Den värsta freden - och min far slapp kriget.

Värsta freden. Historiken Dick Harryson berättar om hur freden efter WW1 blev förnedrande. den värsta", för förlorarna, Tyskland. Men jag kan inte undanhålla följande lilla kommentar.Må så vara att freden efter WW1 var den "värsta" freden. Men samtidigt så ledde den till att min kära far precis räddades undan ödet att dö i nån lerig skyttegrav. Och i stället i sinom tid återvände från USA till Sverige och så småningom blev, mycket mogen ålder, min far. Min far, som blivit amerikansk medborgare, inkallades till militärutbildning i ett läger utanför San Francisco och hade precis tränats nog för att skeppas över till Europa/Frankrike när vapenstilleståndet trädde i kraft. Och då fler överskeppningar stoppades. PS. Pappa emigrerade till "amerikat" precis innan han skulle rycka in till Svensk värnplikt. Efter återkomsten till Sverige 7,5 år senare, fick han dock göra värnplikt här också, plus en tid i "burken" och böter. DS.

Läs på, liberalismen är viktig.

 

 

Hans Linblad, kunnig liberal historiker. 

Nu i dessa dagar, när ett parti som kallar sig "Liberalerna" samarbetar med ett antal högerpartier, som kallar sig borgerliga, i en regering som lyder under ett extremt parti med starka nazistiska rötter som på många sätt är icke-demokrtiskt och direkt vill inskränka våra mänskliga rättig- och friheter, ex-vis genom integritetskränkningar etc, så vill jag påminna om vad liberala föregångar sagt och skrivit. 
OBS. Jag anser inte att L-partiet (som kallar sig liberalerna) är ett liberalt parti, även om det i någon liten del ännu innehåller några social-liberala medlemmar, och förespråkare. Som dock numera är anmärkningsvärt tystlåtan.  Möjligen  p g a att de tror att L-partiet behövs som rikdagsparti för att rädda liberalismen i Sverige. MEN L-partiet driver ju inte liberal politik  i riksdagen. L-partiet sitter i en SD-styrd regering, vars syfte är att motarbeta allt vad liberalism heter. 
L-partiets föregångare, fp, folkpartiet och även dessförinnan, har däremot stolta och starka företrädare, som förtjänar att påminnas om. 

DÄRFÖR känner jag det viktigt att påminna om dessa, att läsa om dem. På min blogg har jag skrivit om detta och dessa. Jag har inte bra resonerat själv utan också refererat andra gedigna socialliberaler, och deras resonemang kring viktiga liberala principer. 
En av dessa är f d riksdagsmannen och ledarskribenten Hans Lindblad, som skrivt mycet om intgrtitet, individen kontra  stat och myndigheter, rättssäkerhet, om socialt ansvar utan sociallism, etc.  
Om ni söker vidare på min blogg kan ni hitta texter om t ex Folktribunen Adolf Hedin, om Waldemar Svensson och Vilhem Moberg. Och många fler (inkl  Bertil Ohlin, Rasjön, Sven Wedén m fl.) 

  Texter,  personer och synpunkter, som verkar ha råkat i glömska i dagens polariserade klimat. Sådant som handlar om generositet, internationalism, öppenhet, frihet i gemenskap, respekt och integritet. 

Bläddra, sök, scrolla i min blogg och dess rubriker och sidor! 

(Jag hade tänkt lägga ut några fler bilder oxå, med svårt att hitta. Lägger ut texten bara, så länge) 
T.v. bild "bara" på Hans Lindblad 

SD är ett ideologiskt parti - men farligt, och icke-demokratiskt!

 Med anledning av ett FB-inlägg. Ett förtydligande om SD, jft med andra partier, och vad som är motsatsen.
 SD är i stort sett det enda av riksdagspartierna som har en klar ideologi. Sorgligt nog, eftersom det är en farlig och antidemokratisk ideologi. Övriga partier har också tidigare haft en ideologisk grund, en kompass att gå efter, men numera tappat kompassriktningen. (Ideologi är ju mer än kortsiktiga valprogram. ) (Om någon vill kan jag utveckla var de andra partierna står idag.)
Det gör det svårt att välja. 
Problemet med SD är dock att de har sin ideologi, men samtidigt ofta inte vill kännas vid den, och dess konsekvenser.
Vilket gör att alltför många inte analyserar vad SD står för, inte inser att det är en nynazistiskt parti även om de bär kostym.
    Det gör det än svårare att välja. Och  närmast obegripligt när man ser regeringsbildningen ser ut idag,  hur den ser ut, och vilka som stöder resp inte stöder regeringen. 

Men för de som varit socialliberaler, (och fortfarande anser sig vara) borde det vara lätt att genomskåda hur totalt väsensskilt SD är i förhållande till det som är socialliberalism. Borde vara.

Jag inser att det för gamla trogna folkpartister är svårt att lämna L-partiet, som man tillhört i många decennier och ofta varit aktiv i. Man menar, helt riktigt, att det måste finnas ett parti i Sveriges riksdag som står för den socialliberalism, som ju är liberalism på svenska.
Men jag anser att man måste inse vart L-partiet hamnat nu, som stödparti tiSD är i stort sett är det enda av riksdagspartierna som har en klar ideologi. Sorgligt nog, eftersom det är en farlig och antidemokratisk ideologi. Övriga partier har också tidigare haft en ideologisk grund, en kompass att gå efter, men numera tappat kompassriktningen. (Ideologi är ju mer än kortsiktiga valprogram. )

Det gör det svårt att välja.
Problemet med SD är dock att de har sin ideologi, men samtidigt ofta inte vill kännas vid den, och dess konsekvenser.
Vilket gör att alltför många inte analyserar vad SD står för, inte inser att det är en nynazistiskt parti även om de bär kostym.
Det gör det än svårare att välja.

Men för de som varit socialliberaler, (och fortfarande anser sidg vara) borde det vara lätt att genomskåda hur totalt väsensskilt SD är i förhållande till det som är socialliberalism,. Borde vara.

Jag inser att det för gamla trogna folkpartister är det svårt att lämna L-partiet, som man tillhört i många decennier och ofta varit aktiv i.
Men jag menar att man måste inse vart L-partiet hamnat som stödparti till liberalismens största fiende  - och därmed ta steget att lämna L-partiet.

Och helst söka sig till ett part som är socialliberalt. Att våga. - och därmed ta steget att lämna L-partiet.

 Folkliberalerna, under bildande som parti, är ett alternativ jag vill förorda.