01 februari 2021

Liberalerna tillhör mitten, inte högern eller vänstern (ins)

 Väljer att idag 1 febr 2021 citera en insändare i Sydöstran, som tämligen väl stämmer med hur jag ser på frågan om var ett socialliberalt parti hör hemma. (Med en förtydligande korrigering. Jag har bytt ut det tvetydiga begreppet "borgerlig" (älskat av liberalismens fiender) till det begrepp "icke-socialistisk", som professor Bertil Ohlin, den legendariske fp-ledaren, själv ansåg bättre beskrev vad som förenade de just icke-socialistiska  partierna - som ju hade och alltjämt har olika ideologier sinsemellan.)
Insändaren har skrivits av Ronny Karlsson, Trummenäs.

Rbrik: Liberalerna tillhör mitten

En turbulent debatt pågår inom Liberalerna om partiets positionering. En debatt som riskerar att ställa partiet utanför riksdagen. Som före detta aktiv liberal under flera decennier är det smärtsamt att bevittna en falangstrid som kan sätta punkt för mer än en sekellång stolt liberal historia.

I en historisk tillbakablick har demokratifrågorna en given plats. L gick i bräschen för den allmänna och lika rösträtten. Mer än något annat parti medverkade man till tvåkammarriksdagens avskaffande. Ideologiskt har partiets präglats av devisen ”Sociala reformer utan socialism”(budskapet på en valaffisch 1976). Motståndet mot alla former av socialistiska påfund (som till exempel införandet av löntagarfonder) har varit kompromisslöst.
   
Men markeringarna mot högerpolitik har varit lika hårda. Den liberale folkpartiledaren Bertil Ohlin gav innehåll åt begreppet socialliberalism. Det gav inget utrymme för högerpolitik, som till exempel att avskaffa första barnbidraget och fria skolluncher. I stället utvecklades en mittensamverkan mellan L (då FP) och C som 1976 ledde till en icke-socialistisk  regering med tyngdpunkten i mitten. De tyngsta ministerposterna tillföll mittenpartierna med Fälldin (C) som statsminister och Mundebo (FP) som budgetminister

I senare icke-socialistiska  regeringar med moderata statsministrar (Bildt och Reinfeldt) kunde liberaler bland annat få igenom en av 1900-talets mest betydelsefulla sociala reformer – LSS (Lagen om stöd och service till funktionsnedsatta). Liberaler, med Jan Björklund i spetsen, bröt också trenden av decennier med sjunkande skolresultat. Fokusering på kunskap och ordning och reda ersatte tidigare låt-gå-mentalitet. Även om mycket återstår – inte minst för alla elever i utsatta områden – så inger den nya färdriktningen hopp om en bättre framtid med en kunskapsbaserad skola. 
Idag ser det politiska landskapet helt annorlunda ut.
Ett nytt populistiskt och nationalistiskt parti, där Trump och Orbàn ses som förebilder, har etablerat sig som landets tredje största parti.
M, ett liberalt-konservativt parti, betonade under Bildts och Reinfeldts partiledarskap det liberala inslaget i ideologin medan Kristerssons moderater alltmer söker sig höger ut.

Ännu större högerglidning står KD för. Det parti som Alf Svensson en gång ledde har inte mycket gemensamt med dagens KD. Både M och KD är idag beredda att ta in SD i ett regeringsunderlag eller åtminstone få dess passiva stöd för att bilda en regering.      

I detta läge borde vägvalet vara lätt för L. Partiet ska stå ideologiskt rakryggat och inte binda upp sig för ett samarbete med värdekonservativa partier, varav ett av dem, SD, ser liberalerna som sin huvudfienden

I detta läge borde vägvalet vara lätt för L. Partiet ska stå ideologiskt rakryggat och inte binda upp sig för ett samarbete med värdekonservativa partier, varav ett av dem, SD, ser liberalerna som sin huvudfiende.


 L ska självfallet inte i förväg binda sig för en statsministerkandidat utan att få garantier för en liberal reformagenda.





Den liberala ideologin är stark och den kan stå på egna ben. Men den måste formuleras och paketeras som en helhet och tydliggöra varför liberala idéer är omistliga i svensk politik. Det arbetet återstår att göra!
Ronny Karlsson, Trummenäs"

---



Inga kommentarer: