Liberalism, som jag ser den.
Liberalismen har idag många ansikten. Här vill jag diskutera den och ge min uppfattning om vad den är.
Sedan moderatledaren Gösta Bohman på 1970-talet kom ut som liberal har i den svenska debatten uttrycket "liberal" tagit många steg åt höger. I den amerikanska har det samtidigt tagit kliv åt vänster. Den som kallar sig "liberal" i USA stödjer med all sannolikhet Barack Obama eller tycker att han inte går tillräckligt långt. De som i den svenska debatten gläds åt varje problem Obama får kallar sig ofta liberaler. (Citat ur artikel skriven av Olle Wästberg i Fris Tidskrift.)
För mig är liberal vänster, en liberal är en rebell, en liberal är inget ljumt mellanting.
Det svenska ordet för liberal är frisinnad, en som har ett fritt sinne.
Att liberalerna definitionsmässigt är vänster går tillbaka till den franska nationalförsamlingen, där liberalerna, de radikala satt till vänster, medan de konservativa, de samhällsbevarande satt till höger.
Höger och vänster har således egentligen ingenting med socialism eller "borgerlighet" att göra. Socialism och kommunism är senare påfund. Dock kan man påminna om att i Sverige så valdes de första socialdemokraterna in i riksdagen på liberala listor. Liberaler och socialdemokrater stod sida vid sida i kampen för demokrati och allmän och lika rösträtt. Detta i kamp emot högern, som moderaterna kallade sig då.
När socialdemokratin ville förverkliga sina socialiseringsdrömmar så uppstod en annan skiljelinje. Sossar och kommunister kallade sig allt oftare som vänster och sina motståndare som borgare, i enlighet med marxistisk terminologi. Dock är "borgare" ingen ideologi utan bara en trist samlingsterm för de partier som inte är socialistiska.
I långa stycken, anser jag, är dagens socialdemokrati och vänsterparti inte bara dogmatiska (ok, inte i allt, men i mycket) utan även mycket konservativa, på ett sätt som faktiskt är nära besläktat med de konservativa inom moderaterna, och i någon mån kristdemokraterna och centern. Det är därför kanske inte så konstigt att viljan att övervaka medborgarna finns hos de flesta partier. För konservativa i alla partier är samhället, det påstådda statsintresset, kollektivet, något som är överordnat individens frihet och integritet.
Liberalismen står för frihet, integritet, mänskliga rättigheter, medborgarrätt, rättssäkerhet, yttrandefrihet etc, ja för demokrati. I många sammanhang, inte minst hos statsvetare är begreppen liberalism och demokrati närmast synonymer. Man har begreppet liberal demokrati.
I mycket har liberala värderingar vunnit stora framgångar. Men de vinns inte för alltid, utan måste försvaras. Inte minst då liberalismen idag inte har någon självklar partitillhörighet i Sverige.
Därför, i dagens Sverige känns det mer angeläget än någonsin att stå upp för de mänskliga rättigheter som måste finnas i en demokrati. Med FRA-lagar, IPRED, datalagringsdirektiv, integritetskränkande lagar och en hårdför flyktingpolitik med mera, behövs liberalismen.
Det behövs att liberala människor inser att liberalismen står för omistliga värden. Värden som inte kan ”avvägas” bort så att det leder till ofrihet och förtryck av den fria tanken och yttrandefriheten.
”Till vapen medborgare! Fienden står vid portarna!”
Våra vapen behöver inte (ska inte) vara blodiga, men fienden måste mötas och kämpas ner!
Därför har min blogg numera detta stolta namn- en liberal rebell.
Se min bloggpost från 31 januari 2009, där jag närmare utvecklar detta.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2009/01/liberal-rebell.html
En mera officiell presentation finns på Liberala biblioteket, Bertil Ohlininstitutet. http://www.ohlininstitutet.se/liberala-biblioteket/liberalismen/
Där skriver garanterat liberala liberaler.
----
En text till.
Liberalism och "liberalism". Och något om dess motståndare och mer el mindre föregivna närliggande...
Dessa rader är något omarbetade (rättade) från en Facebook-diskussion om huruvida liberalismen i Norden förändrats eller inte, och med tyngsta inlägg av Hans Lindblad. Ett slags framvaskande av dels vad svensk liberalism idag är(obs liberalism, inte fp), dels vad som är liberala rötter. Noteras kan att för mig, liksom för Hans Lindblad, är liberalism detsamma som socialliberalism.
Notera också, det jag tidigare påtalat, att liberalism är ett förhållningssätt, inte en statisk bild av hur människor eller samhället SKA vara.
Observera även att Lindblad påpekar att fri marknad förutsätter statlig reglering för att fungera och hans klara påpekande att liberalism står i motsats till monarki.
Jag har redigerat diskussionen ytterst försiktigt, och lagt in någon kortare förtydligande kommentar.
-----
Diskussionen började utifrån påpståendet att den liberala ideologin har förändrats oerhört över tid, från 1789 års radikalitet, via den klassiska liberalismen, via socialliberalism till dagens nyliberalism (som Lindblad karaktäriserar som neo-conservatism). Samt noteringen att konservatismen numera av vissa inordnas i begreppet liberalism.
Till det replikerar Hans Lindblad (fd riksdagman, fp) att hans intryck, efter 50 års studier i ämnet, inte är att liberalismen i Norden entydigt förändras i cykler.
Norge var ju det stora föregångslandet, med Eidsvold som symbol. Symbolen för antiliberalismen har hela tiden varit bernadotteriet.
Det har, ända sedan ståndsriksdagen, funnits liberaler med sinsemellan olika betoningar. Begreppet "nyliberala" användes från omkring 1865 om Adolf Hedin ("Femton brev från en demokrat" i anslutning till representationsreformen). Det var en mer social agenda jämfört med Lars Johan Hiertas m fl mer marknadsliberala grundsyn närmast innan.
Man talar om frisinnade och kulturradikaler, som förenades genom bl a religionsfrihetskravet nära förknippat med demokratikravet.
Men det har tyvärr nästan hela tiden funnits moderatliberaler, ofta ur högre samhällslager, som gärna velat hålla tillbaka både frihets- och rättvisetankar. Olof Palmes farfar Sven kan ses som skolexempel för den gruppen.
Petre, Hierta, Hedin, Staaff och Ohlin brukar anges som svenska liberala portalgestalter. Då missar man tyvärr både Fredrika Bremer och den främsta svenska kvinnliga politikergenerationen hittills, och därefter Tidevarvet/Fogelstad. En gestalt som rådman Henschen nämns nästan aldrig, en följd av det groteskt långvariga statskyrkotänkandet.
Sverige riksdag har aldrig någonsin velat ta religionsfriheten (en av de verkliga kärnfrågorna) på allvar eftersom andra än liberaler oftast satt dagordningen.
En annan debattör skrev att som väljare vill man helst känna trygghet i ordets verkliga innebörd. Den tryggheten känner man inte när ordet liberal används idag. Vilket föranledde följande tankar från Hans Lindblad.
Jag (Hans L) ger gärna fler synpunkter på liberalism, som egentligen i första hand är ett förhållningssätt, men liberala politiska program har över tiden inte gjort 180-graderssvängar som andra riktningar visat exempel på.
E G Geijer formulerade det på 1830-talet som personlighetspricipen.
Utgår man från individen så är det han eller hon som är det viktiga. Kön, ras, etnicitet är totalt ovidkommnde.
* Ska man utgå från människor kan inget annat styrelsesätt än demokratin accepteras.
* Yttrandefrihet, föreningsfrihet och fri opinionsbildning är förutsättningar för demokrati.
* Makt utan ansvarsutkrävande är en omöjlighet i en demokrati, men tyvärr är det få av dagens liberaler som övervakar tjänstemannamakt och byråkrati med samma emfas som Adolf Hedin och Waldemar Svensson i Ljungskilde, trots att byråkratin är mer större och därmed farligare än någonsin tidigare.
* Den kommunala demokratin är till stor del eroderad genom tjänstemannamakt.
* Polisen är också ett skräckexemplet.
* Liberaler vill ha marknadsekonomi, men det är inte en princip av lika fundamentalt slag som yttrandefrihet. Vi vet dessutom att företag helst inte vill konkurrera, så marknadsekonomi är omöjlig utan lagstiftning mot truster och karteller.
Det svenska bankväsendet och elmarknaden illustrerar skadorna av oligopol.
Utgår man människovärde blir utbildning och sociala skyddsnät närmast självklara.
Liberalism i Sverige har aldrig varit att mer eller mindre avskaffa statsmakten. (Där skiljer sig den från anarkismen och från vissa Libertarianer.) Den längsta och hårdaste kamp liberaler utkämpat var att införa demokrati. Men vill man inte ha någon statsmakt vore val totalt obehövliga. (För då är den enskilde fullständigt fri att göra vad den vill, utan hänsyn till andra.)
Det viktiga är att statsmakten används för medborgarna, inte mot dem.
Liberaler kan ändra praktisk politik allteftersom behov och verklighet förändras. Miljöpolitik var okänd innan industri, jordbruk och hushåll släppte ut så enorma mängder gifter och föroreningar.
Men den grundläggande principen är i mycket desamma som John Stuart Mill beskrev den, eller Tocqueville i hans bok om demokratin i Amerika.
Min (Hans Lindblads) grundsyn idag skiljer sig ganska lite från det program Adolf Hedin formulerade i mitten av 1860-talet. Jämför med socialdemokratin som idag praktiskt taget aldrig åberopar Marx.
Att moderaternas numera avgångne partisekreterare trodde (?) att högern/moderaterna drev på för demokrati illustrerar att man kapat nästan alla band (i vart fall kunskapsmässigt) till partiets ursprungliga politik.
Det högern/moderaterna bekämpade mest var:
frihandel,
allmän rösträtt och demokrati.
Staten som religiös kunglig organism ansågs som det grundläggande, och medborgarna ansågs inte ha med rikets styrelse att göra.
Till absurditeterna hör att liberalismens absoluta motsats, monarkin är kvar. Att en kung skulle kunna symbolisera en demokrati är väl ungefär lika groteskt som att kvinnorörelsen skulle ha häxprocesserna, dvs mördarna, som symbol i stället för kvinnorna (vilket i sig vore möjligt).
Flera av de argument som idag åberopas för fortsatt bernadotteri illustrerar att Sverige inte är så liberalt som många tror.
Det är principlösheten som är det bekymmersamma.
Utrikespolitiken var länge också en härva, där avgörande delar hemlighölls för medborgarna, något som i princip inte ska vara möjligt i en demokrati.
Norska och amerikanska nationaldagar kan sägas hylla klassiska liberala (naturligtvis inte i partipolitisk mening) värden, inklusive demokratin. (Demokrati och liberalism ses också av många statsvetare som likvärdiga begrepp.)
Den svenska nationaldagen har absolut inget av detta. Många säger att det finns stor konsensus i Sverige, men ingen vet riktigt om vad.
------
Jag vill är också ge en länk till hur en liberal/socialliberal ser sin liberala vision:
http://liberal2010.blogspot.com/2010/04/den-liberala-visionen.html
Detta är inte en sida för debatt. Vill ni debattera ämnet hänvisar jag er till att hitta lämplig post under Startsidan.
Alternativt kan liberalismen debatteras också på bloggen Liberal 2010.
Länk: http://liberal2010.blogspot.com/
Lägger här in en text om liberalismen som förhållningssätt.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2012/01/liberalismen-ar-ett-forhallningssatt.html
I klartext:
Liberalismen är ett förhållningssätt, inte en beskrivning av hur det SKA se ut. (rev)
Några kortfattade reflexioner om det (social-)liberala samhället.
Många (de flesta) partier hyllar, eller säger sig ansluta sig till en ideologi. Dock är det oftast mera i teorin än i praktiken. Det är något vi insett alltmer under senare år (decennier). Samtidigt är det skillnad på ideologier, hur de är beskaffade. Det konservativa idealet om drömsamhället är som det är idag, eller ännu hellre hur det var igår. De socialistiska och kommunistiska samhällena skildras i rosenrött i ideologin. När det kommer till praktiken så kan de visserligen ofta i detalj beskrivas, men då får de flesta av oss rysningar. Det rosenröda blir olika grader av helvete.
Den liberala ideologin kan inte beskriva hur dess samhälle "ska" se ut. Liberalismen är inte en dogm som ger kartan för hur det ska se ut. Liberalismen är mera ett sätt att tänka, förhålla sig, anger ger möjligen en färdriktning. Kärnan i tänkandet är frihet, omprövning, radikalitet dvs en öppenhet för det nya. Att människorna själva ska få forma sin framtid och därmed samhället. Det är en ideologi som står för utveckling, där fria människor lever i gemenskap med varandra.
Därav följer att liberalismen, som inte är en ekonomisk teori (vilket nyliberaler etc ofta har för sig), inte har några fixa lösningar på hur t ex statens finanser ska se ut, AMV:s roll, hur höga barnbidrag, pension och pensionsålder eller skatter skall vara. Därav följer också att friheten och utvecklingen främjas av en marknadsekonomi, som ger resurser för välstånd, där samhället sätter upp regler för att det är en fri konkurrens som inte sätts ur spel genom monopol. Socialisternas planekonomi är rena motsatsen till detta.
Det liberalismen säger, vilket är än mera poängterat i socialliberalismen, är att vår frihet har en gräns där den skadar andra. Att vi har vi frihet i gemenskap med andra. Att vi som fria individer ändå måste ta ett socialt ansvar. Vår frihet får inte bli andras ofrihet. Lika lite får en knapp majoritet sätta sig på en minoritet. Gemenskapen förutsätter en demokrati där vi respekterar både individer och minoriteter.
Visserligen kan tankarna i liberalismen om den fria konkurrensen som välståndsbringande kraft ge en vägledning i olika ställningstaganden. Men de säger inte vad som är självklart bra i förhållande till en detaljutformning betr t ex arbete och sysselsättning och statens roll i varje detalj, utan måste sättas in i det större perspektiv som tar t ex hänsyn till sociala aspekter och att samhälle och miljö utvecklas.
Andra ledtrådar för det liberala tänkandet är dess absoluta krav på demokrati och respekt för människovärde och individens integritet.
Det betyder självfallet inte att (social-)liberalismen kan se ut hur som helst!
Tvärtom, grundprinciperna måste styra. Ett bekymmer i dagens debatt är att vissa politiker och kommentatorer devalverat ordet socialliberal till den grad att de anser att de flesta partier idag är socialliberala. Det är ett (medvetet?) nivellerande av alla politisk-ideologiska begrepp! Det "man" då menar är att de flesta partier vänder sig till en bred och välmående medelklass (och dess plånböcker), men det har inget med socialliberalism att göra! Varken kd, c eller fp är idag socialliberala. Även om c en kort tid kallade sig det. Och trots Stefan Löfvens uttalanden är inte socialdemokraterna som parti socialliberala heller. Även om det kan finnas vissa glidningar i den riktningen hos enskilda företrädare.
Moderaterna, varken de gamla, nya eller nygamla, är socialliberala. Tvärtom, socialliberal är för dem närmast ett skällsord, som betecknar en liberalism i förfall. Dvs för de som betecknar sig som liberaler (vilket då oftast betyder ekonomiska nyliberaler). För de andra är det något som luktar "socialism", vilket ju visar att de varken förstår vad socialism eller (social-)liberalism är.
Jag, och fler med mig, menar att det är ett problem att det idag inte finns ett enda klart socialliberalt parti i riksdagen. Partiernas retorik och historia gör dem inte socialliberala.
Många (de flesta) partier hyllar, eller säger sig ansluta sig till en ideologi. Dock är det oftast mera i teorin än i praktiken. Det är något vi insett alltmer under senare år (decennier). Samtidigt är det skillnad på ideologier, hur de är beskaffade. Det konservativa idealet om drömsamhället är som det är idag, eller ännu hellre hur det var igår. De socialistiska och kommunistiska samhällena skildras i rosenrött i ideologin. När det kommer till praktiken så kan de visserligen ofta i detalj beskrivas, men då får de flesta av oss rysningar. Det rosenröda blir olika grader av helvete.
Den liberala ideologin kan inte beskriva hur dess samhälle "ska" se ut. Liberalismen är inte en dogm som ger kartan för hur det ska se ut. Liberalismen är mera ett sätt att tänka, förhålla sig, anger ger möjligen en färdriktning. Kärnan i tänkandet är frihet, omprövning, radikalitet dvs en öppenhet för det nya. Att människorna själva ska få forma sin framtid och därmed samhället. Det är en ideologi som står för utveckling, där fria människor lever i gemenskap med varandra.
Därav följer att liberalismen, som inte är en ekonomisk teori (vilket nyliberaler etc ofta har för sig), inte har några fixa lösningar på hur t ex statens finanser ska se ut, AMV:s roll, hur höga barnbidrag, pension och pensionsålder eller skatter skall vara. Därav följer också att friheten och utvecklingen främjas av en marknadsekonomi, som ger resurser för välstånd, där samhället sätter upp regler för att det är en fri konkurrens som inte sätts ur spel genom monopol. Socialisternas planekonomi är rena motsatsen till detta.
Det liberalismen säger, vilket är än mera poängterat i socialliberalismen, är att vår frihet har en gräns där den skadar andra. Att vi har vi frihet i gemenskap med andra. Att vi som fria individer ändå måste ta ett socialt ansvar. Vår frihet får inte bli andras ofrihet. Lika lite får en knapp majoritet sätta sig på en minoritet. Gemenskapen förutsätter en demokrati där vi respekterar både individer och minoriteter.
Visserligen kan tankarna i liberalismen om den fria konkurrensen som välståndsbringande kraft ge en vägledning i olika ställningstaganden. Men de säger inte vad som är självklart bra i förhållande till en detaljutformning betr t ex arbete och sysselsättning och statens roll i varje detalj, utan måste sättas in i det större perspektiv som tar t ex hänsyn till sociala aspekter och att samhälle och miljö utvecklas.
Andra ledtrådar för det liberala tänkandet är dess absoluta krav på demokrati och respekt för människovärde och individens integritet.
Det betyder självfallet inte att (social-)liberalismen kan se ut hur som helst!
Tvärtom, grundprinciperna måste styra. Ett bekymmer i dagens debatt är att vissa politiker och kommentatorer devalverat ordet socialliberal till den grad att de anser att de flesta partier idag är socialliberala. Det är ett (medvetet?) nivellerande av alla politisk-ideologiska begrepp! Det "man" då menar är att de flesta partier vänder sig till en bred och välmående medelklass (och dess plånböcker), men det har inget med socialliberalism att göra! Varken kd, c eller fp är idag socialliberala. Även om c en kort tid kallade sig det. Och trots Stefan Löfvens uttalanden är inte socialdemokraterna som parti socialliberala heller. Även om det kan finnas vissa glidningar i den riktningen hos enskilda företrädare.
Moderaterna, varken de gamla, nya eller nygamla, är socialliberala. Tvärtom, socialliberal är för dem närmast ett skällsord, som betecknar en liberalism i förfall. Dvs för de som betecknar sig som liberaler (vilket då oftast betyder ekonomiska nyliberaler). För de andra är det något som luktar "socialism", vilket ju visar att de varken förstår vad socialism eller (social-)liberalism är.
Jag, och fler med mig, menar att det är ett problem att det idag inte finns ett enda klart socialliberalt parti i riksdagen. Partiernas retorik och historia gör dem inte socialliberala.