El-Haj-frågan, den rymmer flera aspekter och motstridiga principer.
Alltså. Till slut tappade partiet, dvs S partidistrikt tålamodet pga av ett flertal "misstag", dvs unglidande ursäkter som visat sig vara (?) lögner, och efter han Hajen försvarats av ledande Sossar (inkl Magda A). P-distriktet vill/kräver att han ska avgå som riksdagsman , han har ju brutit emot den absoluta lojaliteten emot paritets principer (ideologi?). Men har utesluts inte som medlem. Dvs han får vara kvar som medlem, bara han håller käften.
MEN El-Haj avgår frivilligt som medlem, men sitter kvar i riksdagen, och blir "vilde",- och säger sig ändå vilja företräda de idéer som S-partiet har. (Dock med tillägget att han oxå ser sig som palestinier också, har två identiteter; svensk sosse och anti-israelisk palestinier).
En fråga är då: Kan man (som sosse) vara både-och ? NEJ säger s-partiet, i vart fall inte som s-riksdagsman. En som företräder S i riksdagen (och gissningsvis inte heller i kommun- eller regionsammanhang) SKA vara 100% lojal till "partilinjen" - inte han några andra sympatier eller lojaliteter. Basta!
MEN El-Haj måste ju ha en inkomst, helst en hyfsat bra sådan, så han går ur partiet och sitter kvar på sitt mandat i riksdagen. Partilös, dvs vilde.
Vilket inte S-partiet gillar. De är ju inte vana vid sådan obstruktion! (En ev sorti, ska ske snyggt och helst diskret.
Nå. Är det då helt självklart att en riksdagsledamot alltid ska följa "partilinjen", oavsett vad hen tycker? Varför tycker ledamoten annorlunda än partilinjen? Anser hen att partiet inte bara har fel en sakfråga, eller kanske till och med lämnat sin ideolog, genom att "modernisera" partilinjen(s tillämpning)? Kan man ha olika, två eller fler, lojaliteter, som är delvis motstridiga - och ändå företräda s-partiet?
I detta fall är det tydligt att S-partiet anser att lojaliteten är det viktiga, och den kan inte finnas åt två eller fler håll. Det är en "helig" sossepartiprincip.
El Haj anser (ansåg?) att han var lojal åt två håll. Delvis genom att glidna på sanningen. Men OK.
(Noterar att i övriga partier har dock interna oenigheter tillåtits, till och från, om än i olika omfattning, men även inneburit att ledamöter blivit "vildar". Av en eller annan orsak.)
Men, som sagt, S anser i detta fall att det El Haj gjort och gör är oförlåtligt. Dvs att han sitter kvar på sitt riksdagsmandat.
Vad är då rätt och riktigt i detta?
Alltså, valsedlarna toppas av ett partis namn. Och kandidaternas placeras i den ordning som resp parti fastställt. Den ordningen har dock på olika sätt kunnat rubbas genom att väljaren antingen kunnat stryka ett namn eller kryssa (prioritera, lyft upp) ett namn. Dvs ett slags personröstning, som avviker från partiets rangordning. Sedan fördelas antalet mandat efter partiernas röstetal.
MEN, det är personen som sådan som väljs till riksdagsledamot, för sin valkrets. Han/hon representerar alltså sin valkrets, inte sitt parti. (Att de sedan sorterar sig själva i riksdagen efter parti, är en annan sak!)
Riksdagsledamöter som blivit vildar, brukar ibland också också ha detta som motivering till att sitta kvar, dvs att de är invalda, som personer, för sin valkrets - inte för ett parti.
Jag gissar att indirekt är det så El Haj resonerar, motiverar att han sitter kvar, men utan partibeteckning, för sina väljare. (Om han nu ö h t funderat på detta.. )
Men, varför hoppar man av "sitt" parti (ibland genom att också hoppa av eventuella uppdrag, ibland dock genom att sitta kvar, med lön/arvode, för den tid man valts av väljarna.
I El Hajfallet så så anser han ju att han kan/får ha dubbla lojaliteter, och att han dessutom har kvar sina s-värderingar - och sitter perioden ut i riksdagen. Punkt. S anser att han brutit mot s-åsikter - och ljugit. Men någon opartiskt prövning vem som har rätt betr ideologin har väl inte skett.
Men i andra "vilde-fall" så får man väl säga att det finns olika variationer. En vanlig är att det det varit rent praktiskt skilda bedömningar i "smärre" frågor som lett till ngt slags skilsmässa mellan parti och ledamot. Personfrågor och/eller någon praktisk/ detalj.
(Betr T Khöngisson, var det dock den praktiska hanteringen av en viktig principfråga (pensionsfrågan) som ledde till att han av fp (lokalt i Gbg) uteslöts och sen gick till KDS, som avgjorde partibytet.)
Jag vill dock framhålla att det finns skäl för avhopp som är helt hedervärda och moraliskt försvarbara. ( Jag ser dock inte att det är tillämpligt alls i El Haj-fallet")
Alltså, om en ledamot/medlem (med eller utan uppdrag) väljer att avgår eller sluta som medlem (och eller ledamot) i ett parti som med tiden starkt avviker från sin grundläggande ideologi (genom att t ex ändra sin aktuella partilinje bort från grundideologin) - då är det i högsta grad moraliskt och ideologiskt riktigt att lämna det partiet. (Och att klart ange orsaken, dvs att man själv står fast vid sin ideologi, som också varit partiet, men som partiet lämnat.
Hur man då eventuellt väljer att kvarstå i ett uppdrag (t ex som vilde i riksdagen) det beror väl på situationen. Men om man gått ur sitt gamla parti, kan man ju inte sitta som repr för det, utan måste bli "vilde" - men vidhålla den linje som partiet hade innan det ändrade sin linje...
Rent praktiskt/mänskligt lär det väl vara svårt, så lika bra att lämna det - också.
