Nej, jag gråter verkligen inte över Charlotte Perellis fiasko i Belgrad med låten Hero. Det jag möjligen kan sörja över är att jag tillbringade drygt tre timmar (av sociala skäl) med att se eländet. En "sångfestival" med ytterst få melodier som fastnar. Ungefär samma ljudbild i de flesta. Estradframträdanden med dessa enerverande blå strålkastare och med "artister" vars främsta företräden tycks vara att ge en lockande framtoning av sex, sex och sex. Trots att en och annan, t ex sångerskan från Georgien, har uppenbara röstkvaliteter.
Det är tydligt att en god röst inte räknas som en kvalifikation i detta sammanhang. Inte heller behövs det bra melodier.
Tre och en halv bortkastade timmar.
F.ö. så har teves alltmer tilltagande lancering av sändningar av melodifestivalkaraktär överskridit gränserna för det rimliga för länge sedan! Allt är en kamp om att ge marknadsföring av artister, till enorma kostnader. Utan minsta kvalitetskrav. Och utan egentligt underhållningsvärde, tyvärr.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar