.

Frihet är inte en fråga som längre kan kopplas till en ideologi. Förr var det ju liberalismens främsta ledstjärna. Dock ej så i Sverige längre av de parti(er) som kallar sig liberala. Och i det röd-gröna lägret finns ingen självklar frihetskänsla. Dock finns många där som ändå kämpar för frihet och demokrati.
Men hur få betongen att krakelera hos maktpartierna?

Kan och vågar piratpartiet ta ett större tag för att greppa dessa frågor? Ser de parallellen mellan sina integritetsfrågor och den obefintliga transparensen i regeringens hantering av Tsunamibanden och det som följer därav?