Coca-colaland (bild)

Filippinerna har några huvudsakliga ingredienser i sin nationella mix. Före spanjorernas ankomst för sådär 500 år sedan var det ett antal små, tämligen fristående kunga- eller hövdingedömen.
Spanjorernas erövring innebar att landets blev en administrativ enhet och fick namnet av en spansk kung, Filip.

Spanjorerna gav landet den katolska kyrkan och spanska ord förekommer flitigt i ”filippinskan”. Annars är det mest några rostiga statyer och smutsiga kyrkor som påminner om den spanska tiden.

Spanjorernas makt bröts och övertogs av USA för ca 100 år sedan. Därmed gjorde den amerikanska engelskan sitt intåg.
Den andra bestående ”gåvan” är Coca-colan.
Plus kärleken till US-dollarn.



Idag har Phils, som är den flitigt använda förkortningen för landets namn, två officiella språk; engelska och tagalog (filippinska). Dessutom finns ett otal dialekter, där bisayan/visayan (cebuano) står ut extra som den förhärskande dialekten i de södra och mellersta delen av landet. Folk i söder behärskar ofta tre språk, bisayan, tagalog och engelska (i varierande grad).

Katolska kyrkan dominerar totalt, trots att det finns många andra religioner också. Toleransen är stor.

Det mest kännetecknande är dock att ”money rules” samt Coca-cola. Coca-colaskylten är den vanligaste reklamskylten här. I och för sig tätt följd av Tanday, den lokala (!) spritsorten, som också finns jämsides med coca-colan i varje sari-sari store i den djupaste djungeln.

Coca-cola är för mig en läskedryck, som jag till nöds kan tvinga i mig om det inte finns andra alternativ till snacks (mellanmål). Här är det den vanligaste måltidsdrycken, och dricks i kopiösa mängder. Sött och fettbildande.
Och ”amerikanskt” och därmed fint...

Jag befinner mig i Coca-colaland.