Ingen (?) politiker älskar A-kassan

Arbetslöshetsförsäkringen, populärt A-kassan, är en viktig del av det ekonomiska skyddsnätet i Sverige. Då staten är inblandad som delfinansiär i denna försäkring har den under de senaste decennierna alltmer råkat ut för politikernas klåfingrighet, speciellt under lågkonjunkturår. "A-kassan kostar för mycket", har det hetat. De attacker som kommit under senare år har dock fått alltmer av ideologisk prägel. Samtidigt som etablissemanget i form av heltidspolitiker och bolagsdirektörer själva skaffar sig ekonomisk trygghet i form av s.k. fallskärmar har intresset alltmer fokuserats på att sänka, torpedera anser en del, A-kassa och sjukersättning.

Dessa neddragningar påbörjades av socialdemokratiska regeringar och har fortsatt under Alliansregeringen. I opposition har sossarna kritiserat sänkningar i A-kassan, trots att de i allt väsentligt ligger i linje med vad de själva genomfört.

I dessa yttersta dagar har dock även sossarna svävat på målet lite, trots att man söker ge intryck av att vilja "återställa" A-kassereglerna.

Det inlägg som två framträdande sossar (Sven-Erik Österberg och Luciano Astudillo) hade på DN-debatt den 19 juli får dock mig att hoppa till. De säger sig vilja - på sikt - återställa 80%-nivån i ersättningen. Men endast vid korttidsarbetslöshet!
För "hög" ersättning ska finnas en tidsgräns! Hoppsan, där kom det, samma uttryck som vissa "borgerliga" företrädare använder flitigt men som sossarna hittills försökt undvika. Nu vet vi att inte heller sossarna är att lite på, inte heller i detta avseende.

En annan noterbar sak i denna sosse-artikel är att man flitigt använder ordet KONTROLL. De arbetslösa ska kontrolleras på alla sätt. S-företrädarna har ingen tilltro till människors vilja att arbeta eller att söka arbete. De tycks tro att folk föredrar att leva i misär på a-kassenivå framför att arbeta med normal lön och känna sig vara med i samhället! Jämför gärna detta sossekrav på kontroll med dagens debatt kring FRA-lagen. Medborgarna ska kontrolleras!

Jag undrar hur det kan komma sig att så många politiker anser att när någon som blir sjuk eller blir arbetslös så är den första tiden värst, ekonomiskt. Och att efter en tid så klarar den sjuke/arbetslöse sig på mycket lägre nivå, eller utan inkomst alls?
Egentligen är det väl tvärtom, några veckors mindre bortfall av full inkomst, det klarar de flesta (men inte alla). Däremot så får ofta(st) en längre tids kraftigt sänkt inkomst svåra konsekvenser för den drabbade. Det är av det som utslagning och "utanförskap" kommer!

Det verkar som att trygghetssystemen inte är speciellt älskade av politikerna. I vart fall inte de system som ska omfatta vanligt folk.