Hedervärd avgång.

Försvarsminister Mikael Odenberg (m) avgår. Något oväntat, trots att det var bekant att han och den unge finansministern inte var på samma linje om försvarskostnaderna.
Den utgång man kunde förväntat sig var att det antingen skulle bli en kompromiss nära Odenbergs linje, eller att denne snällt skulle godta direktiven från högre ort och ge avkall på sin uppfattning.

Dock, det visar sig att Mikael Odenberg står för sin uppfattning och därför inte kan ta ansvar för en försvarspolitik som först anger kostnaderna. Och sedan – inte anger vad som ska göras för pengarna – utan låtsas att det kan göras en anpassning till uppställda mål trots kraftigt lägre anslag.

Häromdagen redovisades att lilla Finland har ett många gånger starkare försvar än Sverige, med möjlighet att i en kris ställa upp många fler soldater, och detta till en mycket lägre kostnad. Men det visar inte att man kan leka med planer hur som helst, omställningar måste ske gradvis, för att inte ställa oss utan försvar. Och ska vi inte ha ett försvar så ska ansvariga (!) politiker tala om det för oss medborgare. Hittills har det mest varit dimridåer kring detta. Vi har lurats tro att vi har ett bra försvar trots radikalt lägre anslag samtidigt med ett allt större engagemang i vår omvärld i form av FN-uppdrag etc. På senare tid har också mer än antytts att en stor del av den svenska försvarbudgeten varit ett förtäckt stöd till den svenska försvarsindustrin
(sysselsättningsstöd). Om det kan man tycka vad man vill, men det bör vara klart för alla att så är/varit fallet. Liksom att en omställning innebär konsekvenser av många slag.

Jag sympatiserar med Odenbergs uppfattning att saker och ting ska tas i rätt ordning. Att först måste man precisera vad man vill med försvaret, vad ska försvaras? Blir det något kvar i Sverige om tusentals militärer skickar på FN-uppdrag? Sedan ska man anslå medel till det man vill uppnå. Likaså sympatiserar jag med att han inte dagtingar med sitt samvete.
Det behövs fler politiker som inte böjer som rön för vinden när högre nivåer ryter till. Vi behöver rakryggade politiker som talar öppet om vad olika beslut innebär!