Ta makten från partiledningarna!

Rikdagen sköter inte sitt jobb, menar Mundebo.
Förre budgetministern Ingemar Mundebo (fp) har inte upphört att intressera sig för samhällsfrågor bara för att han idag inte är aktiv politiker. Tvärtom, som pensionär har han forskat i hur riksdagen sköter sig och skrivit en doktorsavhandling som utmynnar i slutsatsen att rikdagens ledamöter inte sköter sitt jobb. Detta redovisar han i DN-debatt den 13 april 2008.

Anledningen till detta, menar Mundebo, är att rikdagsledamöterna inte förstår sin roll i att lagstifta och att kontrollera hur regeringen och myndigheterna sköter sig. De föredrar att synas i media och att gå på arbetsplatsbesök i st f att läsa in handlingar och hålla tummen i ögat på regeringen. De har blivit ett transportkompani i händerna på partiledningar och regering (oavsett färg). Riksdagens faktiska makt har minskat kraftigt.

Visst är det så. Men varför har det blivit så? Tja, kan det bero på att de svenska partierna är så bidragsberoende? Det är partierna som får bidragen, och därmed är det partiledningarna som styr, inte ledamöterna. Partiledningarna är idag föga intresserade av ideologi i någon djupare mening. Det är makten i sig som är det viktiga, inte politikens innehåll.
Därmed blir det mindre intressant, verkar det som, att kolla upp hur makten utövas, hur beslut genomförs, hur skattepengar används. Det viktiga är att synas i media, för att inväljas och återväljas som representant för ett parti. Inte för sina egna eventuella åsikter och målsättningar, eller för sin förmåga att representera väljarna.

En som faktiskt fullgjorde sitt uppdrag, var förre riksdagsmannen Hans Lindblad (fp) i Gävle. Han kollade både försvar, skola och mycket annat, utan att få mycket uppmärksamhet för det. Numera finns knappt någon av hans kaliber i riksdagen.

Ett problem är att dagens partier är både så små och så toppstyrda och så beroende av statsbidrag. Antalet medlemmar har sjunkit drastiskt under se senaste decennierna. Likaså antalet förtroendeuppdrag. Samtidigt har partipiskorna blivit allt strängare. Det är möjligt eftersom det är partiledningarna i dessa små partier som i högsta grad styr vilka som ställs upp på valsedlarna. Vi har ju partival, inte personval, trots att formellt visst inslag av personval finns. Det gör att en riksdagsledamot i första hand måste hålla sig väl med partiledningen. Vad väljarna tycker har ingen betydelse. Utrymme för starka personligheter med stark ideologisk grund finns inte.

Jag tror att ett kraftigt ökat inslag av personval skulle stärka de enskilda ledamöternas kurage och självständighet gentemot partiledningarna – och därmed skulle det finnas större utrymme för ledamöter som tar sitt uppdrag på allvar. Som kontrollerar vad som faktiskt görs för skattepengarna. Och som redovisar det för väljarna.

Ett sätt att öka personvalet är att alla kandidater, som inte skulle behöva vara nominerade bara av partierna genom något slags sållingsprocess styrd av partiledningar etc, sätts upp på en och samma valsedel och att väljarna får kryssa för ett namn. Jag har inte ett helt utarbetat förslag, men det viktiga är att begränsa partidisciplinen till förmån för den enskilde kandidaten. Partierna skulle vara skyldiga att stödja varje kandidat lika mycket.

Visst skulle det bli svårare att styra partierna, och även mera riskabelt vid regeringsbildningar. Men väljarnas inflytande skulle öka. Och ledamöterna skulle inse att det inte räcker att vara en knapptryckare i riksdagen som kombinerar detta med att vara partimegafon. Riksdagskandidater skulle tvingas att skaffa och redovisa en egen uppfattning om samhällsfrågor i relief till andras, och att som väljarnas ombud kontrollera hur beslut genomförs. Inte bara att beslut fattas.