De flesta artisterna blir alltid lurade

Anna Troberg har i en text idag en mening, som får mig att tänka till. OK, på ett gammalt tema, men ändå.
Och eftersom internetfantaster är unga, finniga killar utan historiskt eller musikaliskt perspektiv, så här kommer det.
Annas bloggpost hittar du här. http://www.annatroberg.com/2009/04/17/har-svenska-artister-inte-alls-hangt-med/

Nå, hon citerar Anders Moneybrother Wendin, som ska ha sagt sålunda,
"Jag tänker på gamla artister i Lousiana som skrivit fantastiska låtar utan att fått en spänn för det, men jag vill inte att någon ska behöva sitta i fängelse."

Detta sagt som ett slags försvar för detta med upphovsrättsmaffians agerande, TPB-domen och att artister ska ha betalt. Och Anna frågar retoriskt, vem vill något annat?

De gamla artisterna i Louisiana, det är alltså bluesgubbarna på 20- och 30-talen. Visst, de fick som regel inga upphovsrättsersättningar. Och det gäller många musiker och artister oavsett genre. Världsberömda jazzgiganter har fått finna sig i att dela "upphovsrätten" med förläggare och agenter. Om de inte blivit helt snuvade. Men nog fick skivköparna betala ändå. Och att ge ut gamla bluesgenier och legendariska jazzmusiker ger storbolagen fina inkomster än idag. Eftersom upphovsrätten tagits över (om man säger så) av bolagen.

Och är det bättre nu då? Skivor och filmer säljs, och de är inte billiga. Tar inte industrin hand om kosingen? Det verkar ju som det bara är ett fåtal toppsäljande namn som får pengar - men de klagar ändå. Vi har en omfattande uphovsrättsindustri, men ersättningarna stannar i stor utsträckning där. De kommer inte till de faktiska upphovsmännen.

Så, ni advokater och direktörer som t ex processar emot Pirate Bay, som lobbar fram IPRED etc, sluta tala om att ni värnar om upphovsmännen!
Det ni värnar är era egna inkomster. Ni är de verkliga snyltarna. ni parasiterar på det artisterna gör!