Lars-Ericks blogg - en liberal rebell

Dagens sosseparti är som 50-talets fp, en jämförelse

2012-01-23T17:07:00.004+01:00

En kommentar till dagens kris i socialdemokratin, satt i ett vidare perspektiv.

Nej, fp under 50-talets början var inget krisparti, tvärtom. Det var ett offensivt socialliberalt parti på framgång, under ledning av Bertil Ohlin.

När jag nu vill jämföra dagens sosseparti med det tidiga 50-talets folkparti är det i dessa avseende; socialdemokraterna idag ligger runt 25% i opinionsundersäkningarna, det är ungefär detsamma som de valresultat folkpartiet uppnådde, under 50-talet (före ATP-kraschen 1958).

Dagens sosseparti har ett medlemstal som motsvarar det som folkpartitet hade då.

Vad säger detta? Ja, (s) idag är inget litet parti i sympatier - även om det varit på dekis ett bra tag.
Femtiotalets folkparti var ett stort parti väljarmässigt, det största efter socialdemokraterna. Det ledande oppositionspartiet, det som helt dominerade oppositionen. Bondeförbundets (c) Hedlund gick förstås egna vägar, men högern (m) låg helt i skuggan av fp, hur mycket Jarl Hjalmarsson försökte.

Men medlemsmässigt då? Ja, idag talas det mycket om medlemmarnas bristande inflytande över valet av partiledare i (s). Det var knappast större på 50-talet då (s)-partiets medlemmar i hög grad var passiva och kollektivanslutna i miljontal. Idag är s-partiets medlemmar en spillra jämfört med då.

Och även om fp var röstmässigt stort då, och hade en medlemsstock jämförbar med s-partiets idag, så var det ett svagt parti organisatoriskt. Medlemsrekryteringen hade inte alls följt med valresultaten. Jag, som var med redan då, upplevde det som ett rätt glest parti vad gäller medlemmar.

(Trots att s idag är på samma låga nivå. Och vad ska man säga om dagens fp? Katastrofalt få medlemmar, liksom hos alla andra partier idag.)

På femtiotalet drällde det ändå av både medlemmar och aktiva sympatisörer, och förtroendevalda. I vart fall inom fp och s. Och visst ja, dåtidens center, bondeförbundet hade också många aktiva. På landsbygden vill säga.

Är inte detta ett memento när man ser på dagens politiska partier och deras bekymmer?

Saknar inte Juholt, men Sverige behöver en slagkraftig opposition

2012-01-21T18:59:00.004+01:00

Turerna kring Håkan Juholt sista tid var märkliga. Det verkade som att han envist skulle bita sig fast tills han blev bortburen. Det logiska var ju att han för länge sedan borde insett att han skulle avgå. Frivilligt. Men han ville inte, så till slut måste sossarnas VU (verkställande utskott) konstrura en "frivillig" avgång som han kunde köpa. Så beskedet idag var därför både väntat och oväntat.

Socialdemokratin har länge saknat färdriktning. Många har insett att partiet behöver en förnyelse, men inte minst partiets gräsrötter, framför allt då utanför storstäderna, har stretat emot. Med Håkan Juholt blev det övertydligt. Juholt verkade ju inte ens själv veta vilken väg han ville gå. De ständiga fotbytena gjorde vara motståndarna glada när de kunde peka på partiets förvirring.

Jag saknar verkligen inte Håkan Juholt. Inte bara för att jag inte är socialdemokrat. Men även socialdemokratin, som trots allt ännu är ett relativt stort parti, behöver en ledning med kapacitet. Liksom det behöver bestämma sig för vad det vill.

Än mera viktigt är faktiskt att Sverige behöver en rejäl opposition. Oavsett vilken regering vi har. Reinfeldts kompani har det oförtjänt lätt när landet saknar en slagkraftig opposition. Alliansregeringen har stora brister, men de förbleknar i folks ögon när oppositionen är ännu mera bristfällig.

Faktiskt är en fungerande opposition lika viktig som regeringen, om demokratin skall fungera och vara vital. Ett exempel; hur hade Sverige sett ut om inte Erlander hade haft Ohlins folkparti som ett envetet korrektiv?

För att inte Reinfeldts gäng helt ska spåra ur så behövs en opposition som sätter tummen i ögat på regeringen.

Nya bottensiffror för sossarna, än sen då?

2011-12-18T17:29:00.006+01:00

Vem kunde vänta sig annat, än en trång krets partigängare möjligen? Ny bottennotering för Juholts s.
Varför skulle det ha vänt?

Mera märkligt är att det är fina siffror för moderaterna, detta självgoda och pösiga parti runt Reinfeldt. Ett trist förvaltarparti, som dessutom anser sig vara bäst och vackrast, bara för att det råkar vara störst. Och som ser oss medborgare som undersåtar, som ska övervakas, övervakas ini minsta söm.
Och de underdåniga lydpartierna fp, c och kd, vad motiverar att de får några opinionssiffror alls? Är det frånvaron av alternativ?

Man må tycka vad man vill om miljöpartiet, men det visar ändå lite liv emellanåt. Visar åsikter som ibland till och med hänger ihop. Det rättvisa i att vänstern får en del sympatier, det får anstå att bedömas tills vi ser om Jonas Sjöstedt kan ge det en klar linje sedan han blivit vald.

Kd lär vara utom allt hopp, som det ser ut för närvarande.

Okunniga (?) politiker lämnar över makten till byråkrater med säkerhetsnoja.

2011-12-16T11:28:00.014+01:00

Så tas ännu ett i nedmonteringen av demokratiska rättigheter. I julbrådskan och med hjälp av slätkammade riksdagledamöter i partier som man trott bättre om. Dvs tills för några år sedan.
De traditionella media, vars huvuduppgift är att bevaka makten och skydda demokratin (nä, att tjäna pengar är inte huvuduppgiften!) de lyfter knappt på ögonbrynet när det sipprar ut att Beatric Ask, Tant Gredelin, vill utvidga FRA-lagen och öppna FRA-shoppen för fler myndigheter.

Den behöver moderniseras tyckte jag att hon sa. Det har hon ju rätt i, den var ju feltänkt och omodern redan från början, så den rimliga moderniseringen vore självfallet att helt avskaffa lagen.

Jag hinner knappt andas ut och svälja innan nästa besked kommer. Ask, dvs alliansregeringen har kommit överens med socialdemokraterna att genomföra Asks förslag.
Hur dum får man vara, Juholt? Eller bryr du och ditt parti dig inte om försvaret av vår rättighet till integritet och yttrandefrihet? En gång försökte ju ni i sossestyret inbilla oss att ni var emot FRA-lagen. Men det var förstås bara en taktisk fint.

FRA-lagen infördes efter långa och hårda diskussioner och protester från anhängare av ett fritt samhälle, där man håller efter brottslingar, men låter vanligt folks privatliv vara i fred. I varje alliansparti fanns kritiker, flest inom folkpartiet, det parti som kallade sig liberalt, dvs frihetens försvarare. Och tre fd fp-ledare gick ut och angrep FRA-lagen. Men allt motstånd inom de "frihetsälskande" allianspartierna mosades ner av partipiskor, mobbning och hot. Längst höll Camilla Lindberg (fp)ut.

Detta gjorde att piratparitet, utanför riksdagan, fick dra det tunga lasset. Utan tillgång till gammelmedia, men med stark internetnärvaro.
Så verkar det vara nu också, det är på internet som uppmärksammas detta nya käftslag emot oss medborgare.

Det var ju så att FRA-kramarna bedyrade att FRA-lagen INTE skulle användas av fler är FRA. ABSOLUT inte av t ex SÄPO eller Rikskrim. För de har ju andra uppdrag.

Kom också ihåg att FRA-lagen INTE avser att spana på misstänkta, eller mot konkreta hot mot rikets säkerhet. Nej, FRA:s signalspaning är en massiv avlyssning (spaning) av oss alla, allt vad vi gör och som passerar internet. Inklusive privata mail och bloggar.

På internet har allt detta givetvis kommenterats redan. Hur tidigare löften brutit, hur den förnekade ändamålsglidningen sker (smygutvidgningen). Att givetvis finns ingen möjlighet att skydda den privata integriteten i detta sammanhang annat än genom att avskaffa FRA-lagen. Generell spaning på alla drabbar per definiton allas vår integritet. Även den oskyldige som inte (ännu) utsatts för någon extremt brådskade gryningsräd av tungt beväpnade maskerade män.

Mark Klamberg utreder de tekniskt-juridiska aspekterna, i tonen lågmäld, men i sak bitande kritisk. Andra kan sämre dölja sin bitterhet över detta, om än inte oväntade, men stora svek.

Min fråga är hur länge folk ska låta sig sövas av den politiska tystnaden där knapptryckandet i riksdagen är viktigare än att bevaka demokratins intressen.

Men jag frågar mig också vart Sverige är på väg. Med ett övervakningssystem (ineffektivt, men ändå) som ligger i repressiv nivå med sådana stater som Iran och Syrien. Inser inte våra ledande politiker, de med piskorna, att de monterar ner demokratin, i demokratins namn? Övervakning är faktiskt inte frihet. Att inte våga diskutera är inte demokrati.

VEM styr?
Kan det vara så att våra i det mesta idélösa men maktsugna partier är på väg att gå från förvaltande till förmynderi.

Och är det så att det i verkligheten är ett gäng byråkrater med säkerhetsnoja, men utan demokratisk grundsyn, som har tagit över ratten helt?

Jag är allvarligt oroad. Jag vill inte ha ett samhälle där jag om jag diskuterar terrorism (vilket jag ofta gör) ska riskera att familjen ska väckas av adrenalinstinna tungt beväpnade män, som gått på dåligt underlag och slarvigt analyserad internettrafik.

Hur långt från medborgarna får politikerna gå? Eller låta sina byråkrater gå.

(En något slimmad version av detta har tillställts bl PT).

Återställning som dör

2011-12-01T11:50:00.004+01:00

Jag vet, jag har inte skrivit här på länge. Orsaken kan vi ta en annan gång, kanske. En av många delorsaker är denna.
Något slags virus eller trojan ... eller besläktat, som terroriserar våra datorer. Trots antivirusprogram etc.
Nå, för att få lite ordning så beslöt jag göra en s k återställare, dvs gå tillbaka till en tidpunkt då det funkade hyfsat.
Lyckades (hyfsat) på en dator, men vågar inte testa fullt ut om det ligger dolda filer på USB-minnen, som tar över och gör filer osynliga....
Men den andra datorn "dog" helt enkelt. Signalerar först att det är OK. Men så efter ett tag så dör den, kommer inte in i Windows (XP) utan får veta att det är ett oreparabelt fel!
Va? När man snällt klickat för en återställning tillk en fungerande tidpkt.

Någon som har några tröstens ord? Eller ännu hellre, tips på hur vi ska fixa det. Omformatera är uteslutet, då där ligger tusentals bilder som inte finns på andra ställen.
Säk-kop av en del av dem har sabbats av den "trojan" som vägrar låta oss öppna minnet där de (oxå) sparats.....

Kristdemokraterna vid vägskälet.

2011-10-01T18:48:00.003+02:00

OK, i sista stund några rader om kd och deras ledarkris. Alltfler vill Göran Hägglunds avgång. Motiven är något disparata, och Göran vill sitta kvar. I sammanfattning menar han att "gnället" inte duger. Den som vill ersätta honom får träda fram och visa sitt alternativ. Så får de slåss om saken och medlemmarna avgöra.

Som jag ser det är den springande punkten att kd måste bestämma sig för vad som är dess kurs. Vilket inte primärt är en personfråga, utan en politisk-ideologisk.

Vad skall kristdemokraterna stå för?

1. Är det den värdekonservativa, socialkonservativa med en religiös betoning och i med positiv inställning till bistånd och invandring etc?

2 Är det en klart "kristen-höger" av amerikanskt reaktionärt märke som önskas?

3. Eller är det en mera utslätad soppa av "allmänborgerliga" åsikter, där det gamla arvet från Alf Svenssons tidiga år nedtonas till värnande om kärnfamiljen.

För det första alternativet, finns nog en väljargrupp. Ovisst hur stor dock. Det var länge kd:s linje, men idag känner nog en del väljare en saknad efter det.
Det andra alternativet känns olustigt, och har förhoppningsvis mycket liten potential i Sverige, trots att en del av Hägglunds kritiker verkar luta åt det hållet.
Alternativ tre, som verkar vara Hägglunds linje, där måste kd trängas med alla andra allianspartier. Det har inte visat sig vara speciellt framgångsrikt. Väljarna vill nog ha en profil, om de ska överge de något större partier som vill ungefär detsamma.

Att kritiken emot Hägglund visar att kristdemokraterna som parti måste bestämma sig, det verkar tydligt. Utslätning för att passa in i alliansen ger ingen entusiasm.

Alla ska kunna lika lite - rädsla för utbildning styr BUN-ordf

2011-09-30T14:31:00.003+02:00

Höstterminen 2012 inleds försöksverksamhet med spetsutbildningar i grundskolan.
I Piteå har en högstadieskola tagit ett utmärkt initiativ för att förbättra utbildningen, och att inte bromsa elever! Det gäller engelska och matematik.

Vi har ju sett hur svenska elever sackat efter jämfört med i andra länder. Detta samtidigt som alltfler elever känner att de hålls tillbaka, bromsas, för att de vill gå snabbare fram. Lärarna vågar, pga regler och den attityd en del skolpolitiker har, inte differentiera utbildningen efter elevernas förmåga. Ingen får vara bättre än någon annan. OK, det gäller inte i idrott, men i kunskapsämnen är det tabu att vara mera än högst genomsnittslig.

Initiativet beskrivs bra i Piteå-Tidningen.

Så långt allt bra. Men tidningen beskrivet också att Barn- och utbildningsnämndens ordfärande Ruth Rahkola (s) reagerat surt. Hon kallar spetsutbildningen för elitklasser, vilket den röda majoriteten i BUN är motståndare till.

"I yttrandet inför nya skollagen var nämnden negativt inställd till spetsutbildningar redan i grundskolan. Vi anser att det skapar en segregation mellan elever, säger Rahkola."

Detta är en typiskt konservativ 60-talsinställning som fortlever än idag hos en del sossar (och vänsterpartister). De hyllar den gamla flumskolan, där ingen skulle få lära sig mera än någon annan. Att den långsammaste styrde takten. I deras ögon betyder jämlikhet att stanna upp, att inte släppa fram elevernas nyfikenhet och kunskapstörst. För då kan det uppstå "segregation".

Jag vill nog påstå att då uppstår i stället stagnation. Piteås s-ordf i BUN verkar styras av en rädsla för kunskap.

Självfallet ska alla hjälpas fram efter vars och ens förutsättningar. Men det ska gälla alla. Även de som mera läsbegåvade. Det är inte bara idrottinriktade som ska få utvecklas för att bli bättre.

Spetsutbildningen ska inte på något sätt sänka utbildningstakten för någon. Ingen får sämre eller långsammare utbildning än tidigare. Men man släpper bromsen för de som vill framåt. Vad är det för fel i det?

Vad är bekymret med politiska vildar?

2011-09-29T10:14:00.006+02:00

Detta ämne är givetvis aktualiserat av sd-aren William Petzälls avhopp från sitt parti, för att bli det som kallas "politisk vilde". Det vill säga, han kommer inte att tillhöra någon partigrupp i riksdagen.

Jag menar att det är helt OK att vara "vilde" i dagens system. Detta eftersom man på sätt och vis sitter på ett personligt mandat, om än under en partirubrik. Det kan ju vara så att man anser att partiet ändrat sig, och man själv står fast vid det som partiet gick till val på. Då är det ett klargörande av var man står i förhållande till det vinglande partiet.

Eller så har man själv ändrat sig, och då bör man givetvis inte stå kvar med en partibeteckning som inte är korrekt.

Att partiet ogillar att man lämnar partigruppen, det är partiets problem, och kan givetvis bestraffas av väljarna vid nästa val. Dvs om de gillar partiet mera än kandidaten. Eller, härliga tanke, så kan väljarna gilla personen mera än partiet, och han/hon blir invald igen!

Men, som sagt, idag står alla kandidater under en partirubrik på valsedlarna, men det är kandidaten som väljs in, enl vallagen är det inte partiet som fått mandatet utan kandidaten. Däremot så sorteras denne in under den partirubrik han kandiderat.

Specialfallet Petzäll är knepigt. Det verkar ju inte som varken han eller partiet ändrat sina principiella grunder. Hans avhopp, från partiet men inte från riksdagen, beror på hans missbruk (och att han vill behålla sin inkomst). Han inte vill sparkas ut ur riksdagen av partiledningen. Denna vill givetvis, som varje partiledning, ha en följsam knapptryckare som är nykter och sitter säkert vid voteringsmaskinen. Och som ger partiet partistöd i olika former.

Partiet kan inte sparka honom. Det är inte partiet som valt honom, det är väljarna.
Men det är onekligen osmakligt att sitta kvar, eftersom det uppenbarligen är av privatekonomiska skäl - inte av ideologiska. Han vi haft renodlade personval skulle rimligen varje kandidats personliga åsikter varit mera kända, och denne därmed haft ett mera uttalat personligt mandat i förhållande till partiledningen.

Ett sätt att tydliggöra personval kan vara att alla kandidater står på samma lista, eventuellt med en partibeteckning bakom sig som ett slags förtydligande. Men det är personen då som man kryssar. Och man kan då inte slött bara välja ett parti.

På något sätt kan man inte vara "vilde", i den mening vi idag lägger in i begreppet, med personval. För då är man ju redan från början "sin egen", och att man samarbetar med andra som har likartade (men ej nödvändigtvis identiska) åsikter är mera en praktisk fråga.

Och vi ska komma ihåg att så fungerade det i början i vår svenska riksdag. Motsvarigheterna till dagens partier var riksdagspartier där ledamöter med liknande ideologiska värderingar samarbetade. Samtidigt fanns, eller kunde finnas, valmansorganisationer som arbetade ute på fältet för att välja in lämpliga kandidater.

Med tiden växte organisationerna ihop. Och vi fick dagens system, där partiet är viktigare än ledamoten. Och är viktigare än väljarna för ledamotens möjligheter att arbeta - eller inte. En centralisering och likriktning som förstärkts av partistödets utformning (och omfattning).

Men Petzäll borde avgå. Av moraliska skäl, för att ta hand om sitt missbruk. Inte för att tillfredställa sin eller någon annan partiledning.

Pressfriheten hotad

2011-09-28T14:04:00.003+02:00

Passar på att ge dessa rader från Olle Wästbergs månadsbrev.

Pressfriheten hotad i Sydafrika

För ett år sedan var jag inbjuden till Sydafrika för att tala om press- och informationsfrihet. Då hade regeringen dels föreslagit en kontrollpanel som skulle kunna ingripa mot medier, dels en ”protection och information act”. De hamnade på hyllan efter en omfattande motkampanj. Men nu har de tagits ner igen och mediefriheten i Sydafrika är allvarligt hotad. Nästan allt kommer att hemligstämplas, s k whistleblowers kan få tio års fängelse, liksom journalister som publicerar saker regeringen inte gillar.

En organisation, Right2Know har bildats och samlat 20.000 medlemmar och 400 organisationer.
http://www.r2k.org.za/

Sydafrikas största problem är den omfattande korruptionen och det bästa sättet att komma åt korruption är offentlighet. Men det dominerande partiet ANC är föga intresserat, kanske därför att partiet i så hög grad är korrumperat.
---
Visst, Sydafrika har kastat av sig apartheids ok. Mandela gjorde som president ett storartat jobb för försoning och en demokrati som omfattar alla. Men hans parti, ANC, har speciellt under senare presidenter alltmer blivit självtillräckligt och genomsyrat av den korruption som långvarigt maktinnehav ofta innebär.

Gör inget dumt....

2011-09-21T11:22:00.007+02:00

Medan jag funderar på hur jag ska hinna, och utforma, en artikel om Per Ahlmark och hans politiska åsikter och gärning så ser jag en utmärkt recension i DN av hans memoarer "Gör inga dumheter medan jag är död" (Atlantis).

Som jag tidigare nämnt så är Ahlmark en person som inte lämnar någon likgiltig.

Det kommer inte heller hans memoarbok att göra. Han kommer att hyllas - och angripas. Det senare främst då av sådana som antingen inte läser varken memoarerna eller något annat av honom, eller som angripits av Ahlmark. Angreppen på Ahlmark är, syns det mig, ofta märkliga. Att "vänsterfolk" inte gillar att få sina åsikter framlyfta och citerade, det kan jag förstå. Om de ändrat sig borde de tala om det. Om inte så borde de antingen hoppas på glömska eller försvara sina åsiker (hyllningar till diktatorer av olika slag). Men nej, oftast så öser de i stället invektiv över Ahlmark.

Ett exempel. Han beskylls för att vara neoconservativ när han hävdar demokratins fördelar, att är det en moralisk och ideologisk skyldighet för fria människor världen över att stödja demokratier emot diktaturstater. Jag förstår faktiskt inte att det skulle ha något med vare sig gammal eller ny konservatism att göra. Att stödja demokrati är en grundläggande liberal grundsats. Att säga att det är ett kännetecken för neoconservativt (eller socialistiskt heller, för den delen) tyckande är ohistoriskt och närmast absurt!

Ex-vis Åsa Linderborg i AB, som ibland ändå träffar rätt, har anklagat Per Ahlmark för att vara "nyliberal". Då är hon verkligen ute på svag is. Har hon ingen kännedom om vad Per Ahlmarks politiska gärning står för? DN-artikeln redovisar precis det som jag upplevt betr Ahlmark, dvs att denne "växte fram ur revolten mot en konservativ familj och en intensiv motvilja mot klassförtrycket på det reaktionära stockholmsläroverket Södra latin." "Som Folkpartipolitiker kom Ahlmark att engagera sig för välfärdsstaten, jämställdhet, utbyggd barnomsorg och inte minst full sysselsättning. Och mot såväl Vietnamkriget som palestinsk terror och israeliska bosättningar. I den första borgerliga 70-talsregeringen var Ahlmarks främste ideologiske motståndare Moderatledaren Gösta Bohman." För att citera ur DN.

Det som utmärker honom är inte kampen mot kommunism och vänsteråsikter utan en brännande motvilja mot alla former av totalitarism och tyranni.

De som inte gillar Ahlmark, eller tror sig ogilla, bör därför läsa hans memoarer - och DN-artikeln. Om de då fortfarande ogillar honom och hans åsikter så bör de göra det av rätt orsaker. Inte p g a skygglappar eller fördomar om honom. Utan p g a att de inte delar hans åsikter om socialliberalism och demokrati.

Den passionerade demokraten, lästips

2011-09-20T19:13:00.005+02:00

Minns jag rätt så skrev Christian Dahlgren en gång en bloggpost med detta namn, och den handlade om Per Ahlmark. Jag tror inte Christian har något emot att jag "lånar" hans rubrik för att ge några lästips om Per Ahlmarks skrivande.

På nätet finns (åtminstone) dessa tre böcker för nerladdning.

1. Det öppna såret
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_oppna_saret.pdf

2. Vänstern och tyranniet.
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Vanstern_och_tyranniet.pdf

3. Det är demokratin, dumbom.
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_ar_demokratin.pdf

Per Ahlmark är nu runt sjuttiotvå år. Hans direkt politiskt aktiva tid ligger långt tillbaka, men fortfarande väcker hans åsikter och demokratiska lidelse känslor hos läsaren. Det går inte att vara ljum inför honom, det är antingen för eller emot.
Han har alltid varit en engagerad fiende till extremism, vare sig den finns till höger eller vänster eller av religiös art.

Jag minns ju honom från det han blev ordförande i fpu (folkpartiets ungdomsförbund) och åren framåt till och med hans tid som ordförande i folkpartiet. (Se t ex denna länk.)
På den tiden var fp odiskutabelt det liberala partiet, och det var detsamma som socialliberalt.
Därefter har han varit författare, dels av lyrik men även av politiska skrifter, där han redovisar sina åsikter och kommenterar aktuella eller principiella frågor. De ovan nämnda böckerna är exempel på detta. Givetvis har böckerna vållat debatt och heta känslor.

Inte minst boken "Vänstern och tyranniet" upprörde vänsteretablissemanget i Sverige. Där lät han citaten av vad kända svenskar sagt och skrivit tala för sig självt. Vilket de citerade inte gillade... Okvädningsorden forsade över honom.

Den nya boken (memoarerna) kommer kanske att förvåna en och annan, inte minst eftersom han är så kritisk till högern. Titeln till boken "Vänstern och tyranniet" fick vissa att tro att han var en högersinnad hök vilket inte är rättvist. Innehållet handlade ju en hel del om folkpartister och moderater också, vilket de som bara läst referat eller andras tyckanden om boken inte uppmärksammat.

Nå, den som vill ha ytterligare tips kan lämpligen ladda ner någon av de nämnda böckerna, för där finns utförliga förteckningar av både hans skönlitterära verk och andra politiska skrifter från 60-talet och framåt.

Per Ahlmark, en klar och tydlig politiker (m tillägg)

2011-09-19T18:48:00.006+02:00

På "allmän begäran" skriver jag några rader om Per Ahlmark, fd folkpartiledare, men sedan länge författare.

Nu finns en rätt utförlig artikel om honom på Wikipedia, delvis ord för ord överensstämmande med texten i Nationalencyklopedin, så jag behöver inte bli långrandig, utan mera koncentrera mig på egna kommentarer och om sådant som är diskuterat eller möjligen okänt.

Per Ahlmark föddes 1939, läste statskunskap och kom som rekordung in i politiken. Han gick med i Folkpartiets ungdomsförbund 1960 och valdes redan samma år till ordförande för förbundet (1960–1962). Han blev 1967 invald i riksdagen. En legendarisk influens för Per Ahlmark var Herbert Tingsten (skarp liberal profil och chef för DN). Per Ahlmark hade således en lång politisk erfarenhet bakom sig redan när han efterträdde Gunnar Helén som partiledare 1975, redan året gick fp framåt och kunde bilda en icke-socialistisk regering, ledd av Torbjörn Fälldin (c), där Ahlmark blev vice statsminister och arbetsmarknadsminister. Om man jämför hur denna regering var sammansatt och dagens allians, så finns stora skillnader. Centern var störst, moderaterna hade rätt lite inflytande trots att den koleriske Gösta Bohman ständigt ville sätta högerprägel på regeringen. Ahlmarks taktik, grundad på ideologisk övertygelse, var att så långt möjligt få en socialliberal prägel på regeringens politik. Det visade sig i kritiska situationer så att han och fp drev förhandlingarna intill regeringssammanbrottets gräns. För, fp kunde ju alltid hoppa av regeringen. Då skulle inte finnas någon majoritet för regeringen, och kanske skulle fp få igenom sina förslag med stöd från annat håll.

Idag lägger sig ju de små partierna platt för moderaternas diktat. Vilket de verkar ha lovat från början, inget hot om att spräcka regeringen för att få igenom sin politik nu inte... Så ser det ju ut som det gör också. Att Ahlmarks fp ingick i en icke-socialistisk regering berodde inte på någon vilja att ingå i ett "borgerligt block". Men han, och de flesta som inte var sossar, så det som viktigt att bryta socialdemokratins långa maktinnehav. Dvs, vem man samarbetar med beror på vilka frågor som är aktuella.

Redan 1978 avgick Ahlmark, både som partiledare och minister. Plötsligt för de flesta. Jag, som då var politisk sekreterare (fp) fick närmast en chock. Men hans skäl var högst personliga, och högst respektabla. Ahlmarks efterträdare blev Ola Ullsten, som också bildade en framgångsrik renodlad fp-regering-

Per Ahlmark var en vass och skicklig debattör, helt i klass med Olof Palme. Han kunde ibland förefalla väl så teoretisk och intellektuell (liksom Palme), men det var alltid fullt klart vad han och folkpartiet stod för under honom. En klar socialliberal, stod för sociala reformer samtidigt som han var/är en solklar anti-socialist. Givetvis emot allt vad kommunism heter, lika fullt som han var/är emot nazism och fascism. Han engagerade sig mycket för förtryckta grupper, exempelvis de förtryckta judarna i Sovjetunionen. Ahlmark är också en stark förespråkare för att också judarna ska ha rätt till en egen stat, vilket inte innebär att han på något sätt är enögd eller gillar vad alla israeliska regeringar gör. En intressant notis, refererad i SvD apropå hans nyutgivna memoarer, är att han påpekar att Israels befolkning inte är en homogen grupp, utan består av invandrare från mer än 100 nationer. Detta som en replik till Carl Bildt märkliga tro (okunskap) att Israel skulle vara ett mono-etniskt land.

Efter avgången som partiledare har Ahlmark främst varit författare och utgett flera diktsamlingar. Men han har dessutom skrivit flitigt om politik i t ex Dagens Nyheter och Expressen. Han har också varit styrelseordförande för Svenska filminstitutet.
Redan 1964 utgav han "Vår fattiga politik" och 1971 "Sveket mot kusterna".
Han anser att det är demokratiers plikt att stödja demokratiska strävanden.

Tillägg. På begäran har jag lagt till några lästips i kommentarerna om vad som finns att läsa av Per Ahlmark. Och som kan laddas ner på internet!

Per Ahlmark ryter till. Det borde alla folkpartister lyssna till. Och andra med.

2011-09-19T14:53:00.003+02:00

Läs artikeln i SvD där förre fp-ledare Per Ahlmark tar itu med bl a Carl Bildt. Ahlmark har skrivit sina memoarer, och det verkar vara en högintressant läsning.

Det är verkligen härligt att läsa Per Ahlmarks totala sågning av inte bara Carl Bildt utan även av toppskiktet av dagens fp. Deras okunskap och frivilliga (?) underordning under moderaterna och Carl Bildt.
Citat ur artikeln. "Han anklagar Bildt för att ha förminskat serbernas massmord på bosnier i Srebrenica och för att ha tigit om den sudanesiska regimens ansvar för folkutrotningen i Darfur. Bildts lojalitet mot Lundin Oil som gjorde honom förmögen var större än hans avsmak för massdödande i Darfur, hävdar Ahlmark.

Per Ahlmark hävdar i sin bok att nuvarande folkpartiledaren Jan Björklund bekräftat för honom att Bildt förbjöd statsråd att använda termen folkmord om dödandet i Darfur.

”Ministrarna, även de så kallade liberala, lydde fåraktigt Bildts anvisningar”, skriver Ahlmark.
"Ahlmark anklagar också de fyra borgerliga partiledarna för att ha lurat väljarna 2006 genom att inte ha avslöjat att Carl Bildt skulle bli utrikesminister.

”Oljemannen med optionerna kommer, trodde vi lättsinnigt, att stanna kvar i norra Afrika och där fortsätta att bygga upp sin privata förmögenhet. Det var alltså fullt möjligt att rösta på alliansen 2006 och hoppas på det bästa. De lurade oss”, skriver Ahlmark."
"Han kritiserar även Bildt för att ha en ”enfaldig” syn på staten Israel som ett monoetniskt land, trots att det består av invandrare från mer än 100 nationer. ”Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, kultur, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en klart fientlig attityd”, skriver Per Ahlmark.

”Inte minst här avslöjar Carl Bildt, öppet och ihärdigt, de reaktionära värderingar som så ofta har drivit honom”, skriver han."

Jag har länge mått illa av folkpartiets förfall, trots att jag vet att det finns en del verkliga socialliberaler kvar, till och med inom fp. De är bara alltför tysta. Men när Per Ahlmark ryter då är det med besked! Något som alla borde läsa. Givetvis alla dagens fp-are, men även alla andra!

Ett glädjande osvenskt val i Danmark

2011-09-16T09:30:00.005+02:00

Svenska kommentarer till det danska valet igår lyfter framför allt fram att det blir (?) en kvinnlig statsminister. Samt att hon är sosse.

Visst är det så, men hur viktigt är det? Att Helle Thorning-Schmidt är kvinna tror jag inte har någon större betydelse rent praktiskt, även om det är en glad dunk i ryggen för feminister. Hon är socialdemokrat, ledare för ett hårt sargat parti som då och då försökt förnya sig, men i grunden ändå är väldigt traditionellt (konservativt dogmatiskt och ungefär lika invandrarfientliga som dansk folkeparti) om än ett snäpp närmare mitten än de svenska sossarna f.n. verkar vara. Danska sossarna tar troligen statsministerposten, men helt säkra ska vi inte vara. För att kunna skapa en regeringsduglig majoritet måste Helle ta väldigt stor hänsyn till att socialistisk folkeparti (SF, ungefär som svenska vänsterpartiet, men också negativa till invandring) gick tillbaka kraftigt de med, samtidigt som socialliberala (icke-socialistiskt och invandrarvänligt) Radikale venstre nära nog fördubblades.

Vinnare i en eller annan bemärkelse är först och främst just socialliberala Radikale. Mandat och röstmässigt, vilket får ses som väljarnas vilja att markera vikten av maktskifte, men samtidigt att de inte vill ha en socialistisk politik, att de är trötta på att både venstre och sossarna lutat sig emot dansk folkepartis invandrarfientliga och populistiska politik.
Framåt gick också den vänsterextrema Enhedslistan, som kan sägas vara en mix av marxister och gröna, liksom Liberal alliance, som är ett närmast nyliberalt skattesänkarparti på högerkanten.
Sossarna kan se sig som vinnare i och med att det blir regeringsskifte och att det (troligen) blir regeringsbildare tillsammans med ett till tre andra partier.
I viss mån kan neoconservativa Venstre se sig som vinnare i och med att de blev största parti, större än s, som fick knappt 25%.

Samtidigt är både sossarna och Ventre förlorare. De första pga att de gjorde sitt sämsta val sedan 1905 och de senare pga att det förlorade regeringsmakten.
Dansk folkeparti (DF, danmarks "sverigedemokrater") förlorade röster om än inte så många, men de förlorar rätt säkert i inflytande. Hur en ny regering än ser ut så lär den inte behöva DF:s stöd. Vilket känns härligt uppfriskande!
Störst förlorare blev det traditionella högerpartiet, de Conservative, som halverades och givetvis hamnar utanför regeringen. Socialistisk folkeparti (= vänsterpartiet) förlorade också stort!

De färöiska (2) och grönländska (2)mandaten brukar i huvudsak stödja socialdemokraterna.

Svenska kommentatorer talar i blocktermer när de beskriver valresultatet. Säger att högern, de blå förlorade och att de röda sidan vann. Det är dock en grov förenkling.
I Danmark är blockpolitiken inte lika hård som i Sverige. Nu luckras den upp än mera i och med Radikale venstres kraftiga uppgång, glädjande nog.
(En gång i tiden fanns också ett litet intressant parti som hette Retslistan el något liknande, som inte var direkt blockbundet. De danska kristdemokraterna är också närmast utplånade och ligger under 1%.)

Verkligheten är mera att det var regeringen som förlorade. Och den bestod av mer eller mindre högerinriktade partier, även om Venstre haft ett liberalt förflutet.

Det röda "blocket" består av sossarna och SF. Den mera extrema marxistiska Enhetslistan står rätt fritt till det röda blocket, men kan knappast stödja neoconservativ/nyliberal politik (som hos Venstre, de Konservativa och Liberal Allians eller DF).

Radikale venstre är, som sagt, socialliberalt och klart icke-socialistiskt. Och därmed obundet till block som är högerinriktade likaväl som till socialistiska. Däremot kan de, beroende på vilka frågor som är aktuella, samarbeta med endera sidan om den därmed kan föra en mera socialliberal politik än om höger eller socialister har egen majoritet.

Dansk politik är alltså annorlunda än svensk. Den visar också tydligt hur partinamn, som från början kan vara en klar indikation på ideologisk inriktning kan urholkas och förändras. Där liknar det ändå i det avseende läget i Sverige.

Att inte hålla käft - en tillämpning av frisinne/liberalism

2011-09-14T14:58:00.005+02:00

Se detta gärna som en kommentar till pågående debatter om liberalismens mening och innehåll. Som sådan eller om dess svenska rötter och beståndsdelar, frisinnet och socialliberalismen.
Och till ledande svenska politikers ovilja att respektera ex-vis yttrandefriheten.

"Får man vissla under middagsvilan? Farbror Ernst hävdade att man inte fick det, eftersom man då störde honom när han skulle sova. Min åsikt var den motsatta: att man alltid fick vissla när man kände behov av det. I över femtio år har det varit min publicistiska princip."

Så inleder Bo Strömstedt sitt bidrag till boken "Fritt sinne" (Atlantis 1992).
Via en livfull skildring av hur han, när han lämnat en artikel till tidningen Dagen, fick en hälsning från Lewi Pethrus själv å hela pingströrelsen vägnar, att han skulle ändra åsikt eller hålla käft, så deklarerar han vad som är en tidnings uppgift.

"En tidning är till för att inte hålla käft."

Bo Strömstedt är en i högsta grad frisinnad och socialliberal publicist. Hans hjärta har alltid varit hos provokatörerna. Hos de som inte kunde hålla tyst. Som hos Vilhelm Moberg och dennes envetna rotande i skumma rättsaffärer. Som hos Bengt Anderberg, som smädade Gud men ändå frommare än himmelens änglar. Att inte hålla något heligt, utan att ifrågasätta, att pröva med fritt sinne.

Jag rekommenderar er att försöka hitta boken "Fritt sinne" på biblioteket, eller på något antikvariat. Denna rekommendation gäller självfallet även regeringens ledamöter, Carl Bildt inte undantagen.

Att svenska journalister vill granska Lundin Petroleum, det gillar inte Carl Bildt

2011-09-13T11:35:00.004+02:00

Carl Bildt är en skicklig politiker, på sitt sätt. Han är kunnig i utrikespolitiska frågor. Skickligheten och självständigheten i förhållande till andra länders intressen kan dock diskuteras. Och hans ageranden och icke-ageranden väcker allt oftare förundran och frågor. Under senare år har också hans intressen i olika bolag, främst då i Lundin Petroleum, ifrågasatts då det kan innebära en intressekonflikt.

Ett exempel är hans ovillighet att försvara svenska journalister, som råkar illa ut när de fullgör sin journalistiska skyldighet - och demokratiska rättighet - att granska förhållanden i andra länder. Den tysta diplomatin betr Dawit Isaak i Eritreanskt fängelse är mer än lovligt tyst. Så tyst att det verkar som om den inte ens finns, i vart fall vad gäller Bildts agerande.

I somras fängslades de två svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson när de var i Etiopien för att granska det svenska oljebolaget Lundin Petroleum. Bildts UD var väldigt tystlåtet, och Bildt fräste något om att åker man till länder som dessa så får man skylla sig själv. Från etiopiskt håll anklagades de två för terrorism, en oerhörd men alltför vanlig anklagelse numera emot de som inte till fullo delar maktens åsikter. När det nu kommit fram att det var Lundin Petroleums agerande som journalisterna ville granska, då kan vi se hur vitt och godtyckligt begreppet "terrorism" kan användas när så ses lämpligt.

Jag anser nog att Bildt genom sitt ägande i Lundin Petroleum (vilket finns kvar vad jag vet, även om han mot sin vilja tvangs avgå från styrelsen i bolaget) försatt sig i det som brukar kallas delikatessjäv. Han sitter på två stolar, och därmed finns all anledning att misstänka att han sätter privatekonomiska intressen före sin uppgift som utrikesminister. Bara misstanken är nog. Att han inte inser det själv visar dåligt omdöme. Därtill uppträder Bildt ofta mycket arrogant emot de som inte delar hans åsikter.

Som Åsa Linderborg skriver i AB så använde Bildt i KU-förhören 2007 sina "insatser" i Balkan för att höja upp sig själv till skyarna. Vad han de facto gjorde kan diskuteras, men han har lyckat att i Sverige bli en världskändis pga detta, en person som inte får ifrågasättas. Han tillåts blanda ihop korten. Och som Per Ahlmark, fd fp-ledare som minst av allt kan anklagas för några kommunistiska sympatier, så uppvisar Carl Bildt ”likgiltighet inför massmord” (Dagens Nyheter 27 feb -07).

I tidskriften Etc, 12 sept, redovisas kort men sakligt bakgrunden till hela affären.

Det enda anständiga vore att UD och utrikesminister Carl Bildt med all kraft protesterar emot fängslandet av journalisterna, och på alla sätt ser till att de omedelbart friges. Detta med hänvisning till demokratiska rättigheter och journalisters rätt att granska olika företags förehavanden, när det finns misstankar om att de kränker mänskliga rättigheter.

Gör inte Carl Bildt detta bör han avgå. För att andra ska kunna rätta till det som han inte förmått, och för att förhindra fler situationer där han kan misstänkas för dubbla intressen.

Bloggaren Scaber Nestor har också skrivit bra och skarpt om detta.

Varför ser en del snett på socialliberalismen?

2011-09-12T10:49:00.006+02:00

När folkpartiet bildades 1934 var det genom en sammanslagning av de partier som kallade sig liberaler resp frisinnade. Tidigare hade liberalismen partimässigt återfunnits i ett enda parti, men splittrades i förbudsfrågan (förbud till alkoholförsäljning eller inte). (Spritvännerna vann som bekant en ytterst knapp seger i folkomröstningen och resultatet blev ett slags kompromiss i form av motbokens införande.)

Det liberala partiet, som var det lilla, bestod av s.k. stadsliberaler och kulturliberaler. Sådana som var välutbildade och ofta hade en teoretisk bakgrund i och kännedom om de liberala tänkarna.
De frisinnade var det större liberala partiet och bestod av "praktiska liberaler", folk som bodde på landsbygden, där de flesta svenskar levde då, småbönder, hantverkare, arbetare, lärare etc. Ofta var de också aktiva inom de då starka folkrörelserna som frikyrkorna och nykterhetsrörelsen, ibland också inom fackföreningsrörelsen även om den alltmer sågs som en fråga bara för sossar och kommunister.

Inom det förenade folkpartiet fanns länge olika lokalavdelningar för frisinnade resp liberaler. Detta beroende på medlemmarnas bakgrund. Med tiden växte de ihop och någon egentlig skillnad fanns inte eftersom socialliberalismen tog kommandot inom fp, de frisinnade kände sig helt hemma med den och även "stadsliberalerna" accepterade att svensk liberalism var detsamma som socialliberalism. Dvs en förening av frihetsbegreppet och det sociala ansvaret, att friheten bara finns i gemenskap och hänsynstagande till andra. Och emot socialismen.

Med neoconservatismens uppkomst, i Sverige under beteckningen nyliberalism, så kom den in först inom högern/moderaterna, men efter en tid även in i folkpartiet. Det socialliberala sågs (och ses) officiellt som en god etikett, men dess innehåll har alltmer urholkats och ersatts med annat. Och både inom och utom fp så hånas ofta numera socialliberalism som något slags frihetsinskränkande förmyndaraktigt konservativt (och det säger neo-conservativa!) från frikyrkliga och nykterister.

Jag vill därför betona och klargöra att det som de frikyrkliga och nykteristerna stod för var riktig socialliberalism, dvs mycket nära det som länge kallats frisinne. Frisinne är det svenska ordet för liberal, i vart fall enl vissa ordböcker. En annan sak är att med tiden har en och annan blivit mer el mindre konservativ (och då ofta gått till kd), och de gamla folkrörelserna har tappat kraft och medlemmar.
Dessutom har begreppet svartmålats av dess motståndare, inte minst då av de nyliberaler/neoconservativa och andra som vill begränsa liberalismen, ja all politik, till att bara handla om pengar/ekonomi.
Både de frikyrkliga och nykteristerna såg människan, att människan måste leva i gemenskap med andra. Att egoism är något som gör andra ofria.
Deras (och dagens!) socialliberalism bestod därför i hög grad i att befria människor från religiöst tvång (statskyrkan) och för friheten att själv välja det man vill tro på. Eller inte tro på. Att befria människor från alkoholismens tvång och förtryck, både för den enskilde och dennes omgivning. De var frihetsrörelser, som såg människan som en individ som kan och bör leva i gemenskap med andra.

Det är därför ironiskt att en del av de som idag kallar sig för "livsstilsliberaler" ser ner på och förtalar de liberaler som såg och ser just att människans frihet begränsas när den skadar andra människor, men att inte staten/samhället ska tvinga på människor en syn på livet.

Att då socialliberalismen, och då främst en del av dess förespråkare, klandras för sin socialliberalism måste därför bero på att kritikerna inte ser socialliberalismens grund som en frihetsrörelse, och/eller att de inte delar socialliberalismens frihets- och gemenskapsbegrepp.

Bland de som i Sverige stod för socialliberalismen som praktisk politik kan nämnas Bertil Ohlin och Waldemar Svensson.

Teknisk upplysning för de som vill följa min blogg

2011-09-08T16:21:00.004+02:00

En teknisk upplysning till mina bloggläsare. Har på begäran lagt in länkadressen till mitt RSS-flöde i min Geocounterruta, en bit ner i vänsterkanten på bloggen. För de som händelsevis skulle vilja ha den för att på sin blogg se vad som händer hos mig.

För de som använder Blogger finns ju andra vägar att genom en blogglista se rubrikerna för olika bloggares senaste texter. Men det finns ju både wordpress och andra bloggar.

För er info lägger jag in adressen här också.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/feeds/posts/default

Genom RSS-flöden och blogglistor så hittar vi varandras alster bättre och snabbare. Det får väl kallas bloggkärlek. Ett begrepp som inte använts mycket den sista tiden, men desto mera för något år sedan.

11 September. 2001. 2003. 2005.

2011-09-08T14:20:00.006+02:00

Vi påminns i dessa dagar om det som hände den 11 sept 2001, terrorattacken i New York. Jag fick nog nyheten ungefär samtidigt via radion och internet, trodde knappt det kunde vara sant. Men det var det. En förfärande massa människor fick sätta livet till, och inte bara i USA utan även i andra länder jorden runt gick det chockvågor. Tveklöst förändrade angreppet vår omvärldsuppfattning. På gott och ont. På gott då vi i väst definitivt måste inse att världen är större och mera komplex än vi velat tro. På ont mest ändå, eftersom rädslan gav politiker och andra opinionsbildare chansen att snäva in oss. Att vilja avskärma oss från främst då den muslimska världen. Att stifta lagar och regler som, i avsikt att skydda oss från terror, har begränsat vår frihet i flera avseenden. Kontrollen över oss alla har ökat helt sanslöst, inte bara på flygplatser världen runt. Alla kontroll-ivars i maktställning har haft julafton.
Bara någon dag efter 11/9 2001 fann jag mig föranlåten att varna för riskerna att ta terrorattackerna som ursäkt för onyanserade och överdrivna aktioner emot muslimer, liksom en övervakning som drabbar oss alla. Dvs att i demokratins namn kväva demokratins fundamenta. Det är sorgligt att jag blev sannspådd.

Två år senare, samma dag, mördades utrikesminister Anna Lindh (s) i Stockholm. Respekterad över partigränserna. Visst blev vi chockade över morder på Olof Palme, men att ännu en minister skulle mördas i lilla Sverige, det var liksom för mycket.
Rent privat kan jag konstatera att UD verkade bli helt förlamat och hade svårt att ta tag i problem av annat slag den dagen.

Så vad skulle då hända den 11 sept när ännu två år gått, 2005? Ja, något hände privat. Av nära nog lika oförutsägbar art. Dock enormt positivt! Vår son, Erik, föddes! Och det skulle verkligen inte alls ske den dagen. Tvärtom, han kom nära sju veckor för tidigt, hade bråttom den lille krabaten. Trots att han var liten och vägde dryga kilot mindre än barn som föds vid "rätt" tidpunkt så har han i alla avseenden utvecklats väl och normalt.

En riktig glädjekälla för oss föräldrar. Går i skolan (F-klass) och blir sex år på söndag.

Erik, nu nära sex år, men på bilden inte mer än tre och ett halvt år.

En återblick på 2006 års valaffischer

2011-09-07T11:45:00.006+02:00

Jag har varit med om åtskilliga valrörelser och sett många valaffischer. Dock är det ett fåtal jag minns speciellt länge sedan de tagits ner. En del av de jag minns är dessutom klassiska affischer tillkomna före min tid, som "kosackvalet", de frisinnade som gick den raka vägen där höger och vänster låg i dikena, och fp´s frihetsaffisch där sopkvasten gick mot kommunister och nazister.
Råkade av en händelse se några av 2006 års affischer. En del av dem minns jag inte att jag såg ens när de var aktuella. Hur aktuella är de idag? Vad säger de om partierna, och dagens politik 2011?

Sossarna först då. "Alla ska med". Men även om valresultat visade att s fortfarande var största parti, så tappade det rejält. Göran Persson hade tankarna på annat håll. Varken han eller de två andra affischnamnen, Mona Sahlin och Thomas Bodström, är längre med... Och 2011 är det än färre som är med, i s-partiet eller som "innanför" samhället. Utanförskapet har ökat.

Vänsterpartiet. Det är ingen konst att hålla med om att 5 arbetslösa är fler är 4 direktörer. Även om de fyra direktörerna säkert har högre inkomst än 50 arbetslösa tillsammans. Att rättvisan kommer från vänster kan jag instämma i. Dvs enligt den klassiska definitionen för vänster vs höger. Alltså att vänster är liberal, höger är konservativ. Dagens vänsterparti är ju ett lite bleknat kommunistparti, som inte ens vågar erkänna att det är kommunistiskt. Kommunism i praktiken har inget med rättvisa att göra. Tyvärr.

Miljöpartiet sa: Rösta långsiktigt. Det lät och låter bra. Det antyder att det finns en vision, en ideologi, att det inte bara är röstfiske. Det gillar jag.
Att asylsökande inte ska behöva gömma sig i Sverige, det skriver jag under på. Trots att mp nog har något slags vision är den suddig, och har under åren efter 2006 delvis dolts av strävan efter makt. Vilket jag i och för sig känner igen från alla partier.

Kristdemokraternas tema var mera valfrihet. Utomordentligt bra! Men hur har de levt upp till det? Självklart är det bra med trygg äldrevård. Men valfrihet? Den innefattar alternativ, den innefattar respekt för individens integritet. Aj, aj, där ser vi kd som FRA-kramaren nummer ett. Ivrigt omfamnande både Reinfeldts moderater, Johan Pehrsons fp och hela FRA-etablissemanget.

Centerns "Mauderna tider" och Maud Olofsson som "åstadkommare" var rent pinsamma. Även där sjumilasteg bort från den socialliberalism som centern påstod sig stå för 2006 och istället ivrigt kramande av integritetskränkande FRA-lagar och andra slag både mot frihet och socialt ansvar.

Reinfeldts "nya" moderater påstod att Sverige behövde ett nytt arbetarparti. Det känns inte helt fel, med tanke på hur sossarna misslyckats. Men att det skulle vara moderaterna som skulle vara det nya arbetarpartiet. Det är ju ren parodi. En och annan lurades uppenbarligen av detta. Och nog står både socialdemokrati som konservatism för kollektivanslutning, men någon måtta får det ändå vara. Inser de inte att dagens väljare, oavsett om det är "arbetare" i någon bemärkelse eller inte, är individer. Individer, som ofta tänker själva. Vilket inte behöver betyda att de är själviska.

Till slut det parti som gick tillbaka mest och tappade ca 40% av sina väljare från 2002. Folkpartiet. Partiet med dataintrångsskandalen och den allmer krackelerade fasaden, där frihet i gemenskap alltmer ersatts av batonger, krav och pekpinnar. Temat för fp var affischer med rubriken Framtidens nyheter. Därmed förkunnande att om folkpartiet fick som de ville skulle det se ut som affischerna meddelade. Dvs stöket i skolan skulle minska, ordningsbetyg ger effekt, språkkrav infört. Etc.
Fromma (nåja) önskningar skulle jag säga. Men sättet att föra fram det, oj oj. Friheten försvinner i kraven från fp. Det man ser och hör i affischerna är inte socialliberalism, det är kravliberalism (ett motsägelsefullt ord), det är överhetens krav och pekpinnar till de små undersåtarna att hålla ordning och reda enligt maktens önskemål. Indirekt ger det en fingervisning om övervakning av alla och envar (FRA-lagar etc), att utsätta barn för "kissprov" etc, något man in sin vildaste fantasi inte kunde tro skulle komma från ett parti som ännu kallade sig liberalt!
Det som kunde läsas in i undertonen i budskapet var dock att liberalismen försvunnit och ersatts av en godtycklig konservatism, ett överhetsperspektiv. Att fp avlyssnade, snirklade sig in i sossarna interna valplanering var ett förebud.
Valresultatet visar att många kunde läsa in undertonen.

2006 års affischer kommer inte att gå till historien. Men visst ger de ändå intressanta upplysningar om partierna 2006, och deras kommande väg.

Vart tog fp vägen?

2011-09-06T11:16:00.012+02:00

Dessa rader föranleds främst av ett litet grubbel kring i första hand valet 2006.
Vad hände då? Jo. moderaterna gick fram oerhört kraftigt. Från 15% till 26%
Men med 26% kan man inte bilda en regering utan stöd från andra. Således lät sig de andra alliansbröderna plockas in i regeringsunderlaget. Detta trots att de samtliga gick bakåt. Trots att de tappade mycket av sina gamla väljare till just moderaterna.

Fp, kds och c de lydde snällt Reinfeldt och blev undergivna stödpartier och belönades med några ministerposter för det. Bilden har hela tiden varit densamma. Inga sprickor i fasaden. Enade vi stå, söndrade vi falla. Att få igenom sin egen politik har inte varit någon prioritering för de små stödpartierna. Någon departementspost som tröst räckte. Enighet viktigare än innehållet. (Dagsaktuell kommenta: Hur i fridens dagar kan kd svälja att de blev helt överkörda av de tre andra betr pensionärsskatten? Det är obegripligt både sakligt och partistrategiskt.)

Valet 2002 blev dels en framgång för fp, dels var det det sista valet som ännu socialliberalismen ändå var ledstjärnan för fp. Även om antydningar till en krackeliering funnits i några år. Men inför valet 2006 så gjordes tydliga markeringar att fp inte längre stod för socialt ansvar på det sätt som tidigare varit självklart. Fp var öppet för nedskärningar i de sociala skyddsnäten. Samtidigt hade fp´s ledning svävat på målet betr invandringspolitiken och nära nog varit berett att köpa Göran Perssons (felaktiga) resonemang om "social turism", men fick till slut bakläxa. Det visade dock en svaghet i viljan att stå fast vid den socialliberala grundprincipen. Inför valet 2006 hade fp även en del affischer som visade på en stark frammarsch för det som kom att kallas krav"liberalism" och batong"liberalism".
I sista stund visade även partiets ledning, inkl dåvarande partisekreteraren, att de inte förstod integritetens och rättssäkerhetens betydelse, manifesterat genom intrånget i SAP:s interna datornät.

Så blev valet 2006 en KATASTROF för folkpartiet. Inte bara en smärre tillbakagång. Nära hälften av fp´s röstandel försvann! I glädjen över att få ingå i en moderatstyrd regering så lyckades partiledningen får både det egna partiet och väljarna i stort att glömma bort denna katastrof.

Att få sköta skolan (vilket i stort skett bra) fick skyla över allt annat. Den sociala nedrustningen (som i och för sig påbörjats under sossetiden dessförinnan!) fortsatte i än högre grad än gick att ana före valet. Osäkerheten kring flykting och invandringspolitiken fortsatte. Och frihetsfrågorna försvann från fp´s agenda. Rättssäkerhet och integritet är inte frågor som batong"liberaler" som Johan Pehrson prioriterar precis. Ur ideologisk synpunkt blev både partiets handläggning av och ställningstagande betr FRA-lagen (med närliggande frågor) en fullständig katastrof.

Därför återkom inte 2010 de liberala väljare, som 2006 gick till moderaterna, till fp. Fp´s dataschabbel 2006 visade sig ju bara vara förvarning till FRA-katastrofen 2008.
Och vart skulle de socialliberala väljarna gå 2010, de som redan 2006 var besvikna på partiets väg från socialliberalismen? Ja, inte återkom de till fp i vart fall.

Om fp visat tecken på tillnyktring, till att återta den socialliberala väg som varit naturlig, till att lyfta fram både frihet och integritet liksom socialt ansvar, då borde valet 2010 ha blivit en återhämtning, kanske till och med ej rejäl sådan.
Tyvärr vidhöll fp i stället halsstarrigt sin vingliga, principlösa och till moderaterna (och regeringsmakten) underdåniga politik. Med resultat att även valet 2010 blev en motgång. Helt välförtjänt.

Folkpartiet idag förtjänar inte att sitta i regeringsställning. (Och det gör i och för sig inte kd eller c heller, de är lika principlösa och anpassliga i sin vilja att prioritera makten.)
1976 och 1991 satte sig fp i regeringarna för att genomdriva en socialliberal fp-politik. 2006 och framöver har det bara varit viljan att sitta i regering. Den ideologiska ledstjärnan, innehållet i politiken, det ses inte längre som viktig.

Så har det än en gång visat sig att Lord Actons tes är riktig. Den gäller även liberaler i maktställning. "Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare."

Detta gäller alla partier och ledande politiker, men här beskriver jag främst folkpartiets förfall.

Fp har tappar både det sociala ansvaret och den liberala frihetstanken i sin praktiska politik. Detta i strävan efter makten.

Som en föjd därav så har fp tappat halva väljarkåren från 2002. Finns det inte någon valstrateg, som ser detta samband? Och är de kvarvarande socialliberalerna inom fp utan inflytande på partiets vägval?

Partipolitiska etiketter är svårt

2011-08-31T19:15:00.004+02:00

Vad är höger och vad är vänster? I de senaste decenniernas svenska debatt har socialister och kommunister gjort sitt bästa för att annektera ordet vänster.

Som gammal liberal vänder det sig i magen när jag hör detta. För vänster och höger i politiken är något som härstammar från den franska nationalförsamlingen (slutet av 1700-talet). Där satt de liberala, dvs de radikala samhällsomstörtarna till vänster, och de konservativa, bevararna av kyrkans och adelns privilegier och rojalisterna till höger. Dvs bakåtsträvarna till höger, frihetsvännerna till vänster. Och det var inte ett snävt ekonomiskt begrepp.

Därför är det underligt att socialister och kommunister, som de facto idag är mycket konservativa och traditionsbundna vill kalla sig "vänster". Socialdemokraterna ser sig ju som de statsbärande partiet, och att så ska det vara.

Lika underligt är att en del, alltför många, av de som faktiskt kallar sig liberaler accepterar att socialisterna tagit vänsterbegreppet och så sväljer "liberalerna" att kalla sig höger, dvs de accepterar att kalla sig konservativa bakåtsträvare. Och denna nytolkning av orden gör att vänster-höger dessutom egentligen betraktar politiken som bara omfattande ekonomi. Så andefattigt!

Märkliga tider.

Jag kan känna att det var synd att inte den tidiga svenska liberalismen la beslag på ordet vänster för sina partinamn. Som skedde i Norge och Danmark. OK, idag är norska Venstre närmast utplånat, men om jag inte missat något så verkar det ändå i stort sett behållit sin socialliberala ideologi. Danska venstre, som var ett liberalt bondeparti är dock idag närmast ett neoconservativt/nyliberalt parti. Medan Radikale venstre är det parti i Danmark som närmast är ett socialliberalt parti.

Men det är klart. Tittar vi till dagens svenska partier, visst skulle det vara närmast komiskt om folkpartiet hetat Vänsterpartiet, så långt till höger som fp gått numera. Lika komiskt som att moderaterna kallar sig för det nya arbetarpartiet.

Kluvna känslor inför Annie Lööf (c)

2011-08-31T14:16:00.008+02:00

Det är med kluvna känslor jag tar del av det inte helt oväntade förslaget från centerns valberedning till ny partiordförande efter Maud Olofsson. Annie Lööf (Johansson) har onekligen profilerat sig som en av de mest intressanta inom centern under de senaste åren. Det framhålls hennes ungdom, kommunikationsförmåga, att hon passar både i traditionella centersammanhang som i mera liberala.

Nå, ungdom är inte en självklar merit, dessutom går den över med åren. Det som tillkommer med åren är förhoppningsvis erfarenhet, vilket inte är fy skam det heller. Speciellt inte om den visheten tillkommit också utanför det politiska rummet. Jag har en känsla av att Annie Lööf inte kan ha hunnit med mycket mera än att vara heltidspolitiker.
Hennes verbala förmåga är rätt tydlig, dessutom är hon inte främmande för "sociala media", som Facebook och liknande kallas.

Hon verkar också rätt så liberal, inte minst i ekonomiska sammanhang. Väl så mycket till höger dessutom, vilket för mig är en motsägelse - och som gör mig tveksam. Liberal är ju vänster, dvs motsatsen till höger. Socialliberal är därför inte precis det jag vill kalla henne. Om hon inte ändrar sig, vilket ju inte är omöjligt. En kombination av växande erfarenhet och medvetenhet om centerns utsatta läge kan bidra till en sådan kursjustering.

Hennes historia från FRA-striden ger också kluvna känslor. Hon var initialt emot FRA-lagen, men lät sig övertygas om att den måste röstas igenom, och till och med försvarade "kompromissen", som FRA-anhängarna kallade den. Kommer hon att fortsätta med sitt stöd för FRA-lagen och liknande inskränkningar i den personliga integriteten? Eller kommer hon i sin nya position vilja ompröva lagen i liberal, demokratisk riktning?

För centern finns nog inte mycket annat val än Annie, om partiet ska ha en framtidschans. Samtidigt finns flera frågetecken, speciellt om partiet vill framtona som ett modernt socialliberalt parti, som värnar den enskildes frihet i gemenskap med andra.

Har upphovsrättsmaffian tagit över ?

2011-08-19T10:48:00.008+02:00

Hörde ett litet inslag igår kväll (torsd 18 aug, Aktuellt) som fick mig att hoppa till mellan nyheterna om skuldkrisen och Victorias graviditet.

Jag snappade inte allt, men det gick ut på att förhandlingarna mellan Copyswede och några andra kollapsat. Så nu skulle Copyswede lägga på mera skatter (ok, de kallar det avgift) på varje såld lagringsenhet, dvs t ex USB-minnen och hårddiskar. Tyvärr följde inte intervjuaren upp sin goda inledningsfråga med följdfrågor av principiell eller praktiskt natur.

Copyswede, det är alltså den paraplyorganisation som upphovsrättsmaffian bildat för att samla in de privatkopieringsersättningar (avgifter = skatter) som riksdagen beslutade om för många år sedan som efterföljare till den s.k. kassettskatten.

Den gamla kassettskatten kom 1982 och avskaffades 1993 efter diverse turer. Vad som hänt därefter känns lite förvirrande, eftersom principen diskuterats flitigt i flera omgångar, och olika former av skatter kommit och gått.
Som ett kuriosum kan jag nämna att den fd riksdagsmannen Olle Wästberg (fp) i ett nyhetsbrev från 26 nov 1998, alltså för snart tretton år sedan, skrev:
"Riksdagen har just beslutat om en ny skatt på tomkassetter. Ytterligare ett exempel på hur verklighetsfrämmande politiska beslut kan vara."
Lagen trädde i kraft 1 jan 1999. Numera har vi alltså privatkopieringsavgiften. Den ska ersätta upphovsmännen för den helt lagliga kopiering som kan ske av musik o dyl.
Motiveringen till skatten finns i denna länk.

Nå, redan den gamla kassettskatten var schbloniserad och väl saftigt tilltagen, men kunde till nöds godtas (frånsett den principiella invändningen att det är orätt att alla ska betala en avgift för något som bara vissa gör). Rätten att kopiera och lagra var ändå rätt vid på den tiden.

Det som nu skett är att avgiften stigit våldsamt, samtidigt som rätten att kopiera och lagra de facto kraftigt inskränkts. Man kan, om det inte bara beror på musikindustrins girighet, att det som kallas privatkopiering numera dessutom ska avgiftsbeläggas för att täcka in mer eller mindre förekommande piratkopiering! Privat och pirat är inte samma sak!

Det är en motivering som jag inte kan godta. Och saken blir inte bättre av att den inte erkänns som en motivering rakt ut av lagstiftarna.

Enligt nyhetsinslaget ska nu läggas nya avgifter på USB-minnen med några tior och på (externa?) hårddiskar med någon hundring. Och detta beslutar Copyswede, eftersom förhandlingarna spruckit.

För det första. Varför ska alla betala för att vissa lagrar sådant som är lagligt, om än upphovsrättsskyddat? Och varför ska jag och många andra betala en skatt för att lagra sådant som vi själva skapat, t ex våra egenhändigt fotograferade digitala bilder. Det är principiellt helt galet! Och dessutom fördyrar de vår (helt legala!) användning av våra redan beskattade (momsen) datorer! Vad jag förstått vill Copyswede även på samma sätt beskatta mobiltelefonerna...

För det andra. Vart har riksdagens beskattningsrätt tagit vägen? Hur kan Copyswede spräcka förhandlingar med mediatillverkarna och självt bestämma avgifterna/skatterna?
Hur kan det komma sig att två intresseorganisationer (= jäviga i någon mening), som inte företräder vare sig skattebetalarna eller konsumenterna förhandlar om en skatt och att den ena kan besluta om hur det ska bli? Nu är det kanske meningen att tillverkarna av minnen för datalagring ska förhandla med Copyswede för att reducera skatten eftersom all lagring (självfallet) inte sker av upphovsrättsskyddat material. Men tillverkarna är inte konsumenter/skattebetalare - och dessutom verkar de kunna köras över av Copyswede.

OK, jag förstår att riksdagen i sin outgrundliga vishet (dvs dumhet) stiftat ett slags ramlag som ger ett par parter rätt att ta över beskattningsrätten inom detta område. Men jag protesterar emot att detta kan ske. Att riksdagen överlämar till andra att besluta om en skatt, det menar jag måste strida emot grundlagen, i vart fall dess syfte.

Jag förutsätter att piratpartiet reagerar mot Copyswedes förfarande. Men menar att namnet på partiet är missvisande. De verkliga piraterna de är Copyswede och upphovsrättsmaffian de företräder.
Man kan göra många jämförelser kring detta, men det får bli en annan gång.

Och jag undrar varför det inte finns starka krafter inom riksdagen som reagerar krafigt över detta! Riksdagen ska ju företräda folket (inte särintressen), och inte frånsäga sig sin beslutsmakt. Varför tiger ni, riksdagsmän?

Kompromiss i frågan om republik eller monarki

2011-08-18T18:41:00.004+02:00

Visst är det i ett demokratiskt samhälle mest naturligt att statschefsposten tillsätts genom demokratiska val! Inte genom arv.
Som framskymtat på FB (och med källhänvisning till Wikipedia, för den som inte minns sin historia) så har det ju faktiskt inte varit självklart att svenska kungar ärvt tronen.

Framför allt före Gustav Vasa så valdes många kungar. OK, inte enl nutida demokratiska principer, men ändå. Och ofta blev inte kungarna så förfärligt gamla heller, i vart fall inte som Bernadotterna.

Jag tycker därför det skulle vara en bra kompromiss att vi väljer kung enl republikanska regler. Dvs väljer "kungen" på tidsbegränsad period. Byter helt enkelt ut titeln "president" till "kung".

Folket väljer den det vill ha. Om foket väljer Victoria till första "kung" enl det nya systemet, så OK. Pga graviditeten blir hon väl än mera populär.
Men ungen ska inte behöva känna pressen att bli "kung". Och Vickan ska inte behöva sitta hela livet, enl de nya reglerna.

Ja, jösses, republik där presidenten kallas Kung, det vore väl något det! Vilken innovation! Förutom att rojalisterna får nöjet att kungatiteln blir kvar, så kan vi väl därigenom låta en del av den glans som följer med (?) titeln bli kvar också. Men det blir ändå en demokratisk republik.

PS. Nog känns det ändå märkligt att praktiskt taget alla kommentarer kommer på Facebook. Här kan man föra en grundligare diskussion.

Socialiberalismen är inte något slags halvsocialism

2011-08-17T09:45:00.005+02:00

Det kanske är ett tecken på bristande kunskaper i ideologi, detta att så många tror att socialliberalism skulle ha något med socialism att göra. OK, i vissa fall är det väl en medveten misstolkning, men ändå.

Man kan även fundera över vad Håkan Juholt menar med att särskriva ordet socialdemokrati till social demokrati? Ligger något bakom detta, som ska avspegla en förändring - "framåt" eller "bakåt" i s-partiets inriktning?

Nå, jag tar det från början. Liberalismen är en ideologi med anor långt tillbaka i tiden. Låt mig bara nämna Adam Smith, franska revolutionen och USA:s frigörelse från det brittiska kolonialstyret.
Socialismen kom senare, med Marx som främste inspiratör, och som en "biprodukt" till kommunismen.

Efter en tid så splittrades socialisterna i en gren som fortsatt ville vara revolutionär, som inte uteslöt våld, och som predikade "proletariatets diktatur" (ingen demokrati alltså), planekonomi och kollektivet före indviden. En annan gren vill genomföra socialismen med demokratiska och fredliga medel och kallade sig socialdemokrater. Och det blev den gren av socialismen som fick flest anhängare i Sverige.

"Social" i ordet socialdemokrati står alltså för socialism (kollektivet, planekonomi, statligt ägande i en socialdemokratiskt styrd stat).

Liberalismen var (och borde vara) en frihetsrörelse, i kamp emot konservatismen, emot kungavälde och annan diktatur, emot religiös och ekonomisk ofrihet. För individens rätt emot stat och kollektiv, för frihandel och emot tullar, för allmän och lika demokrati, och - faktiskt - för omsorg om den lilla människan. För nytänkande, för omprövning, utveckling och rätten att forma sitt liv utan statens, kyrkans och kollektivets förtryck. Marknadsekonomi som ett medel för att ge valfrihet och välfärd till alla medborgare. Inte för att ge rätt till en liten grupp att profitera på andra.

I Sverige förde inte minst Adolf Hedin, men även Karl Staaff, fram de sociala aspekterna inom liberalismens uppdrag. Arbetarskydd, pension med mera. Det sociala ansvaret inom den svenska liberalismen var en självklarhet långt innan ordet "socialliberal" kom i bruk, och hade ingenting med socialism att göra. Så småningom lancerades dock termen socialliberalism. Delvis - och alltmer - som ett förtydligande av skillnaden till det som kallas "nyliberalismen" vilken i hög grad koncentrerar sig på frihetsbegreppet och då särskilt i ekonomiska frågor.

"Social" i ordet "socialliberal" står därför för "socialt ansvarstagande", för en medvetenhet om att vi lever i gemenskap med andra, att friheten är viktig, men att gränsen går där den kan skada andra.

Socialliberalismen står alltså för en ansvarskännande liberalism, och emot socialism. Och det har t ex visat sig i en medveten utbildningspolitik, för barnbidrag, för goda pensioner, men emot löntagarfonder. För ett fritt näringsliv och emot statliga monopol där marknaden klarar konkurrens och låga priser bättre. För sociala skyddsnät som utgår från individen. För den lilla människan emot den ofrihet och det förtryck som kan komma från alla håll, ex-vis staten, monopol, stora företag och organisationer med starka egenintressen.

Att ordet används felaktigt kan bero på att nyliberaler och högerfolk i allmänhet gillar att utmåla sina meningsmotståndare som hemska socialister. Samtidigt så vill inte minst "förnyare" inom socialdemokratin, som inte alltid är speciellt socialistiskt inriktade, gärna hitta beröringspunkter med liberalismen inom det sociala området. Beröringspunkter som finns, men som inte har något med socialism att göra.

Så ser vi att önskan att svartmåla motståndare resp viljan att hitta samarbetsparter kan leda språkbruket fel.

Jag menar att det är viktigt att hålla reda på den faktiska betydelsen och innebörden av olika politiska termer. Detta eftersom att skiljelinjer och beröringspunkter mellan olika ideologier kan skifta under tidens gång. Vänner och motståndare beror på vilka frågor som är de för tillfället viktigaste.

Och då ska man inte heller låsa in sig i blockpolitik.

Även Torbjörn Jerlerup diskuterar detta med socialliberalism versus socialism.

Ett telefonsamtal

2011-08-11T19:58:00.005+02:00

De flesta telefonsamtal är "rutin". Men visst kan de också vara väldigt intressanta, och sätta igång tankeverksamheten. Även minnet.
Nu är det väl så att telefonerandet, i vart fall via den s.k. fasta telefonin minskat kraftigt. I stället har mobilsamtalen ökat, men även e-mailandet har tagit över en del från telefonen, liksom mailen tagit över de gamla hederliga breven på papper, befordrade av Posten. Internet och sociala medier har tagit över. Och det gäller även sådant som tidigare stod att läsa i papperstidningarna.

Det som föranleder dessa reflexioner är ett samtal jag fick idag. Från en för mig okänd person, som tackade för ett antal konsertrecensioner jag skrev för sådär ett 20-tal år sedan. Just åren 1988-95 var jag väldigt aktiv som frilansskribent, främst i musik och andra kulturella ämnen. Både i (lokal/regional) dagspress, men även i annan press.

Personen som ringde var fadern till en då ung jazzmusiker, vid namn Jonaas Wall, som studerade vid Musikhögskolan i Piteå och som under sina studieår i Piteå även gjorde ett antal konserter, som jag recenserade. Det visade sig att både Jonas Wall och hans studie- och spelkamrater, vilkas namn jag i de flesta fall väl kommer ihåg, har fortsatt som musiker med god framgång musikaliskt.

Visst är det trevligt att få beröm för artiklar man skrev för ett par decennier sedan. Pappan ifråga hade först nu sett dem via sin son och gladde sig åt att de faktiskt behandlade ett ämne som jazzmusik, numera nästan utraderat i svensk press i vart för seriös behandling. Dessutom så gladde det honom att mina recensioner behandlande musiken. Dagens "musikskriverier", inte minst då popmusiken, handlar nästan uteslutande om kringaktiviteter och artisternas liv som "kändisar". Jag kunde bara instämma, för så är det ju.

Den seriösa - och därmed mest intressanta - journalistiken har fått ge vika för ett kändisskrivande av kvällstidningskaraktär. Skrivande som möjligen kan reta nyfikenheten på artisters liv i "kändis"-version, en inte ger en gnutta information om musiken i sig. Visst är det trist? Och varför är det så?

Sådana tankar väcktes av dagens oväntade telefonsamtal. Och jag minns även fler av de (tacksamma) samtal jag fick då och då under min mest aktiva som musik- och kulturskribent.

Socialliberal debattgrupp, uppdat

2011-08-06T07:59:00.004+02:00

Har precis upptäckt en socialliberal debattgrupp på Facebook. Kolla gärna in länken.

Det har till och från funnits liknande grupper och debattplatser, men en del verkar ha självdött. Denna grupp förefaller dock bildad av personer med genuint intresse för socialliberalismen kombinerat med missnöje av hur dagens riksdagspartier (och även något utanför) hanterar det de anser vara sin ideologiska bas.

Den som inte kommer in i gruppen själv kan meddela mig eller någon annan deltagare så kan vi nog fixa det.

Uppdatering. Efter några dagar redan måste jag erkänna en viss tveksamhet betr denna grupp. Den är inte bara rätt liten, men sammansättningen ger tvivel om inriktningen. Jag skulle gärna se att fler gedigna socialliberaler anslöt sig, och deltog i diskussionerna. Det skulle klarare visa om det finns några förutsättningar för en konstruktiv utveckling. För det behövs en socialliberalt forum, som kan bidra till att lyfta fram det socialliberala perspektivet i samhällsdebatten. Ett forum som antingen kan bli ett eget, seriöst alternativ till dagens ideologilösa maktsträvarpartier, eller som kan stärka de socialliberala krafterna inom något befintligt parti. Vilket också är ett hästjobb.

Det är lätt att bli extremist

2011-07-26T18:54:00.003+02:00

I all enkelhet vill jag tipsa om en artikel på Newsmill, där skribenten, Maria Settergren, visar hur hon själv drogs in i en extremiströrelse på 70-talet. Hon försöker också analysera varför det skedde.
Det är en allvarlig varning till oss alla.

Och artikeln visar också att extremism har likheter, vilket förtecken den än har. Och borde vara en extra varning till de som i (berättigad) upprördhet över terroristdåden i Norge nu i enögd förblindning bara ser just en sorts extremism, samtidigt som de visar stark sympati för en annan sorts extremism. Den ena lika farlig för ett öppet demokratiskt samhälle som den andra.

Läs Maria Settergrens artikel: Jag vet hur lätt det är att dras in i extremistiska grupper.

Varför mördas sossar?

2011-07-25T16:16:00.005+02:00

Lotta Gröning frågar sig på Facebook "varför socialdemokrater väcker så mycket hat? Vi har ju faktiskt två döda ministrar i Sverige, varav en var statsminister."

Hon är inte den ende (socialdemokraten) som ställer den frågan.

Till henne (och de andra) vill jag säga. Dra inga förhastade slutsatser nu, för att göra socialdemokratin till något slags martyrer. Tyvärr tror jag att just det är för lätt att göra nu. Det är dock ingen hemlighet (följ t ex Facebookdebatterna) att ungefär samma hat finns från extermvänstermänniskor gentemot i princip alla som inte är (yttersta) vänster. Extremvänster och extremhöger har många beröringspunkter i synen på demokrati och föraktet för motståndare.

Ministermorden i Sverige var ruggiga. Oerhört skrämmande och omskakande. MEN jag tror det kunde ha drabbat vem som helts som varit minister just då, dvs oberoende av vilket (demokratiskt) parti denne tillhört!

Och Lotta, du skriver att det var två ministrar som dödades. Just det, i Sverige, liksom i Norge, har det närapå varit monopol för socialdemokrater att leda regeringarna. Därmed blir de mest utsatta för angrepp.

Vem mördade Palme, egentligen? Den officielle mördaren (Christer P) var i vart fall knappast politiskt motiverad, såvitt jag vet! Och hur var det med mordet av Anna Lindh, utrikesministern, var det ett politiskt mord? Knappast i någon verklig mening. Norge nu då, det var troligen ett politiskt mord - men dels begånget av en galen extremist (jag vill nog mena att extremism i så uttalad form är sjuklig vad än man menar från medicinskt håll, och jag menar inte att den sjuke galningen därför ska vara straffbefriad!), dels hyser han ett sjukligt hat emot ALLA politiker som inte är lika extrema som han är. Hade det varit andra vid makten än s i Norge hade de lika gärna kunnat råka illa ut.

Det oerhörda är att det finns människor, sjuka eller inte, som drivs av ett hat mot alla som är demokratiskt sinnade, från "normalhöger" till "normalvänster"! Och att de inte har inre spärrat som gör att de stannar vid att verbalt uttrycka detta hat.

Jag tror faktiskt det är farligt att överbetona det faktum att det varit socialdemokrater (inklusive några regeringstjänstemän av okänd politisk tillhörighet) som dödats nu i Norge, liksom de två svenska ministrarna. Därmed missar vi att besinningslöst hat, som kan slå över i våldshandlingar, begås av folk som politiskt är extrema i olika avseenden, åt olika håll.
De uttalanden som kommit från diverse "gräsrötter" bekräftar att det finns ett utbrett hat emot politiska motståndare, ibland absurt överdrivet, men de flesta (hoppas jag) låter det stanna vid verbala vredesutbrott.

Eftersom det ändå finns folk utan spärrar, och som kan anses som sjuka, är det ytterst beklagligt (och farligt) när politiker i något slags officiell position och till och med partier själva blåser under fördomar och uttalar sig på ett sätt som inte visar demokratiskt sinnelag.

Terrorn har många ansikten

2011-07-23T16:07:00.005+02:00

Nyheten om terrorbomben i Oslo kom chockartat. Genom FB, för uppenbarligen tog det tid för SVT att reagera vilket fick garvade journalister (inkl fd tv och radioreportrar) att undra vad SVT gjorde. Nå, till slut vaknade även den svenska statstelevisionen genom att direktsända vad NRK sände.

Att slå emot den norska demokratins hjärta, i vart fall dess verkställande del genom att blåsa ur regeringskansliet är, trots allt, knappast något som man tror kan hända. OK, visst har säkert funnits viss beredskap och handlingsplaner för detta, liksom jag förutsätter att det finns i Sverige. Ändå vill man inte tro att det ska bli allvar.

Jag måste erkänna att som det framtonade genom teverutan så fick även jag en känsla av att risken var stor att det hela hade någon koppling till islamistisk terrorism. Kommentarerna gick i den riktningen. Samtidigt saknade jag, liksom kommentatorerna, några som helst konkreta belägg för att så var fallet. En sak som verkade underligt var även det till en början inte speciellt betonade händelserna på ungsossarnas läger utanför Oslo. Varför skulle finnas ett samband - och är det en naturlig koppling för islamska terrorister att samtidigt utlösa bomber vid regeringsbyggnader centralt och att skicka in någon som börjar skjuta i ett ungdomsläger?

En sak som dock kunde tyda på muslimsk terrorism var dock att minst ett par sådana rörelser var snabba att ta på sig ansvaret (=äran) för det hända.

Nå, redan under fredagkvällen kom dock en del notiser om att en blond norrman gripits. I takt med att dödstalen ökade dramatiskt under lördagen, i synnerhet från ungdomslägret, så preciserades även att den gripne norrmannen var en person som inte bara varit "utklädd" till polis utan även är känd för extrema högeråsikter, något som knappast ger en muslimsk koppling. Samtidigt så kommer högstämda kommentarer som pekar på vikten av att skydda demokratin emot terrorism. Med mera el mindre klara antydningar om mera myndighetskontroll av oss alla. Men också om vikten av ett öppet samhälle.
Ännu vet vi dessutom väldigt lite om den gripne (de gripna) mannens bakgrund och avsikter. Eller ens om det är rätt person(er) som gripits.

Vad visar då detta? Först och främst givetvis att man inte ska dra slutsatser för självsäkert utan faktiska underlag.
Att framför allt kommentatorer inte bör blåsa under rädslan för muslimska terrorattacker så fort något händer. Visst, det har hänt en del sådana, av spektakulär storlek. Och som inte kunnat förhindras av all världens avlyssningar och säkerhetstjänster.
Vi måste också inse att terror utförs av andra, av extrema rörelser med mera "västerländska" förtecken, både till vänster och höger. Som Harry Ascher skrev på Facebook så begicks enligt EU:s polisorgan Europol mellan 2006 och 2009 1.770 terrordåd i Europa. Bara sex av dessa 1.770 dåd, eller 0,34 %, hade muslimska kopplingar.
265 gånger fler terrordåd, nämligen 1.596 stycken eller 90,2 % av alla Europas terrordåd, hade högerorienterade kopplingar.

Självfallet ska vi inte vara naiva. Vi ska inte bortse från något av det hot som olika terrorgrupper utgör. Men vi ska inte heller bortse ifrån att det vi kallar terror även kan utföras av mer eller mindre förvirrade enskilda (som inte behöver ha någon uppenbar politisk koppling). Trots all försiktighet verkar det omöjligt att gardera sig emot alla eventualiteter. I vart fall inte i ett öppet demokratiskt samhälle.

För om vi tror att vi kan stoppa terrorn genom att stänga det öppna samhället, då har terroristerna segrat! Vad är det värt om vi alla ska ständigt övervakas, och alla våra åsikter registreras, utan att minsta misstanke finns 99,999 % av oss?
Ett sådant system är statens terror emot oss alla, det är en diktatur utan åsiktsfrihet och utan människovärde.
Vi får inte bortse ifrån att sådana steg redan tagits.

Är det rätt att locka utländska toppkrafter till Sverige

2011-07-12T10:35:00.005+02:00

Häromdagen, i Almedalen, så lancerade fp förlaget om att göra det enklare för kvalificerade, högutbildade att ta jobb i Sverige. Jag har bara läst lite mediarapportering om det, men intrycket av det är bl a att det gäller att locka toppkrafter utifrån till Sverige. I denna form av arbetskraftsinvandring kan ligga ett moraliskt dilemma.

Jag har (hittills) inte sett att förslaget skulle innebära några förbättringar i den svenska byråkratins behandling av utlandsfödda med gedigna och kvalificerade studier och som redan befinner sig här, som flyktingar eller t ex som anhöriginvandrare.
Idag är det ju så att både AF, högskoleverket, lokala universitet och andra myndigheter med både regler och rigid handläggning (liksom en del arbetsgivare) sätter upp hinder efter hinder för att den utlandsfödde ska kunna använda sin utbildning och yrkesvana i hemlandet för att få jobb i Sverige.

Man kan ju tycka att den första uppgiften borde vara att undanröja dessa hinder och ta tillvara de resurser som redan finns här. Det skulle vara till nytta både för Sverige som nation - och för de redan invandrade som annars kan tvingas leva i ekonomisk misär helt utan anledning och dessutom sänka deras självförtroende.

Men, OK, visst kan det vara bra att få hit ytterligare toppkrafter, akademiker och forskare av olika slag. Då i första hand genom förenklat regelverk för ökad rörlighet. Jag är alltså skeptisk (i vart fall preliminärt) till ex-vis ekonomiska stimulanser.

Jag vill ändå peka på en sak, som i vart fall för mig syns vara ett moraliskt dilemma. Många av de högutbildade toppkrafter som skulle vara intresserade av att arbeta i Sverige, och som inte på något sätt har flyktingskäl el liknande, de kommer från s.k. utvecklingsländer. De länderna har behov av sina högutbildade för landets egen utveckling.

Är det självklart rätt att dränera utvecklingsländer på "deras" bästa krafter?

Reinfeldts svaga regering

2011-07-03T21:06:00.006+02:00

På olika bloggar och än mer på Facebook har under senare tid skrivits en del om hur svag Reinfeldts regering är. Visserligen är moderaterna ett stort parti, men regeringen är en koalitionsregering - utan majoritet. Till yttermera visso så har inte den "egentliga" oppositionen, de som kallar sig de röd-gröna (s, v, mp) majoritet heller. Detta efter sverigedemokraternas (sd) intåg i riksdagen. Ingendera sidan säger sig vilja ta i sd med tång ens. Ändå blir båda sidor (javisst!) beroende av sd för att vinna många voteringar.

Vad visar det? Ja, att har man inte majoritet så måste en skicklig ledare vinna ändå i riksdagen.

Många, speciellt då moderater, anser att Fredrik Reinfeldt är en stark och och skicklig ledare och statsminister. Nej, menar jag, då skulle han inte ha satt sig i denna situation, där sd får spela vågmästare.

Jag ställde några frågor till Hans Lindblad (fd fp-riksdagsman, och med klart minne från hur det fungerade under Ola Ullstens tid) om detta. Ola Ullsten ledde ju en renodlad fp-regering 1978-79, med smalt mandatstöd, men lyckades ändå få igenom sina förslag i riksdagen. Detta är Lindblads kommentar.

"Ullstens regering var parlamentariskt svag men som enpartiregering kunde den lätt fatta beslut, vilket var en lättnad för allmänheten som lidit av att se långbänkarna under regeringen innan.

Fälldins första och andra regeringar var majoritetsregeringar, men föll båda till följd av inre splittring.

Reinfelds första regering är den första icke-socialistiska majoritetsregering som lyckades sitta persioden ut.

Nu har Reinfeld en minoritetsregering, men utan den beslutsförmåga som Ullstens enpartiregering hade.

Att vara koalitionsregering och minoritetsregering samtidigt är att förena två svagheter."

Slutsats: Reinfeldt regerar som om han (fortfarande) hade majoritet, vilket är dömt att misslyckas. Vore han en skicklig ledare, som dessutom lät alliansens riksdagsmän förhandla fram lösningar i riksdagen för breda majoriteter, skulle inte sd få den vågmästarroll de har idag.

Med en skicklig statsminister så är en minoritetsregering bestående av ett parti (som Ullsten och fp var) att föredra före en koalitionsregering i minoritet.

Uppenbarligen tror sig inte Reinfeldt om att kunna samla breda riksdagmajoriteter bakom sig om han ledde en renodlat moderatregering. Och frågan är om det finns andra partiledare (oavsett färg) som idag skulle klara det heller.

Det är bra att KD är för tvångssteriliseringar

2011-07-01T07:01:00.005+02:00

Är rubriken förbryllande? Jag ska förklara. KD verkar, jag vet inte om de beslutat sig än, men partistyrelsen verkar föreslå att kristdemokraterna ska stå kvar vid sin åsikt att vid könsbyte så ska man steriliseras. Även om man inte vill.

Usch, så ruskigt. Jag är emot tvång i denna känsliga och för den personliga integriteten viktiga fråga. Och givetvis rasar debatten facebook och på bloggar, men även i någon mån i gammelmedia och man och man emellan. Det är bra.

Jag kan visserligen ogilla ställningstagandet i sig, men har svårt att bli upprörd över att ett parti tycker annorlunda. Tvärtom är det bra att det finns tydliga skillnader mellan partierna! Det är bra att det finns partier som anser olika, har olika grundsyn. KD står i grunden för ett (kultur)konservativt synsätt, trots att det har sökt modernisera sig till och från. Både för att locka väljare och i någon mån för att anpassa sig in i Alliansregeringen. Men, det finns en betydande grupp, säkert mer än 4%, som är konservativa i en eller annan mening. P g a olika skäl kommer alla dessa nog inte att rösta på ett klart konservativt parti, men möjligheten bör finnas!

Med klara alternativ är det upp till väljarna att välja efter egen åsikt. Det är bra. Ju fler alternativ desto bättre, dvs om de är verkliga alternativ. Det finns inget självändamål i att partierna ska likna varandra och locka samma väljare. Jag menar att det är sunt att partierna visar vad de vill, om de vill något, och att det helst är förankrat i en ideologi, så det går att "förutse" vart de hamnar i olika frågor! Det är inget som säger att allianspartierna ska vara samma ogenomträngliga gegga som de är idag. Nej, partier ska ha olika åsikter OCH kämpa för dem, försöka övertyga de väljare de vill ha.

Att det skulle bli problem i regeringar och med regeringsbildningar? So what? Varför ska det vara enkelt? Alla kan inte tycka lika. Det är demokrati. Sen får man söka gehör för vad man tycker och komma överens, det är också demokrati. I denna sakfråga får "man" väl söka en lösning i riksdagen. Det är ju riksdagens som ska besluta. I princip är regeringar bara verkställande organ.

Det finns inget som säger att partipiskan ska vara det som styr Sverige.

Borgs jobbskatteavdrag missgynnar pensionssparare

2011-06-20T18:10:00.004+02:00

Jag har sagt/skrivit det förr, i en lång debatt med ekonominördar på HHS, men de förstod det inte. Nämligen att jobbskatteavdraget gör det olönsamt att pensionsspara privat, och missgynnar pensionärerna ur även den aspekten. Nej, jag orkar inte leta fram den debatten, lycka till...

Ser nu att Dagens Industri, minst ett halvår senare, tar upp detta. Nå, de har inte kommit på det själva utan uppmärksammar att Från riksdag & departement redovisar vad Skatteverket nu kommit fram till.

Så här "enkelt" är det alltså. Ligger man under brytpunkten, vilket ca 75 % av alla pensionsparare gör, då blir det ingen som helst vinst att spara. Man skattar lika mycket (i procent) som pensionär som man gjorde som inkomsttagare före pensioneringen. I bästa fall går det jämt ut, frånsett inflationseffekten. Dvs före jobbskatteavdraget måste man ligga strax över brytpunkten och som pensionär hamna strax under. Då "vann" man skillnaden, dvs förlorade i vart fall inte på att pensionspara.

Med jobbskatteavdraget är det däremot direkt olönsamt. Detta eftersom man som pensionär betalar MER i skatt än man gjorde som inkomsttagare. Värsta negativa effekten blir det givetvis för den som pensionsparat utan jobbskatteavdrag, men nu som pensionär skattar mera än löntagare i aktiv ålder!

Att alliansens propagandamakare helt tigit om denna effekt, det kan jag förstå. Inte vill de skriva folk på näsan att de som pensionssparat privat är lurade. Däremot är det obegripligt att inte oppositionen skrikit i högan sky om detta. Antingen beror det på att de ogillar privat sparande, eller så begrep de inte saken.

Massmedia tar inget ansvar

2011-06-19T17:51:00.004+02:00

Följande är en text jag klipper från Olle Wästbergs nyhetsbrev från idag.

Rubrik: Mediebranschen tar inget ansvar, den är en bransch bland andra

President Obama sa sig nyligen vara förvånad över att medierna bara bryr sig om vad som händer just denna minut och att den långa sikten nästan aldrig finns med i medierapporteringen. Att det ofta är på det sättet är uppenbart – också i Sverige – varför Obama blev överraskad är mindre uppenbart.

Det har alltid funnits en konflikt mellan viljan att ge läsarna och tittarna vad de borde behöva i stället för vad de vill ha. Och visst har Public Service ett brett uppdrag med inslag av folkbildning. Men i grunden är medierna en bransch som måste tjäna pengar.

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren formulerar det träffande på mediegranskningssiten Second Opinion:
"Vi föreställer oss att medierna berättar hur omvärlden är beskaffad. Men jag tror detta är en nostalgisk syn som vi borde försöka lämna efter oss. Journalister är inte barfotaforskare, de jobbar i upplevelseindustrin. De får betalt för att underhålla, inte organisera, det allmänna medvetandet. Och de gör det utifrån en medial plattform som drivs av att hela tiden upprätthålla publikens uppmärksamhet, i hård konkurrens med andra avsändare."
http://www.second-opinion.se/so/view/1835

Numera finns journalister som skriver för siter på nätet och får betalt efter hur många träffar deras texter får. Det lär inte uppmuntra till långsiktigt sanningssökanfr.

Den ledande amerikanske mediejournalisten James Fallows har skrivit grundligt om just mediernas tydliga roll som kommersiella företag bland andra.
http://www.theatlantic..com/magazine/archive/2011/04/learning-to-love-the-shallow-divisive-unreliable-new-media/8415/

Samtidigt som de breda medierna ser samhällsfrågor som ett specialintresse att jämföra med videospel eller mode finns nu möjligheter att driva opinion och sprida kunskap på ett sätt som aldrig förr. Det har ju senast visat sig under den arabiska frigörelsen i Mellanöstern.
---
Min kommentar. I vart fall gäller dessa konstaterande gammelmedia, massmedia. Betr internet så är det framför allt ett ungt media, och avsändarna kan sjävlfallet nå många läsare, men ofta på ett mera slumpmässigt sätt. Som Olle antyder finns dock tendenser till massproduktion av "nyheter" även där och då inte bara på gammelmedias internetsidor. Samtidigt så kan fler nå ut, än genom traditionella media, och läsarna kan vara av högst varierande antal, liksom att avsändarnas ambitioner ofta(st) inte primärt, eller ens sekundärt, är att tjäna pengar. Avsikten är ofta att diskutera, bredda och fördjupa kunskaper. Den nya formen av grävande journalistik.

I vart fall delvis så präglades starten för gammelmedia av en vilja att diskutera, förmedla objektivast möjliga nyheter och kunskaper, att vara kanaler för opinionsbildning. Detta gällde såväl tidningarna, som ändå givetvis måste gå ihop, och gärna mer, och publicserviceorgan som SR och SVT. Numera är det, som Olle konstaterar, pengaintjänandet som styr (pressen) och publiksiffrorna (SVT i konkurrens med kommersiella teve och radiobolag).

Frågan är vart internet går, dvs främst då bloggar och liknande fora för opinionsbildning? En farhåga är givetvis att den opionionsbildande delen av internet röner samma öde som traditionella meda. Dagens politiska etablissemangs intresse för internet är helt uppenbart att i den mån det inte är en megafon för de styrandes åsikter så ska det bara vara en kommersiell försälningskanal. Inte ett fritt och självständigt folkbildningsisntrument eller en plats där åsikter kan brytas och kunskaper ska kunna hämtas - och diskuteras.

Valfläsket, en grekisk tragedi

2011-06-16T19:00:00.005+02:00

Grekland har enorma problem. Ekonomiska problem som genast blivit stora problem för hela samhället. För hela europa, ja för hela världen. Alla världens börser skakar för varje dålig nyhet som rör Grekland.

Går det att lösa Greklands problem? Det är ytterst tveksamt. Samtidigt är det ett gigantiskt problem för hela världen, kanske kan det bli räddningen... Men, kan man låna sig ur en kris som till stor del beror på att man redan lånat för mycket?

Grekland levde länge över sina tillgångar. Dessutom mörkades detta så länge det gick genom falsk statistik. Den förra högerregeringen låtsades inte om hur illa det var ställt, utan lånade enorma belopp för att betala alla utgifter. Samtidigt som det "alltid" varit ett problem för regeringarna att få in skatterna. Lägg till det den allmänna korruptionen. Till sist sprack bubblan, och en ny regering, PASOK de grekiska socialdemokraterna fick den otacksamma uppgiften att städa upp i konkursboet. Nu måste den grekiska staten skära kraftigt i utgifterna, vilket lett till kraftiga protester inte minst från regeringens egna väljare. Och skatter måste höjas, vilket inte högern vill. Statliga tillgångar säljas, vilket det inte är bästa läge precis att göra nu. Korruptionen måste bekämpas, men det vill ingen utom till namnet, eftersom den varit så omfattande och sannerligen inte bara funnits i samhällets topp.

Situationen beror således i hög grad på att nu måste decenniers valfläsk betalas. Den välfärd Grekland trott sig ha byggde på lån. Det håller ju inte. De som drabbas rasar. Och det gäller snart sagt alla. Fattiga, som inte längre får sina bidrag, statstjänstemän som måste arbeta mera och längre, utan att pensionerna blir vad de varit. Anställda i statsföretag som riskerar att sparkas eftersom företagen måste rationaliseras när de säljs. Och rika som måste betala skatten. Och som sagt, korruptionen måste bort, vilket minskar de inkomster vid sidan av som många vant sig vid.

Grekland behöver lån, för att betala sina löpande utgifter, hur mycket de än skärs ner. Under våldsamma protester. Och för att betala av gamla lån. Egentligen kan det inte gå ihop, att låna mera för att betala av lån som orsakats för att man kostat på sig mera än man hade råd med. En läxa för alla länder. Sverige är ett av de länder som har bra ekonomi, om nu inte, vilket Gud förbjude, även svensk statistik förfalskats... Greklands "lånesanering" är närmast omöjlig, eftersom den rör sig om så stora belopp och kräver så enorma uppoffringar av Greklands folk. Men klarar de inte av det så drabbas vi alla, genom att de finansiella systemen hänger ihop. Det är banker och andra stater som lånar ut pengarna. Med ytterst tunna säkerheter. Statsbankrutten är nära.

Det enda som kan rädda Grekland är nog att dess kris MÅSTE lösas. Omvärlden måste, om än motvilligt, rädda sig själv genom att hitta vägar att lösa Greklands problem. Hur det ska gå till vet jag inte. Eftersom det kräver enorma lån med stora risker, som kan sätta ekonomin i många andra länder på spel. Och därmed leda till ännu en finansiell världskris.

Det är ett högt spel, med stora insatser, som pågår.
Och allt beror till syvende och sist på att det politiska etablissemanget, och främst den gamla regeringen, köpt sina röster och sin makt genom valfläsk på kredit. Det är frestande för alla politiker, och vi ser ju hur samma smitta drabbat fler länder som är snubblande nära en grekisk situation. Den grekiska tragedin bör vara en läxa för alla politiker. Att det inte går att låna till välfärd eller andra statsutgifter, eller till skattesänkningar.

Kommentar om demokratins brister i Sverige

2011-06-16T10:20:00.006+02:00

I ett tidigare inlägg diskuterade jag frågan om demokratins brister med utgångspunkt i en DN-debattartikel om ungdomars bristande förtroende för det demokratiska systemet.

Den bloggposten har föranlett ett flertal intressanta kommentarer, som jag här vill lyfta fram, genom länken ovan, samt genom att själv kommentera ytterligare lite.

Som många skrivit till min tidigare bloggpost så vill de flesta ha demokrati, men har starka invändningar till hur dagens demokrati fungerar i Sverige. Att det t o m finns inslag som liknar eller är på väg till diktatur i den meningen att det är en grupp/klass (politikerklassen) som tagit monopol på makten, vilket utestänger andra, dvs de vanliga medborgarna. Partistöd etc gör att de gamla partierna är självgående utan medlemmar eller verkliga väljarkontakter. Och FRA-lagen etc underlättar för partierna/regeringen att hålla oss väljare på mattan.

Jag ser det nödvändigt, för demokratins skull - även om det minskar partikansliernas makt, att förändra villkoren för partierna till förmån för kandidaterna och för möjligheterna att kandidera i personval, även för icke-partianslutna kandidater. Och givetvis skala av riksdag och regering en del beslut som kan läggas på kommuner eller direkt på den enskilde. För att komma i vart fall ett steg ifrån den "åskådardemokrati" som vi idag har, och närma oss en deltagardemokrati. Jag ser det, som vårt samhälle ser ut, omöjligt med fullständig direktdemokrati i allt. Till och med det schweiziska systemet med folkomröstningar om ditten och datten har allvarliga brister ur demokratisk synpunkt. Det utesluter ändå inte att den enskilde får mera att säga till om i sin vardag och om sin livssituation.

Självfallet kan inte fullständig demokrati råda inom privata företag, som juristen skrev i sin kommentar. Men i ett demokratiskt samhälle måste finnas valfrihet även i konsumerandet, vilket förutsätter verklig, faktisk konkurrens på marknaden.

Som jag tolkar begreppet liberal demokrati (vilket av många statsvetare är liktydigt med demokrati) så innebär det ett stort hänsynstagande till minoriteter! Vilket i vart fall psykologiskt borde underlättas av om "risken" för maktskifte alltid är överhängande. Evigt maktinnehav av en majoritet, även demokratiskt vald, är på något sätt emot demokratins natur och en väg till diktatur. Makt korrumperar, som bekant.

Inte minst därför är det viktigt att vårda rättigheter som yttrandefrihet och integritet.

Demokratins problem i stort liksom i vissa konkreta frågor har jag nyligen skrivit om även här, här och här.

Datalagringsdirektivet och böterna

2011-06-14T12:11:00.004+02:00

Ett tips bara. Debatten kring datalagringsdirektivet verkar ligga lågt just nu. Som en följd av uppskovet med införandet. Under tiden betalar Sverige "böter" till EU.
Varför Sverige gör det, det kan man fråga sig... Låt bli, säger jag.

Men i och för sig är det billiga pengar för att få chansen att göra om och göra rätt. Så använd nu tiden rätt, och se till att det inte blir något som det minsta liknar det som EU och regeringen ville införa. Vår frihet är mera värd!

Läs om detta här!

Avideologiserade partier och personval

2011-06-14T10:20:00.008+02:00

Mitt föregående blogginlägg, om partipiska och dess oförenlighet med liberalism, har föranlett en liten debatt på Facebook, i första hand mellan mig och Anders Nordin (fd språkrör i mp).

Jag har där gjort en snabbgenomgång av hur jag ser på dagens riksdagspartier. För att göra det enkelt för mig så citerar/refererar jag ur den debatten här:
Det började med att jag utropade vad att jag skulle önska få se självständiga politiker i riksdagen. Sådana som har egen vilja och inte följer partipiskan. Vilket bl a Krister Wistbacka, självständig (numera pensionerad) ledarskribent av liberalt märke, instämde i.

Och Anders Nordin, som alltid är intresserad av debatt om demokratins ställning och framtid, kommenterade:
Det är sant att partierna är lika. Att det egentligen är samma parti. Om de inte vill slå ihop sig så kan ju v och kd upplösa sig. De behövs som minst. Frågan om "verkligt personval" är intressant. Jag håller med. Men jag vet bara inte hur man ska bära sig åt för att välja en bra person. Det finns många som talar vackert. Andra ser vackra ut. En del är inte så språkliga men kan tänka bra.
Och hur hindrar vi kommersialismens skadliga inflytande och penningstarka lobbyistgrupper?! Vår demokrati eller en framtida demokrati kräver nog ett på något sätt konstant deltagande av dess medlemmar. Schweizarnas återkommande folkomröstningar ju likheter med deras berömda ost.
Men, verkliga personval, i ordens bästa bemärkelse är en viktig form. Och Makten som korrumperar. Så länge det blir mer och mer mat till alla, så håller sig folk i skinnet. Men när det nu inte längre är möjligt, då börjar diktaturens enkla lösningar om starka ledare göra sig allt mer högljudda. Och överallt hör man nu deras skärande skrin. Kanske man istället skall förbereda sig på att vara beredd på den utförsbackes slut som vi börjat fara nedför?

Varpå jag kommenterade (delvis lätt redigerat och utvidgat). Jag har inga större invändningar emot dina/Anders invändningar, som i sig avspeglar farhågor för hur man ska fixa det ideala. Men, antalet partier, de är för många så länge de inte har (olika) ideologier som bas. Dock är de för få eftersom just ideologiska partier saknas. Men visst finns ett visst behov av ett parti för kommunister, dvs ett mera renodlat alternativ än v är idag. Och det finns en del rejält konservativa (med el utan tillägge för den religiösa värdekonservatism som kd delvis står/stått för). Så ett slags kd behövs nog också. Därmed inte sagt att varken ett kommunistparti typ gamla SKP eller ett riktigt KDS skulle klara 4%-spärren mera än tillfälligtvis.

Centern har ju ingen ideologi, det gamla bondeförbundet hade dock delvis det genom att då vara en mix av den värdekonservatism som finns (fanns) idag i KD (och tidigare var den gamla högerns) och ren och skär bondeegosimen, typ 5 öre mer för mjölken - plus ett stänk brunskjortor. C idag är en urvattnad misch-masch av allt möjligt. Och liknar där mp just pga det urvattnade och den ogenomgträngliga mixen av allt möjligt. Både betr c och mp finns där idag fragment av socialliberalism, som om de utvecklades och tilläts ta över från det utrymme av populistisk maktsträvan som idag finns, kunde bli intressant. Dvs för riktiga liberaler med socialt samvete.

Den gamla högern var ju rejält konservativ, sen blev den alltmer under framför allt Gösta Bohman nyliberal (på det sätt som kan kallas neoconservativ - och inte alls socialliberal) och numera urvattnad i båda bemärkelserna och fr f allt präglad av makthunger maskerad som arbetarvänlighet med en politik som i långa stycken kan kallas socialkonservativ - på ett sätt som starkt liknar socialdemokratin, som ju i grunden är en konservativ, kollektivistisk rörelse (liksom den gamla högern).

Fp då? En tragisk utveckling. Från den gedigna socialliberalism som präglade fp, delvis faktiskt redan före Ohlin (G Andersson i Rasjön) - och som till stora delar fanns kvar till och med Bengt Westerberg. Men som i stort sett försvunnit under senare delen av Lars Leijonborgs tid och än mera under Jan Björklunds. Nu liknar fp både dagens moderater och center genom utspädning, uttunning, missriktad populism för att få röster, makt. Och ibland ligger fp till höger om dagens moderatparti.

Glömde av ngn anledning att kommentera socialdemokratin. Kan det bero på att dess ideologi är, även den, svårdefinierbar. S (de som en ggn körde med förkortningen SAP) har alltid haft partiprogram. Deras innehåll kan sägas koppla till socialismen, men med förbehållet att den ska vara demokratisk, dvs med folkligt inflytande. Vilket dock är rätt luddigt och gett utrymmer för olika praktiska "angreppssätt". När SAP sökt socialistiska vägar (socialisering, löntagarfonder etc) har det gått illa för partiet. Bättre har det gått med när det kört med populistiskt röstknipande förslag, mer el (oftast) mindre kopplade till någon specifik ideologi.
Det slående idag betr s är att det (dess ledande skikt) inte försöker sig på att knyta ihop säcken i ideologisk mening, att precisera eller utveckla det som skulle vara en ideologi, nej, partiet söker i stället efter det som det tror kan locka väljare. Dvs söker efter en valvind i st för att söka övertyga som sin ideologis riktighet. S-partiet ser sig alltså primärt som en maktapparat, en valmaskin för att vinna makten. Den makt som de anser sig ska ha monopol på. Oavsett vilken politik de för.

Personval? Visst, det finns frågetecken för hur man ska fixa det på ett idealiskt sätt. Men nog skulle demokratin vinna på att man i vart fall tog steg i den riktningen. Ta lärdom av ev missgrepp och rätta till. Med mera ideologiska partier som dessutom inte bara levde på statsbidrag i st f engagerade medlemmar så borde det dock bli bra. Ett problem är att idag är partierna är just utan ideologi, och dess medlemstals så låga att de utgör inga lämpliga organisationer för att nominera kandidater, och allra minst när det gäller personval. Där har vi en knut som måste lösas. En av flera.

Hur förbereda sig för utförsbacken? Bra fråga, har du något svar, Anders? Jag ser bara vägen att ständigt diskutera och göra sig själv och andra medvetna om vad som händer och kan hända, och arbeta för att återvinna demokratin. Stärka eu-parlamentet gentemot kommission och ministerråd. Att återföra ideologin till riksdagens partier (ledamöter), att återföra makt till "lägre" nivåer och till vanligt folk. Att sluta att avlyssna folk och i stället lyssna på folket, föra dialog. Påverka genom diskussion i st för diktat. Etc

Liberala partier kan inte förenas med partipiska

2011-06-09T10:17:00.005+02:00

Under de många decennier som jag var folkpartist, och oftast mycket aktiv sådan, så sa jag då och då att liberaler är för liberala för att bli medlemmar i fp. Detta var på den tiden som folkpartiet var ett klart och tydligt socialliberalt parti. Fp var lika med liberalism, och liberalism i Sverige var lika med socialliberalism. I Bertil Ohlins och Waldemar Svenssons anda.

Samtidigt så användes partipiska ytterst sällan på den tiden, i vart fall inte inom folkpartiet. Om den användes blev det väldigt uppmärksammat och diskuterat (jfr pensionsfrågan och Königsson). Inom sossarna var det redan då partilinjen som ALLTID gällde, och självfallet hos kommunisterna.

Nu ser det annorlunda ut. Folkpartiet är inte ett självklart socialliberalt parti i gagnet, trots fernissa och enstaka företrädare. Partipiskan viner hela tiden i alla partier. (Jfr FRA-lagen etc)

Partierna har blivit varandra väldigt lika i så måtto att ideologierna har tonats ner till oigenkännlighet. Makten är det övergripande målet. Alla är bidragsberoende och partiledningarna är oberoende av de fåtaliga medlemmarna. Övertygade ideologiskt medvetna medlemmar tystas - eller går ur partierna. Och de flesta partier slåss om samma väljargrupp, vilken de definierar som en välbärgad medelklass som bara intresserar sig för plånboken och inget annat.

Inte att undra på att förtroendet för svensk demokrati vacklar. Jag tror att det bara kan uppväckas om partierna blir klarare i ideologiskt hänseende, att verkliga personval införs, att partipiskorna ställs in i garderoben, att partistödet minskas kraftigt och riktas till de valda ledamöterna och inte till partimaskinerna. Och att blockpolitiken överges.

Kanske kan det även innebära att också (social-)liberalismen återtar sin plats i svensk politik. Liksom konservatism, socialism etc.

Det är möjligt att klart ideologiska partier och frånvaro av partipiska skulle göra det svårare att bilda regeringar - men varför ska det vara lätt? Demokratin skulle i vart fall må bra av det.
Det är väl det viktiga! Eller?

Länkar till resonemang som snuddar vid detta.
VK:s ledare kring opinionssiffror. Torbjörn Jerlerup.

Ungdomars bristande demokratiska känsla, är det tecken på oskuld eller på bitter erfarenhet?

2011-06-03T10:29:00.012+02:00

Debattartikeln i DN om att mer än var fjärde eller femte (beroende på den exakta frågan) ungdom inte tycker att demokrati är så viktigt, att en (upplyst?) diktator är OK, att de kan sälja sin röst etc, det har i skrivande stund noterats av minst 27 bloggare och av mängder diskussionstrådar på Facebook.

Ja visst är det på sitt sätt uppseendeväckande uppgifter som redovisas. Samtidigt inte helt överraskande. I vart fall inte om man följer hur "folk" diskuterar och uttalar sig, både riktigt unga och något äldre.

I DN-artikeln, som redovisar den svenska delen av en större internationell undersökning, framförs också en rad bekymrade kommentarer och försök att analysera orsakerna. Många troliga, men knappast heltäckande. Till exempel efterlyses bättre undervisning i skolan om demokrati. Visst, det kan väl inte skada, om nu lärarna själva är utbildade och övertygade om demokratins omistliga värden. Men demokrati innebär inte att vart fjärde år gå och rösta på de kandidater som en partielit satt upp på sanktionerade och godkända listor. Demokrati innebär bland annat större frihet att välja kandidater (till exempel genom konsekvent personval).

Jag menar att många kommentarer, ofta från personer som befinner sig i eller nära den politiska eliten, de menar att "ungdomarna inte förstår demokratin", inte upplevt diktatur. Att ungdomen är oskuldsfull, som inte inser vad som kan ske om man struntar i demokratin, i att rösta. Nog kan det i viss mån vara så.

Om detta kan man undervisa, visst. Om någon lyssnar på erfarna äldre. För visst finns erfarenhet!

Men kanske är det inte oskuld som är orsaken? Kanske är det bitter erfarenhet som gör att en så stor grupp unga inte uppskattar dagens svenska demokrati? Ja, jag tror faktiskt det är så! Unga (liksom en del äldre) ser ju bristerna i det samhälle som styrs av statsbidragsfinansierade reklambyråpartiers partikanslier. De ser hur dagens politiska elit främst värnar sin egen makt, och hur den inte verkar inse verkligheten utanför maktens egna boningar.
De ser - och saknar - tydlighet. De ser hur sossarna talar om skattesänkningar, hur moderaterna kallar sig arbetarparti. De ser hur "liberaler" som Johan Pehrsons fp kallar övervakning för frihet. De ser däremot inte någon klar ideologisk debatt.

De ser hur politikerna infört en märklig övervakningslag som kallas FRA-lagen, hur än värre övervakningssteg införs under den luddiga beteckningen datalagringsdirektiv. De ser att äldre inte förstår vilka integritetskränkningar detta innebär. De ser hur svårt det är att få jobb. Och de ser hur något äldre slås ut och hamnar i det destruktiva ekorrhjul som kallas FAS 3. De ser hur lobbyorganisationer får riksdagen att stifta en IPRED-lag, som innebär fullständig rättsosäkerhet för den som använder datorer. Och detta för att skrämma folk, och för att göda upphovsrättsmaffian flera gånger om trots de avgifter och skatter som redan tas ut av alla som kopierar något på internet - liksom av de som inte kopierar. De ser hur A-kassa och sjukförsäkring försämras, och känner en osäkerhet som beslutsfattarna inte förstår.

Och för att ta ett dagsfärskt exempel. De ser hur kungen och hans familj lever i lyxliv, att en del av detta skattefinansierade liv är högst diskutabelt ur moralisk synpunkt. De är knappast rojalister. Men de bryr sig inte, för de tror inte på att den politiska eliten förmår göra ett republikanskt styre bättre. Sparkar man kungen så blir det någon politisk höjdare som skaffar sig ett lyxigt glidarliv i stället. Och vi vanliga människor har inget inflytande.

Så varför skulle de tro på demokratin? Varför inte passas på att sälja sin röst till den som bjuder bästa? Varför inte testa hur det blir med en "stark man", dvs diktator i stället?

Man glömmer förstås att en diktator röstar man inte bort. Och man har svårt att skilja den politiska "elitens" åsikter från de erfarna äldre som kritiserar demokratins brister.

Man bryr sig inte, för "dom där där uppe, de gör ändå som de vill".
Därför måste de väckas. Men det kan bara ske om vi något äldre vaknar också, och sparkar reklambyråpartiernas maktgalna "eliter" och visar vad vi tycker. Att det finns alternativ. Att demokrati betyder medinflytande, människovärde, integritet och mänskliga rättigheter.

Några ytterligare länkar:
Ola Theander, AB, SvD, Expressen.

Kungens bladvändande med mera (tillägg)

2011-05-31T10:57:00.004+02:00

Och så tog kungen bladet från munnen... efter att tidigare ha vänt blad. Ack, ja.
Mängder av tyckare tycker till, överallt. En del upphetsade åt endera hållet, andra försöker analysera. Åter andra tycker synd om kungen, eftersom han var så nervös och uttryckte sig så diffust och motsägande, var som folk är mest. Andra konstaterar att intervjun av TT reste fler frågor än som besvarades.

Nå, visst kan man tycka, om man är rojalist och inte övertygats av kungens framträdande, att Victoria kan få ta över. Eller så kan man föreslå ett antal reformer för hur slottens drift ska finansieras och hur mycket kungen ska ha i apanage (bidrag) och hur mycket - och om - andra i familjen också ska ha bidrag från skattepengar. Etc.

Jag börjar bli rätt trött på den spretiga debatten.
Varför? Jo, därför att det är så svårt hålla isär de olika bitarna. Därför att kungens uppträdande är en sak. Men att det faktiskt inte är självklart enkelt att helt kunna skilja hans sätt att vara, från frågan om monarki eller republik.

Rabiata monarkister anklagar republikanerna för hela den aktuella debatten. De anar mediadrev med avsikt att avskaffa monarkin när pressen plötsligt (det senaste halvåret) granskar statschefens förehavanden, och hans umgängesvanor. Som om det vore republikanerna som valde kungens vänner.

För mig är det tämligen likgiltigt hur kungen har det med "sina" kvinnor. Primärt är det en sak mellan honom och hans fru/familj. Förutsatt att han inte ljuger om det och att han inte utsätter sig för olika former av säkerhetsrisker. Som statschef har han visserligen begränsad makt, men sitter inne med en del känslig information, som inte ska kunna utpressas. Kungens "galanta" liv redan som ungkarl är väl känt, även om inte mycket sipprat ut till massmedia, förrän på senare tid. Förhållanden som visar en förlegad kvinnosyn. Därom kan man ha olika åsikter om det moraliskt försvarliga, men det viktiga (för mig) är om och i vilken mån det påverkat eller kan påverka hans ställning som statschef.

Ljög han då igår?
Det vet vi självfallet inte. Om han gjorde det, så spelade han ett högt spel, risken att sanningen förr eller senare uppdagas är stor. Men han uppträdde uppenbart nervöst, och än mer än vanligt osäkert och oprecist. Det är besvärande med hans tidigare tal om att "vända blad", dvs glömma och gå vidare, vilket i sig är ett (indirekt) erkännande av de tidigare framförda uppgifterna om hans umgänge, kaffeflickor, olämpliga lokaler med olämpliga ägare etc. Hela kungens uppträdande gav ett beklämmande intryck. Det han, utan direkt kristallklar tydlighet, förnekade var att han inte låg bakom vännen Anders Lettströms försök att köpa loss några (påstått) komprometterande fotografier. I övrigt var han än mera diffus i sina dementier. Det vanligast svaren var att han inte minns, eller att inte förstod eller missförstod eller gled undan frågorna. Det var ju knappt en enda fråga som han klarar att svara klart och tydligt på. Det gav inget förtroende. Och så ska en statschef inte bete sig.

Ett par självklara frågor, som inte besvarades, var varför han inte gick ut och dementerade direkt i höstas när boken "Den motvillige monarken" kom ut, varför vänta ett halvår? Och varför då i stället för att dementera bara säga att han ville vända blad?

Jag är av princip anhängare av ett republikanskt statsskick. En statschef ska väljas av folket, ska ha begränsad tid vid makten (vars omfattning givetvis kan diskuteras), och ska kunna avsättas, utan mer el mindre blodig revolution, vid gravt missbruk eller vanskötsel.
En folkvald president kan också klanta sig, men han/hon kan i vart fall sannolikt uttrycka sig bättre. Och blir inte omvald, eller får sparken under förödmjukande omständigheter om han/hon gjort något allvarligt.

Trots min principiella ståndpunkt hade jag under lång tid överseende med monarkin. Visserligen hade Gustav VI Adolf en aning mera formell makt än nuvarande kungen, men han utnyttjade inte detta i någon större omfattning, gjorde ingen något förnär. Såvitt som kom till allmän kännedom. Och hans snedsteg i övrigt torde inte ha varit några säkerhetsrisker.

Med dagens kung så framstår dock bristerna med en ärvd position som statschef alltmer bisarr. Det hjälps inte att monarkin rönt en viss popularitet genom Silvias och Victorias charm. Rollen som statschef är trots allt viktigare än att vila på så bräcklig grund.

Jag menar alltså att kungens uppträdande och förehavanden visat att monarkin lever på övertid, att det är dags att övergå till en vald statschef.
Innehållet, titel och övrig organisation etc finns flera alternativa lösningar för, men det viktiga är att statschefen väljs för tidsbegränsad period, och kan avsättas om han/hon inte sköter sig. Och att han/hon inte står ovan lagen.

Länk DN.

Tillägg: Nu skyller många på att det är ett "mediadrev" emot kungen. Visst, det skrivs om kungen och hans förehavanden kommenteras, och han själv har (äntligen) uttalat sig. Jag har svårt att se något fel i att kungen och monarkin granskas. Det stora felet i detta är att det inte gjorts tidigare. Många inom pressens värld har känt till mycket av detta i decennier, men har inte publicerat det. Man har inte velat stöta sig med hovet!
Läs denna länk om detta.

Victoria och släktens historia, drottning el ex-kronprinsessa.

2011-05-30T11:19:00.007+02:00

Några reflektioner kring kungens "bravader" och mediauppmärksamheten kring dem. Läs gärna även Hans Lindblads genomgång i föregående bloggpost.

En demokrati ska givetvis ha en folkvald statschef. Vad han/hon benämns är av underordnad betydelse. Det viktiga är att folket väljer - och kan avsätta en statschef man ogillar, med tidbegränsade mandatperioder eller i extremfall genom riksrätt. Tidsbestämda mandat innebär ju även ev maktberusnings följder begränsas.

Ett sätt för kungen (eller för monarkins vänner) att minska skadeverkningarna av kungens agerande och icke-agerande vore att han abdikerade till förmån för Victoria. Därmed skulle monarkin möjligen överleva ännu några decennier. Om nu inte även Viktoria gör allvarliga tabbar.

Frågan är dock om det är lämpligt. Givetvis inte ur republikansk/demokratisk synpunkt. Dock borde även rojalister, som anser att demokrati kan förenas med en monarki där monarken inte har någon formell makt, ha vissa betänkligheter. Även om Victoria verkar trevlig och är öppnare och intelligentare än fadern.

För det första, Bernadotterna har inte precis någon fläckfri historia vad gäller inställningen till demokrati, pressfrihet, insyn i sina förehavanden etc. Det framgår bl a av Hans Lindblads inlägg (länk ovan).

För det andra. Frågan är hur Victoria ser på detta, vilken insikt hon har i detta och vilka slutsatser hon drar.
Kungens egen inställning är att uttala sig minimalt och tvetydigt, att "vända blad", dvs de facto bekräfta sina fel, men att inte dra några lärdomar av detta. Och i övrigt i möjligaste mån mörka.

Victoria har i pressen uttalat sig om pappans "värsta tid" att det är är ansträngande att leva med allt det som skrivs. Men att vi (dvs kungafamiljen) är ju inte de enda människor (hon kanske tänker på Lettström) som råkar ut för det här, som måste stå ut med sådana här skriverier. Det är alltså inte kungens (och hans gängs) bravader hon hon tycker illa om, utan att pressen skrivit om dem, så att de kommit till allmän kännedom. (Förmodligen tycker f d polischefen Göran Lindberg detsamma om sin situation.)
Det är helt i enlighet med tidigare Bernadotters attityd till press och media. Att media inte ska syna och kritisera, utan att de ska vara underdåniga PR-maskiner för kungafamiljen.

Kronprinsessan säger också att hon "vet ingenting" om sin morfars nazism. "Han var en godhjärtad människa, en underbar morfar." Att Victoria ingeting vet visar att drottningen inte sagt något till sina barn om sin fars nazism. Men också att Victoria avskärmar sig från information som finns på annat håll.

Förmodligen har kungen inte heller berättat något om att hans morfar dömdes som krigsförbrytare och att föräldrarnas bröllop var en stort nazistjippo. Något som är väl ufforskat och beskrivits i flera böcker.

Min slutsats blir att det skulle kännas obehagligt med en statschef med den bakgrunden och med en attityd som avskärmar sig från kunskap och ser mest bekymmer i att pressen skriver om kungliga felsteg i olika avseenden. Så, hellre ex-kronprinsessan Victoria än Drottning Victoria.

Kungar och gangsters, Hans Lindblad kommenterar

2011-05-29T17:23:00.004+02:00

Det var ett tag sedan som den knivskarpe liberalen Hans Lindblad skrev på min blogg. Nu har jag dock fått ett utomordentligt intressant inlägg, där han går igenom hur vårt kungahus behandlats av media och politiker, nu och då. Liksom jämför hur andra kungligheter uppträder och kommenterar eller visar öppenhet. Här direkt Hans fantastiska genomgång av fakta och principer hur man kan och bör se dagens kung och t ex Gustaf V och den tidens "affärer". Men även om tidigare Bernadotters mörkläggningsförsök och inskränkningar i pressfriheten! Och om olikhet inför lagen.
---
" Kungligheter bland gangsters.
Som rättsskandal och mörkläggning inför svenska folket är väl hovets, överståthållare Nothins och andra högt uppsatta juristers agerande kring ”Haijbyaffären” (en omskrivning av att det mest var en ”Gustaf V-affär”) för snart 60 år sedan fortfarande värre än det som kommit fram kring vår nuvarande kung i och efter boken ”Den motvillige monarken”. En jämförelse är dock svår att göra då den senare skandalen av allt att döma ännu inte är avslutad. Båda förloppen inrymmer häpnadsväckande detaljer.

Förr fanns Vilhelm Moberg - och Waldemar Svensson. Var är dagens motsvarigheter?

Den mest påtagliga skillnaden är nog att förra gången fanns Vilhelm Moberg, vars bok ”Det gamla riket” (1953) för all framtid kommer att vara den bästa skildringen av den olikhet inför lagen som var kärnan i hela förloppet. Den gången fanns också Waldemar Svensson i Ljungskile som tog upp frågorna i riksdagen, medan dagens parlamentariker tycks vara tysta som möss när statschefens agerande borde granskas av de folkvalda.

Gustaf V var redan död när skandalerna briserade, så det var hovet och höga byråkrater som stod för de värsta turerna. Den här gången är det i stället kungen själv, hans informationschefer och hans ”vänner” som är huvudaktörer. Mest förbluffande är att grovt kriminella tycks ha funnits med i bilden under många år.

Kungens förvirrade och märkliga ”presskonferens” i älgskogen kunde inte gärna tolkas annorlunda än att han bekräftade att i stora drag var innehållet i boken ”Den motvillige monarken” rätt. Kungen, vilket hedrar honom, förnekade ingenting utan ville ”vända blad”, medan hans ”vänner” hävdade att allt var fel och att de skulle stämma personerna bakom boken.

När kungen erkänt i stora drag fanns inget allmänintresse att veta i detalj vad som tilldragit sig. Hade kungen förnekat skulle naturligtvis bilder som visade honom på fest tillsammans med unga nakna kvinnor ha varit ytterst besvärande och fått honom att framstå som lögnare. Men i och med att han erkänt så var ju frågan om det finns bilder inget som kungen är ansvarig för, det är ju inte han som tagit dem. Kungens ”vänner”, som vidhåller att de och kungen aldrig festat på det sättet, kunde däremot anse det värt miljoner att köpa bilderna plus en falsk dementi från den mest inblandade gangstern. Det är obegripligt att kungens informationschef är så angelägen om att alla bilder måste fram, alltså att de visas för hovet och allmänheten.

Kungen gör rätt i att inte verka bry sig om eventuella bilder, men det är förvånande att han dröjde en hel vecka med att ta avstånd från mycket näre kompanjonen Anders Lettströms kontakter med grovt kriminella.

Kung och drottning i Sverige säger inte sällan konstiga saker, men de vägrar sedan följdfrågor för att klara ut vad de egentligen menat. Längre från valspråket om Sverige i tiden kan kungen knappast komma. Danmarks och Norges monarker har en helt annan attityd. De vill vara öppna och är inte så hämmade att de mest bara läser upp vad andra skrivit. Drottning Margarethe uttrycker sig så tydligt att hon knappast missförstås, men skulle det ändå hända skulle hon självfallet låta journalister få återkomma för kompletterande frågor.

Sveriges Television kan betecknas som hov-TV genom att årligen göra devota PR-program där kungafamiljen slipper alla frågor i ämnen som kan vara känsliga.

Inför sin 60-årsdag sade kungen att det var hans ”dröm” att bli ägare till den lyx-Mercedes som Hitler enligt kungen skänkte till hans föräldrar. Det var ett missförstånd, Hitler gav sådana bilar bara till sina favoritmarskalkar och krigsledarna i allierade stater. Skulle Hitler ha gjort ett undantag för Sverige är det svårt att tro att han skulle ge en bil till någon annan än Gustaf V. Men vår nuvarande kung tycks inte ha fått en enda fråga om vad som låg bakom hans ”dröm”.

I framtiden kommer nog medieforskare att ställa frågan varför stora svenska media ännu i början av 2000-talet var så ointresserade av att granska kungen, trots att de hade en rad indikationer om hans vilda nattliv tillsammans med det slödder ur överklassen han länge umgåtts med.

Kaffeflickor och porrklubbsbesök i USA
I älgskogen bekräftade kungen i praktiken supfesterna med ”kaffeflickor” som efterrätt. Jag tycker inte han ska behöva svara mer om det. Vilka älskarinnor han haft angår egentligen inga utanför familjen. Men en skildring i boken är så annorlunda att den måste redas ut. Nämligen beskrivningen om hur kungen besökte en porrklubb i Atlanta under olympiska spelen 1996. Uppgifter om det kom ut direkt efter, och då gick kungen ut med en dementi, vilket skiljer det tillfället från alla andra. Var dementin rätt fanns inget skäl för kungen att ”vända blad” på den punkten.

Secret Service svarar för säkerheten i USA för alla gästande statschefer. Jag var med bland arrangörerna samma år när kungaparet besökte emigrantminnena Ellis Island i New York och Bishop Hill och fick se hur noga Secret Service genomsökte lokalerna. Själv blev jag kvar utanför tornbyggnaden i Bishop Hill då jag inte begrep att dörren skulle plomberas sedan bombhundarna gjort sitt jobb. Enligt intervjuuppgifter i boken var kungen på porrklubben i Atlanta flera timmar, vilket innebär att amerikanska skattebetalare skulle ha stått för bevakningen, därtill nattetid med dess högre timersättning till personalen. Den kvinna han uppges ha varit ensam med skulle enligt gängse taxa på stället ha kostat omkring 70 000 kronor. Kungen dementerade 1996. Det är viktigt att det klarläggs vilken version som är sann. Den svenska regeringen borde kunna få klarhet i detta, eftersom Secret Service rimligen dokumenterat alla uppdrag man utfört. Är kungen oskyldig på denna punkt ska han frias. Visar sig däremot dementin 1996 vara falsk får det långtgående effekter. Om en statschef ljuger inför folket finns inget förtroende kvar och ingen vågar därefter lita på vad han säger.

Det har pratats mycket om kungen efter boken i höstas. Men varför har ingen granskning av Säpo gjorts? Det ska alltid finnas folk från säkerhetspolisen med när kungen är ute. Dåvarande rikspolischefen skrev en PM till Olof Palme (som sedan ljög i ärendet) om säkerhetsriskerna i att justitieminister Lennart Geijer var bordellkund. Enskilda Säpo-män kanske inte vågade reagera direkt när kungen och hans vänner fanns i illegala miljöer. Men de måste ha rapporterat till sina överordnade, som på motsvarande sätt som i fallet Geijer borde ha informerat regeringschefen. Att en kung verkar kemiskt fri från omdöme är inget skäl för att regeringen inte ska informeras om de delar av hans agerande som innebär risker för landets anseende världen över.

Det finns uppgifter om att kungen och hans son kört på allmän väg i mycket höga hastigheter, och då har rimligen också Säpo-personal varit med. Kungen kan visserligen inte straffas för brott, men det betyder inte att polisen ska underlåta att söka förhindra honom från att begå brott, särskilt sådana som innebär livsfara också för andra. I boken finns polisvittnesbörd om hur prins Bertil tilläts köra bil berusad.

Hovets nye informationschef verkar långt mer intresserad av att kritisera journalister än att få fram information till de skattebetalare som betalar hans lön. Den förste bernadotten valde att brutalt inskränka den svenska pressfriheten. Han slog till mot tidningar inte bara i Stockholm utan också i Gävle. Dagens kung såg till att det förra året ordnades hyllningsprogram för hans anfader. Mycket vinklat, så där förtegs både ingreppen mot pressen och att Karl XIV Johan inrättade en hemlig polis för att övervaka den liberala oppositionen. Herr PR-chef Ternert borde någon gång ställa sig frågan om hans lojalitet bara gäller en person.

Hans Lindblad"
-----

Huvudet på spiken i allt, Hans! Saknaden av Hans Lindblad i politikens centrum känns väldigt starkt. Inte minst mot bakgrund av de småväxta fjäskare och maktberusade människor som idag befinner sig där!

Är skatteplanering detsamma som skattefusk?

2011-05-20T11:15:00.005+02:00

Advokaten Bertil Villard gjorde en Peru-sväng för att utnyttja en gammal lag för skatteplanering. Och han fick gå från sitt uppdrag som ordf i AMF. Många har uttryckt avsky för att han på detta sätt lyckats sänka sin skatt från ca 55% till 4%
Om detta kan man ha många åsikter.
Det "ärlig svensk skattebetalare" glömt eller förtränger är att skatteplanering inte är brottsligt. Skatteplanera är, i juridisk mening, inte detsamma som att fuska med skatten. Peru-upplägget är lagligt i den meningen att det just skulle ge chans till skatteplanering i vissa fall och under vissa förutsättningar.

Därför har jag viss förståelse för att både Villard och andra advokater med specialisering på skatterätt blir inte bara förvånade över kritiken utan till och med känner sig illa behandlade av främst då Skatteverket - och media.
Det är inte, och ska inte betraktas som brottsligt att skatteplanera inom lagens ram.

En annan sak är att lagar kan tolkas och tillämpas lite olika. Det vet advokaterna, vilket borde dämpa deras indignation.

Och vad advokaterna, och gissningsvis en del av deras kunder, glömmer eller bortser ifrån, det är att det finns moraliska aspekter. Och att även det som formellt är lagligt kan befinna sig i ett gränsområde där det för de flesta människor framstår som omoraliskt där förmögna utnyttjar kryphål, som förmodligen inte var avsedda, för att slippa betala skatt.

Statsskulden sjunker, marknaden deppar

2011-05-20T10:45:00.004+02:00

Mot slutet av året beräknas statsskulden sjunka en bit under 1.000 miljarder kronor. För första gången sedan 1992. Detta pga den fina tillväxten i samhällsekonomin och därav följande goda statsfinanser.

Då deppar marknaden, enl Dagens Industri. Och OK, det finns förklaringar till att inte alla gillar en sjunkande statsskuld. Även om de till en del innebär att man får "riva i regelboken".

Men medge att spontant så känns det som att reaktionen borde vara positiv när statsskulden sjunker!

Lärarlönerna...

2011-05-18T10:33:00.007+02:00

Är det rimligt att en riksdagsman ska har dubbelt så hög lön som en gymnasieadjunkt? Nej, det är det inte. Det håller nog de flesta med om, förutom riksdagsledamöterna...
Uttrycker man det som att en adjunkt bör ha samma lön som en riksdagsledamot, då blir nog reaktionerna något annorlunda.
För inte så många decennier sedan så var det dock så, riksdagens ledamöters lön sattes på den nivå som adjunkterna hade.

Men tiden går. Och toppolitikers löner har sprungit iväg uppåt, medan lärarnas löner har halkat efter. Halkat efter inte bara riksdagens löner utan även jämfört med andra.

Skolan och lärarnas löner har snart sagt alla åsikter om. Vi har alla gått i skolan, om än under olika tider. Alla har erfarenheter av skolan, men de skiljer sig åt. Och vi har valt olika yrkesliv efter skolgången. En skolgång med mycket olika längd och inriktning.

De som bara har grundläggande utbildning och/eller vantrivts i skolan, de överskattar ofta lärarnas löner - och tror eller vill tro - att lärarna har kort arbetstid och långa lov. Den som utbildat sig lite längre och kanske dessutom trivts bättre i skolan inser ofta att lärarnas löner inte är höga och att de har mycket långa arbetsdagar när man räknar in förberedelser och annat. Och att "loven" är studier eller inarbetad tid.

Dagens ungdomar vet dock att lärarlönerna är låga och att det ofta kan vara stökigt i skolan, och att utbildningen tar tid, vilket gör att de själva inte väljer läraryrket även om de gärna skulle vilja undervisa.

För den som har kommit upp i åren så finns kanske bilden av den välavlönade läraren kvar, man har inte sett hur dagens verklighet är en annan. Däremot kanske man minns den "autoritära" skolan, eller ogillar den "flumskola" som kom därefter.

Nu är väl dagens skola inte riktigt så dålig som man kan tro av debatten, vilket t ex "Sagor från livbåten" framhåller. Engagerade lärare kan fortfarande intressera eleverna med gott resultat.

Men visst finns problem. Svensk skola halkar efter i internationella jämförelser, lärarutbildningen kritiseras, eleverna skolkar, rekryteringen av lärare går dåligt bl a p g a att lönerna är låga. Etc.

Nu är det väl inte heller så att alla skolans problem beror på dåliga lärarlöner. Och inte heller lärarrektyreringen beror bara på lönerna. Det påpekar Mattias Juelsson i ett välbalanserat och initierat inlägg. Arbetstiderna och arbetsförhållandena i övrigt är viktiga faktorer.

Självaste Aftonbladet har skrivit om skolan och dess problem. Med artikeln "Nu har vi fått nog" så kom dock debatten lite snett, trots att den nog verkar haft till syfte att påvisa de låga lärarlönerna. Reaktionerna på den artikeln, både i tidningen, i Facebook och på bloggar, visar mängder av okunskap och fördomar om lärarlönerna.

För att inte någon ska tro att jag talar i egen sak ska jag genast säga att jag inte är lärare. Däremot har jag god inblick i frågan, av olika orsaker.

Av artikeln kan man få intrycket (vid en slarvig läsning) av att 26 tusen i månaden är en vanlig lärarlön. Vilket föranlett en del att säga att 26 "papp" i månaden, före skatt inte är en dålig lön. Så långt kan jag hålla med, under vissa förutsättningar.

Tjuosex tusen i månaden var för några år sedan en bra lön. Sedan dess har dock levnadsomkostnaderna stigit, vilket försämrat köpkraften. Men folk som har anställning, jobb, har även fått flera "jobbskatteavdrag", vilket förbättrat för dem. Det är generella förutsättningar, som gäller alla som inte arbetslösa eller långtidssjuka eller pensionärer.

Nu är det dock inte så att alla lärare har 26 papp i månaden. Inte ens de med många års erfarenhet. Lönerna varierar en aning mellan olika lärargrupper, där förskollärarna har lägst lön och högskolelärare högst. Ingångslönen böjar dock många gånger på 18-19 000, vilket är avsevärt lägre än vad många andra har (byggjobbare, renhållningsarbetare, gruvarbetare etc), även om det också finns de som inte har mer.

Eftersom de lärare med startlön under 20 tusen också ådragit sig studieskulder på runt en halv miljon (eller mer), och förlorad arbetsinkomst under 4-5 år (motsvarande mellan 1-2 milj kronor el mer, beroende på vilken den alternativa inkomsten skulle ha varit), så är inte 20 eller ens 26 "papp" i månaden jämförbart med den som inte förlorat livsinkomst och inte har studieskulder.

För någorlunda matematiskt begåvade eller ekonomiskt sinnade ungdomar som står inför yrkesval är därför idag inte läraryrket ett självklart val. Hur intresserade de än må vara.

Alltså, nog är det förklarligt om rekryteringen till läraryrket inte alltid blir den bästa om undomar inser att som lärare så avstår de flera års inkomst pga studier, de ådrar sig studieskulder, de får dålig status, de får arbetsveckor på 60-70 tim/vecka.

Och till på köpet en lägre ingångslön och en sämre löneutveckling än i många andra yrken.

Däremot, den som får 26 000 kr/månad, är 20-25 år, inte har några studieskulder, ej läst 4-5 år el mer på universitet. För den är det en våldsamt bra lön. Ja, även om han/hon är 30 eller 40 år, el mer.

Barnfattigdom i 2/3-samhället

2011-05-12T09:55:00.000+02:00

Är svenska barn fattiga? Nej, inte generellt sett, de flesta barn har det bra. Svält förekommer knappast. Men fattigdom är ett relativt begrepp. De fattiga barnen i Sverige skulle anses rika om de jämfördes med barn i Indien, Etiopien, Haiti eller Niger. Samtidigt finns det alltför många barn i Sverige som lever i familjer som inte har råd att delta i skolutflykter, som är överviktiga pga felaktig (”billig”) mat, som blir sjuka av oro för familjens dåliga ekonomi. Barn som inte har upplevt en semesterresa, som bor dåligt eller alltför trångt. Då hjälper det inte att det finns miljoner barn i andra länder som har det ännu värre. Man jämför sig med de som finns omkring. Det är den relativa fattigdomen.
På samma sätt som många jämför sin i och för sig rätt hyfsade inkomst med de direktörer som har skyhöga löner.

Barn och ungdomar kan inte göra mycket för att på verka sin situation. Vuxna kan det i viss mån. Som vuxen vet man, eller kan lära sig inse, att fattigdom inte bara hänger på pengar, att man inte behöver ha märkeskläder, att det går bra att då och då köpa begagnat, att alltid kolla priser, att låta bli att handla om man inte har pengar. Att låna, köpa på avbetalning, är alltid dyrare. Den som redan som barn vant sig vid att inte få allt den pekat på, den kan också lättare anpassa sin livsstil till en knapp ekonomi. Bilen får gå även om den är 15-20 år, men skatt och försäkring svider liksom bensinpriset.

Dock, varför talas det om fattiga barn i Sverige? Att de är fattiga, relativt sett, beror ju på att deras föräldrar har det knapert. Och varför har de det då?
Vi vill nog i Sverige gärna tro att alla har det bra. Man ser ingen skillnad i klädseln hos fattiga eller rika. Samhället ser till att också de som inte har fina medelklassjobb inte bara överlever, utan gör det ganska bra.

Kanske var det så, men hur är det idag? Nog kan man numera se skillnader i klädsel. Numera ser man också skillnaden allt tydligare i folks tänder. Dock ej hos barnen, ännu. I Sverige är undernäring inget problem, däremot övervikt. De fattiga lider oftare av övervikt än de mera välbeställda.

På nittiotalet talades det en tid om riskerna för att Sverige skulle hamna i ett två tredjedelssamhälle, liksom man ansåg att det fanns på andra håll i världen. Det var en välbefogad varning, men tyvärr tynade den debatten bort efter en tid. Allt medan stegen ut i detta delade samhälle fortsatt, och enstaka debattörer har försökt varna igen. (Jag skrev t ex ifjol ett flertal bloggartiklar i det ämnet.)

Nu påtalas igen också att det finns fattiga barn i Sverige, främst är det Juholts sossar som påpekar detta. Naturligtvis i en önskan att komma åt den Alliansregering som styrt Sverige sedan hösten 2006. Begreppet fattiga barn och fattiga familjer är dock inget som uppstod efter valet 2006. Det är något som hänger ihop med två tredjedelssamhällets gradvisa framväxt sedan mitten av 90-talet. En tid under vilken socialdemokraterna styrde Sverige med stöd av bl a vänsterpartiet. Så inte kan vare sig s eller v svära sig fria från det ansvaret. Alliansregeringens politik har knappast hunnit sätta några djupare spår i detta hittills, även om det finns tendenser och uppenbara risker att den kan göra det om inte jobb-politiken lyckas och om de inte snabbt rättar till en del försämringar betr sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring.

Jag vill inte tro att dagens aktiva politiker medvetet vill skapa familjer med fattiga barn. Däremot tror (vet) jag att alltför många (politiker och "vanliga" människor) lever i en värld där de inte inser vad som har hänt. De tillhör de två tredjedelar som är lyckligt lottade välfärdsmässigt, och har svårt att acceptera, att det finns en sista tredjedel som har det uselt ekonomiskt, allt tal om att bekämpa utanförskapet till trots.

Jobb är viktigt för välfärd. Utbildning är också viktig, men ingen garanti för att få ett jobb över huvud taget och än mindre ett jobb enligt utbildningen och med hyfsad lön. Bidrag är något som de flesta inte vill vara beroende av. En jobbinkomst från ett förhoppningsvis ganska stadigt arbete är det bästa. För ekonomi liksom för självkänsla. Arbetslöshet eller osäkra springvikariat är inget som ger trygghet. Och är man långtidssjuk, då ska man inte behöva riskera att ekonomin raseras. Inte heller är det rimligt med de allt sämre villkoren för ersättningar vid arbetslöshet. Jag tror inte att försämringar för de som redan drabbats skapar nya jobb eller gör att någon plötsligt blir frisk. Och vi har ju sett att FAS 3 inte ger riktiga jobb, utan tvärtom låser fast människor i förnedrande utanförskap.

Barnbidragen har släpat efter. Kraftigt höjda barnbidrag skulle minska klyftorna mellan barn till fattiga och barn till välbeställda. Det är en viktig och enkel åtgärd att vidta. Att fastighetsskatten ersattes av en fastighetsavgift har egentligen bara gynnat de som har råd med dyra villor. Fattiga har fortfarande svårt att köpa ens en "billig" kåk, eftersom sådana knappast finns i befolkade områden (dvs där arbeten finns). Idag bor de flesta fattiga därför i dyra hyreslägenheter. Och bostadssegregationen fortsätter.

Svårare, men ännu viktigare på sikt, är att skapa förutsättningar för nya jobb, utan att plåga sjuka och arbetslösa. Eftersom så stor del av de fattiga familjerna har invandrarbakgrund måste den etniska segregeringen och diskrimineringen motverkas och det måste underlättas för personer med invandrarbakgrund att komma ut i arbetslivet. I dag är det mycket som tvärtom motverkar detta, språkkrav, okunnighet om utländsk utbildning, fördomar etc. Det är orimligt och oekonomiskt att välutbildade lärare och läkare som vara arbetslösa eller tvingas ta städjobb för att överleva.

Rabatterade hushållsnära tjänster (RUT) är ett steg i rätt riktning. Jo, faktiskt! Inte bara så att de kan ge fler jobb, utan också eftersom det faktum att tjänster öht är så våldsamt dyra i Sverige, och därmed sätter fattiga familjer i en extra knipa. De höga lönerna för de välbeställda gör det svårt för fattiga att överleva om de ska betala samma höga kostnader för tjänsterna! Problemet med RUT idag är inte att det finns, utan att det borde vara mera rabatterat för de med låga inkomster.

Vill man bekämpa barnfattigdom måste man på allvar bekämpa två-tredjedelssamhället. Bekämpa de växande klyftorna mellan de som har det (mycket) bra och de som av olika anledningar pressas ut i fattigdom.

Kärlek och omtanke är viktigt för välbefinnandet, men medge att arbetslöshet, dålig ekonomi eller oro för ekonomi inte är något plus heller. Var man än bor i denna värld.

(Denna text är en uppdatering av en text jag skrev redan 2007. Jag menar att den fortfarande har relevans, både med tanke på sossarnas nymornade intresse för barnfattigdomen och hur det ser ut på arbetsmarknaden med FAS 3 och vidgade klyftor i samhället.)

Förslag till Reinfeldt betr FAS 3

2011-05-10T18:59:00.004+02:00

Att FAS 3 är ett totalfiasko, det är fullt uppenbart för alla som har den minsta kunskap om problemet. Det borde till och med statsminister Fredrik Reinfeldt inse, inte minst mot bakgrund av hans och moderaternas envetna tjat om arbetslinjen, att ersätta låtsasjobb med verkliga jobb.

Jag vill inte gärna tro att avsikten med FAS 3 är att förnedra och skuldbelägga människor genom FAS 3 såsom den verkställs av Arbetsförmedlingen!

När jag nu läser om hur Japans premiärminister Naoto Kan avstår från sin lön pga kärnkraftolyckan i Fukushima och tills krisen där är över, då får jag en idé.

Fredrik Reinfeldt ska offentligt erkänna sitt och regeringens misslyckande med arbetsmarknadspolitiken och speciellt med FAS 3, och tillkännage att han och arbetsmarknadsministern avstår från sina löner med omedelbar verkan och tills FAS 3 är avskaffat och ersatts med åtgärder som inte förnedrar och stigmatiserar långtidsarbetslösa. I sympati med stats- och arbetsmarknadsministrarna borde även övriga ministrar avstå från en del av sina löner, låt oss säga 25%. Detsamma borde gälla även Arbetsförmedlingens generaldirektör.

Det skulle upplevas bra av de som drabbats av FAS 3 - och förmodlingen sätta fart på kreativiteten hos berörda ministrar och verkschefen.

Vad är en arbetare?

2011-05-10T12:10:00.004+02:00

Läste ett ledarstick i PT med rubriken Vem är arbetare. Intressant, och började fundera enl följande.

För PT är "arbetare" i grunden ett positivt begrepp, knutet till tidningens politiska etikett (s). Men om man definierar en arbetare som varande den som arbetar, då blir det svårt. Tjänstemän arbetar. Företagare, hantverkare, frilansare arbetar, men betecknar sig inte som arbetare.

Än värre blir det om man köper den gamla klassindelningen; arbetarklass, medelklass, överklass. Den betydde att arbetare dels hade ingen eller ringa utbildning, dels hade låg lön och var anställd. Och medelklass ansågs (anses än idag av vissa) som lite "finare" i betydelsen bättre utbildad, men framför allt som bättre avlönad och ofta dessutom egna (små-)företagare eller som statliga tjänstemän med status.

Idag däremot. Arbetarklass innebär inte alltid att man har arbete. Men detsamma gäller de som betecknas som medelklass. Medelklass kan både innebära arbetslöshet och dåligt betalda jobb. En gruvarbetare, byggjobbare eller renhållningsarbetare har ofta(st) klart högre lön än en lärare, trots den senares långa akademiska utbildning, med stora studieskulder som följd. Akademiska "medleklassutbildningar" leder varken självklart till arbete eller högre lön - om man får en anställning. Småföretagare och egna yrkesutövare har ofta längre arbetstid och lägre lön än anställda "arbetare".

Mängder av de som idag arbetar inom den växande servicesektorn har relativt låga inkomster samtidigt som de kan ha hyfsat lång utbildning. De arbetar, men betraktar sig inte som arbetare.
Många arbetare inom den traditionella industrisektorna har ytterst bra betalt, men anser sig som underbetalda knegare eftersom de gärna vill tro att "medelklassjobbare" inom skolan eller med andra akademiska utbildningar har bättre betalt...

Samtidigt sneglar alla på de som sitter på den verkliga gräddhyllan, börs-VD:ar med sina miljonlöner, bonusar och feta pensioner, kändisar och heltidspolitiker.
(Apropå de senare. Läste att för några decennier sedan hade en adjunkt och en riksdagsman samma lön. Idag är riksdagsmannalönen dubbelt så hög som adjunktens... Alltså, läraren har halkat efter ordentligt, medan heltidspolitikern seglat upp rejält!)

Summa. Vad är en arbetare? Ser vi det som ett positivt begrepp idag? Är inte en anställd arbetare oftast medelklass idag? Och vem är "arbetarklass" - är det inte de långtidsarbetslösa eller lågbetalda som tidigare ansågs (eller ansåg sig själva) som medelklass?

Felaktiga försäkringskassan

2011-05-10T09:28:00.004+02:00

Hörde häromdagen (igår?) i SR att de felaktiga utbetalningarna via försäkringskassan sjunkit rejält enl en aktuell mätning. Jaha, ja. Och det presenterades som att "fusket" minskat. Men när jag lyssnade väldigt noga kom det en bisats om att det var det gamla vanliga, dvs att det faktum att försäkringskassans felaktigheter inte är fusk trots att rubrikmakare och vissa politiker älskar att presentera det så. Nej, som vanligt är det fortfarande så att de faktiska felutbetalningarna INTE är fusk av den sjuke, utan det är fel som begåtts av försäkringskassan och fel p g a snåriga och svårtolkade regelverk.

Alltså, det som kallas bidragsfusk är sällan fusk. Och de fel som begås är antingen försäkringskassans fel - eller riksdags och regerings fel som konstruerar regelverk som är för svårtolkade att tillämpa.

Vad jag skulle önska att någon politikerhöjdare någon gång kunde erkänna detta. Högt och tydligt.
---
F.ö. noterar jag att jag ligger på topp hundralistan bland politiska bloggare, enl Politometern, trots att jag inte skrivit en rad på två veckor... Det är uppenbarligen inte bara mitt bloggande som kan vara sporadiskt tidvis. Ser ju flera rätt kända namn som sjunkit ner rätt rejält. Om det nu inte är det vanliga "inbyggda" statistikfelet som då och då gör att man kan sjunka (aldrig klättra?) helt omotiverat då och då.

En ovanligt rakryggad politiker

2011-04-26T09:02:00.006+02:00

Eric Enlund har avlidit. Vem var det? För dagens medelålders och yngre är han nog ett tämligen okänt namn. För oss något äldre var han en stabil, ärlig och gedigen människa. Politiskt verksam, en typisk representant för de politiker som var förtroendevalda och åtnjöt verkligt förtroende. Folkpartist. Detta under den tid då folkpartist var detsamma som socialliberal. Enlund var en folkligt förankrad socialliberal, frisinnad. I Wikipedia finns en del torra fakta om honom, som ändå antyder hans karaktär.

Ett minnesord om honom i Sala Allehanda, skrivet av några partifränder av äldre datum, tecknar en mera färgrik och uppskattaden bild av honom.

I denna tid av, tyvärr utbrett och berättigat, politikerförakt, anser jag det värdefullt att ta del av hur politiker ändå kunde vara för inte alltför många år sedan. Principfasta, ideologiskt förankrade och tillgängliga för samarbete utifrån verklighetens krav. Jag vill därför också delge er vad Olle Wästberg, en gång riksdagskollega till Enlund, skriver om honom i sitt senaste månadsbrev.

Eric Enlund som var jordbruksminister i folkpartiregeringen 1979-80 och som sedan var ordförande i finansutskottet, där jag lärde känna honom, har nyligen dött. Han var en ovanligt principfast, rakryggad och samtidigt folklig politiker. Jag har skrivit några rader om honom i några tidningar, bla: "Mot överheten var han skeptisk. När han kom till finansutskottet anförtrodde han mig, som redan var ledamot, att han var misstänksam mot akademiker, högermän och storstadsbor. De ständiga sessionerna med moderaten Lars Tobisson, moderaternas gruppledare i utskottet var ofta en plåga för honom. Tobisson uppfyllde alla Eric Enlunds tre kriterier för tveksamhet.

Jordbruksutskottet hade inneburit ett givande och tagande, en vilja att komma fram till resultat. Det passade Eric. I finansutskottet var det annorlunda. Det mesta var uppgjort på förhand och utskottet var i mycket en skådeplats för politiska markeringar. Efter några sammanträden tröttnade Eric och bad att jag skulle försöka få igång en saklig diskussion. Jag försökte och ställde ett antal frågor till Kjell-Olof Feldt, socialdemokraternas gruppledare. Feldt tittade på mig och sa: ”Jag har ju redan yrkat avslag på regeringens samtliga förslag”. Därmed var diskussionen avslutad.

Eric Enlund var en i bästa mening moralisk person. Han såg utan egna åthävor hur frågor berörde vanliga människor, ”småfolket”. Det fanns en totalt otaktisk rakryggad hållning. Lika sällsynt då som nu."

Har vi gjort oss förtjänta av detta?

2011-04-20T09:52:00.005+02:00

Gårdagens bloggpost från FarmorGun i Norrtälje har rubriken: Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet.

Visst har hon rätt. FarmorGun är en av mina absoluta favoritbloggare, och hon brukar oftast träffa huvudet på spiken. Läs därför hennes genomgång om detta, länk ovan. Cecilia Malmström och Beatrice Ask får helt rättvist sina fiskar varma, här bara ett kort citat: Cecilia Malmström och Beatrice Ask är i mitt tycke väldigt svaga företrädare för kvinnorna i politiken, eftersom de har så ohyggligt svårt för att hålla oskuldspresumtionen i minnet och gärna hemfaller åt ren och skär moralism, som lätt råkar i spinn när många tror sig ha något att vinna på att sjunga med i den kören.

Jag ogillar i högsta grad brottslighet, tjuvnad, bedrägeri och omoraliskt utnyttjande av oskyldiga medmänniskor. Men jag tror faktiskt inte att vi kan skapa ett uthärdligt samhälle genom att förbjuda och förbjuda, kontrollera och övervaka allt in i minsta detalj. Laglydnad och allmänt ansvarstagande och respekt för varandra måste byggas på ett samhällsklimat där vi respekterar varandra och respekteras av myndigheter och annan överhet. Där har dagens politiker helt misslyckats. Kanske de inte ens velat försöka?

Och lagar kan vara orättfärdiga.

Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet. Ja, visst.

Men varje dag kämpas det emot detta också. Jag känner i tröstlösa stunder att det verkar vara "våra" politikers främsta prioritering i dessa tider.

Jag brukade en gång i tiden säga att vi har det styre, de politiker vi förtjänar. Menade att majoriteten styr, för så har väljarna valt.

Men jag undrar nu, har vi verkligen gjort oss förtjänta av det styre vi har idag? En m-regering med hybris, som främst verkar för att fördjupa klyftorna och en förvirrad opposition utan kraft eller mål - utöver att vilja ta tillbaka makten. En träffsäker analys av läget i Stockholm kan läsas på Christian Dahlgrens blogg, länk här.

Det har gått snett, som väljare har vi inga bra alternativ att välja mellan. De lite mer fräscha och ideologiska alternativen, (L)iberaldemokraterna och piratpartiet, de förmår uppenbarligen inte att nå ut i mediabruset.

Och vi som skrämts med muslimsk terror

2011-04-19T19:13:00.005+02:00

Hörde i SR om en statistik om terrorbrott i EU. Det lät som att det stora antalet terrorbrott begåtts av olika slags extremgrupper, till vänster eller höger, nationalister och separatister. Av 249 terrordåd stod muslimska terrorister för 3.
Ynka tre! OK, tre är ju för mycket, men av 249! Det är ju bara lite mer än en procent! Och här är det just hotet från muslimska terrorister som alla ingrepp i vår integritet, alla kontroller och påbud motiverats med.

Den redovisning som SvD gör verkar inte fullständig, men visar i stort samma sak. Det är inte islamistisk terror som är det vanliga, det är politisk extremism, ofta till vänster, och separatism som står för i stort sett alla terrordåd inom EU. Det verkar som att polis och andra myndigheter skulle ägna mera uppmärksamhet åt andra håll är muslimer också.

Tro inte att du får ha pengarna var du vill

2011-04-19T18:37:00.005+02:00

Nä, självklart. Inte kan vår Öfverhet låta oss ha våra surt förvärvade slantar var vi vill inte. De korvören som återstår efter skatten. Hur skulle det se ut?
Om folk använder kontanter och inte ens har dem i plånboken... Huvva!
Självfallet kan VI, styrande av Guds nåde, inte tillåta att någon stackars gamling tar pengarna från madrassen och låser in dem i bankfacket!
Om gamlingen gör så har vi som vet bäst ingen kolla. Pengar ska vara siffror i ett bankkonto, ett konto som naturligvis vi kan kontrollera.

Hur skulle det se ut om vi inte kan kontrollera vad folk gör (via bankkort t ex) och var de förvarar slantarna?

Och, hemska tanke, tänk om det är någon skurk som lägger en slant i bankfacket. Penningtvätt! Alltså, vi gör som vi brukar, vi förbjuder att pengar läggs i bankfack! Ingen ska slippa undan. Allra minst de oskyldiga! Samma likvärdiga behandling av hederliga människor som av bovar. Jämlikhet!

Den som har rent mjöl i påsen, förlåt, bankfacket har inget att frukta, eller... ?
Och bankerna är Storebrors hangångne lakej. (Obs, finanskris, bonusar etc)

Läs detta i Expressen. Och häpna, eller sucka djupt och dra efter andan. Och andas inte ordet integritet!

Makten vill inte diskutera makt

2011-04-12T10:30:00.006+02:00

Fick denna replik på en Facebookdiskussion: den politiska klassen har ju blivit ett nytt frälse, en helt egen klass. De som sitter högst tar fullt logiskt, i klassintressets namn, hand om varandra först och främst. Detta är alla korruptioners moder och måste rensas bort.

I ett mail till mig om några bloggposter jämfördes idiotin i sjukförsäkringen och FAS 3, med tillägget att idioti inte kan kompareras.

Det var nu rätt många år sedan som jag slutade med aktiv politik. Att jag slutade, och dessutom gick ur mitt parti, berodde i hög grad på besvikelse över hur partiet alltmer avvek från den ideologi som varit dess under minst femtio år. Samtidigt så såg jag en liknande utveckling i de andra partierna.

Jag var aktiv förtroendevald under långa perioder under min partitid. Dock aldrig på den högsta nivån, och dessutom i ett parti som alltid befann sig i opposition, i vart fall där jag befann mig. Jag hade redan som yngling läst Milovan Djilas bok om den nya klassen (den kommunistiska makteliten i Titos Jugoslavien) och kände givetvis till Lord Actons klassiska ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” En anledning, förutom den ideologiska skillnaden, till att jag arbetade intensivt för ett maktskifte under dessa år var att det kändes viktigt med maktskifte i sig, att socialdemokratin med ca 40-45% av rösterna, inte ensamt och för evigt skulle diktera levnadsvillkoren i Sverige.

Redan under de kortvariga icke-socialistiska regeringarnas tid (1976-82 resp 91-94) så insåg jag dock att det inte var bra med långvariga maktinnehav oavsett vilka som satt vid köttgrytorna.

De senaste decennierna har lärt mig att vad makthavarna gör numera, inte i någon högre grad beror på olika ideologi. Visst vill de lite olika saker, men det är mera taktiska avvägningar än ideologiska. Det är ju ytterst tveksamt om de har speciellt djupa kunskaper eller sympatier för något som kan kallas ideologi, de flesta av dem. Det gör det svårt att tro att utbytet av en maktgrupp till en annan skulle innebära annat än marginella skillnader i det som så många väljare idag beskriver som "idioti".

Det som de har gemensamt är att de ingår i ett maktetablissemang, avskilt från vanligt folks vardag. De kan ha kommit från "vanligt folk", även om politiker idag alltmer internrekryteras inom politikerklassen, men de anpassar sig snabbt. Det verkar som att makten har en oerhörd lockelse, och förstör ALLA. Även om det tar längre el kortare tid, beroende på personens tidigare bakgrund, erfarenheter etc.
Så, även nya förmågor, färskingar som kommer in i politik på en någorlunda nivå - även de deformeras med tiden. Om det inte finns korrektiv nog.
Självfallet så bör alla bytas ut förr eller senare. Jag tror däremot inte på att alla högre uppdrag ska tidsbegränsas t ex till max åtta år. Ju bättre motståndskraft emot maktens gift, ju längre kan de sitta. Med balanserande maktcentra och effektiv kontroll som korrektiv kan en del göra nytta lite längre än andra. Och visst ska man kunna återkomma, efter några års paus. Om man "nyktrat till" under tiden i maktlöshet.
Det förutsätter dock att riksdagsledamoten/ministern inte tar sin paus som landshövding eller generaldirektör eller annat liknande som befinner sig på en nivå långt över vanligt folks vardag, både makt- och pengamässigt.

Jag kan bara se ytterst få nu levande person som verkar okorrumperade av makten, av en tids maktställning. (Ett exempel: Hans Lindblad, fd riksdagsman.) Det kan då bero på att de inte suttit oavbrutet i riksdagen eller varit ministrar, eller bytt mellan olika uppdrag. Att de inte fått eller velat ha något som liknar politiska fallskärmar.

Men dagens makthavare vill inte diskutera makten, vad den leder till. De är angelägna om att behålla makten och de förmåner som den medför. Om förmånerna ifrågasätts ställer de motfrågan hur vi ska kunna rekrytera politiker om de inte får hyfsade arvoden (= bra eller mycket bra betalt) och politikerpensioner (= fallskärmar i olika former).
Det är möjligt att rekryteringen i vissa fall skulle försvåras. Men min fråga blir då: vilka politiker vi vill ha. Vilka vill vi ge vårt förtroende? De som söker makt och pengar, eller de som vill göra en insats med ideologi som drivkraft?

Jag kanske är naiv och nostalgisk, men jag tror ändå att vi får en bättre och mera levande demokrati om det är ideologisk övertygelse, ärligt redovisad både i teori och praktik, som styr våra förtroendevalda. Och inte den rena, skära makten. När makteliten blir ett frälse avskärmat från väljarnas vardag är demokratin i utförsbacke.

Diskutera gärna detta på kommentarplats. Även om du skulle tillhöra maktfrälset... ;)

En sjuk försäkring.

2011-04-11T14:49:00.005+02:00

Sjukförsäkringen är en garanti för att man ska få behålla i vart fall en rimlig del av sin inkomst även om man blir sjuk, att man inte ska behöva gå från gård och grund och tvingas ner på existensminimum i form av socialbidrag. Eller, den var det.

Under sådär 15 år eller mer har sjukförsäkringssystemet gradvis urholkats. Nivåer har sänkts, olika tidsgränser har satt för hur länge man får vara sjuk. Ett antal skärpningar av regelverket har skett, i det påstådda syftet att motverka fusk. Karensdagar har införts etc. Nu har visserligen olika undersökningar visat att faktiskt fusk har varit närmast försumbart (jfrt med de stora summor som försäkringen totalt handlar om), medan däremot mycket av pengarna försvunnit i bristfällig hantering hos försäkringskassan och genom dåliga tolkning av otydliga regler från överställada myndigheter, läs regeringen.
Däremot har det länge förts en kraftfull kampanj för att få folk att tro att medvetet bidragsfusk är snart sagt den vanligaste orsaken till utbetalning av sjukpenning.

Det har lett till människor numera inte vågar vara hemma för att vårda en influensa utan går till jobbet och smittar ner sin omgivning. Nå, det må så vara. Värre är att långtidssjukas sjukdom ifrågasätts, inte av läkare, för de har inte mycket att säga till om i dagens system, utan av icke-medicinskt utbildade handläggare på försäkringskassan. Som följer regler från högre ort som säger att folk inte kan vara sjuka mer än den tid som regeringen säger. Nu blir självfallet inte sjuka friska på grund av administrativa eller politiska beslut. Däremot blir de av med den trygghet som försäkringen skulle utgöra. Förutom oron för sjukdomsförloppet så har tillkommit oron för ekonomin. Det har försenat tillfrisknande, ja till och med orsakat dödsfall.
"Snyftkampanj" kallar en del det när man påtalar detta.

Nå, nu kände jag i förstone "att äntligen" när jag hörde om det förslag som idag presenteras av ett antal allianspolitiker på DN-debatt.
Men sedan, när jag äntligen fick tid att själv kolla upp artikeln så blev jag besviken. Minst sagt. Några ynka tuppfjät, det är det enda. Dessutom som inte ska gälla förrän nästa år.
Så långt från verkligheten lever alltså de makthavande från folkets villkor. Inte minst ifrån de långtidssjukas villkor. Jag verkligen inte imponerad.

Det är fullt förståeligt att detta är dagens stora debattämne, inrikespolitiskt. Alliansare är mer eller mindre positiva, ibland med en viss underton av besvikelse. Men oppositionen är desto mera kritisk. Och att de drabbade inte är nöjda, det framgår med all tydlighet bland bloggar och på Facebook.
Nu är väl inte all kritik så välformulerad och konkret, ofta överväger ilskan. En vrede, som de som sitter vid makten nog har svårt att förstå eftersom deras villkor är så annorlunda.

En av alliansföreträdarna i riksdagen, centerns framtidshopp Annie Johansson, skrev på FB ett slags "äntligen" och på mitt surmulna konstaterande att det var "oändligt små" förbättringar replikerade hon att i politiken får man kompromissa och att remissrundan och verkligheten får visa om det räcker.

Jag menar att visst kan man få kompromissa i politiken. Men var man inte överens om avsikten att röja undan de grova fadäserna i den gällande utformningen? I så fall behövdes väl inga kompromisser?! Detta är ömkliga tuppfjät samtidigt som grundproblemet med det felaktiga perspektivet kvarstår. Den som är sjuk är sjuk. Den sjuke ska inte ses som en potentiell latmask eller fuskare. Att göra sjuka till socialbidragstagare är skamligt och förnedrande.
Det påverkar sannerligen inte chanserna till tillfrisknande eller rehabilitering att oroa sig för ekonomin och betraktas som fuskare.! Till råga på allt tas dessa tuppfjät inte ens i år.

Vad jag förstår sker inga förbättringar för t ex ensamföretagare, ingen förstår dessas speciella villkor. Reglerna fortsätter att utgå från att det normala är att vara anställd, fast antälld. Vilket i och för sig såväl verkstadsarbetaren som direktören är, men det finns faktiskt andra...

Tidsgränsen för hur länge en sjuk får vara sjuk med något slags sjukpenning kvarstår. Attityden att sjukdom är något som alltid går över, den kvarstår, och ska bara förses med en liten ventil som möjliggör undantag efter omfattande byråkratisk prövning. Fler regler för FK att hålla reda på... och (fel-)tolka.

Att införa ett bostadsstöd för de som drabbas och nollklassas, det är att acceptera att sjukförsäkringen inte är en inkomstgaranti utan en väg att få ner sjuka på existensminimum. Det är ett systemfel grundat på en attityd som förskräcker.
I sammanhanget passar detta belysande citat från Johan Westerholm: "Vad innebär denna ersättning egentligen? Långtidssjukskrivna har sällan haft råd att vara medlemmar i sina tidigare fackförbund och ersättningsnivån kommer i så fall att hamna på alfa-kassans norm på 320 kronor per dag. Denna avgift reduceras dessutom med 24 kronor för de som valt att stå utanför även alfa-kassan tidigare. Återstår 296kronor per dag. Eftersom det då är alfa-kassan som är normerande för ersättningen så innebär det att ersättning ges för arbetsdagar och inte lagstadgade veckovila vilket innebär en ersättning på 20 dagar per månad eller 5 920 kronor per månad. Innan skatt. Skillnaden mellan socialbidrag och denna ersättningsmodell är hårfin med andra ord och styrker bilden av socialförsäkringsministern som floskelgenerator. 2009 var nivån för socialbidrag – eller försörningsstöd som det egentligen heter - 5 765 kronor i Danderyds kommun för att gräva fram ett exempel. Vari den stora skillnaden ligger blir därmed plötsligt mycket svårare att förklara för ministern för de absolut svagaste i samhället. Och det blir värre."

Betr rehabilitiering och samarbete mellan myndigheter. Det är ju samma snömos som sagts av alla regeringar de senaste femton åren. Med uteblivet positivt resultat. På grund av rigida regler och effekten man skuffat undan folk i nya vrår med ännu sämre överlevnadsvillkor. Sjuka människors arbetsförmåga ökar inte genom att Arbetsförmedlingen får mera resurser! Jobb för partiellt arbetsföra kommer inte genom ett simsalabim i en departementspromemoria. Än mindre för sjuka.

Att göra PR för sjukförsäkringen gör inte heller folk friska och arbetsföra. Det är dimridåer och floskler.

De föreslagna ändringarna kanske putsar upp fasaden en aning i det samhälle som blir alltmer segregerat. Den grundinställning som skapar ett tredelat samhälle, den kvarstår dock.

En handfull länkar:
(Mary X Jensen) http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2011/04/ska-jag-skammas-for-att-vara-moderat.html
(Johan W, del 1) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i.html
(Johan W, del 2) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i_11.html
(pressmeddelande från soc-dep)http://www.regeringen.se/sb/d/3209/a/166092?utm_source=Regeringskansliet&utm_campaign=Delning+av+l%C3%A4nk&utm_medium=facebook&at_xt=4da2ec00e7207179%2C0
(Ali Esbati) http://esbati.blogspot.com/2011/04/klart-besked-idag-sjukforsakringen.html
(Björn Johnson, statsvetare)http://stardustsblogg.blogspot.com/2011/04/menar-de-allvar.html
(Peter Andersson, s-bloggare) http://networkedblogs.com/gvtIt

Politik i hjärnan?

2011-04-11T09:53:00.003+02:00

Vill man vara elak kan man ställa sig frågan om detta med politik har något med hjärnkapacitet att göra. I vart fall kan man ha sina tvivel ibland både när man hör s.k. toppolitiker som "vanlig väljare" uttala sig.

Må vara hur det vill med detta, men nog är ändå det en intressant nyhet att forskare tycker sig ha funnit samband mellan politiska åsikter och vilka delar av hjärnan man använder mest. Detta refererat i SVT Vetenskap.

Bland annat har man redan tidigare kunnat identifiera att människor med en liberal syn har en större förmåga att hantera motstridig information och de med en konservativ syn har större förmåga att känna igen hot om fara. Nu avslöjar en ny rapport som publiceras i Current Biology att skillnaderna i politisk inriktning är länkade till skillnader i själva strukturerna i våra hjärnor.
Individer som kallar sig själva liberala tenderar att ha en större främre hjärnbark, medan människor som har en mer konservativ läggning har en större amygdala.

Det är dock oklart vad som egentligen påverkar vad. Alltså, har vi en viss politisk sympati för att vi har en viss struktur i hjärnan, eller förändras våra hjärnor rent fysiskt beroende på hur vi ser på saker?

Nu är det faktiskt inte så att höger eller vänster är solklara begrepp. Förutom att de kan definieras olika så är det en endimensionell syn - och att folk kan ändra åsikt under livet påpekar också forskarna.

I det sammanhanget vill jag dock göra ett påpekande. Att byta parti är inte detsamma som att byta ideologi. Tvärtom beror det ofta på att partiet bytt åsikt. Och våra grundläggande värderingar får vi ofta tidigt i livet. Erfarenhet och kunskaper kan i någon mån nog modifiera värderingarna, men frågan är hur mycket och hur ofta det sker. Eller om det är så att vi (samhället, politikerna, forskarna) som blandar samman begrepp som partiprogram med grundläggande värderingar/ideologier.

Gör en miljon dig rik? Vad är den verkliga miljonvinsten?

2011-04-10T18:34:00.006+02:00

Dagens Industri och Expressen skriver idag om att en miljon kr gör att svensken känner sig rik. Nå, för stockholmare behövs två miljoner för att nå rikedomskänslan. Jag gissar att det är det dyra boendet som skruvar upp nollåttornas krav.

Men, ärligt talat, vad får man för en ynka miljon? Ja, de svar som refereras i artiklarna visar att svenskarna är realistiska. De behåller jobbet, men reser en del om en miljon skulle ramla över dem.

Och hur man blir miljonär, tja, det sker genom arv eller genom en spelvinst. Att arbeta sig till det är snudd på omöjligt, ivart fall på ärligt och skattat jobb. Då ska man lyckas tråckla sig fram till ett toppjobb i något börsföretag då. Frågan är hur det ska bedömas också...

Men hur var det nu då? Vi behåller jobbet...
Just det. Tänker man efter en smula så räcker en miljon inte långt. Ett par rejäla resor, visst. Men mera då? Lösa in lite av huslånen? Alternativt att renovera lite. Inte blir det något lyxliv inte och ingen kåk i Spanien. Nej, miljonen kan bli en liten krydda om man har ett jobb redan, ett fast och gärna hyfsat betalt jobb.

För den som inte har arbete, är arbetslös eller långtidssjuk försvinner en oväntat tillskott snabbt i att betala räkningar och putsa upp fasaden lite genom att äntligen skaffa de där nya glasögonen man länge behövt skaffa. Dvs för att hålla näsan över vattnet en tid. Det blir ingen krydda, däremot en andhämtning.

I dagens tredelade samhälle är det nog så att den verkliga miljonvinsten består i att vara frisk och ha ett fast jobb. Den arbetslöse behöver mycket mera än en miljon för att känna lite fast mark under fötterna och våga tänka på lite lyx i stil med dyrare utlandsresor, betalda tandläkarräkningar och en ny, kontant betald bil.

Nej, det var inget aprilskämt. Och centern backade

2011-04-08T12:10:00.005+02:00

För några dagar sedan skrev jag om hur kartläggningen av och registreringen av våra flygresor skulle skärpas ytterligare. Det var ännu en av dessa inskränkningar i vår integritet som nu lanceras i samma anda som FRA-lagen och datalagringsdirektivet. Det presenterades den 1:a april, vilket gjorde att en och annan såg det som ett dåligt aprilskämt.

Centern var inte helt nöjda, men nu kan man höra i radions nyhetssändningar, att centern gett upp. Detta efter att även sossarna är med på tåget att kartlägga oss än mera.

Vad annat var att vänta? Vare sig centern eller sossarna har ju utmärkt sig tidigare för att respektera den enskilda människans integritet. Och allianspartierna (liksom sossarna) menar alltfort att det är viktigare att kolla varje människa än att inrikta sig på de som är misstänkta för brott.

Tusenkronorssossen var "opolitisk" ?

2011-04-06T15:24:00.006+02:00

Såg att en bloggare hade rubriken "tusenkronorssossen" på sin kommentar till de nya sedlarna. Den som ska pryda tusenlappen är Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare bl a under Kongokrisen, och som jag kommenterat här. Jag kunde inte öppna bloggen, men rubriken föranleder lite tankar om politiska tjänster.

Visst, före sin tid som generalsekreterare i FN så var Dag Hammarskjöld medlem av socialdemokratiska regeringar. Han var kabinettsekreterare i UD ett par år och sedan konsultativt statsråd i UD. Men, nu var detta på den tid (1949-53)som inte ens alla ministrar var partipolitiskt rekryterade! Det är kanske svårt att tänka sig för dagens unga, men så var det.

Kabinettssekreterare är en titel som i andra departement kallas statssekreterare. Dessa tjänster var länge renodlat opolitiska tjänster, administrativa samordnare praktiskt/tekniska hjälpredor till den politiske ministern, som inte alltid hade vare sig djupare fackkunskaper eller administrativ vana. Numera, och sedan flera decennier, är statssekreterare visserligen ett slags de facto-chefer under ministern, men rekryteras bland partitrogna och som politiskt stöd för ministern.

Under 50-talet och dessförinnan var inte ens alla ministrar rekryterade på politiska meriter. Opolitiska ministrar kunde faktiskt en gång i tiden till och med vara fackministrar, men vanligast var denna tid att de kallades konsultativa statsråd. Det betydde att de inte hade eget departement, och framför allt skulle vara juridiska experter till de politiska ministrarna. "Minister utan portfölj" var en annan benämning på sådana rådgivande ministrar. Portfölj var då detsamma som departement. Ministrar utan eget departement förekommer även idag, ja faktiskt i hög grad, men de får ändå någon benämning som ska ange vad de sysslar med, trots att de egentligen är ett slags biträdande ministrar till en departementschef.

Det jag vill poängtera är således att, förutom att antalet ministrar och dem närstående tjänstemän ökat markant under de senaste femtio åren, så har dessutom de de rent opolitiska tjänsterna på toppnivå helt försvunnit. Det är därför en förhastad slutsats att en minister eller en statssekreterare i en regering för 50-60 år sedan absolut skulle ha haft samma partifärg som ministären i sig!

Vad gäller Dag Hammarskjöld så var han aldrig partiansluten socialdemokrat, han var en duktig och uppskattad tjänsteman.

Dag var f.ö. son till Hjalmar Hammarskjöld, konservativ statsminister under i början av 1900-talet. Han sägs ha haft en konservativ läggning i vissa frågor, men även varit en balanserande kraft mellan olika åsikter i regeringen (enl Wiforss).

"Krigshetsare" på tusenlappen

2011-04-06T11:00:00.007+02:00

Så har då Riksbanken meddelat vilka motiv som ska finnas på de nya sedlarna.

På den nya tusenlappen ska Dag Hammarskjöld avporträtteras. Det är ett bra val. Han är ju närmast helgonförklarad i Sverige, som en av de första och mest kraftfulla generalsekreterare som FN haft.

Dag Hammarskjöld var en mycket aktiv FN-chef. Han bangade inte för kraftfulla insatser i Kongo för att få ordning där och rädda människoliv. Mera kraftfulla än vad FN idag orkar med, och i synnerhet mera kraftfullt än sveriges regering (och delar av opinionen) är idag...
Jag tror inte att speciellt många går in djupare på hans insatser, utöver ett allmänt gillande. Däremot vore det, anser jag, värdefullt om de som idag är så tveksamma, ja ofta rent av negativa, till både FN:s ytterst begränsade insats idag i Libyen, och som till och med ifrågasätter att Sverige deltar genom att observera den Libyska verkligheten från ovan, utan att aktivt medverka till skydd för civila människoliv, inser vad Dag H stod för. Dessa kritiker "borde" om de vidhåller sin negativa uppfattning om FN-insatsen idag, i konsekvensens namn, karaktärisera Hammarskjöld som en krigshetsare, han som lät FN sätta in militär också på marken förutom som militärflyg. Och både på marken och i luften var Sverige aktiva. Då.

Hammarskjöld på tusenlappen är ett utmärkt val. Han var ingen krigshetsare, men han var en aktiv förkämpe för mänskliga rättigheter, för humanism och att FN skulle ha en roll i detta.

Övriga personer på sedlarna då? Ja, nog kunde Selma Lagerlöf fått vara kvar. Men jag har inget emot de andra nya namnen heller. Birgit Nilsson, Ingmar Bergman, Greta Garbo, Evert Taube och Astrid Lindgren var alla utmärkta profiler inom svensk kultur och förtjänar att kommas ihåg. I flera fall även med internationell lyskraft.

Sträck vapen, Gaddafi-pojkar!

2011-04-04T14:15:00.005+02:00

Ett par av Gaddafis söner (hur många har han?) sägs enl såväl SR som kvällspressen och DN vilja införa demokrati i Libyen. Söker en "lösning";)

Kanske de inser att slaget är förlorat, och vill rädda vad som räddas kan. Det troliga är väl att det är ett slags krigslist. Ingen tror väl att vare sig gubben eller sönerna vill ge upp sin maktställning och tillgången till "sina" pengar.

Men om de menar allvar. Då är det bara att låsa in gubben, ge order till armén att ge upp. Sträcka vapen och överlämna sig till oppositionen. Ställa Gadaffi själv inför domstol. Och så låta en övergångsregering ordna val, under överinseende av FN. Då kan de ställa upp där i valet och se om de får några röster.

Att de själva skulle få ordna en övergång till "demokrati" är självfallet helt uteslutet. Det är inte det slag av styre som de avser som folket vill ha.

I de gyllene glasburarna, eluppvärmda förstås. Och utanför...

2011-04-03T16:42:00.006+02:00

Nog blir det tjatigt med dessa ständiga fallskärmar och VD-bonushistorier. Att de aldrig ger sig, att de aldrig kan få nog!

Vattenfalls VD, välavlönad och med feta bonusar, fick sparken, och försågs med en ytterst guldkantad fallskärm. Konstruerad i smyg, dvs bakom ryggen på ägaren/staten, av Vattenfalls ordförande. När detta upptäcktes fick ordföranden sparken. Men inte slut med det, nu visar det sig att en handfull andra höga chefer, ofta med mycket kort anställningstid, även de fått enorma avgångsvederlag. Denna gång i Vattenfalls tyska dotterbolag. Detaljerna kan ni läsa här eller här. Även Alliansfritt tar givetvis chansen att ge regeringen ett tjyvnyp för att regeringen inte kan hålla efter cheferna och styrelserna i de statliga bolagen. Det är förståeligt, men det verkar ju som att historierna i vart fall till en del började under sossarnas regeringstid.

Jag ska inte gå in på hur många miljoner som var och en fått, det räcker att konstatera att för vanliga hårt arbetande människor så är detta fråga om fantasibelopp. Än mera märkligt är att de i många fall utgår efter det att de så rikligt belönade misskött sig på ett eller annat sätt! Detta samtidigt som det varit en intensiv debatt vari både bonusar och fallskärmar ifrågasatts, såväl deras storlek som nyttan av dem över huvud taget. Det finns studier som lär visa att bonusar faktiskt är kontraproduktiva. Märkligt att inte ägarna tar till sig sådan information!
Nå, att privata ägare är släpphänta med sina pengar, det drabbar ägarna. Det underliga är attde som sätter villkoren ofta sitter i samma båt som bonuslyftarna. I någon mån är de ägarrepresentanter, men ofta är de faktiskt främst (höga) anställda som spelar med andras pengar.

Det är ändå ur allmänmoralisk synpunkt ytterst anmärkningsvärt.

Att staten låter sina bolag hålla på på samma sätt är ändå ännu mera klandervärt. Staten genom regeringen har sagt sig vilja vara restriktiv, men dess representanter ser genom fingrarna och mer el mindre "lurar" sin uppdragsgivare.

Det är uppenbart att de som sitter på dessa stolar alla tillhör en och samma grupp av människor, långt, långt borta från den verklighet som 90% el mer av medborgarna lever i. De utgår från att har man hamnat i smöret ska man ständigt förses med pengar. En gång på en toppost är man tillförsäkrad en helt bekymmersfri tillvaro och helt undantagen de villkor som vi andra lever under. Vi som betalar de skatter och de priser som är förutsättningen för att ge dessa löner, fallskärmar och bonusar. De som lever i denna förgyllda glaskupa, bryr sig inte ens om att se ut på världen utanför, fullt sysselsatta som de är med att förse sig själva och varandra med förmåner.

Samtidigt pågår en debatt utanför glasburen om hur folk utanför har det. De som t ex befinner sig i FAS 3. Arbetslösa utan fallskärmar. Människor som inte haft feta bonusar. Folk som inte blivit av med jobben på grund av att de misskött sig, utan i många fall på grund av de "strukturomvandlingar" som cheferna i deras företag genomfört, och fått bonusar för.

De finanskriser och andra kriser vi drabbats av under senare år är tecken på att den nya överklassens spel och spekulationer gått för långt. Det har varit vi andra som fått rädda dem. Det har vi ingen lust att göra fler gånger. Och inte möjligheter heller. Vi är farligt nära bristningsgränsen.

För att undvika den totala katastrofen, med konsekvenser är svåra att till fullo inse, måste det bli ett slut på detta giriga och fullständigt okänsliga profiterande på vanligt folk.
Naturkatastrofer kan människan möjligen i någon mån förutse, men ytterst marginellt motverka. Egentillverkade katastrofer borde intelligenta (?) människor däremot både förutse och undvika. Om inte girighten tillåts härska ohämmat.

Dödande ska inte premieras...

2011-04-02T13:34:00.005+02:00

Ser i SvD ett debattinlägg där tre personer är starkt kritiska emot svensk militär medverkan emot dödandet av civila i Libyen. De menar att man i stället ska stå upp för humanistiska principer genom att fördöma allt dödande. Vi ska inte gynna vapenindustrin. Och i vanlig ordning finns det de som instämmer i argumenten, det är ju lätt att göra.

Självklart "gynnas" vapenindustrin i någon mening när man köper deras produkter. Hade Sverige inget försvar skulle däremot vapenindustrin inte gynnas. Jag tror ju nu knappast att vi räddar några liv i Libyen genom att bara fördöma Gadaffis dödande av sitt folk. Vi (= världssamfundet) sätter ju FN som det organ som ska ta ställning i dessa frågor. En brist med FN är ju att FN inte består av bara demokratier, och i säkerhetsrådet finns länder som inte vill se prejudikat om att FN ska ingripa för mänskliga rättigheter och demokrati.... Så illa är det. Men ska vi därför låta människor dö?

Dödande ska inte premieras, skriver debattörerna i SvD. Och de kräver att FN demokratiseras. Självfallet ska inte dödande premieras, men det sker inte genom att vi låter de som dödar få hålla på med det! Att fördöma mördarna har ju visat sig inte hjälpa. Det är trevligare att diskutera och debattera i lugn och ro än att slåss. Men i denna vår grymma värld finns det personer som inte vill diskutera, de anser sig har rätt att bestämma, även fysiskt, över andra. Sådana som Gadaffi.

Visst, demokratisera FN! Fine! Hur lång tid tar det? 20 år, 50 år? Vad ska vi göra under tiden när diktatorer dödar de som tycker annorlunda och därmed gör världen osäker? Vilken slagkraft får ett bantat FN, som inte innehåller diktaturer?

Jag ogillar starkt de som menar att Sverige inte ska ingripa på något sätt i det som händer utomlands. Kanske ska vi tycka till, men inte mer.
Det är ett slags självgod isolationism i det sättet att tänka. Jag önskade att världen vore så god att det räckte med att tala om för andra att de inte ska döda, att demokrati är bra och att vi alla ska hålla fred med varandra.

Diktatorer instämmer inte betr demokrati som ett bättre styressätt. Det gör däremot oftast deras folk. Och de är ofta, när inte annat hjälper, beredda att ta strid för friheten. Fred kan inte finnas utan frihet och demokrati.

Vi gör inte världen bättre genom att gå ur FN och EU, att isolera oss bakom murar runt våra gränser hjälper inte, och om vi slutar att beväpna oss för att försvara vår frihet, det är en inbjudan till andra att ta makten över oss.

Jag undrar också varför denna motvilja att hjälpa människor som kämpar för frihet, och för demokratiska rättigheter kommer fram så starkt just nu när Libyen är aktuellt? Vi var som nation mera benägna att hjälpa när det gällde t ex Sydafrika.

Det här är nog inget aprilskämt, tyvärr. Kontrollen av oss skärps ännu ett steg.

2011-04-01T15:16:00.007+02:00

SR:s nyhet i morse om kartläggningen om flygresor är nog tyvärr inget aprilskämt.

Redan i dag kan tull och polis i Sverige begära att ett flygbolag lämnar ut information om personer på en viss flygning. Det kan handla om alltifrån var resan börjar och slutar till hur man har betalat sin biljett och hur länge man har varit borta.

Centerpartiet tycker att det är okej att sådana uppgifter delas med andra länder om de sedan raderas inom ett dygn. Men enligt det direktivförslag som folkpartistiska EU-kommissionären Cecilia Malmström nu har lagt fram ska information från alla flygbolag lagras i fem år. Uppgifterna ska anonymiseras efter 30 dagar av integritetsskäl. Vilken öppning för sociogram...

Det här är något som Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet kan acceptera. Men Johan Linander (c) anser att det är en onödig integritetskränkning. Ja, sannerligen. Jag hoppas att han har hela centern med sig och håller hela resan (!) ut. Och att inte Reinfeldt lurar in centern i någon dålig kompromiss eller knyter upp sossarna eller sverigedemokraterna på sin linje.

Att Johan Batong Pehrson (fp) gillar det är ingen överraskning. (Överraskande, och tecken på att det kunde vara ett dåligt aprilskämt, vore det däremot om han sagt sig vara emot ytterligare övervakning av oss alla.)
– De flesta människor som är ute och flyger är väldigt tacksamma över att vi har en tydlig kontroll över personer som ska resa med planet.
– Men det är också så att resor runtom i världen är en förutsättning för att kunna begå mängder av brott. I det fallet är det viktigt att man försöker bekämpa den brottsligheten också när det gäller att kontrollera människors resmönster.

Denne Johan Pehrson är alltså rättspolitisk talesperson för Folkpartiet. Jag skulle snarare vilja sätta beteckningen orättspolitisk på honom. Observera att han säger "mängder av brott" och "kontrollera människors resmönster".

Förslaget visar också att Cecilia Malmström beskrivit en tragisk resa från att ha varit en solid (trodde vi) liberal till att bli en hök i frågan om övervakning och integritetskränkningar av oss medborgare.

Det är alltså en mängd uppgifter om vårt resande som nu ska registreras, kartläggas och lagras. Dock lär inte vad vi äter på flyget registreras. Tanken var att därigenom kunna kartlägga vår etnicitet och religionstillhörighet. Tänka sig! Vilka felkällor som finns... Allt motiveras av kriget emot terrorismen och sådant som trafficking.

Hur många terrorister eller skumma människohandlare torde resa med riktig identitet? Ungefär lika många som skickar komprometterande e-mail okrypterade gissar jag. Alltså är det ett svepskäl för att Öfverheten ska kunna skärpa kontrollen av alla oss vanliga medborgare. Så vi inte tar ett steg som de inte godkänt. Helst bör vi väl sluta resa också.

Jag menar att detta förslag är helt i linje med den absurda tillämpningen av den europeiska arresteringsordern, som är ett hot mot mänskliga rättigheter, vilket jag skrev om igår. Man inför en integritetskränkning och kringskär våra mänskliga fri- och rättigheter med hänvisning till terrorism och ytterst grova brott. Sedan tillämpar man det på ett mycket vidare sätt.

Jag önskar det vore aprilskämt.

Snabba cash genom att fasa ut folk

2011-04-01T11:39:00.006+02:00

Snabba cash genom att FASa ut folk. Jag blir alltmer upprörd över hur maktetablissemanget ser på oss människor som är utanför deras priviligierade grupp. Jag hoppas att det "bara" beror på bristande empati, oförstående på grund av att de aldrig befunnit sig i utsatta situationer i livet. För om det är ren illvilja, ondska, då är det närmast straffbart. I vart fall ur moraliska aspekter. Jag tillhör den krympande skara som nämligen anser att politik handlar om att göra samhället bättre - för alla - att där finns en moralisk aspekt som inrymmer respekt för medmänniskan.

Respekt är inte ett ord som används så ofta numera. Är det därför som "man" (dvs våra beslutsfattare) genom ständiga åtgärder ser till att vi glider allt längre ut i det tredelade samhället. Det samhälle där den sista tredjedelen praktiskt taget lämnas åt sitt öde. Att vara sjuka, arbetslösa, fattigpensionärer. För makteliten finns tydligen inte tanken att de kan hamna där själva. Om detta skrev jag flera texter ifjol sommar och förhöst.

Alla som lever och har hälsan blir gamla, och därmed pensionärer. Att förbli frisk kan man bara till viss mån påverka själv. Det jag önskar är att både gamla och sjuka ska behandlas med respekt, och att vi gemensamt genom samhälleliga åtgärder gör både ålderdom och sjukdom uthärdligt så långt det går. Sjukdom kan också vara en orsak till arbetslöshet. Men även ex-vis konjunkturer, strukturförvandlingar i näringslivet - och i offentlig sektor.

Självfallet anser jag att arbetslösa också ska behandlas med respekt. För de flesta av oss är arbetet viktigt för att få självkänsla. Det ger inte bara en inkomst (förhoppningsvis så vi kan försörja oss) utan också tillfredställelsen av att fylla en plats i samhället, att förverkliga oss, att få nytta av våra studier etc. Dvs att vi känner människovärde! Arbetslöshet, speciellt långtidsarbetslöshet, förvägrar oss detta. Snart sagt INGEN gillar att leva på bidrag. Men om man råkat illa ut så är man så illa tvungen, och då är det bättre att överlevnadsinkomsten kommer från en (gemensam) försäkring än genom "bidrag". Och att den inte är så kränkande låg att vi inte förmår kravla oss upp för att söka (anständiga, passande) jobb.

Detta klarar inte samhället idag. Tvärtom verkar det som att viljan inte riktigt finns heller. Det är nu under flera decennier som attityderna bakom många "åtgärder" alltmer präglas av uppgivenhet till den grad som gränsar till respektlöshet för den som hamnat i långtidsarbetslöshet. Ersättningar skruvas ner. "Åtgärderna" blir alltmer krystade och upplagda på ett sätt som ger en innehållslös "sysselsättning" som ingen vart leder. Som ofta låser in och förhindrar folk att söka rätt väg ut ur arbetslösheten, som stoppar egna initiativ med rigida regelverk. Som sagt, detta är inget nytt i sig, men har blivit allt värre med åren.

Under senare tid har dessutom tillkommit något som kan kallas en slutstation. En "åtgärd" som har karaktär av sopstation. Utan återvinning. Det kallas FAS 3. Där samlas folk som varit utan riktigt jobb tillräckligt länge och "ges sysselsättning" av litet eller ringa värde. Utan avseende på utbildning och tidigare erfarenhet. Med ytterst låg ersättning. OCH till på köpet får "arbetsgivarna" - förutom helt (!) gratis (!) arbetskraft (!) - en ersättning för att de "tar emot" de olyckliga. Fem tusen kronor i månaden per person! Det blir många miljarder det, som borde kunna användas till att skapa riktiga jobb i stället.

Men, trots allt, det värsta är inte att pengarna är mer eller mindre bortkastade. Det värsta är att systemet slår ut människor, förnedrar dem, tvingar ut dem i marginalen, definierar ut dem från det "normala" samhället. Bara detta att målet är ynkliga 1,5% "återanpassade" till normalt arbetsliv, det är ett tecken på att något är allvarligt fel!

Det görs enorma snabba cash på att fasa ut folk från verkligt liv och social gemenskap.

Några ytterst läsvärda inlägg kring denna problematik. FarmorGun.
Anders Widén 1, 2 och 3.

Är det lönt att blogga? En text till Gun och Anders och alla andra

2011-03-31T18:24:00.006+02:00

En text hos FarmorGun, som egentligen handlar om Copyswedes nya vedervärdigheter, får mig, extra förstärkt av Anders kommentar, att fundera över bloggandet. Vi bloggare är många, trots att Facebook verkar ha tagit över en del av aktiviteterna. Vi imbillar oss också att vi är lästa. Och visst får vi en del besök, även om jag noterat att antalet kommentarer drastiskt minskat.

Anders W och FarmorG. Ni tillhör båda mina absoluta bloggarfavoriter. Ibland blir det för mig som för Anders att jag använder dina texter Gun, för att hålla mig någorlunda uppdaterad i frågor där jag inte orkar gräva själv. Samtidigt så är det ju så att vi som i vart fall kan en del av förkortningar är en ganska liten krets, och hur komma vidare? Förmår vi bilda opinion för det vill brinner för?

Och samtidigt, än en gång, alla dessa frågor och problem som sköljer över oss. Ofta orkar man/jag inte reagera på ett sätt som blir begripligt ens för mig själv. Ibland vill jag bara skrika. Men så ibland vill man formulera sig, men det måste gå så fort så att man snubblar sig fram. (Men Anders, du skriver så härlig satir, det måste ändå ta tid?) Och i bakhuvudet är ändå frågan, lyssnar/läser någon? Är det någon idé? Jag blir ofta förbluffad när väldigt viktiga texter (som jag tycker), inte får en enda kommentar och möjligen en handfull läsare. Andra, tämligen enkla och mediokra texter om närmast triviala ting får plötsligt en massa läsare... Om man skriver en liten rad om vädret på Facebook i stället för en (hyfsat genomtänkt) bloggpost så blir det snabbt mängder av kommentarer. Som om vi vore engelsmän.

Vad håller vi på med? Jag menar, medborgarrättskommissionären Thomas Hammarberg, han har i alla fall en plattform som tvingar diverse makthavare att lyssna. Om de reagerar är en annan sak. Men han hörs. Och vi får ett litet hopp. Men, men...

FarmorGuns utredande text om Copyswede borde ju läsas av tusentals personer inklusive alla riksdagsledamöter, konstnärer och upphovsrättsmaffiadirektörer. Liksom Anders lysande text om hur man blir rik på att anställa högkvalificerade akademiker.
Hur regering och Arbetsförmedling får kostnader att förvandlas till intäkter. Dock ej hos den som man tycker borde få intäkterna.

Låg lön kan ha hög köpkraft, apropå "18 kr/tim"

2011-03-31T12:19:00.005+02:00

Uppdrag granskning behandlade igår lönesättningen för arbeten över gränserna. Även DN har skrivit om framför allt den del som handlade om de filippinska sjömännens löner.

Jag har lite kunskap om Filippinerna. Att vara sjöman är ett fint och eftertraktat jobb i Filippinerna! Och HÖGAVLÖNAT jämfört med det mesta annat där. Detta eftersom levnadsomkostnaderna i Phils (som vi förkortar det i dagligt tal) är mycket låga blir en relativt sett låg lön i ett utlandsjobb mycket värd i Phils. Mycket där kostar bara runt en tiondel jfrt med i Sverige. Sjömännen handlar inte i Sverige... Så 18 kr/tim (vilket var ett bristfälligt dokumenterat påstående i UG om det ska ses som den vanliga lönen) motsvarar en köpkraft i Sverige på bortåt 200 kr/timme. Netto. Jag skulle tro att en phil-sjöman ofta har en lön motsvarande den lön som landets president har. Eller betydligt högre. Det normala (jag vet inte hur det är i STENA-line) är att högre kvalificerade tjänster till sjöss har mycket bättre betalt än de enklare (som städare eller servitör).
Det vi alla bör ha är rimligen löner som är relativt lika i förhållande till kostnadsläget där vi bor och har våra utgifter.

Däremot borde de givetvis ha lite mera ledighet, och kortare arbetsdagar. För visst är det slitigt att jobba hela veckan runt och ibland över 10 tim/dag. Å andra sidan har de långa ledigheter hemma hos familjen i Phils. Där kan de också leva som "kungar" jfrt med hur jeepnydrivers, banana-pilots eller housemaids kan. Och även jämfört med lärare och många andra högutbildade.

Med högre löner skulle möjligen ännu fler filippinare försöka utbilda sig till sjömän och ta jobb på utländska båtar. Men de skulle då inte kunna konkurrera om jobben lika bra, och som kunder efterfrågar vi lägsta möjliga kostnader vare sig vi fraktar något eller reser som passagerare.

Är det då inte en brain-drain, när så många tar jobb utomlands? Javisst, så är det redan idag. De mera försigkomna filippinarna jobbar redan idag i hög utsträckning utomlands. Filippinska sjömän har en universitetsutbildning! Och många av de som arbetar som hembiträden i Hongkong, Singapore el i div arabstater, de kan vara utbildade lärare eller sjuksköterskor. Man beräknar att mer än 10% av Phils befolkning jobbar utomlands - och skickar hem sina löner. De håller ekonomin i gång hemma. Men visst är det synd att de inte (inte kan? inte vill?) stannar hemma och utvecklar landet!

Jakob Heidbrink har ett intressant inlägg i samma ämne på sin blogg.

Europeiska arresteringsordern är ett hot mot mänskliga rättigheter

2011-03-31T10:34:00.004+02:00

Av dagens tänkbara ämnen att skriva om måste jag bara börja med detta. (Om jag hinner fler är osäkert.) Thomas Hammarberg, europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter säger ifrån: Den europeiska arresteringsordern innebär ett hot mot mänskliga rättigheter.

Har inte ännu sett någon pressnotis om detta, däremot hörde jag nyheten i SR i morse. Den borde verkligen lyftas fram bättre, av fler.
Det han säger är att den regel som kom till p g a terroristhoten i början av 2000-talet nu används alltför flitigt och för bagatellmål. Dessutom är ofta den tid som olika länder tar på sig för att avgöra ärendena, dvs gå från misstanke till domstolsbeslut, orimligt lång. Överutnyttjandet av europeisk arresteringsorder blir därför ett hot mot de mänskliga rättigheterna. Så sant, så sant.

Vem är då denna Thomas Hammarberg? Ja, i NE (fria internetversionen) står det kort och gott: Hammarberg, Thomas, född 1942, diplomat, journalist, generalsekreterare i Amnesty International 1980–86, generalsekreterare i Rädda Barnen 1986–92, Sedan 2006 verkar Hammarberg som Europarådets kommissarie för mänskliga rättigheter.

Vill man veta mera kan man t ex gå till Wikipedia, som beskriver något mera, dock ej direkt hans politiska bakgrund (som är ordf i fpu, men sedermera socialdemokrat). Eller så kan man kolla vad regeringskansliet skriver om hans aktuella uppdrag.

Jag vill här bara kort konstatera att Thomas Hammarberg har vigt sitt liv åt att stärka och skydda de mänskliga rättigheterna ur olika aspekter. Något jag i hög grad sympatiserar med och högaktar honom för. Han har inte tvekat att säga ifrån, oavsett vilken regering det drabbat. Han har alltid stått på den enskilda människans sida. Som ungdomspolitiker (jag träffade honom bara en gång de åren), som journalist, som engagerad i Rädda Barnen, i Amnesty, i olika FN-uppdrag, som svensk ambassadör för mänskliga rättigheter, och nu som Europarådets kommissionär för dessa frågor. (OBS Europarådet består av 47 länder och ska inte förväxlas med EU.)
Han var också generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center (2002-05), och mottog 1977 å Amnesty Internationals vägnar Nobels Fredspris.

Svensk inrikespolitik om Libyen

2011-03-30T16:29:00.004+02:00

Så blev då Líbyeninsatsen svensk inrikespolitik, av sämsta slag. De sossar som högljutt krävde handlingskraft av regeringen, de backade när det kom till kritan. De svenska JAS-planen ska bara ner för att kolla läget från luften. De får inte använda sina vapensystem (mycket effektiva och precisa enl experter) för att stoppa Gaddafistyrkor som angriper civila. För det kom Reinfeldt överens med Urban Ahlin (s) och vänsterpartiet om. Ynkligt av m, s och v. Vi låter andra sköta jobbet, medan svenska piloter bara får lite träning i flygtimmar över utländskt territorium. JAS ska spana in läget och sedan skynda sig undan så att andra får göra jobbet. Det känns varken ärofullt eller över hövan meningsfullt.

De flesta ledande politiker vill alltså att Sverige ska visa upp sitt internationella samveta. Vifta och visa att vi är med. Men ändå inte vara med, bara titta på. Hur många libyska liv räddas av det?

Ett för mig överraskande klarspråk talar Annika Nordgren Christensen (mp), tidigare ledamot i försvarsutskottet. Det är ord och inga visor när hon i Newsmill ställer både Reinfeldt och Juholt med resp partier i skamvrån. Senfärdighet och vankelmod från regeringens sida, och att sossarna mest visat lust att göra tydligt att regeringen inte har majoritet, blandat med skiftande ställningstaganden.

Självfallet är inte Libyeninsatsen riskfri. Varken militärt eller politiskt. Självfallet ska insatsen styras politiskt. Men verkställas av militär. Nu är det många som tycker sig se "realpolitik" inte bara i FN:s beslut i att hjälpa och skydda civilbefolkningen i Libyen, utan än mera i motiven för enskilda staters deltagande. Dvs att det inte "bara" är humanitära skäl, utan mera renodlat maktpolitiska skäl, inklusive då förstås tillgång till oljan. Och vi kan självfallet inte veta vilka som kan komma till makten efter Gaddafi. Så stängt som Libyen varit är det svårt att veta hur oppositionen är sammansatt.

För mig är det ändå det humanitära som är huvudskälet för även en svensk insats. I det ligger att skydda civilbefolkningen, vilket torde förutsätta att Gadaffi SNABBT ger upp på ett eller annat sätt. I det ligger att Libyens folk själva ska välja sin väg. Ju fortare det går att få bort Gadaffi, ju större torde chansen vara att den vägen är demokrati. Men ju senare och tvehågsnare hjälpen blir, desto större risk att det kan bli en extrem rörelse eller till och med något slags militärdiktatur som avlöser Gadaffi.

Jag vill alltså mena att även om motivet i något fall inte är det mest klarögt humanitära och demokratiska, så är det viktiga att utförandet sker så att människoliv sparas så långt möjligt och att det underlättar övergång till deomkratiskt styre.

Tobinskatt? Nej, inte för Tobin.

2011-03-30T15:22:00.002+02:00

Tobinskatt är till och från ett "populärt" förslag från de som vill göra de finansiella transaktionerna långsammare och mindre spekulativa. I vart fall förknippas tanken med att det är fult med att flytta pengar. Därför ska man lägga skatt på detta. Visst kan det ibland vara fult med en del spekulativa operationer. Men knappast alltid.

Olle Wästberg, fd en massa saker, bl a fd statssekreterare i finansdepartementet kom häromdagen med sitt månadsbrev. Ett litet avsnitt där handlar om hur upphovsmannen själv; James Tobin ser på detta. Jag citerar direkt.

Tobinskatt? Inte för Tobin

En viss uppståndelse har brutit ut sedan de svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet röstade för en Tobinskatt och därmed bidrog till att EU-parlamentet gick på den linjen. Tobinskatt är en sorts moms på finansiella transaktioner. En inte alldeles dum idé som kanske skulle minska en del spekulation. Problemet är att den är helt utopisk; det är svårt att föreställa sig hur en sådan skatt skulle kunna genomföras och tillämpas. En gång planerade Jan Stenbeck att bryta börsmonopolet i Sverige genom att lägga en konkurrerande börs i en satellit. Själva idén bidrog till att få bort monopolet. Det tar bara millisekunder att flytta finansiella affärer någon annan stans, t ex därför att en transaktionsskatt införts.

Namnet Tobinskatt kommer från nobelpristagaren i ekonomi James Tobin som 1972 föreslog, som en del av ett nytt internationellt valutasystem, en transaktionsskatt.

Vi hade James Tobin hemma i New York ett antal gånger. Jag frågade honom vid ett tillfälle: Professor Tobin, Karl Marx said "I am not a marxist", Are you an adherent to the Tobin tax?

Hans svar var: Absolutely not.

Han tyckte att hans idéer hade blivit kidnappade och användes på ett helt onyanserat sätt.
---

Där ser man!

Liberala visioner - och andra - saknas i politiken

2011-03-29T19:07:00.002+02:00

Vill snabbt ge tips om en läsvärd bloggtext hos Agneta Berliner. Texten ska också finnas i Frisinnad Tidskrifts senaste nummer. Agneta är fd riksdagsledamot för fp. En starkt engagerad socialliberal och FRA-motståndare. (Det var väl därför hon åkte ut ur riksdagen nu i senaste valet. Hon var för bra. )

Läs hennes artikel där hon efterlyser politiska visioner, spec för liberalismen.
Länk:
http://agnetaberliner.blogspot.com/2011/03/sverige-behover-en-liberal-vision.html

En sak vill jag gärna nämna. Agneta lyfter fram Bertil Ohlins sociala patos. Denne store fp-ledare var alltså inte "bara" en lysande liberal och ekonom i världsklass. Hans syn på politiken kan med rätta ses som socialliberal. Och det på ett sätt som idag skulle kännas mycket fräscht och modernt. Läs artikeln!

Juholt, hans särbo, hans fallskärm och - FRA-lagen!

2011-03-29T11:01:00.011+02:00

Självklart ska Håkan Juholt granskas. Noga. Han är ju partiledare för Sveriges näst största parti, och kan bli statsminister om olyckan är framme. Jag tycker också att det gäller ledande politiker från alla partier.
Det man kan önska är dock att granskning sker utifrån relevans. Utifrån eventuella försyndelsers tyngd - och utifrån politikernas officiella attityd betr det brott eller den förseelse som denne begått, liksom tidsavståndet och om ev straff för brottet är avtjänat eller inte.

Den som förespråkar hårda straff för en viss slags brott ska givetvis synas i sömmarna om han/hon själv (relativt nyligt) själv begått ett (el flera) sådant brott.

En viss grad av integritet bör dock även ledande politiker tillerkännas, så saker som tillhör privatlivet bör de få slippa tvätta offentligt om det inte har relevans för deras offentliga uppdrag. Så, om nu Håkan Juholts särbo bedragit sin arbetsgivare på pengar (ca 46 000 från Fritidsresor) men erkänt och avtjänat sitt straff (villkorligt) så är det en aning intressant, men bör inte drabba Håkan Juholt. Det är ju inte han som begått brottet, vilket t ex Mårten Schultz påtalat.

För Juholt - och för hur politiska ställningstaganden kan uppfattas - är då den fallskärm som Juholt fick när han sparkades som bitr partisekreterare och gick tillbaka till den "ynkliga" riksdagsmannalönen, värre. De dryga 25.000 kr/mån extra som han fick en tid av partiet är visserligen inte i näringslivsklass och hade sossepartiet så gott om pengar, så OK.
Det betänkliga, som jag ser det, är att denna attityd från de som sitter i samhällets topp, på makt och pengar, den ger en demoralisernade effekt på samhällsklimatet i stort. Alltfler anser sig ha rätt att kräva extra ersättningar, bara man befinner sig en bit upp i samhällsstegen. Och samtidigt så ökar politikerföraktet hos gemene man. Och i slutändan är det inflationsdrivande också, vilket är negativt för de som har det sämst.

Men det finns en aspekt till, som även Facebookaktiva Tindra-Annette Broström pekat på. Det är hur FRA-lagen är konstruerad. Hur vår överhet, dvs våra lagstiftande politiker, anser att FRA ska kolla upp oss vanliga medborgare. Hur FRA-lagen bygger sitt informationsinsamlande på sociogram, vilket leder till skyldig pga bekantskap (guilt by association)!

Det vill säga. Med stöd av FRA-lagen kan vi bestämt fastslå att Håkan Juholt är en skummis av högsta rang, eftersom han inte bara är bekant med utan till och med är särbo med en för bedrägeri dömd kvinna. Sådan är den praktiska konsekvensen av den FRA-lag som riksdagen beslutat om och som är gällande. Vilket även makthavare nu bör inse.

Kommer försvarspolitikern Håkan Juholt nu vilja riva upp FRA-lagen?

Politiska dimensioner, inte något enkelt

2011-03-28T17:28:00.007+02:00

Lennart Regebro gör ett intressant försök att grafiskt illustrera var de politiska partierna står utifrån mera än den gamla, förenklade höger-vänsterskalan. Såvitt jag förstår är Regebro aktiv i (L)iberaldemokraterna men har även stark sympati för piratpartiet i dess frågor. Det är en sympatisk tanke att göra en mera flerdimensionell bild av partierna, men ju fler dimensioner man lägger in, ju svårare blir det att göra den förståelig. "En komplisering av en generalisering." Nu måste jag tillstå att Regebros förklaringar och bruksanvisning är mera intressant än grafiken i sig. Jag gör därför några direkta kommentarer till hans text (och grafik). För att förstå mina kommentarer så bör ni först läsa Regebros blogginlägg - att referera det annat än mycket summariskt skulle göra detta inlägg alltför långt. Först måste dock förklaras att han utgår från att den "pragmatiska liberalismen", som han anser präglar (L)iberaldemokraterna, är det "rätta". Därför hamna den synen i centrum. Avvikelserna hamnar i grafens utkanter. Och de hamnar i sällskap som kan verka förvånande (eller närmast förolämpande) på en del som är trogna andra partier. De tre dimensioner som Regebro använder är 1) graden av maktdyrkan (auktoritetstroende), som ju inte bara finns i odemokratiska partier, 2) frihet(sfobi), dvs i vilken mån man hyllar eller negligerar medborgarens frihet, om det anses som ett (tvingande) behov eller något oväsentligt, 3) Fanatism, som han menar är när man låter idéer eller personer gå före verkligheten. Jag vill och kan inte (av utrymmesskäl) kommentera allt i hans genomgång. Här bara några tanketrådar som uppstått när jag läst texten. Ett problem är ju hur man definierar ideologierna. Det verkar som att Regebro, även om han inte avser det, definierar in ideologierna i befintliga partier. Det menar jag är galet eller i vart fall tveksamt, eftersom teori och praktik inte stämmer. Vilket också antyds i hans resonemang. Syftet är ju att få grepp om partiernas värderingar, inte vad ideologierna i sig innebär ? Men OK, båda sakerna är svåra att greppa och framför allt att bli överens om. Jag anser mig vara socialliberal, ett begrepp som dock tolkas mycket olika. Detta har lett till att jag ansett mig tvungen att lämna fp eftersom det, som parti, inte längre är socialliberalt! I Regebros skiss ligger dock socialliberalism och fp på nära nog samma plats... Han förklarar det med att det ännu finns många socialliberala medlemmar inom fp, trots att Björklunds frihetsfobi drar åt annat håll. Min invändning blir att de socialliberala medlemmarna inte ger något klart avtryck i fp´s praktiska politik, som i sig är mycket splittrad. Det är däremot nog riktigt att placera piratpartiet som ett fanatiskt parti. Där finns en uttalad ovilja att vidga sin "liberalism" i de egna frågorna till andra områden. Det är, enl mig och Regebro, ett "fel". En liberal kan inte vara fanatisk, ha skygglappar. Däremot kan han/hon vara ytterst principfast. Vilket inte är detsamma som fanatisk, menar jag. Och som kanske skulle vara intressant att diskutera. Att både m och s är maktdyrkande är ju helt klart, vilket i sig förklarar att de som partier har svårt att ha någon mera renodlad ideologi. Innehållet i politiken anpassar man till det som man tror ger partiet makt. Ideologiska partier försöker i stället bilda opinion för det de tror på. Och accepterar (oftast, men inte alltid), när de inte får en majoritet av väljarna med sig. V med sin kommunistiska historia har svårare för detta, däri låg nog en del av svårigheterna med den röd-gröna koalitionen, som följdaktligen sprack direkt efter valet. Jag menar också att flera dimensioner saknas i bilden. Men att tillföra den fler gör den än mer komplicerad, givetvis. I svensk politik är exempelvis ekonomi viktig, men den reduceras alltför ofta till att läggas in i ett höger-vänsterperspektiv. Likaså, synen på demokrati skiljer mer än man kan tro (jfr resonemanget om makt). Betr socialliberalismen så är den givetvis i grunden en frihetsideologi, liksom den klassiska liberalismen (som dock är mera sammansatt än en del "nyliberaler" verkar vilja inse), men där den förenas med social ansvarskänsla (frihet i gemenskap). Det gör att den inte förlorar sig i ngt slags frihetsfanatism, men samtidigt att det sociala ansvarstagandet grundar sig på respekt för individen och därför inte är detsamma som socialdemokratins (och socialismens) eller konservatismens kollektivistiska syn. Jag har svårt se att den dimensionen finns med i Regebros grafiska bild. (Dvs om han inte menar att det är "pragmatisk liberalism" som i (L), men samtidigt har han ju socialliberalismen mera åt frihetshållet och uppåt skattesänkarhållet än var han placerar (L)). En sak till. Regebro tar frågan om friskolor som ett exempel på att praktisk politik kan hamna lite hur som helst i olika länder (Sverige resp USA) och är svårt att placera in ideologiskt. I USA finns inga sossar, utan konservativa som gillar friskolor och därför hatar liberalerna där friskolor. Och i Sverige är (eller var) sossarna emot friskolor och liberalerna för. Men är det helt slumpartat? Det är möjligt att USA:s friskolor i någon mån finansieras genom "vouchers", men det är inte fullt ut som de svenska skattemedelsfinansierade. Jag är inte säker, men kan tro att de därmed i viss grad är förbehållna en välbärgad (övre) medelklass. I Sverige är friskolorna en entreprenadverksamhet finansierad av skattemedel i samma grad som de offentliga skolorna. Därmed liberalt enl svensk syn. En annan aspekt är ju att den i Sverige gällande blockgränsen mellan socialism och icke-socialistiska partier inte finns i USA. Egentlig socialism finns knappast på USA-kartan, där är partierna av tradition valapparater som kan innehålla både liberaler och konservativa även om de är mera renodlade idag än de var för några decennier sedan, och liberalerna oftast finns inom demokraterna och de konservativa (inkl de neo-conservativa/nyliberala) återfinns oftast hos republikanerna. Efter att den gamla skiljelinjen, den mellan de konservativa demokratimotståndarna och de demokratiförespråkande liberalerna och sossarna, klingat av så ersattes den av skiljelinjen mellan socialister och ickesocialister. Och så har gränsen gått allt sedan slutet av 1940-talet. Då har sossarna, som det makthavande partiet, setts och sett sig själva som de som via skolan skall göra folket socialistiskt, och då blir friskolor givetvis en gudibehaglig icke-socialistisk ståndpunkt för liberaler som konservativa. Jag tycker inte det kan kallas slumpmässigt. Däremot kan jag mena att blockgränser förhindrar det ideologiska tänkandet, i vart fall när de bibehålles längre än när den fråga som skapade gränsen är aktuell. Därför är det olyckligt med en alliansregering som bygger på en gammal, föga aktuell fråga. Det som förenar är - ideologiskt sett - bara motståndet till socialisering och planhushållning. Det finns ju de som utifrån detta till och med "kräver" att allianspartierna ska producera något slags "borgerlig" samhällssyn! De vill ha svart-vitt när den faktiska kartan är oerhört mångfärgad, präglad av mångfald. Eller i vart fall borde vara det. Anser jag som liberal.

Duger inte digitala bevis i rätten? Uppdat.

2011-03-26T18:32:00.004+01:00

Som en kommentrar till föregående bloggpost om de friad poliserna i t-banepolisfallet (gate-gate), fick jag en kommentar (dock ej här) att i rätten gäller endast analog film, inte digital.
Att rätten inte kan/får ta upp filmbevis som registrerats t ex via mobil.

Kan det verkligen vara så? Det verkar ju hedenhös!!!!!!!!!! Och som något som befrämjar rättsröta.
Jag menar att ett sätt att stävja polisövergrepp är att försöka filma dem. Så de kan beivras. Men det är ju värdelöst, om bara gammaldags filmning betraktas som bevis!
Idag filmar man ju via mobilen, via digitala camerors videoinställning el genom videokameror som registrerar digitalt.

Svara snälla, om någon som verkligen vet, betr detta.

Uppdatering. Fick via FB en kommentar som menar att en anledning kan vara att digital film kan manipuleras utan att det upptäcks. Men att analog film ser man om den manipulerats. Jag godtar inte det argumentet. Hur mycket bevisning kan inte vara falsk el manipulerad (skrämda vittnen t ex). Och hur är det med alla övervakningskameror, filmar de analogt? En vild gissning är att i vart fall alla från senare år registrerar digitalt. Men utan bevisvärde då? Märkligt!

Poliserna friades, förstås

2011-03-25T14:16:00.005+01:00

Hörde precis i SR P1 att poliserna i tunnelbanan friades.
Fallet blev väldigt uppmärksammat och föremål för livlig diskussion i bloggarvärlden, ja inte bara där. Även dagspressen refererade det s k "tuggarmålet".

I eftermiddag kom domen i målet mot poliserna som var anklagade för att ha tvingat Jesper Nilsson att radera en film och flera bilder från sin telefon. Åtalet ogillades och poliserna frias alltså.

Det är en skam för Sverige att poliser i stort sett alltid kommer undan. I detta fall fanns dessutom bildbevis över deras agerande. Och det var bland annat det som de ville eliminera... men de gick att rekonstruera. Rättssäkerhet är tydligen inte något som polis och domstolar står för.
Video som visar verkligheten förkastas, men polisernas ytterst subjektiva beskrivning tas med hull och hår.

Jag skrev nyligen om fallet bl a här. Och här kan du se hur Hans Lindblad kommenterade det för dryga året sedan. Det tog alltså ett år för domstolen att avgöra fallet. Och då blev det fel, moraliskt sett.

Blir kriget mindre blodigt om vi blundar?

2011-03-22T18:56:00.006+01:00

När jag åter öppnar datorn så är den första rubrik jag ser, i Svenska Dagbladet: Gaddafistyrkor fortsätter att attackera. Citat: "Rebeller utanför Ajdabiya lyckades inte ta sig närmare staden under tisdagen utan tungt beväpnade Gaddafitrupper hade fortfarande övertaget, trots flygangreppen från väst.
Tre nätters flyganfall har försvagat Gaddafis styrkor, men inte tillräckligt, enligt rebellerna.
- Gaddafi har pansarfordon och lastbilar med raketeld, sade Ahmed al-Aroufi vid fronten.
Gaddafis styrkor har även beskjutit rebellfästet Misrata med granater, uppger en invånare. Fyra barn rapporteras ha dödats när bilen de färdades i träffades."

Ja, krig är hemskt, blodigt. Det understryks i en debattartikel i DN idag. Och så långt är det riktigt konstaterat. http://www.dn.se/debatt/ar-vi-beredda-pa-att-ta-ansvar-for-libyens-framtid
Skribenten efterlyser en debatt om rättfärdigheten i att världssamfundet ingriper i Libyen, och frågar: Är vi beredda på att interventionen kan leda till en utdragen och mycket blodig konflikt på marken – till stor del underblåst av vår egen insats? Vilket ansvar har det internationella samfundet för de civila och militära installationer som förstörts – och för Libyens politiska framtid? Vidare påstår han att krigets verklighet glöms bort i den "interventionsglädje" som präglar debatten nu. I och för sig erkänner han att syftet att skydda befolkningen är lovvärt, men glider snabbt över i farhågor för följderna för befolkningen. Detta underströks också i en SR-sändning han deltog i under dagen.

Jag har svårt att tänka mig att krigets verklighet glömts bort i debatten, och framför allt inte hos de som tagit besluten om att hjälpa Libyens folk. Det måste ju vara avsikten, för så är den uttalad, att just bespara Libyens folk, i största möjliga grad, de hemskheter som krig, speciellt kanske inbördeskrig, innebär.

Jag har visserligen mina tvivel om att aktionen är så genomtänkt den borde ha varit, främst betr hur den ska avslutas. Dessutom borde den, för att ha förhindrat onödigt lidande, ha satts igång minst två veckor tidigare. Världens ledare i FN, EU och stormakterna borde rimligen ha haft olika scenarios klara för sig sedan länge vad som kunde hända om Gadaffi (och andra diktatorer) vacklar och därvid möter protester hemmavid med blodigt våld. Det verkar de inte ha haft, men nu är det som det är med detta.

Mina enkla frågeställningar till debattören i DN blir då dessa:
Vad är alternativet? Blir kriget mindre blodigt och hemskt om Gadaffi får härja fritt med sitt dödande av oppositionella?
Dödas färre civila om ingen skyddar dem?
Får Gadaffis stridsflyg och stridsvagnar och kanoner mindre blodig effekt om de får fortsätta att krossa motståndet ostört?

Självfallet kan vi inte veta om FN-beslutet är tillräckligt. Det diskuteras nu t ex om det ska anses innebära att det är OK att eliminera Gadaffi fysiskt. Visst måste man inse att om Gadaffi omkommer, till följd FN:s insatser genom de allierade, så räddas människoliv. Samtidigt är det inte ett uttalat mål för aktionen, vars syfte ändå är att skydda civilbefokningen.
Om motståndarna till Gadaffi genom FN-aktionen besegrar Gadaffi, det vet vi inte.

Jag vet inte heller, och få andra gör det heller, om en seger för motståndsrörelsen mot Gadaffi innebär ett stort steg till demokrati. Men fullt klart är att chanserna ökar dramatiskt. Med en Gadaffi som fritt förfogar över kraftiga militära resurser, så lär i vart fall ingen frihet för Libyens folk finnas, varken med eller utan demokratiskt inslag. Således tror jag att den FN-sanktionerade insatsen kommer att minska det mänskliga lidandet i Libyen, och samtidigt ger den i vart fall en god chans för en mera demokratisk utveckling av landet än om ingen insats gjorts.

Visst älskar han sitt "folk"...

2011-03-22T12:51:00.003+01:00

Ser en liten artikel i SvD om hur Gaddafi förberett sig för en ålderdom i lugn och ro, utan strid och kiv.

I Chat eller Niger, till exempel. Läs och förundras. Eller reagera hur du vill.

Men håll med om att 144 ton, ja just det TON, inte är det fy skam som "pension". Om nu vanliga tillgångar som fastigheter, aktier och pengar på bankkonton "fryses"....

Han älskar sitt folk. Så mycket att han skickar ut kvinnor och barn som sköldar före sina soldater. Jagar och låter skjuta sina kära undersåtar. Och får käka guld.

Det var en gång, när frihet var mera värd än pengar

2011-03-22T10:29:00.004+01:00

En intetsägande rubrik, "Direktörens dubbelliv", men oerhört intressant artikel om en svensk motståndsrörelse.

Demokrati och frihet är oerhört viktiga ting. Det visar bl a kampen i Libyen, Bahrain, Jemen, Syrien, Egypten, Tunisien med flera länder dessa dagar. Vi påminns om det riktiga i Engelbrekts stolta ord om frihetens värde. Samtidigt visar aktuell debatt att en del, både svenskar och andra, gärna på ett eller annat sätt vill väga friheten mot andra begrepp, att den inte får kosta för mycket, inte i pengar, och inte i annat. Kan denna devalvering av värdet av frihet bero på att vi i Sverige varit fria (som nation) i ca 500 år, och att vi haft demokrati (som är ett frihetsvärde) i snart 100 år?

Det fanns en tid när svenska direktörers enda tanke inte bara var att tjäna pengar! Och då ledande personligheter kunde samarbeta, utan partipolitiska baktankar, om att ta strid för Sveriges frihet även om vi skulle ockuperas. Att leva under förtryck, under en ockupationsmakt var en outhärdlig tanke. Jämför gärna hur både det libyska folket, liksom andra, i dessa dagar reser sig emot en diktators förtryck. Så till den grad att de ber omvärlden om hjälp.

Ledaren för den svenska motståndsrörelsen efter andra världskriget, Alvar Lindencrona, var far till Gustaf Lindencrona, som var ordf för fpu några år på 60-talet, sedermera ekonomiprofessor. Jag träffade inte Gustaf ofta, men en gång på en fpu-konferens på 60-talet och sedan några decennier senare på något fp-arrangemang. (Detta var under den tid som folkpartiet var ett socialliberalt parti!)

I motståndsgruppen fanns förutom Alvar Lindencrona bl a både SAF:s och LO:s chefer.

Statsminister Tage Erlander (och gruppen) ansåg det uppenbarligen viktigt att motståndsgruppen inte styrdes av militären, däremot fanns givetvis militära chefer med! Det ledde också till att den kunde hemlighållas längre. Militär ansågs inte kunna hålla tätt... Av vad som framkommit så verkar det inte har förekommit politiska meningsskiljaktigheter om vad som var motståndsrörelsens uppdrag och mål.

Några små citat. " –Pappa hade goda kontakter med alla partiledarna. Men just med Erlander var den särskilt stark, minns sonen Gustaf Lindencrona.
Uppgiften var att stanna kvar och verka bakom ﬁendens linjer. Planen var att de delar av den lagliga regeringen som lyckats ﬂy skulle verka från exil i Storbritannien (alternativt USA om så krävdes).
De invigda svenskarna kallade motståndsrörelsen för Stay behind.
1945 utnämndes Eije Mossberg till statsråd och 1947–1951 var han inrikesminister. Mossberg blev tillsammans med statsminister Erlander den som lade grunden för det som skulle bli det kalla krigets underjordiska motståndsrörelse.
I juni 1949 skrev Erlander för hand ner en fullmakt på statsministerns brevpapper till Telegrafverkets generaldirektör Håkan Sterky att ingå i motståndsrörelsens ledning:
”Härmed uppdrar jag åt Eder att tillsammans med andra av mig utsedda personer bilda ett utskott med uppgift att planlägga en motståndsrörelse avsedd att träda i funktion om någon del av landet skulle bli ockuperad.”

Artikeln är synnerligen intressant. Läs den!

Bravo, Northug!

2011-03-20T14:30:00.004+01:00

Jag gillar inte alltid den norske skidkungen Petter Northugs uppträdande i spåret. Men nu måste jag ge honom ett erkännande. Läser i bladet att han ger (en del av sina) inkomster från sponsorer till Rädda Barnen.
"Pengarna kommer bland annat från försäljning av utrustning och genom att delar av 25-årige Northugs sponsorbonusar går direkt till Rädda Barnen", enl SvD. En hel miljon ska det bli.

Han är inte så tokig ändå då, han den där Northug. Och svenska och andra idrottare fick något att tänka på. Att dela med sig!

Det internationella samvetet, Libyen mm

2011-03-20T13:13:00.004+01:00

Det är faktiskt svårt att koncentrera sig på att skriva flera sammanhängande meningar till bloggen när kriser, naturkatastrofer och annat hela tiden pockar på uppmärksamhet. En tanke som legat och pyrt i hjärnan den senaste tiden vill jag dock helt kort redovisa.

Sverige som nation, och svenskarna, gillar i hög grad FN. Det är liksom urtypen för internationell solidaritet och samarbete för freden. Kanske en underliggande orsak är att svensken Dag Hammarskjöld var en av FN:s tidiga och mera berömda generalsekreterare. Under honom ingrep FN i Kongo för att få ordning och reda där. Det lyckades i och för sig inte så bra, men det var ett kraftfullt initiativ. Och så dog han på sin post, i en flygolycka som möjligen berodde på sabotage.

FN består i princip av alla världens länder, undantagen är få. Det betyder att FN består av såväl demokratier av skiftande slag liksom av diktaturer. Det är en av FN:s svagheter. När så många medlemmar är diktaturer så är det svårt att hävda mänskliga rättigheter och demokratiska värden.

Den senaste tiden har vi sett hur trögt det varit för FN att komma fram till ett beslut om ingripande till stöd för det Libyska folket och för att stoppa diktatorn sedan 1969 Gaddafis blodiga krig mot de oppositioniella. Jag har svårt att tro att det skulle ha tagit denna tid för en organisation av enbart demokratier. Det internationella samfundet, inkl inte bara Sverige utan även USA och exempelvis EU, ville ha FN:s ställningstagande innan något kunde göras. Därigenom kunde stater, som själva inte vill riskera att råka ut för ett FN-ingripande, försena frågan i flera veckor.

USA m fl ville även ha Arabförbundets klartecken, en organisation som knappast överflödar av demokratier. Och EU ville gärna ingripa, men även där lade man ansvaret på FN.

Hur kan det komma sig med denna förkärlek för FN? I Sverige har ju FN en väldigt hög status, trots dess tungrodda organisation, och trots att demokrati inte är det som är viktigast för FN.
Hur kan det komma sig att EU, som faktiskt är ett samarbetsorgan för demokratiska stater, har så mycket sämre anseende?

Visst, EU har sina brister, men det har varje demokrati. Ändå brukar vi föredra demokrati före diktatur. En demokratisk organisation kan utvecklas i den riktning vi vill - om vi är intresserade.

Juholt, Bamse och snällism (uppdat.x2)

2011-03-11T08:47:00.010+01:00

Dagens industri är penningens röst i dagspressen. Ok, de är många, men DI får ändå ses som den dagstidning som mest oförblommerat hyllar pengar som det viktigaste i livet.

Dagens stora rubrik i pappers-Di: "Vänster om marsch!". Med bild på den nya ledarduon i det sosseparti, som tidigare kallade sig "socialdemokratiska ARBETARpartiet (SAP)"; Håkan Juholt och Carin Jämtin. Man riktigt ser framför sig hur redaktion och rubriksättare ryser...

Är det en tillfällighet eller inte när DI Weekend samtidigt har snällhetens och omtankens frontfigur Bamse på förstasidan, och en lång och uppskattande artikel inne i tidningen?

När jag var barn fanns inte Bamse, men mina barn liksom dagens yngre föräldrar och deras barn har till stor del växt upp med Bamse, "den som är stark måste vara snäll". Att vara snäll har länge varit närmast ett skällsord, likställts med att vara lite dum, lite naivt efterbliven. Men det är en glidning av begreppet, som inte är riktig, vill jag mena. Nej, på min tid fanns inte Bamse, men vi gick självklart i söndagskola och fick lära oss om Jesus, om att vara snäll men inte menlös. Att driva ut månglarna ur templet, att ta strid för det goda, för medmänsklighet. När dagens folkparti tar avstånd från den social-liberala politik som förenade frihet med gemenskap och ansvar för sämre lottade, och kallar det nedlåtande för "snällism", då har de inte förstått vad "snäll" är.

Jag har förstått att fler än jag blev överraskade av valberedningens förslag till ny s-ledare. Han är föga känd utanför partiapparaten som mer än en stundtals lite bullrig men tråkig försvarspolitiker. Internt lär han anses stå till vänster inom s, och sägs vara en trivsam, folklig typ. Samtidigt anklagas han för maktspel och taktiserande för att sparka bort den som förnyare ansedda Mona Sahlin, och för att bereda marken för eget maktövertagande.

Vid presskonferensen och i det nu hastig påkomna behovet av lancering för en bredare allmänhet så vill han framstå som en snäll och gemytlig Bamse. Det känns aningen överdrivet. Någon Bamse lär han inte vara eller bli.

Visserligen vill gärna sossar och andra socialister gärna framställa omtanke och socialt ansvarstagande (snällhet i den positiva tolkningen) som en unik egenskap som hör ihop med att vara sosse eller socialist. Det är givetvis helt galet! Medmänsklighet har inte med socialism att göra. Socialism är planekonomi, centralstyrning och pampvälde. Om nu dagens sossar (och andra "socialister") vill ändra innebörden i sin inriktning så är det förstås utmärkt.

Jag skulle dessutom gärna se att dagens Alliansregering och däri ingående partier skulle förstå att "snällism" a la Bamse är bra. Och att det inte är socialism!

Självklart skrivs om Juholt överallt nu. Här länk till Expressen, med uttalande av Mona.
Uppdat. Kommentarerna flödar, även om jordskalvet och tsunamin i och kring Japan tar allt större plats. På Expressen skriver t ex Niklas Nordström (fd SSU-ledare) en intressant kommentar med temat: en kompromiss som bäddar för trubbel. En del har mer el mindre allvarliga kommentarer till en partiledare med mustasch... (det var faktiskt vanligt förr, fram till för sådär 50-60 år sedan).

Uppdat 2. En läsare har reagerat surt på min aningen kortfattade definition på termen "socialism". Det föranleder mig att göra denna kompletterande kommentar.
Visst innebär socialism planekonomi etc. Men jag erkänner att det är en förenkling, det innebär också kollektivism, förstatliganden ("gemensamt ägande") och en allmän regleringslusta, ett kollektivets förmynderi genom partieliten över den enskilda människan. Med mera. Och visst kan man säga att den är en sidogren på den liberala rörelsen, i vidare mening. Den liberalism vars tidiga motto var frihet, jämlikhet och broderskap. Obs, jag menar inte att dagens socialdemokrati är uttalat socialistiskt. Men där finns starka inslag hos en del av dess företrädare av "socialistisk smitta". Och en allmän attityd att "vänstersidan" skulle vara "snällare" pga sin ideolgiska grund.
Denna invändning om vad som är socialism missar dock poängen med hela mitt blogginlägg. Nämligen den att det INTE finns någon politisk ideologi som kan söka patent på att just den och ingen annan är den som står för det "snälla", för det goda och för socialt ansvarstagande. I vart fall de flesta "normala" ideologier vill det goda i en eller annan bemärkelse.
Däremot förespråkar de olika vägar och medel för att nå dit. Och om dessa vägar kan vi ha olika åsikter! Exempelvis om målet helgar medlen.

Mera om den minskade rättssäkerheten

2011-03-09T11:59:00.003+01:00

För drygt ett år sedan blev det s.k. tunnelbanefallet uppmärksammat. Där en ung man blev provocerad av poliser, men som filmade det hela. Det är också känt som Tuggarna-fallet. Som ett exempel på bristande rättssäkerhet, att poliser ibland gör som det faller sig - utan att vara speciellt goda föredömen för hur ett rättssamhälle och dess företrädares ska uppträda.

Jag skrev om det då i februari ifjol. Ni kan läsa om det bl a här, där finns också länkar till vad andra skrivit om polis och rättssäkerhet, bl a Hans Lindblad. Fler texter i samma ämne, polis och rättssäkerhet.

Igår läste jag - på Facebook - om att nu ska det bli rättegång, där poliserna ska granskas. Äntligen. Här länken till Tuggarnas text om detta.

Vad ska vi tro om utgången av den rättegången? Blir poliserna fällda? Och i så fall, får det några konsekvenser betr polisens uppträdande?

Ett rättssamhälles förfall

2011-03-09T09:07:00.006+01:00

Inom EU ska det vara fri rörlighet för medborgare i EU-länderna. Det verkar en del politiker och en del poliser inte inse. Eller så vill de inte låtsas om att det ska gälla. I vart fall inte om det kommer romer från Rumänien eller Bulgarien till Frankrike - eller Sverige.

En av de viktigaste uppgifterna för en stat är att den upprätthåller rättssäkerhet.
Att lagar är rättssäkra.
Att polis och domstolar följer lagarna i rättssäker ordning.
Att man inte utan laga grund inskränker i de mänskliga rättigheterna om individens integritet och frihet.

Trots det blir jag inte överraskad när jag hör (i SR) hur polisen brutit mot de lagar de ska följa och förutom att de avvisar EU-medborgare från Sverige med det irrelevanta påståendet att medborgarna sysslat med tiggeri, dessutom nekat dem juridiskt biträde. Har man suttit i förvar i mer än tre dagar har man rätt till biträde. Givetvis protesterar inte bara Amnesty utan även Advokatsamfundets Ann Ramberg.

Det visar sig att polisen kallar det för tiggeri när det i själva verket var gatumusiker, liksom att det rättsvidriga förfarandet pågått länge. Att Tobias Billström (m) stött polisen och inte EU-medborgarnas rättigheter, är också känt sedan länge. I de relaterade fallen har de som polisen avvisat till råga på allt i flera fall inte varit läskunniga eller förstått svenska. Det verkar som total rättslöshet i praktiken.

I skrivande stund har jag inte hört justitieminister Beatrice Ask (m) uttala sig i denna fråga.
I avvaktan på detta blir min fråga denna. Hur ska vi kunna lita på rättsamhället när inte ens polisen följer de lagar de ska upprätthålla?
Hur är det i överensstämmelse med fungerande rättssäkerhet att Beatrice Ask (och andra politiker) vill "förenkla" det rättsliga förfarandet genom att ge polisen allt större befogenheter att själv utdöma straff (rättsliga påföljder) utan domstolsförfarande med domare och jurister?

Jag ser tyvärr ett samhälle där rättssäkerheten råkat i allt djupare förfall.

Liberal analys och Wikileaks.

2011-03-06T18:12:00.006+01:00

Att vara liberal är att vara kluven. Jag tror att det var förre fp-ledaren Gunnar Helén som sa det. Eller så citerade han en annan, tidigare liberal.

Det är ett citat som ofta ironiseras och skämtas kring. Och dessutom felciteras. Så såg jag nyligen att det sas att en folkpartist är kluven. Det stämde möjligen på den allt avlägsnare tid då det var självklart att folkpartister var liberala. Ja, till och med socialliberala. "Frihet i gemenskap", sa just Gunnar Helén. En utmärkt och koncentrerad beskrivning av den socialt ansvarskännande liberalism som utmärkte folkpartiet fram till senaste sekelskiftet ungefär.

De som skämtar om citatet är de som ser allt i svart eller vitt. De befinner sig ofta i politikens ytterkanter. Men idag också i folkpartiet, tyvärr.

Jag saknar den grundliga liberala analysen av dagens samhällsproblem. Viljan och förmågan att se en sak från olika håll, att väga och pröva för och emot, att analysera förutsättningslöst. Att inte först ta ställning, ofta starkt känslomässigt, och sedan söka argument för bara det man beslutat sig för.

Dessa tankar slår mig när jag läser några av bloggarvärldens främsta. Två kvinnor som inte beskriver sig som liberaler (och än mindre som folkpartister), men som i hög grad är analyserande och eftertänksamma, grundliga och de facto ytterst medkännande liberala i sin syn på människor och samhälle. Jag tänker på Emma/Opassande och FarmorGun. De har precis tyckt till om Wikileaks, Julian Assange och Bradley Manning.

Det finns ingen som helst tvekan om var de två står betr behovet av fri information, rättssäkerhet och demokrati. Liksom om det principiellt viktiga arbete som Wikileaks (och dess efterföljare) utför. Men att de inte låter detta skymma sikten för andra viktiga aspekter. Att de ser komplikationer, att inte allt är svart eller vitt. Att man bör (och kan) analysera innan man tar ställning. Och - att man faktiskt kan känna starkt och hett för viktiga frågor, även om man grundar sina ställningstaganden på grundliga studier av fakta och omständigheter.

Heders till Emma och Farmor Gun!

Dom faller ifrån...

2011-03-04T15:26:00.007+01:00

Nä, det var sorgligt att höra att Lasse Eriksson avlidit. Dessutom alldeles för ung, bara 61 år.
Jag skulle kunna hänvisa bara till bloggen Andraget, men vill lägga till några ord.
Lasse Eriksson växte upp i Piteå, 1984 blev han känd för TV-publiken med sina personliga betraktelser i Dagsedlar. Det handlade om korta avsnitt på fem minuter där han hade sällskap av hunden Hillman.
Åren 1985-1986 var han programledare för Café Luleå och 2002 lagledare i Snacka om nyheter.
Det är kanske främst som ståupp-komiker Eriksson blev känd. Han komponerade och skrev flera visor; hans mest kända visa är förmodligen Stället, en stillsam betraktelse över glesbygdsmänniskans vardagstankar.
Han nådde kanske inte samma stora publik som en del av dagens kändare stå-uppare, men hans humor var fylld av lågmält allvar och präglades av en medkänsla för den lilla människan.

Sorgligt också att nås av beskedet att en av landets mera framstående tenorsaxofonister,
Tommy Koverhult, avlidit knappt 65 år gammal. Han spelade i samma anda som Bernt Rosengren, en slags svensk Coltrane-stil. De två samarbetade även mycket under decenniernas lopp ofta tillsammans med sådana som Torbjörn Hultcrantz (bas) och Leif Wennerström (trummor). Den av SJR (Svenska jazzriksförbundet) utgivna LP:s "Improvisationer" ger goda prov på Koverhults spel och blev 1969 OJ:s Gyllene skivan. Där spelar Koverhult tillsammans med just Rosengren.

Till råga på allt har även en av Sveriges mera gedigna bluesartister/sångerskor/munspelare mm avlidit, Jenny Bohman. Hon blev bara 47 år, dödsorsak cancer. Hon var inte den som nådde speciellt långt utanför de mera renläriga bluesvännernas skara, men där var hon mycket uppskattad och fick bl a den hedersamma utmärkelsen "Janne Rosenqvists minnespris". Till yttermera visso gjorde hon utmärkta tolkningar av den franska vissångerskan Edit Piaf.

Leden glesnar.

Northug, fantastisk åkare med osportsligt uppträdande

2011-03-04T14:43:00.003+01:00

Jag är väl nostalgisk. Men för mig så skall sport präglas av sportslighet. Rent spel. Inga psykningar eller dumma demonstrationer emot medtävlare. Ingen doping. Det ska vara en viljornas, styrkans, teknikens och uthållighetens kamp. En renhårig kamp för äran om att ha kämpat väl och vunnit.

Inte en fråga om att vinna till varje pris. Och, i dessa dagar måste det betonas extra, inte en kamp om att vinna pengar.

Därför får Northugs agerande idag i herrstafetten i VM en besk bismak. Han ÄR en överdådig skidåkare. (Men låt oss inte glömma att hans landsmän gjorde sitt bästa på de tre första sträckorna för att ge honom ett drömläge!)
Då behöver han inte psyka konkurrenterna. Det räcker att visa glädje - och att kämpa på. Då vinner man respekt. Men för Petter Northug räcker det uppenbarligen inte. Han har visat de tendenserna tidigare, och idag blev det än mera av den varan. Övertydligt.

Man kan spekulera över om detta hans barnsliga beteende, t ex med att tvärstoppa precis innan målllinjen, beror på att han innerst inne känner sig osäker. Att han har sådan respekt för Markus Hellner att han bara måste demonstrera sin överlägsenhet.

Det må vara hur som helst med det, osportsligt och barnsligt var det!