Gynnar piratpartiets gruppval dess syften?

Nu spekuleras det om hur piratpartiets köttgryta ska användas, vilka som ska få vara med i den dansen. Håhå, jaja. Tills vidare vill jag bara hoppas att det sker på ett sånt sätt att pengarna kommer till maximal nytta...

Att pp i första hand funderat på att ansluta sig till antingen den liberala eller den gröna gruppen har ju varit bekant länge. Nu erfar jag att det Christian E till slut stannade för den gröna gruppen. Han tycks ha i stort sett goda erfarenheter av alla kontakter hittills.

Frågan är om valet verkligen gynnar det som piratpartiet sagt sig stå för, integritet och medborgarrätt, rättssäkerhet etc.

Beslut i Europaparlamentet sker ju genom kompromisser och förhandlingar. Antingen den socialistiska gruppen eller högergruppen måste vara med i en majoritetskoalition. Men dessutom måste en el flera mindra grupper vara med. Om än "liberalerna" inte minst i Sverige sprungit ifrån de liberala frihetsprinciperna (sen må Cecilia Wikström säga vad hon vill om det) så bör de ändå i EU ligga bättre till som sällskap för pp än de gröna. Inom de gröna finns en teknikfientlighet som knappast känns rätt i dessa sammanhang. Om jag minns rätt så är den liberala gruppen också lite större än den gröna.

En annan negativ följd av pp:s val är vad det kan ge för signaler inrikespolitiskt. De grönas sällskap i Sverige är knappast pålitliga vad gäller pp:s frågor.
Att pp nu hamnar utan direkt påverkan på något av allianspartierna är inte bra. Dessa behöver den spark i baken som ett tätt samarbete med pp skulle inneburit. PP säger sig ju självt inte vilja leva för evigt, men deras frågor, som Christian E själv inser, är ju i grunden djupt liberala. Och de måste drivas och försvaras bredare och även sedan pp lagt av.

Nu är jag rädd att det visserligen kan bli ett visst samarbete över partigränserna i europaparlamentet, med okänt resultat.
Men - gruppvalet kan innebära att de övriga partierna på den svenska scenen fortsätter sin vandring mot avgrunden. Att de blundar och föga lär av valet till eu.
Det vore verkligen inte alls bra!

Jag har skrivit ovanligt lite en tid...

... av olika orsaker. Men som Farmorgun tröstade mig, även om man tar en paus så finns det andra som skriver, som tar över. Ja, visst är det underbart! Internet, och speciellt bloggandet är en värld där det alltid råder aktivitet.

En av de saker som upprört mig denna tid är givetvis utvecklingen i Iran. Hur regimen och dess hantlangare inte drar sig för att döda demonstranter som vill ha frihet och demokrati. Hur internet i möjligaste mån stryps. Men - ändå - folk hittar kryphål för att kommunicera och uttrycka sin längan efter demokrati.
I Sverige var det för några dagar sedan ett år sedan FRA-lagen röstades igenom av den svenska riksdagen och dess åsiktspoliser.
Att de inte skäms!

Alla i allianspartiera utom Camilla Lindberg borde skämmas. Ser till min glädje att hon vidhåller sitt motstånd mot FRA-lagen.

Bland övrigt ser jag att eftervalsanalyserna gått in i ett intressant skede. Vad händer och händer icke? Med piratpartiet? Med fp, centern, moderaterna, oppositionen. Tar de någon lärdom av valet? Och hur ser det ut idag inför den nya FRA-omröstning som kommer i höst?

Nog hoppas jag kunna och hinna skriva lite mera snart igen...

Fp-nytt. Godnatt eller godmorgon för liberalismen?

Nå, tyd nu inte rubriken som att liberalismen och folkpartiet är något som till varje pris hänger ihop. Men ändå...

Lars Leijonborg avgår som minister. Rent politiskt har det knappast någon betydelse... Eller har det det? Leijonborg sågs, bl a av mig, som motståndare till både nyliberaler och "betongliberaler" t ex då Jan Björklund utmanade honom i partiledarstriden omkring 2000. Men efter 2002 gled han och därmed partiet alltmer åt höger och gav plats för folk av Johan Pehrssons typ. Därför vara det 2007 bara naturligt att Jan Björklund tog över i kompani med Batong-Johan. "Naturligt", men inte önskvärt för den som ser sig som (social-)liberal.

Det intressanta blir vem som utses efter Lars L som högskoleminister. Blir det Johan Batong, då känns det verkligen mycket tungt för luttrade (och/eller avhoppade) folkpartister. Då är det godnatt.
Till exempel Erik Ullenhag vore ett betydligt bättre namn. Som minister skulle han - förhoppningsvis - kunna låta sin socialliberalism tona fram bättre än idag, då han som partisekreterare måste vara en till partiledningen följsam tjänsteman.

Något mera positivt kan man dock se det faktum att Olle Schmidt utses som gruppledare för fp i Europarlamentet. Olle är den av de tre som invaldes som bäst kan försvara integritetsfrågorna. Nu kan vi bara hoppas att han kan lotsa de andra två (Marit Paulssen och Cecilia Wikström) rätt.
Och så blir det han som ska förhandla med piratpartiet om de vill bli med i ALDE-gruppen i EU.
Vilket bl a Annika Beijbom hoppas att de vill och blir.

F.ö. noterar jag att snart sagt varje dag så är det någon som i min blogg läser det som Hans Lindblad skrev i fjol höstas om fp´s agerande i FRA-frågan. Vi är väl en del som undrar om regeringen ska förstöra ännu en sommar med den frågan.

Marit räddade folkpartiet, men piratpartiets och miljöpartiets integritetsvärnande politik vann valet. Valanalys, del 3.

Marit Paulsen tycks fortfarande ha en viss dragningskraft. Hon talar med auktoritet och i lättförstådda fraser om jordbrukspolitik. Ger intryck av en gedigen tant. I dessa frågor tillåter hon sig lite egen profil också. I annat följer hon oftast snällt partiprogrammet. Ett par-tre dagar för valet i söndags gjorde hon dock en uppmärksammad svängning betr integriteten. Uttalade sig lite mera positivt, vilket var menat som ett försök att med ”kompromissprat” rädda tillbaka de folkpartister som var bekymrade över folkpartiets batongpolitik även på rättssäkerhets- och integritetsområdet. Det verkar har övertygat en del tvehågsna. Det stora lasset i den frågan drog dock Olle Schmidt och Annika Beijbom. Cecilia Wikström fick ett gott renommé när hon gick emot regeringen i FRA-frågan (men var står hon idag?) som en av ”de 6” fp-kvinnorna. Betr Ipred är hon däremot på medialobbyns sida, vilket uppenbarligen inte alla uppfattat. Detta sammantaget kan vara en förklaring till att fp tog oväntat många röster i valet till europarlamentet. Fps kramande av EU gjorde också att en del moderater tillfälligt lånade ut sina röster till fp.

Av ”gammelpartierna” var miljöpartiet det parti som tydligast tog ställning för integritetsfrågan. Vänsterpartiet talade med kluven tunga, dess främste kulturpolitiker Siv Holma är ju för Ipred, och det verkar dessutom inte som att vänsterväljare uppskattar personlig integritetet...
Miljöpartiet var dock enat, och då hjälpte det inte att det fanns en och annan integritetetsförespråkare i de andra partierna. Dessa föreföll dessutom tämligen nyvakna i den frågan. Förutom Olle Schmidt då.

Både moderaterna och sossarna agerar som okänsliga betongpartier, inte minst i frågor som intresserar framtidsinriktade väljare.

Trots att massmedia i det längsta negligerade eller motarbetade piratpartiet så är det uppenbart att det var (pp) som drev den fråga som engagerade många väljare. Liksom att de såg integritetet och rättssäkerhets som viktigare än att ta ställning i strikt ekonomiska frågor. I kommentarer har sagts, i förklenande ordalag, att det var unga väljare, och till och med att (pp) lockat en del presumtiva sd-väljare.

Nu är det väl inget fel i att ett parti lockar yngre väljare. Förmodligen gjorde (pp) att valdeltagandet ökade, vilket ju annars alla säger sig vilja arbeta för. Dessutom visar en lite närmare analys att visserligen hade (pp) fler unga väljare än de andra partierna. De andra hade dock en skrämmande låg andel yngre väljare, vilket borde stämma till eftertanke!

Dessutom, även om 17% av (pp)s väljare var förstagångsväjare (dvs mellan 18-22 år), men 35% var i åldern 22-30 år och hela 43 % i åldern 30 till 64 år. Hela 78% får alltså anses vara i den yrkesverksamma åldern. Dessutom var 5% av (pp)s väljare pensionärer! Se statsvetaren Henrik Oscarssons analys.
http://www.henrikoscarsson.com/2009/06/pp-sd-och-de-ungas-eup-val.html

På samma sätt visar det sig att de insinuanta påståendena om något slags samstämmighet mellan (pp)s och (sd)s väljare är helt fel. Det rör sig om ytterst få rörelser. Och är av samma blygsamma grad som andra partiers väljares sympati för (sd). Även där kan man kolla upp i Oscarssons analys.

Piratpartiets framgångar måste nu givetvis leda till att också (pp) analyserar sina fortsatta insatser. Inte lär integriteteten räddas av bara en period i europarlamentet! Men än mera intressant blir om de gamla partierna förmår göra en riktig analys. Att de inser de traditionella liberala, demokratiska mänskliga rättigheterna, som (pp) förde fram, att de har en sprängkraft än idag och en lockelse på såväl yngre som medelålders och äldre väljare.

Eller om de ”somnar om”, invaggade i falsk trygghet av Marit-effekter och att Alf Svensson liksom fru Bildt kryssade upp sig.

Valfilm

I min tidigaste ungdom följde jag med en kompis och hans yngre bror, liksom deras far, för att se valfilm. Jag gissar att det var 1956. Trots min ungdom var jag oerhört politiskt intresserad. Följde allt som sas i radions nyhets- och valprogram, liksom i lokaltidningen (den frisinnade hälsingetidningen Ljusnan). Detta var på den tid som Erlander var sosseledare, Gunnar Hedlund ledde bondeförbundet (numera c), Jarl Hjalmarsson ledde högern (m), Bertil Ohlin var fp-ledare och Hilding Hagberg var de Moskvatrogna kommunisternas ordförande. Den sistnämnde var inte precis någon vältalare, men nog gick det fram vad han tyckte.

Valfilmen samlade mycket folk, och visningen skedde utomhus (!).

Efter visningen sa kompisens bror, men det var ju inga valar...
Näe, det var det inte. Att ord kan ha dubbla eller olika betydelser i olika sammanhang kan förvirra.

Filmen var, givetvis, i svartvitt och spelades av ett antal populära skådespelare den tiden, Elof Ahrle etc. Visade vardagliga situationer för att illustrera vad begrepp som frihet, valfrihet, integritet, rättvisa, rättssäkerhet etc betyder i konkreta situationer.

Det var en valfilm för folkpartiet, som på den tiden var liberalt. Och stort. Både väljarmässigt och betr medlemmar.

Sveriges europaparlamentval, valanalys del 2.

Finns mängder att säga om eu-valet.
En ironisk sak, om man ser till resultatet för hela Sverige är att flera partier ligger snubblande nära antingen förlust av preliminärt vunna mandat, eller vinst av mandat om sluträkningen går år "rätt" håll och om Lissabonfördraget går igenom. Det skulle ju ge Sverige ytterligare två mandat.

T ex piratpartiet är ju emot Lissabonfördraget, men... liksom junilistan, som just nu ligger lite under gränsen för mandat att ta ett av de 18 mandaten... Junilistan gick för övrigt rätt så bra i min kommun, Piteå, möjligen pga att en av dess nuvarande ledamöter - Helen Goudin - kommer från Piteå och dessutom är aktiv jägare, något som är viktigt för norrbottningar...

För både m och s måste valet vara en besvikelse. Jag vill nog tro att det beror på att en del av "deras" väljare ville straffa de båda partierna för deras inställning till integriteten (FRA, Ipred med mera). Detsamma gäller för centern, de tappade sina liberala väljare. Men nu gäller det för Lena Ek att i handling visa om hon menar allvar med sitt tal om integritet.

Att kd öht snubblade in, om än med möda, på ett mandat, är nog lite förvånande. Det intressanta där är om det blir listettan Ebba eller den gamle, populäre räven Alf Svensson som kryssar sig förbi och kniper mandatet.

Jag blev överraskad redan i vallokalen att fp trots allt verkade hävda ställningarna. Att det dessutom skulle bli en framgång var än mer överraskande. Och jag känner starka tvivel på att kommentatorerna har helt rätt, som menar att det är en Marit Paulsen-effekt. Nog kan hon fortfarande ha en viss dragkraft med sitt lite kräva "tantsnack", men det känns lite out of date idag. Kanske en och annan ville tro på hennes sena omsvängning till en mera integritetsvänlig inställning under de allra sista dagarna. Tidigare var det dock inte mycket av det precis... Jag vill gärna tro att det faktiskt var Olle Schmidt och ett par andra på listan som räddade hem ett antal röster genom sitt mera aktiva och genomtänkta försvar för integriteten.

Vänstern gjorde en dålig valrörelse, men lite förvånande var nog deras genomklappning. Både deras förstanamn och Erik Josefsson en bra bit ner på listan, hade ju goda meriter i kampen för integritet. Men det kanske inte vänsterns väljare uppskattade? Då var miljöpartiets framgår mera förståelig genom att de var klart integritetsvänliga, trots att det är ett etablerat parti. Piratpartiet har jag ägnat en helt egen kommentar, se nedan. http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2009/06/piratpartiet-valanalys-del-1.html

Fi fick, aningen förvånande, lite fler röster än väntat, möjligen beroende på sista-minuten-stödet från ABBAs Benny Andersson. Än fler fick sverigedemokraterna, lyckligtvis dock inte nog för mandat. Deras image som främlingsfientligt känns ju otäck, men kanske ligger något i att "rumsrena" kommentatorer underskattat resultatet av att de också får sympatier i andra frågor, som tidigare betraktades som socialdemokratiska... Men som sossarna numera anses nonchalera.

I många avseenden alltså ett överraskande val, men där det viktigaste resultatet är väljarnas reprimand till flera av de gamla partierna och att de i stället lyfte fram piratpartiet. Men också att valdeltagande ökade något, och att det kan vara piratpartiets förtjänst även det!

Piratpartiet, valanalys del 1.

Det första jag mötte igår, när jag gick till vallokalen, var en valsedelsutdelare från piratpartiet! Ingen från något annat parti.
Nu har jag varit med ett tag, även som valförrättare, så jag vet att detta med valsedelsutdelare från partierna minskat kraftigt genom åren, speciellt på mindre orter. Det gör saken än mera imponerande. Det visar på entusiastiska och övertygade anhängare.

Alla vet väl nu att piratpartiet "vann" valet till europaparlamentet. Dvs de blev sannerligen inte störst, men de kom in, tog ett mandat med råge. Jag erkänner oförbehållsamt att det glädjer mig! Samtidigt så hoppades jag faktiskt på att (pp) skulle ta två mandat. Kanske inte så mycket för (pp)s egen skull, som för att det skulle förstärka signalen till de etablerade partierna att de missbrukat sin ställning och nonchalerat sina ideologier och fjärmat sig från väljarna. Inte minst då beträffande de viktiga frågorna om integritet och rättssäkerhet och andra medborgarrättsfrågor.

Jag noterar att (pp) i "min" vallokal/valdistrikt (i Piteå kommun, Norrbotten) tog 9,9% och blev lika stora som vänterpartiet och junilistan, vilka båda backade rejält. För hela Piteå kommun blev resultatet för (pp) 6,6%, lägre än rikssnittet men med stora skillnader mellan distrikten, från någon enstaka procent till drygt 15% i ett distrikt. Ser man till hela Norrbotten så visar en snabbkoll att det verkar som att (pp) tagit röster inom varje valdistrikt! Det är i detta röda län vanligt att mindre partier helt saknar röster i ett flertal valdistrikt, men (pp) klarade den ribban.
De flesta kommentatorer pekar på att det är ungdomarna som röstat på (pp). I någon mån kan det vara så, men jag vet ju att det inte är fullt så enkelt. Det finns faktist många både medelålders och äldre som ser lika allvarligt på de kränkningar emot integriteten som de gamla partierna genomdrivit och som (pp) motsätter sig.

(Visst märktes att en del unga väljare inte var så säkra på hur man röstar, men de flesta felaktigheter vad gäller röstandet gjordes faktiskt av äldre väljare. Ex-vis vid förhandsröstning, ombudsröstning och genom att lägga in två valsedlar i valkuvertet.)

Det är uppenbart att de obligatoriska gratulationerna från de andra partierna var rätt så sötsura, och att de ännu inte vill inse vad de missat och vad (pp) fångat upp. Liksom att (pp) bidragit till ett högre valdeltagande, genom att engagera människor som inte de andra partierna lyckats med. Samtidigt som att det i första hand var äldre väljare som deltog i detta val.

Alla måste därför inse att valresultatet i mycket är ett protestval. En protest emot de gamla partierna och då främst i de frågor jag nämnde ovan. Det var inte i första hand ett oreserverat val av (pp), även om man uppskattade dess kamp för integriteten. För (pp) gäller det nu att i nästa val inte hamna i en situation som junilistan i år. Att inte bara bli en dagsslända. Då gäller det att bredda programmet, givetvis med integritet och rättssäkerhet som utgångspunkt, för att både behålla nu vunna väljare och vinna nya. Att vinna tillräckliga, praktiska framgångar i (pp)s profilfrågor lär knappast gå att nå på bara en mandatperiod. Och många väljare har kort tålamod om det inte går som de vill. Exemplet med junilistan visar att det är möjligt att nå en valframgång för ett nytt parti, genom att profilera sig på en fråga, ett område, men att för varaktigare framgångar krävs mera.
Se därför gärna också min förra bloggpost, med vänliga råd till (pp):
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2009/05/nu-ar-det-skarpt-lage-pp.html

För valet till riksdagen nästa år är en helt annan sak än detta val till europaparlamentet.