Vem tar pengarna?

Jag följer inte PB-rättegången i alla turer. Häromkvällen visade Aktuellt ett inslag som gjorde mig beklämd, en mycket subjektiv presentation av orsakerna till rättegången och ett långt inslag med upphovsrättsindustrins advokat. Det var juristsnack som balanserande på gränsen till hånfullhet. Och en intervju med en tjej från Piratbyrån, som inte lyckades speciellt bra. Slängigt, otydligt och gav ett nonchalant intryck.

Jag har för mig att rättegången ska handla om huruvida Pirate Bay har gjort något olagligt - eller inte - när de fungerar som en anslagstavla för de som är intresserade att ladda ner eller byta filer.

Men diskussionen handlar, liksom betr IPRED, mest om anklagelsen att det är att stjäla om man laddar ner musik eller film, som finns tillgänglig på nätet. Upphovsrättsindustrin (Stim, Ifpi etc) gråter krokodiltårar över hur mycket inkomster som de stackars artisterna förlorar när någon laddar ner en låt eller två.
Och en mindre grupp artister fungerar som industrins megafoner.

Som jag skrev i föregående inlägg liksom redan ifjol:
( http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/privatkopieringsersttning-allts-de-fr.html ) så får upphovsrättsinnehavarna i vart fall indirekt rundliga ersättningar, den sk privatkopieringsersättningen.
Nu har bl a Scaber Nestor ånyo visat siffror (och länkar) som än en gång visar att det inte är några småsummor det är frågan om.

Samtidigt vet vi att i många fall så leder en nerladdning till att personen som gjort denna antingen går och köper den aktuella CDn eller DVDn, eller tankar hem den via någon betaltjänst på internet. Vi vet också att många musiker lägger upp musik för fri nerladdning, eftersom de ser det som en möjlighet att bli kända för att få spelningar.

Vi vet också att mediaindustrin säljer mer än någonsin men att för främst musiker är konserter den stora inkomstkällan, skivorna betraktar de som reklam.

Nå, Copyswede är en organisation som inkasserar och fördelar uphovsrättsersättningar. I vart fall beskriver de sig själva så. Utan att här gå in i sifferexcersis (den som vill kan själv försöka tränga in i deras redovisning, länk t ex: http://www.copyswede.se/files/hTPPvQQV.pdf ) så vill jag bara peka på några saker.

1) Copyswedes intäkter har ökat dramatiskt under redovisade år!
2) Privatkopieringsersättningen står för den största delen av intänkterna!
3) Copyswede anger att ersättningen i möjligaste mån fördelas individuellt
till rättighetshavarna!

Mina frågor blir då.
Intäkternas ökning pekar knappast på att det är magra tider för upphovsrättsinnehavarna. Varför då denna klagan över uteblivna intäkter, som många menar är högst fiktiva?

Privatkopieringsersättningen är ett slags skatt. En ersättning som varje konsument betalar när man köper lagringsmedia. (Tidigare kallad kassettskatt)
Lagringsmedia kan användas till mycket annat än att lagra musik eller film på. I själva verket används de i mycket liten utsträckning för sådan lagring. I mitt och många andras fall inte alls, men skatten betalar vi ändå.
Hur kan upphovsrättsindustrin med någon trovärdighet påstå att ersättningen är för låg mot den bakgrunden?

Hur i allsin dag kan Copyswede säga att de fördelar ersättningarna individuellt?
Det verkar vara ren bluff, eftersom den övervägande delen av intäkterna kommer från den helt generella privatkopieringsersättningen. Hur kan de härleda vilken artist eller musiker som ska ha pengar för att vi köper inspelningsbara CD/DVD och hårddiskar?
Och dessutom är vi ju många som inte laddar ner musik el film ("olagligt").

Till råga på allt får vi ju mängder av vittnesmål från musiker, artister och författare, som säger att de inte får några ersättningar alls från Copyswede (eller annan "förmedlande" part i upphovsrättsindustrin), eller i vart fall mycket litet och att avgifterna de själva betalar till industrin är högre än det de får tillbaka.

Vart tar pengarna vägen? Copyswede redovisar tämligen låga administrationskostnader, men då det i hög grad borde vara datoriserade rutiner kunde de möjligen vara lägre. Var tar då pengarna vägen? Försvinner de hos andra inblandade, hos STIM, hos Ifpi eller var? Varför når de inte musiker och artister annat än i ett sådant fåtal att det verkar vara rena undantagen?

Är allt detta tal om stöld från svältande artister i själva verket ett sätt för de internationella skiv- och filmbolagen och upphovsrättsindustrin att blanda bort korten? Varför når inte de pengar vi alla betalar fram till konstnärerna? Vart tar de vägen?