Att äta och skratta, är det livets mening?
En av de trevliga tjejerna på hotellet angav, på en av dessa datingsajter som alla filippinskor tycks besöka flitigt, som sina hobbies och intressen: äta och skratta.
Visst är det viktigt att äta och att få skratta. Men inte vill jag precis se det som mina hobbies eller främsta intressen.
Faktiskt tror jag att Filippinerna skulle må bra av att man hade fler prioriteringar. Att inte äta jämt och att inte bara skratta. Det är klart det är bättre att skratta än att gråta, men ändå...
Man måste ju få något gjort också. På ett mera konstruktivt sätt.
Har jag rätt eller fel?
Mår världen bra av att man äter upp alla resurser genast, och bara skrattar åt problemen?
Alla kanske inte vill jobba hårt för att avskaffa FRA-lagarna. Det är ju ett bra mål. Men det finns ju annat viktigt också. Som inte avhjälps med ett skratt.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Skrattar man så, lever man längre.
SvaraRaderaDet är väl det som avses. :-)
Skall man börja oroa sig för hela världens bekymmer så blir man ju gråhårig på sekunden.
Som en kompis från Brasilien brukar säga; "Life is beautiful".
Det är ju lättare att leva då och vara optimistisk. :-)
Njut av livet, och umgås med din familj, när du kan. Och så skratta
då och då över glädjen att ha dina nära och kära nära dig.