Leijonborg ut - och sedan?

Så ska han gå då, Lars Leijonborg, redan vid höstens landsmöte. “Redan” skriver jag eftersom det verkade som att en del ville göra fallet mjukare genom att låta honom sitta ett år till.

Beskedet gör att det faller en tung sten från mitt bröst. Partiets inriktning sedan några år har gjort mig mycket bedrövad, och till slut har jag känt att jag inte kan stödja dess politik. OK, fortfarande är det det mest socialliberala. Men det räcker inte i den omgivning som finns. Centerns utveckling,t ex, har inte varit tillräckligt tydlig.

När Jan Björklund utmanade honom för några år sedan, så försvarade jag Lars ivrigt. Han föreföll då vara en garant för att socialliberalismen skulle förbli folkpartiets ideologi. Och Jan Björklunds framtoning var för mörkblå, som moderat light och en av batongliberalerna. Utvecklingen visar att jag hade fel betr Leijonborg som socialliberalismens försvarare, men rätt betr Björklund. Det kanske var så att Lars gick åt höger för att blidka Jans anhängare.

Det som gör mig bekymrad nu är att Jan Björklund återigen av många förs fram som kandidat till partiledarposten. Visserligen har Jan som skolpolitiker uppenbara förtjänster, i sak. Däremot för han ofta fram sina förslag som om han vore en moderat “lag-och-ordning”-förespråkare. Ingen vet med säkerhet hur han skulle profilera fp som ledare. Kanske kan en ny partistyrelse med kraftig socialliberal inriktning balansera och se till att han inte gick till överdrifter? I vart fall om dessutom de vice partiledarna blir tunga socialliberaler.

Bättre vore dock om Cecilia Malmström valdes. För den breda allmänheten är hon inte så känd, annat än som Marit Paulsens parhäst i EU-parlamentet. Och numera som Europaminister. Men med tre år till nästa val så borde det kunna avhjälpas. Det viktiga är att hon är den som visat mest av socialliberal profil av tänkbara kandidater. Så t ex tror jag mig veta att hon t ex inte var förtjust vare sig i fps ståndpunkt betr övergångsreglerna eller i den överdrivna buggningshysterin.

Folkpartiets framtid beror således inte bara på Leijonborgs avgång utan på vem som blir hans efterträdare. Och dennes närmaste omgivning.

För både Leijonborg själv och utbildningspolitiken så vore det däremot bra om han sitter kvar som utbildningsminister.