Varför blev vårdstrejken en sån besvikelse?

Så är den slut, "syrrornas" strejk. Vi hör och läser om hur besvikna hur sköterskor runt om i landet är. Att strejka för en halv procent, nej nu går vi ur facket!
Ändå fick de mer än de flesta andra! Inte mycket, men en aning ändå. Detta visar än en gång att strejker oftast (alltid?) blir en besvikelse för de stridslystna. Hur berättigade deras krav än kan synas, speciellt för dem själva.
Kanske eldade Vårdfackets ledning upp sina trupper för mycket, så mycket att de vanliga medlemmarna till sist trodde att en strejk skulle ge rejäla lyft. Därmed så bäddades för en besvikelse, och prat om svek.
Men svensk arbetsmarknad fungerar så att ingen, särskilt inte en stor grupp, kan få mycket mera än andra. Det kan bara bli marginella skillnader. Därför är det farligt att försöka imbilla medlemmarna annat.
I detta fall så fanns, i vart fall inledningsvis, ett ganska brett stöd från allmänheten för syrrornas krav. Men alla tröttnar på långa strejker. Och Vårdfacket fick inget direkt stöd från andra fackförbund. De andra vill inte medverka till att ett annat fack i slutet av lönerörelsen får mer än andra lyckats med.
Dessutom är det ju inflationsdrivande med stora lönelyft för andra än direktörer och toppolitiker (eller hur?). Därför var stödet från politikerna också ett diskret mummel, till intet förpliktigande. De vet ju att en skattehöjning ligger på lut om stora grupper offentliganställa tar för sig för mycket.
Detta vet de fackliga ledarna (som i vissa fall har sina partisympatier hos de/t styrande partiet/erna i landstingen). Därför vore det klyftigare att inte elda på för mycket. En strejk brukar sluta i att medlemmarna blir besvikna och vill svika facket. Eller söka andra arbetsgivare. Men den alternativa arbetsmarknaden för sjuksköterskor är inte imponerande stor.