Maktens megafon DN har glömt sin uppgift som granskare.

Debatten om DNs underliga behandlande av FRA-motståndet, om FRA-frågan i allmänhet liksom av liknande frågor, det har nu väckt en stor debatt bland bloggarna. DN, med sina avlönade journalister och en stort antal ledarskribenter, ifrågasätter motiv och (högst eventuella) inkomster hos bloggare som motsätter sig FRA och påstår genom infama formuleringar att gräsrotsupproret emot FRA skulle vara styrt av en PR-byrå (!).

DN "glömmer" att bloggare inte är anställda för att skriva, vi skriver av intresse. Och betr FRA av intresse för demokratins fortlevnad i detta land. Något som DN numera inte intresserar sig för. Herbert Tingstens tid verkar helt glömd.

Ett intressant faktum är att chefredaktörer/tidningschefer numera inte är rekryterade för att bedriva journalistik eller för att granska makten.
De ska fixa ekonomin, fixa upplagan.
De är ofta "opolitiska" i meningen att de kan leda tidningar av vilken färg som helst. De jagar runt mellan tidningarna på jakt efter högre löner, allt efter beställning från ägarna, vilka bara ser till avkastning, inte på tidningarnas kvalitet.

Ledarskribenter var tidigare oftast starkt ideologiska, visserligen med en viss partifärg, men ideologin och den journalistiska grundtonen att alltid granska makten fanns där mer än idag.

Idag är de antingen partimegafoner, fåniga megafoner, eller så är de vindflöjlar som bräker med för att höja upplagan eller för att smeka makten.

Den ursprungliga uppgiften har bloggarna tagit över.
Det är bara synd att inte alla människor ännu upptäckt detta och kollar upp vad som händer. I papperspressen är det ju väldigt selekterat...

Samtidigt kan vi notera att enstaka tidningar faktiskt är mera öppna för förändringar i samhället än vad DN och andra stora drakar är.