Tycker nog att den interna s-kritiken mot Göran Persson hittills varit väldigt försiktig och lågmäld. Man har gått som katten kring het gröt. Men idag kommer i alla fall ett tungt inlägg från eu-parlamentarikern Jan Andersson (s) i en debattartikel i DN. (Det är ju när det debatteras där som det uppmärksammas, hm.)
På köpet får Marita Ulvskog en släng av sleven också. Partiet (nå, retoriken iaf) drevs åt vänster som svar på moderaternas (retoriska) glidning in emot mitten. (Partiernas verkliga-praktiska politik är mera svårbestämbar, anser jag.) Det var taktiskt fel anser Jan A, som menar att därigenom så blev det lätt för sossar med mittensympatier att gå till moderaterna, skrämda av s vänstersväng och sällskap med vänsterpartiet. Att samarbeta med tillväxtfientliga v och mp är också en anledning till valförlusten.
Men Jan A lyfter också fram Göran Perssons ledarstil, som mera går ut på makt än politik. Interna kritiker bestraffas medan ja-sägare belönas.
Och visst, nog är Jan Anderssons analys bestickande. Den s.k. förnyelsen inom s kom av sig för många år sedan. Makten blev viktigare än innehållet i politiken. Något som vi känner igen från andra partiers förändring också.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar