Allt för Sverige, Ajö Sverige och det sitter i väggarna

Det är julmånad, borde förbereda och laga julmaten. Det är ju en tid med traditioner, ibland med nostalgi, men det är inte den direkta orsaken till mina tankar just nu. Bakgrunden är nog mera mitt gamla intresse för historia - och då inklusive familjens, släktens historia. Ett intresse som förstärkts både av mitt allmänna intresse för omvärlden, för utveckling - och av tilltagande ålder.

Vi har ju i tv kunnat följa släktforkningsprogram där både kända och okända, svenskar och amerikaner fått göra djupdykningar i sin bakgrund. Oftast väldigt intressanta vare sig det är kända eller okända släkter det handlat om. Nu i dagarna har avslutats några tv-serier inom detta område. Ett, Allt för Sverige, som pågått i ett halvdussin år eller så, letar fram tio svensk-amerikaner varje år och tar dem till Sverige för att bekanta sig med landet, med tonvikt på deras förfäder och deras miljöer. För mig ger det ofta rörande inblickar i hur dessa sentida ättlingar känner så starkt för sina ursprung, och att ju mera de får veta, desto starkare blir deras känslor. Jag gissar att de som ser programmen också blir berörda, eftersom de flesta svenskar har någon i sin släkt som utvandrat, och ibland kommit tillbaka också. För att känna oss själva är det värdefullt att få känna vår bakgrund, vilka liv våra förfäder levde, hur de som utvandrat levde och hur liv och samhällen utvecklats. Och att det inte bara är tiden som gör att vi utvecklats åt olika håll, det är också hur samhället utvecklats olika i olika länder.
För min del har programmen fördjupat kunskapen (trots att han berättade mycket) om min sedan länge avlidne fars liv gestaltat sig, både hans tid i Canada, i USA och i Sverige. Hur hans frihetskänsla, solidaritet med sämre ställda och hur fördomsfritt han såg på människor med olika ursprung, och även hur väldigt jämställd han var, för sin tid, hans respekt för kvinnor etc.

Allt för Sverige är ett underhållningsprogram, där de lekfulla tävlingarna visserligen är "blodigt" allvar för deltagarna, men ska ge just en lekfull, underhållning samtidigt som de faktiskt ger en del kunskap. Det är intressant att deltagarna, trots tävlingarna, får en stark känsla av gemenskap - och som tittare känner man sympati för i stort sett alla. Man unnar var och en att vinna.

Byes, bye Sverige är ett näraliggande program, fastän tvärtom. Det ska, också det lekfullt underhållande, ge en bild av de som utvandrade - inte av deras återvändande efterkommande. Det är också mycket intressant, där både det dokumentärt historiska och det (ibland rätt tramsiga) underhållande pratet kompletterar vartannat. Och tungt blir det ju inte. Även om det i sista avsninttet rätt bra lyftes fram att det gick mycket dåligt för många svenskar i USA, alla blev inte farmare i Minnesota, som Mobergs Karl-Oskar, och inte heller framgångsrika företagare som kunde komma hem och glänsa för den svenska släkten.  Ett exempel, min far försökte skaffa sig en bit jord, enl

Homestead Act. Satt där och spelad fiol julnatten i sin enkla boning. Men så utbröt WW1, och han blev inkallad till militärutbildning, för att efter en tid skeppas över som kanonmat till Europa. Lyckligtvis blev det stillestånd i kriget innan hans utbildning var klar. Annars hade jag inte blivit till.
Men, sin mark, sitt Homestead, förlorande han ju p g a frånvaron för den amerikanska "lumpen".

De som inte lyckades så väl, de skrev inga skrytsamma brev till Sverige. Att Ola Larsmo fick visa och berätta om Swede Hollow lyfte programmet. Det var inget trams, bara nakna fakta. Sweden Hollow borde alla läsa, både de med förfäder som utvandrade till USA, och de (få) som inte har det.

Det sitter i väggarna avslutade säsongen med ett program från Västerbottensostens hemland. Det är inte primärt ett program fokuserat på släktforskning utan på gamla hus historia. Vilket också är intressant, och självklart också är relaterat till vilka människor som bott där. Skiftet i ägandet ger historien olika riktning. Där kan både kungar, adelsmän, bönder och pigor - och fängelsekunder komma med i berättelsen. Banamord, svårartad alkoholism, företagsamhet och hårt arbe, och hur gammalt skrock uppstått, fattiga och rika, fester i slott och grå vardag, huller om buller - som verkligheten varit - och är.

Jag gillar dessa program. Även om jag kan uppskatta mera "seriöst" upplagda dokumentärer i Kunskapskanalen också - eller i tv2.

OBS. Homesteadbilden är tagen från Wikipedia. Jag hoppas att min fars bostad var något bättre...  men har ingen bild av den.

Jazzhyllningar på topp;Louis Armstrong och Horace Silver-musik i Piteå

En vecka efter tributen till Horace Silvers musik, med gruppen Ecaroh var det sönd 26 nove 2017 dags för en Satchmo-tribut också. Båda konserterna i Jazz i Piteås regi. Fantastiska konserter, med för en större publik rätt okända musiker, som i båda fallen förtjänat fler lyssnare.

Leon Falk Satchmo Tribute ägde rum i Kaleido, som är en anspråklös lokal precis i stadens centrum.  I princip fullsatt, men en hyllning till Louis Armstrong borde ha orsakat folkvandring och långa köer. Satchmo var ju den musiker som mer än någon annan satte sin prägel på ALL musik av senare datum, såväl jazzmusiken, som populärmusiken och till en del även på seriös s.k. noterad västerländsk musik. Hans trumpetspel, hans frasering och hans sångsätt. Så har också alla senare jazztrumpetare av rang erkänt Armstrongs storhet och betydelse. Att han är den grund de står på när de försökt gå vidare.

Satchmo Tribute öppnade med Armstrongs egen "Strutting with som Barbeque". Armstrong komponerade inte så många egna melodier, men snart sagt allt han spelade fick hans prägel, oavsett vem som skrivit melodierna. En öppning som genast visade en orkester med kraft och känsla för musiken. Och det de ville visa var Louis Armstrongs musik, som den var och inspelades under 20-talet, framför allt då med hans Hot Five och Hot Seven, med den klassiska Hot Five-sättningen, dvs trumpet/kornet, trombon, klarinet, banjo och piano.
Sålunda fick vi bl a höra låtar som "When It´s Sleepy Time Down South" (som länge var Armstrongs signaturmeolodi under All Stars-tiden) ,  "Cornet Chop Suey", "King of the Zulus", "Hight Society" (med bugning till King Olivertiden), "I Can´t Give You Anything But Love" (tidig populärmelodi) , "Ory´s Creole Trombone", "West End Blues",  "Potato Head Blues", "Two Deuces".  Och som extranummer "Back Home Again in Indiana " (under 50-talet ofta första numret efter signaturmelodin). 
Ja, vi fick också höra en av hans senare publika succéer, "Hello Dolly" i Hot Five-version med banjo. Dessutom några nummer av orkestermedlemmarna, i Armstrongstil. Inte så pjåkiga, men det är ju svårt att överträffa mästaren. Lite originellt var dock en låt i lätt Karibisk stil, plusvärde.

Musikerna då? Ja, unga. Mycket unga jämfört med publiken. Glädjande att de upptäckt Armstrongs musik inklusive den tidiga musiken och inte bara publikhitarna från de senaste decennierna (vilka i o f sig är av hög klasss, men han har ju gjort så mycket mer).
Gruppens ledare är Leon Falk som spelar trombon med stor brassig, fet ton, och med vokala inslag av mer än godkänd klass, trumpetare/kornettist är Erik Tengholm, viruos och kraftfull, Adam Falks klarinett har den rätta tonen för denna musik, Uno Dvärby kan sin Johnny StCyr och hade flera effektiva solon. Sara Karkkonen på piano hade något litet solo, men stack inte ut, utan skötte ackompanjerandet precis som det ska var för att fungera som gruppens Lil Hardin-Armstrong.

Förra veckans konsert på restarang 2 Kök, med Ecaroh var också en positiv överraskning, men väldigt glest med lyssnare. Så glest att några yngre lyssnare gjorde att andelen äldre inte var så överväldingande som brukligt...  Men den fåtaliga publiken gillade musiken, vilket tydligt inspirerade musikerna. Horace Silvers musik får väl sorteras in som mest aktuell under 50- och 60-talet. Budskapsjazz, Messengermusik (hårdbop) som Horace Silver till en del skapade som medlem i Art Blakeys Jazz Messenger. Men musiken känns inte daterad, fungerar bra även idag, när den spelas av musiker som känner för den. Det flesta melodier som gruppen Ecaroh (= Horace, baklänges) spelade tillhör hans mest kända. Ex-vis "Ecaroh", "Split kick", den vackra balladen "Pete", Nica`s Dream" "Quicksilover!, "Senor Blues",  "Strollin", "Room 608" och närmast schlagerpopulära "The Preacher" (Jazzbacillen, på svenska).

Gruppen består av Nils Jansson blixtrande bra - även med sordin, Fredrik Lindborg tenorsax, alltid bra eller mycket bra (som här), Carl Orrje flyhänt pianist inte minst i QuckSilver, Kenji Rabson kompetent bå kontrabas - och utmärkt presentatör och Daniel Fredriksson på trummor, som gjorde det han skulle - även med en del förklarande verbala inlägg. Jag blev positivt överraskad av hur gruppen fick oss att känna Silvers musik fräsch och levande. Den inspirerade musikerna - som i sin tur fick oss med på noterna.

Summa. Jag vill se dessa två konserter som ren folkbildning. De visade att med rätt musiker kan musik som ursprungligen skrevs och framfördes för flera decennier sedan vara levande och givande och konstnärligt givande (utan att konstras till), än idag. Ge glädje.

Den enda smolken i bägaren var att "folket" saknades. Bildningen och glädjen stannade i alltför små grupper. I båda fallen hade det varit fullt motiverat med minst 40-50 ggr så många lyssnare. Som fyllt större lokaler i Piteå. Jag tycker uppriktigt synd om alla som missade dessa härliga upplevelser.

Betr socialliberalismens balans mellan frihet och gemenskap

I en FB-diskussion om socialliberalismen och vad den står för, dess "grundpelare" och ursprung, kom frågan om "dubbelhet" upp.  Jag vill därför helt kort beskriva hur jag ser på denna fråga, även om jag berört den flera gånger tidigare i denna blogg.

Den korta grunddefinitionen av socialliberalism är: Frihet i gemenskap. Den tidigare fp-ledaren Gunnar Helén skrev en bok med den titeln, vari han utvecklade några då (1970-talet)  aktuella aspekter på det temat.
Ett sätt att mera precisera, förklara vad begreppet innebär är t ex att förklara att friheten för individen har sin begränsning om och när den skadar andra. Att individen inte lever isolerad, inte lever på en ö, att detta att leva i ett samhälle innebär en gemenskap som innebär ansvarstagande för andra, ett socialt ansvarstagande och att en fri marknad med konkurrens är bra då det - under idealiska förhållanden - skapar låga priser och bästa produkter och tjänster. Vilket i sig innebär att samhället, gemenskapen måste se till (t ex genom sunda, lika förutsättningar möjliggöra sund konkurrens och att förhindra monopol, statliga som privata). Frihet, samverkan i gemenskap, rättvisa.  Dvs är en vänsterrörelse utan socialism.

Nu har vänsterbegreppet mer el mindre kidnappats av socialistiska partier, och har tyngdpunkt på ekonomi. Vilket också gjort att begreppet social, helt felaktigt, ses som detsamma som socialism. Och många tror att socialliberalism är något slags halv socialism, eller i vart fall socialdemokrati. (Socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi, och partibeteckningen kan ha högst varierande innehåll, ofta bara en mix för att uppnå MAKT).

Betr "dubbelhet" i liberalism och socialliberalism.  Dubbelhet är ett ord som leder fel.  Balans och samverkan är bättre ord. Liberalismen innebär inte "bara" frihet, utan kanske än mer att väga olika intressen och sakförhållanden emot varandra, pröva vad som är en framgångsrik och utvecklande, framåtsträvande  balans när  det finns (ibland skenbart) motstridiga aspekter.  Och innebär en motsats till bakåtsträvande konservatism, fördomar och snäva gruppintressen som tappar bort individen. 
Det rationella valet och avvägningen finns alltså redan i den klassiska liberalismen (Adam Smith, arbetaren är värd sin lön, och med goda löner så skapas köpkraft för att efterfråga utveckling), men får ses betr frågan om frihet-gemenskap som än mera betonad i det vi kallar socialliberalism. 
Socialliberalismen i sin svenska utformning bygger ju på det folkliga frisinnet, framvuxet ur de folkrörelser som byggde på en frihetssträvan som praktiskt förverkligades i gemenskap/föreningsform. 
Ur en fackföreningsrörelse för bättre arbetsförhållanden för arbetarna, och från de närmast slavliknande förhållanden som många gånger rådde under industrialismens tidiga skede. En fackföreningsrörelse om byggde på liberala idéer, som med tiden politiserades, men... (Brantings socialdemokrati och den tidens fackföreningsrörelse hade stor förståelse för och kände gemenskap med den tidens liberaler.)  En nykterhetsrörelse, som befriade ett nersupet folk från alkoholens slaveri. En frikyrka som kämpade för religionsfrihet, och från statskyrkans tvingande makt över både tro och leverne.  Alla folkrörelser som stod för utbildning och kunskap, för människornas frigörelse från olika former av förtryck, för både indivder och grupper.  Idéer som också fanns i den mera teoretiska liberalismen ("stadsliberalismen"), men som förfinades och utvecklades i praktiskt frisinne och socialliberalism.  (Och inom fp fram till slutet av 1900-talet.)

Bilförsäkringar, vem är de till för?

Känner mig mycket irriterad över hur man kan bli drabbad av att försäkringsbolag inte står för den skada som motparten (den som åstadkommit skadan)  vållat.
Alltså, detta gäller konkret försäkringsbolaget Folksam, men i princip hela (?) branschen, och att min bil blev påkörd av en snabbt backande bil på en parkering. Den andra bilisten var vållande, vilket även mitt och motpartens bolag (Folksam) var överens om. Folksam skulle alltså betala för reparation av de skador som åsamkats min bil.
Trodde jag.  Hade inte tid att direkt se till att skadorna blev åtgärdade, dvs få papper på att Folksam betalade verkstaden. Det var huvudsaklingen plåtskador, inte snyggt. Och jag trodde mig veta att plåt, det kostar. Men bilen gick ju (intill igår) att köra, fullt trafiksäker. Och om dessa skador lagades, så borde vi kunna köra den ännu några år, bara med smärre, föga kostnadskrävande åtgårder.
Fick så småningom, efter påstötning, ett papper från försäkringbolaget med anvisningar om hur jag konkret skulle gå tillväga för att få skadorna fixade. Dvs kontakta av Folkam anvisad verkstad, och att de kostnadeberäknade skadan, meddelade detta till Folksam. Och att man kunde få något slags ersättning för att bilen inte kunde brukas medan den var på verkstaden, mycket små summor och lite kryptiskt skrivet, men ändå.
Så bar det iväg till verkstaden, en kille såg på bilen, fotade den, km-mätaren och skadorna. Och sa, utan att direkt betona det, att det skulle bli dyrt (jaja, plåtskador kostar) och att kanske inte Folksam ville betala det helt eftersom det nog skulle överstiga marknadsvärdet.  Illavarslande, men, men på något sätt skulle det väl ordnas med rimlig ersättning, ev hyrbil etc.
Trodde jag.  Det var ju inte så att jag/vi direkt störtade iväg för att kolla nya bilar. Inte mer än att vi såg på en bil på verkstaden (dvs försäljningsdelen) som dock inte riktigt passade, och var svindyr.
Så kom då efter närmare två veckor ett papper från Folksam. Med ett litet följebrev.
Pang, de skulle inte betala någon reparation - för marknadsvärdet på bilen (före skadan) var för lågt jfrt med rep-kostnaden. (Ca 2 ggr så dyrt att reparera, som om man skulle sälja bilen till marknadsvärdet).
Nå, rep-kostnaden var hög. Plåtarbete är inte billigt. Och om ett försäkringsbolag ska betala så tar nog verkstaden betalt fullt ut. Och marknadsvärdet kan väl diskuteras, men det låg nog ungefär där det ska göra, om man går efter vad man kan se på andra håll, och om man går efter mil och ålder, och inte direkt beaktar div utrustning och kondition.
Nej, det som chockade mest var nog att försäkringsbolaget inte betalar reparationen, utan vill (och menar sig ha rätt därtill) att komma undan med en symbolisk ersättning ( i detta fall halva kostnaden) bara.
Och, än värre, för att få denna symboliska och otillräckliga ersättning, så skulle de ha också bilen - för skrotning! OCH detta skulle ske snabbt! Inom en mycket kort tid och med få körda mil!
Ingen som helst ventil/förståelse för att man kan behöva bilen i stort sett varje dag, att det tar tid att hitta en lämplig ny bil för att ersätta den som Folksams kund krockat, att en ersättningsbil inte finns för omedelbar leverans på plats, att en ny bil kostar stora summor, att pengar måste fram etc etc. Om man inte skrev på "avtalet" så skulle det inte bli några pengar alls, inte ens symboliskt, och om det inte skedde snabbt nog skulle "ersättningen" reduseras, oklart hur mycket.  Och att det inte var på minsta sätt diskuterbart, framgick vid telefonsamtal.
Till yttermera visso; dekretet innebar dessutom att man inte fick behålla bilen. Den skulle de ta hand om - för skrotning!

Summa, Jag var inte vållande, den vållandes bolag skulle stå för kostnaden, det är den generella regeln, MEN jag skulle inte få reparationen betald -eftersom min bil ansågs för gammal.  Jag måste skriva på ett avtal om en symbolisk ersättning i stället för betald reparation.
OCH jag måste lämna  över bilen till försäkringsbolaget, alltså förutom att de inte betala reparationen i sig så "köper" de bilen för noll kronor.  Och allt ska ske i all hast.

Jag skulle alltså inte själv kunna reparera bilen, som verkstaden kostnadssatt den.  I så fall skulle jag (trots försäkringen!) behöva lägga upp minst lika mycket till.   Om jag fått behålla bilen.  Men se det gick inte heller. Eftersom de ska ha bilen.

För mig kostar det alltså, trots eller på grund av försäkringsbolagets "regler" - utebliven del av rep-kostnad (minst 10.000 kr till), minst 10.000 ( marknadsvärdet) för att de tog bilen. Och med följd att jag måste betala minst från 150.000 eller bortåt/drygt  250.000 kr (beroende på om ny el beg och om den ska vara i någorlunda samma klass, en ny eller nästan ny bil liknande den "gamla".

Det är dyrt att bli påkörd. Trots försäkringsbolag - eller kanske på grund av försäkringens regler.

Och jag undrar, vad är dessa regler (tillämpningar) till för? Kanske är de till för att få bort gamla bilar, även fullt trafiksäkra och körbara, från vägarna? Även bilar som körs av personer som inte vållat skadorna. Och äldre bilar ägs ju av privatpersoner, som betalar själv, de är inte tjänstebilar som företag eller stat och kommun bekostar.
Bilfirmorna vill givetvis sälja nya bilar, helst då dyra "miljöbilar", försäkringsbolagen vill bli av med gamla bilar, eftersom de ofta har halvförsäkring och inte ger lika höga premieinkomster, och skador ger hanteringskostnader även om de inte betalar ut mer än hälften eller mindre av de faktiska rep-kostnaderna. Staten vill också ha bort äldre bilar, delvis med hänvisning till miljön - trots att inte det är så självklart att "miljöbilarna"  är så mycket bättre för miljön,. allt inräknat, än något äldre.

En sak är dock klar, inte verkar bilförsäkringar vara till för att försäkra bilägarna mot kostnader som uppkommer om de blir påkörda.  Möjligen, med vissa självrisker, emot andra skador (brand, stöld, eget vållande av skada på andra).

Märkligt också att det är marknadsvärdet som de går efter - dels är ju bruksvärdet/nyttovärdet för mig mycket högra än marknadsvärdet.... och jag har/hade inte för avsikt att sälja bilen, utan att fortsätta att bruka den, minst några år till. Dels så ska ju Folksam låta skrota bilen, inte att sälja den på "marknaden"...

Skramlig och skränig Beatlesbearbetning

Är Django Bates ute för att döda Beatles musik? Det var en tanke som slog mig när jag försökte lyssna på hur han med några vänner och Norrbotten Big Band (NBB) spelade en "jazz"-version" av Beatles Sgt Peppers-LP-n.  Beatles var aldrig min största favorit, när det begav sig, men just den skivan/den musiken gillade jag. Framför allt gillade jag  jazz.  Men Beatles kom man inte undan på 60- och 70-talen.

Nu tror jag inte att Django Bates ville döda Beatles, tvärtom. Han ville hylla deras musik genom att göra en bearbetning i sin stil, i jazzstil.
Visst kan man göra bearbetningar på ett eller annat sätt av andras musik. Ibland kan de bli bra, ibland är de intetsägande, men passabla. Ibland usla, och glöms snabbt bort. Bates vill, syns det mig,  göra något pampigt, pretentiöst som bara löst vilar på originalen. Mycket löst. Jag är tyvärr frestad att kalla denna version av Sgt Pepper-musiken med jazzorkestern NBB som när nog en katastrof.
Varför? Tja, det NBB framförde var knappast jazz. De kan spela jazz, men här var det en märklig mix mellan Beatles popmusik, som i grunden har lite rockinfluenser och i Sgt Pepper-fallet även punktvis lite indiska influenser, och annat. Och Django med NBB gjorde det hela till en skränig och skrällig historia.

Detta hände i Piteå. Stora salen i Acusticum, söndag em. Samma lokal som Glenn Miller Orchstar spelade i kvällen innan. En lokal med bra akustik, bra ljudanläggning. Django Bates version av Beatles lockade dock bara knappt hälften så många lyssnare, till en konsert knappt hälften så lång. De som kom var något yngre än Millerpubliken och "borde" i högre grad vara mera hemma med Beatles musik än pensionärerna kvällen innan. Och "borde" ha kommit i stora massor.  Men, nej.

Frånvaron av minsta scenshow eller ens musikerklädsel som antydde en Sgt Pepperkoppling, om man inte dit ska räkna sångarens höga hatt i ett nummer och att han kammade bena i en låt, till "show",  gjorde ett märkligt intryck.  Nej, orkestern satt i begravningssvarta kostymer. Och Bates gröna kofta räckte inte till för Beatles-vibbar. Just denna skiva har ju ett omslag med starkt visuell karaktär!

Första låten skulle vara samma som på skivan, dvs "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band", men det var inte helt enkelt att känna igen. Även i bearbetningar bör väl grundtemat, melodin finnas med? Sångaren och texten försvann helt, överröstades totalt av orkesterns blåsare, och komp. Man kan ju skylla på dålig balans mellan musik och sångare, ljudtekniskt. Men så fortsatte det i de flesta låtarna, och var nog skrivet och tänkt så...  Alltså, inte bara högt utan också skrällande och skrämligt, plåtaktigt ljud. Puuh, mycken "vanlig" hårdrock är ofta mera balanserad och med någon slags antydan till en melodi....
   Nå, "Lucy In the Sky" gick att känna igen, även om det var samma obalans mellan sångaren, som lät rätt svag och beskedlig, och den skäniga musiken. Så fortsatte det, även om sångaren ibland kunde ta lite mera utrymme. Och påminde då en aning om Beatlarnas röster. Jag kan väl nämna att i en låt (vars titel jag inte hörde, (presentationen var snudd på obefintlig och inte speciellt tydlig) eller kommer ihåg, så var det nog avsikten att spela lite "indiskt" (som i originalet), men jag måste säga att jag hört bättre av det slaget på en LP med George Harrison själv. Eller för den delen av "Hare Krishna"-sångare på gatan i Stockholms city på sent 70-tal.
   Plötsligt så har sångaren Martin Dahl tagit av sig tröjan och står där i vit skjorta och hängslen (fösök till show?) och framför "When I am 64", igenkännbart och hyfsat bra, men i vanlig ordning störd av den pretentiösa och gnälliga, skramliga musiken, som inte precis höll sig i bakgrunden.
   Efter sådär 45-50 min kändes det att slutet närmade sig, med "Penny Lane" (som inte finns på skivan). Brassigt i överkant, men ändå rätt OK, mindre tillgjort krånglig. 
Väntade att konserten skulle förklaras slut där, men så körde de igång med ännu en låt som inte ingår i "Sgt Pepper", nämligen "Strawberry Field Forever". Överskramlig, men uthärdlig och helt acceptabel sång. Och det märktes att publiken kände sig mera bekväm ju närmare Beatleskänslan kom. När en lång mix av "All You Need Is Love" och "Yellow Submarine" framfördes, utan allför mycket av pretentiöst skrammel, då förlät många (delvis även jag) det som förekommit i början. 
   Min åsikt är ändå att större delen av den korta konserten var närmast katastrofalt dåligt, och vill jag glömma. Men att ett par nummer i Sgt Pepper-sjoket och de sista 20 minuterna i någon mån räddade det hela.

Men dyrt var det, för bara dryga timmens musik.

Cab Calloway i Millerversion, om ett livfullt ”spökband”

Den svenska upplagan av Glenn Miller Orchesta är givetvis ett så kallat spökband. Ett licenserat sådant. Kända storbandsledare fick ofta, sedan de avlidit, spökband uppkallade efter sig. Orkestrar som då i första hand innehöll medlemmar som också spelat i originalorkestern. Så småningom tunnades skaran av gamla musiker ut, nya kom till – men intresset för deras musik minskade och även spökbanden dog.

Ett av de få som ännu lever, och det i högsta grad, är den svenska upplagan av Glenn Miller Orchestra, ledd av Jan Slottenäs, som allt sedan ungdomen lett storband, som har vårdat storbandsmusiken.

Glenn Millers orkester var på sin tid, och ett par decennier efter sin död en enormt populär orkester, med ett speciellt sound, och sågs både av danslystna och mer jazzinriktade som ett bra band. Ja, fram till mitten av 50-talet var ju i mycket jazzmusikens funktion just att vara dansmusik. Ungdomens musik. Rockmusiken övertog under senare delen av 50-talet rollerna som ungdomsmusik, som dansmusik och protest emot vuxensamhället. Jazzmusiken fick alltmer, genom den moderna jazzen, rollen som seriös konstmusik, med kraftig nedtoning av underhållningselementen.

Jag har i stort sett gillat alla genrer inom jazzen, från New Orleans, swing, bebop, modern jazz i olika former. Plus blues och rythm n´blues - liksom den närliggande gospeln. Men Glenn Millers musik kom med tiden att hamna i skymundan, Basie och Ellington kändes mera jazziga. Liksom storbandsföregångare som Fletcher Henderson – och nyare musik och mainstream i mindre besättningar kändes mera intressanta. 

När jag såg annonserna om Glenn Miller till Piteå så blev jag ändå nyfiken, och när frugan skulle ge mig biljett till konserten som födelsedagspresent, och en dyr sådan, så då så...
Jag ångrar mig inte.

Nog var jag lite undrande om det skulle bli någon publik, biljettpriset högt, i Stockholmsklass (eller som rena nöjesarrangemang av nutida, tveksam karaktär). Och målgruppen för Glenn Millers musik är pensionärer, som kanske inte alla har varken råd eller ork med detta en lördagskväll. Men när jag steg in i Acusticum i Piteå så förstod jag att Glenn Miller och storband når en stor publik, om än rätt ålderstigen. Långa köer till garderoben och en förväntansfull stämning. Och det blev snudd på fullsatt i den stora salongen! (Även om det var ytterst få yngre personer, dvs under 65, där. Men de flesta yngre har ju ingen aning om denna musik, att den finns och hur den kan låta!)

Efter en välkomsthälsning via högtalarna trädde så orkestern in. Inte slarvigt släntrande, utan intågande i god ordning, spelande signaturmelodin ”Moonligth Serenade”. Iklädda svarta kavajer och röda långbyxor. Med, som sig bör, orkesterledaren sist och med scenkostym i röd kavaj och svarta byxor. Övergick så till ”In the Mood”, med väl dresserad scenshow, med svängade bleckblås etc. Som det var hos de stora, proffsiga orkestrarna före jeansens och de långa hårens tid.
Friskt, fräscht, välklingande ensemblespel och vassa solon. En orkester vars medlemmar var mycket yngre än publiken och med en repertoar som skrevs innan de var födda.

Men en musik som framfördes på ett högst levande sätt. Nostalgi – visst, men inte sömngivande utan uppiggande. Inte det minsta av meséal damm över den. Det spratt i benen, och en och annan mindes nog hur det var att dansa till denna musik för sådär 50-60 år sedan.

Jag ska inte nämna alla melodier – och inte heller all orkestermedlemmarna vid namn. Värt att notera är dock att det var/är ett fullvuxet storband. Fyra trumpet, fyra tromboner (inklusive Jan Slottenäs själv) full saxsektion (dvs fem man) där samtliga också dubblade på klarinett. Full rytmsektion med både piano, ståbas, gitarr och trummor (där trummisen ibland körde rena Gene Krupa-stilen). I allt sjutton man, plus två vokalister, en manlig och en kvinnlig, flitigt i elden.

I allt spelade ett 30-tal nummer under kvällen. (Två set, ca 60 plus ca 75 min, och en knapp halvtimmes paus). De ”rena” Millernumren blandades med melodier som förknippas med andra kända storband. Dock ska nämnas att en del av dessa melodier fanns redan med i originalMillers låtmapp. Så t ex både Ellingtons/Strayhorns ”Take the A-train” och ”In a sentimental Mood”, i arrangemang som inte så mycket påminde om Ellington. Populära leverantörer av ”icke-Miller”-låtar var också Benny Goodman (t ex ”Let´s Dance”), Tommy Dorsey (”In a Sentimental Mood”, ”Yes, Indeed”), Les Brown (”Sentimental Journey” m fl) och mot slutet Count Basie (Moten Swing och extranumret One O´Clock Jump). Från Harry James repertoar kom även flera nummer. Etc.

Jag vill nog påstå att alla nummer framfördes på ett sätt som både gjorde orkestern och den de lånat dem från, full rättvisa, likaså vokalisternas insatser.

   Ett något överraskande inslag och val var nog att orkestern och sångerskan tog upp också Cab Calloways ”Jumping Jive”, en skön, svängig låt från en både musikaliskt och framträdandemässigt väldigt  hip herre. Calloway verkar idag vara rätt bortglömd, men var ytterst aktiv och populär, och levde och framträdde i fin form långt upp i åren! Gästade Sverige vid hög ålder, spelades in och visades i svensk teve dessutom. Jag vill nämna att sångerskan Samuela Burenstrand, gjorde en ypperlig insats och klarade den tungvrickande texten med bravur! Både hon och den manlige sångaren gjorde sina insatser fullt ut som de gjordes av storbandssångare under den tiden, och med klass. Tillika med lämpliga showinslag, som när ”At Last” innehöll överlämnande av en ros och av att kvinnan lyftes upp av mannen i en omfamning, som i en romantisk tidstypisk filmscen. Show!

Denna Millerversion av Cab Calloway var högst levande – och stilfull. Ett högst livfullt ”spökband”, som levererade så mycket mer än sömnig nostalgi.
I showavseende kan jag också nämna att den kvinnliga sångsolisten (som ju flera gånger sjöng i duo med sin manlige kollega) bytte klänning – och frisyr – i pausen. Från helsvart slitsad långklänning till en härligt limegrön historia i andra set. Och så passade orkestern på att fira en medlems födelsedag med både en ”Happy Birthday”-snutt och en pampig blåsarfanfar. Trummisens solo i Gene Krupas Boogie Blues hade också rätt fångad showfeeling.
   Apropå bleckblåset så hade de en minst sagt full uppsättning av sordiner (fler än vad som är vanligt i nutida storband) som dessutom användes när det var enligt arrangemanget... Samtidigt vill jag lyfta på hatten för en mängd vassa trumpetsolon av klass också.

Snart sagt alla orkestermedlemmar hade i vart fall något solo, och flera var väldigt flitiga och goda solister.  Jag vill ändå ge en extra blomma till Fredrik Lindborg på tenorsax, en person som vi kunnat se och höra med god behållning även i flera andra sammanhang i Piteå.

Alltså, både fint ensemblespel och goda solistinsatser. Orkesterledaren Jan S verkar vara en herre som vill ha allt perfekt både vad gäller det musikaliska som sceniska framförandet. Han hyllar både Glenn Miller som storbandsepoken i stort.

Till slut vill jag till detta nämna att det som slutnummer annonserade ”Sing, Sing, Sing från Benny Goodmans repertoar (också känt som ”A Jail and a Half”, med anspelning på det beryktade fängelset Sing Sing) efter en tag bytte karaktär till ett extranummer med en lång solistparad, av uppenbart lyckliga musiker, som visade att detta var ingen trött brödspelning. Som extranummer presenterades en rivig version, lite lös i konturerna, men bra, av Count Basies ”One O´Clock Jump” som var med sedan 30-talet. Och dessutom Dorseys Yes, Indeed” (givetvis med vokala inslag). Bugande och tackande. Lite mera show och avsignaturen ”Moonlight Serenade” med orkestern spelande uttågande.
Och något motvilligt drog sig så lyssnarna ut, med leenden på läpparna. För att trängas i garderoben och ge sig ut och hem i det snöblandade regnvädret.

Hoppas det framgått att jag var mer än nöjd med denna storbandsafton i Miller-anda.

Arroganta politiker förstår inte att demokrati innebär att de ska lyssna på medborgarna

Jag är mäkta irriterad över hur politiker på olika håll missuppfattat vad demokrati är. Politiker som ser sig som en överklass, som får förolämpa medborgare som engagerar sig i viktiga frågor - utanför de toppstyrda partierna.
Partierna har tappat medlemmar, och det i takt med att de fjärmat sig från medborgarna och i stället litar på stöd från stat och kommun, dvs av skattepengar. Dagens partier lever i en glasbubbla, avskärmade från verkligheten och där partipiskan är lag. De har i hög grad tappat bort sina grundideologier. De fladdrar i stället och försöker tillfredställa de "opinioner" som kommer till tals genom starka lobbyorganisationer, typ storföretag och fackliga organisationer av skilda slag.

Vi är många som ser hur svårt det är att komma till tals med politikerna. Förr var de många förtroendevalda, speciellt på kommunal nivå. Numera är det en liten klick som bestämmer, partierna är toppstyrda med sin kanslier som lever på skattebidrag.

Däremot är det många människor som VILL få säga sin mening. Vare sig det gäller olika sakfrågor, eller vill se något ideologiskt mönster i hur partierna agerar.
Partierna är ju omöjliga betr att hålla den ideologiska kompassen rätt. Man vet inte var de hamnar utan ideologi, och man orkar därför inte heller engagera sig i partier. I dag mals ideologierna sönder i de etablerade partierna. Det gynnar dels möjligen karriäristerna och partiledningarna, som kan göra som de vill, men dels och kanske framför allt extrema "populistiska" nya partier (med gamla agendor).

De som inte känner sig hemma i de toppstyrda ideologilösa partierna eller i de nya extremistiska partierna, de måste söka andra vägar om de vill vara med i samhällsbyggandet.

En viktig och alltmer använd väg är obundna rörelser som vill förmedla folkets röster i olika sakfrågor till beslutsfattarklicken. Inte som lobbyister för penningstarka organisationer, utan för att ge sin röst, i samklang med fler som tycker lika, just i olika konkreta frågor. I Sverige finns t ex "Skiftet" och internationellt t ex Amnesty och Civil Rights Defenders och liknande, som politiskt obundna, men som försvarar demokratiska rättigheter. Men också en organisation som Avaaz, som på en bredare bas samordnar aktiviteter för folkligt  stöd för demokrati, klimatfrågor, mänskliga rättigheter, mot korruption, mot fattigdom och konflikter.  Sh ar t ex The Guardian beskrivit Avaaz som  "the globe's largest and most powerful online activist network".

Skiftet får ses som en svensk motsvarighet till Avaaz.  Dvs en organisation, en rörelse som samordnar
kampanjer i frågor som engagerar många, och folk av olika politiska åsikter, som inte ser att 
partierna engagerar sig. Eller är för smala.

Jag har engagerat mig i några kampanjer via både Avaaz och Skiftet. I frågor där jag delar syftet, 
och ansett att en kraftfull opinion måste komma till tals. Det kan gälla t ex den etniska rensningen i 
Burma, galenskaper i Trumps politik. Storbankers suspekta affärer, korruption - och krisen för 
förlossningsvården i Sverige och emot toppolitikers fallskärmar.
Det är frågor som är politiska, men inte valda för att stödja partipolitiska ställningstaganden.  Det är 
frågor som engagerar många oavsett politisk hemvist. (Ngt som är svårt att hitta i dagens partibild 
i Sverige för övrigt)

Men jag har erfarigt att både Avaaz och Skiftet får partipolitiker att reagera, att se spöken. De blir 
rädda att förlora makten, att inte ha makten över varken dagordningen eller opinionsbildningen. 
Då börja de slunga ur sig befängda påstående och rena lögner både om dessa folkrörelser och om 
de som har åsikter som inte stämmer med partiernas.

Jag ser t ex att Skiftet angrips både från  (s) och (m)-håll. Vilket i och för sig visar att Skiftet inte tar 
partipolitisk ställning. 
Hur har Patrik Björck (S) mage att säga: ”Nån sorts politikens rättshaverister” och ”Tycker att Skiftet är sorglig historia”.  Han i sin glasbur. 
Och hur kan Hanif Bali (M) påstå om Skiftet: ”S egna stödtrupper”
Jag har själv varit (parti)politiskt aktiv i drygt 50-talet år,  men är sen partierna tappade sina ideologier inte, sedan flera år, med i något parti.
Jag är är inte stödtrupp till varken (s) eller (m). Varken till vänster eller höger. Inte heller till mitt gamla parti, så länge det famlar utan att hitta tillbaka till sin ideologi.  Och kan aldrig känna någon som helst sympati för det rasistiska och nynazistiska sverigedemokraterna.

Men jag förbehåller mig rätten att ha åsikter, att ha en demokratiskt grundad ideologi och att framföra mina åsikter, även om de av partipolitiker stämplas som något annat än just den partipolitikern gillar.
---
Länk till Avaaz. https://www.avaaz.org/page/en/
Länk till Skiftet, https://skiftet.org/

Aung San Suu Kyi sprider lögner, tyvärr

Burma vill få slut på lidandet och räds inte internationell granskning, säger landets ledare Aung San Suu Kyi i ett tal till nationen. Men trots hård press från omvärlden ville hon inte kritisera militärens insatser mot minoritetsgruppen rohingya. Så sammanfattar DN hennes tal.
Ack ja. När jag hörde delar av  Aung San Suu Kyis tal i radion i morse blev jag oerhört besviken. När jag senar hör och ser mera av talet och referat och kommentarer förstärks min besvikelse.  

Jag beskrev härom dagen läget i Burma för den etniska minoritet, Rohingya-folket, som diskriminierats och förföljts länge, och där förföljelsen kraftig ökat på senare tid. Jag, liksom människorättsföreträdare och en stark omvärldsopinion, hade hoppats på en starkt avståndstagande från Aung San Suu Kyi minoriteten inte bara diskrimineras utan dödas och tvingas fly till Bangladesh. 

Men talet visade i stället en Suu Ki som faktiskt vände sig mer till omvärlden, med  missvisande "förklaringar", ja rena lögner säger Burmaexperter. Hon visade, mycket svalt, något slags empati för de som tvingats fly och fördömde övergreppen - vilket är det minsta hon kunde göra. Men hon ville inte kritisera miltärens åtgärder. Hon nämnde inte minoritetsgruppen (som före de senaste förföljerna lär ha omfattat ca 1,1 milj människor) med dess namn Rohingya, utan kallade dem konsekvent bara "muslimer". 
Och hon medgav inte att det var en etnisk rensning av grövsta slag som sker, där mängder av minoriteten dödat, även barn, byar bränts ner, och hundratusentals tvingats fly över en gräns som militären minerat.

Nej det hon sa var att övergreppen skulle utredas. Suu Kyi lovade också att flyktingarna ska få återvända till Burma, om de kan slå fast att de är därifrån. Men - problemet är ju att sedan 1982 så har rohingyerna nekats alla möjligheter att få identifikationsdokument. Så det är egentligen en rätt så värdelös garanti, säger Gemzell, vid svenska Civil Rights Defenders. Suu Kyi sade att det inte skett några "väpnade sammandrabbningar eller röjningsoperationer" sedan den 5 september, vilket Civil Rights Defenders kallar en uppenbar lögn. 
Även Amnesty är kritiska och beskriver det som att Suu Kyi och hennes regering "stoppar huvudet i sanden över fasorna" i Rakhine, och är kritisk till hennes tystnad om säkerhetsstyrkornas roll.
En annan Burmaexpert beskriver det som att Antingen har Suu Kyi ingen aning om vad som händer i landet, eller så försöker hon att förleda och ljuga.
 
Som sagt, "återvändargarantin" är ett tomt löfte. Hur ska de som flytt kunna visa sin rätt att leva i Burma om de inte har fått någar id-handlingar de senaste 35 året! Dessutom är det ju oklart vilka hon anser som flyktingar... Är det de som nu flytt från sina hemtrakter i Burma - eller är det de som nu finns i Bangladesh och förmodas vilja återvända? Burma, militären och Suu Kyi vägrar ju att erkänna att de är en minoritetsgrupp i Burma, de bekrivs bara som muslimer, som inte hör hemma i Burma... 

Visst, Aung San Suu Kyi  är i en låst situation. Det är inte hon som har makten att stoppa det här just nu. Men hon skulle kunna utmana militären med mod och genom att försöka belysa militärens strategi, att det här bara är en långsiktig strategi för att söndra och härska, säger Gemzell. 
Jag håller med. 

(Texten ovan bygger på uppgifter i DN, SvD, SR och SVTnyheter. Och stämmer med det jag även fått fram tidigare och på andra sätt.) 

Här finns information från Amnesty också. 
https://uttryck.amnesty.se/burmamyanmar-den-branda-jordens-taktik-rakhine-underblaser-etnisk-rensning/?utm_source=FBPAGE&utm_medium=social&utm_content=20170918141100&utm_campaign=Amnesty&post_ID=1078167290

Kyrkovalet Hortlax församling

Den stora, nationella trenden betr gårdagens kyrkoval är (enl alla rapporter) ett ökat valdeltagande. Att SD och S gick fram, liksom Centern. Då räknat på (preliminära) rikssiffror med tyngdpunkt på Kyrkomötet.

Men lokalt finns intressanta detaljer. Jag har valt att se på Hortlax församling, en av tre, i Piteå kommun, övriga är Norrfjärdens och Piteå församling. (Den senare en sammanslagning av Piteå stads församling och Piteå landsförsamling/Öjebyn.)  

I många församlingar fanns många listor från olika nomineringsgrupper, både partibunda och partipolitiskt oberoende.
Hortlax är en relativt liten församling, landsbygd med mindre tätort. 

Nej, jag bor inte där, men bor i samma kommun, i en annan församling.  

I Hortlax fanns bara två listor, dels socialdemokraterna, dels en partipolitisk oberoende lista kallad "Kyrkans framtid i Hortlax församling".  Jag gissar att den ska ses som en lista där de kyrkliga frågorna sätts i förgrunden, utan att kopplas till något partis program, och därför bestod av både kyrkligt intresserade utan speciell partipreferens och av kandidater från flera partier, företrädesvis icke-socialistiska.
Varken vänsterpartiet eller sverigedemokraterna hade någon lista. Inte heller centern, som annars var ett av de partier som gick framåt. 

Resultatet: socialdemokraterna, nära 37% och 6 mandat. 

Kyrkans framtid... , drygt 63%, och 11 mandat.
Detta innebar en procentuell liten ökning för (s) och en motsvarande liten minskning för Kyrkans framtid. MEN både ökade antalet röstande, eftersom valdeltagande ökade ungefär i samma grad som för riket,  men från en klart högre nivå.  2017 hela  27,7 %   jftr med   21,6 % förra valet.

Därav kan man utläsa att det kyrkliga intresset i Hortlax ligger på en klart högre nivå är rikssnittet, och att det ökade antalet röstande inte beror på att SD lockade i Hortlax... de ställde ju inte ens upp i kyrkofullmäktige. 

(Källa: https://kyrkoval.svenskakyrkan.se/Valresultat2017/prel/Visning/Resultat) 

Höger eller vänster och demokrati, kort repetition.

Med anledning av ett FB-inlägg av vännen Anders Widén, om vänsterbegreppet, höger, extremister och demokrati, så har jag gjort en kommentar på FB.
Jag citerar  först i sin helhet Anders Widén inlägg, sedan min kommentar.

Anders (f.ö. författare och integritetsförkämpe) :
"Jag är trött på att uppfattas som vänster, fast jag inte är vänster. Jag är inte höger heller. Jag är demokrat. Vad gäller ekonomiskt system är marknadsekonomi att föredra framför allt annat vi hittills hittat på.

Den knepiga frågan, som jag anser att vi ska lösa med demokrati som verktyg, är hur marknaden bör eller ska regleras med skatter, lagar, och justa spelregler. I en utopisk värld är naturligtvis det enda raka att släppa marknaden fri, a la Laissez-faire. Tyvärr har alla sådana experiment fallerat.

Ett experiment som fallerat ännu mer är kommunismen. (Jag har vid upprepade tillfällen blivit beskylld för att försvara kommunism. Jag skriver detta för att råda bot på den villfarelsen.)

Där jag växte upp och formade min egen anarkistiska tanke hade jag en rad vänstervänner. En del kämpade emot kommunismens avarter, andra försvarade dem, som leninism, som proletariatets diktatur och tanken på en liten upplyst elits rätt att göra revolution i hela folkets namn.

Det är antidemokrati, och det är värre än så: all historisk erfarenhet visar att när man går den vägen blir resultatet att den lilla upplysta elit som tagit makten upptäcker att den är så trevlig att de vill behålla den.

Den lilla eliten som skulle befria folket sätter igång blodiga utrensningar mot alla oliktänkande.
Alla kommunistiska revolutioner har slutat inte bara i diktatur utan i blodbad.

I den meningen ställer jag mig bredvid varje socialdemokrat, liberal, konservativ och alla revisionister i kampen mot kommunism.
I övrigt är jag en sorts anarkist (i brist på bättre term) som ändå tror på demokrati som verktyg att tygla olika människors uppfattningar hur ett samhällssystem ska fungera.

Kommunism skall och måste bekämpas lika hårt som fascism och nazism."

Min kommentar. 

"Så ser jag det också, Anders. I stort sett,  vilket vi resonerade en hel del om för sådär 8-9 år sedan. 

Bara ett par noteringar. Jag är inte anarkist, men har nog ändå en gnutta av det i mig, liksom jag menar att det är naturligt för en (social-)liberal att ha det. Eftersom anarkisten är mera individinriktad än kollektivisisk. OK. 
   Och jag tycker mig finna i din beskrivning av dig själv som att du i rätt hög grad är socialliberal - lite mer än du själv ibland sagt. 
Men det här med höger och vänster. Igen. Det är ju ett begrepp som ändrat innebörd i och med socialismens intåg på den politiska arenan. 
Från början, som ju får ses som hur det en ggn var i Frankrike. Där satt ju liberalerna till vänster, och deras motsats, de konservativa till höger. Kristallklart och överskådligt. 

Vänster = liberalerna. Höger = de konservativa. 
I och med socialisternas intåg, såg de sig som "mera vänster", vilket kan diskuteras riktigheten i, eftersom de införde en ekonomisk dimension i politiken. Vilket krånglade till det hela. Och än mera när de neo-conservativa (som kallar sig nyliberaler) förde in sin ekonomiska (huvudsakligen) dimension. Trassel, trassel. Och sen något senar de gröna, med ännu en dimension, ännu mera komplicerat. 
Sen ska vi komma ihåg i denna vänster-högerdiskussion, att demokrati och liberalism är helt oskiljaktiga begrepp. Dvs att när du säger att du är demokrat, så säger du att du är liberal. ;) 

Och det är ju så att alla totalitära ideologier och deras diktatoriska härförare har en huvudfiende, liberalismen, eftersom den står för demokrati på ett mera absolut och tveklöst sätt än någon annan ideologi, som i o f sig med tiden kan ha anammat den också. (Så länge de gynnas av den... )"

Totalitära och extrema ideologier,  såväl nazism och facism som kommunism kan inte vara demokratiska, och är lika farliga för det demokratiska samhället vad de än kallar sig (t ex "folkdemokrati", sverigedemokrater).

Aung San Suu Kyi, medskyldig till förföljelse av minoritet

Aung San Suu Kyi, Burma, en demokratiförkämpe, som sedan något år lyckats få viss makt och inflytande över landets styre, (om än på militärens "nåd",) solkar alltmer ned sitt goda namn. Detta genom att hon vägrat att ta avstånd från eller motverka de förföljser av den muslimska minoriteten i landet. Ja, hon har t o m på senare tidd förnekat att förföljerser förekommer, trots alla rapporter om det och att mängder förfölja flyr landet.  Förföljerser som sker av den buddistiska majoriteten i landet och med militärens aktiva stöd.

Nu nås vi också av rapporter om en allt intensivare förföljelse och regelrätta avrättningar, genom halshuggning, även av barn! Förfärande!  Och militären verkar ha stöd från Storbritannien, Tyskland och Italien. Chockerande och förfärande. 
Ett aktuellt citat. "Very few had heard of Rwanda until 800,000 people were dead. And right now in Burma, the Rohingya people are being massacred --they’re even beheading tiny children. Shockingly, The army behind the killing is supported by countries like Britain, Germany and Italy -- let’s demand they drop support for these brutal troops to help end the slaughter! The Rohingya are a poverty-stricken community who are denied citizenship in Burma, and have been persecuted for years because of their darker skin and different religion. Some have taken up arms and attacked security forces. But this is all out ethnic cleansing -- the worst crisis the Rohingya have ever faced. "

Jag är oerhört besviken, Aung San Suu Kyi har ju varit en stark företrädare för demokrati och mänskliga rättigheter. Demokrati innebär ju respekt för minoriteter och mänskliga rättigheter måste gälla alla!
---
Tillägg.
Sedan jag skrev ovanstående för två dagar sedan, har både Rapport och Aktuellt, haft rapporter och reportage om eländet. Likaså har pappersmedia i någon mån uppmärksammat det, även min lokaltidning PT. Men känns märkligt att inte det ändå är så lite debatt och opinion om det, om vissa länders aktiva stöd till militären i Burma, om Aung San Suu Kyis tystnad och därigenom stöd till pogromerna mot den muslimska minoriteten.  Är det inte lika fel vilka som än förföljs, fördrivs och dödas?
Och begränsas Aung San Suu Kyis yttrandefrihet så hårt av militären? Eller är hon i t o m i grunden positiv till den etniska rensningen i sitt land? 
---
Avaaz upprop finns på denna länk (en kort tid). 
https://secure.avaaz.org/campaign/en/rohingya_crackdown_ss2/?bXZZzlb&v=97390&cl=13115350962&_checksum=e9c611209652e69f26a2f99f6c86efb9280fa3b2a1b8e766b26d1cedf49e9bac

Fler synpunkter betr tiggerijakten. Tillägg

Jag skrev igår en liten text med avstamp i moderaternas vilja att förbjuda tiggeriet. Samtidigt uppstod en intensiv debatt på Facebook.
Med anledning av denna så vill jag göra en komplettering, precisering av hur jag ser på "problemet".

Jag börjar med att citera ett klart och koncist FB-inlägg, av Annika Riis-Kristoffersson.
"Jag har 2 stora invändningar mot ett  tiggeriförbud. 1. Ett förbud löser inteproblemet, utan döljer bara symtomen. Att tillåta tiggeri löser visserligen inte heller problemet, men man kan inte förbjuda fattigdom och borde vara upp till var och en huruvida man vill söka hjälp eller hjälpa en medmänniska i nöd. Fokus borde istället handla om att tillse att alla EU medborgare åtnjuter samma medborgerliga rättigheter. Inom EU finns tydliga regler för mänskliga rättigheter och med gemensamma krafter borde EU sanktionera detta, både i form av hjälp och krav till länder där minoriteter diskrimineras. Om ett land bryter mot konkurrensregler eller principer mot fri rörlighet, är EU minsann snabba med att agera. Men när länder bryter mot mänskliga rättigheter, då är det helt plötsligt bara det landets ensak och EU har inget gemensamt ansvar? Det tycker jag är fel attityd. 2. Ett förbud ska implementeras och efterlevas. Vi har idag polisbrist och utredningar för grova brott blir liggandes i månader. Är det rätt prioritet att lägga en massa kostnader och resurser på att dels ändra regelverk och att polisen ska lägga sin tid på att jaga tiggare? Och vad ska påföljderna bli för dem som bryter mot detta? Böter? Fängelse? Tänk om alla resurser som som enskilda EU länder nu lägger på att införa nationella "lösningar" i form av restriktioner och förbud för att få bort tiggarna från gatorna, istället kunde användas för att hjälpa romerna och andra minoritetsgrupper inom EU att få de rättigheter som EU faktiskt har bestämt att de ska ha." 


Hennes kommentar föranleddes av ett FB-inlägg, vars slutsats var:
"Ett "tiggeriförbud" är alltså ingen lösning utan vore en illusion. Danmark har infört det och tiggande individer kommer dit fortfarande."  ... men som också menade att ,  "lösningen ligger ibland i att inte försöka lösa problem med ineffektiva och kontroversiella åtgärder. Att staten avstår från att "göra något åt det". Staten ska inte aktivt uppmuntra tiggeri men inte heller praktisera ett förbud."

Jag vill betona att det staten/samhället inte ska göra är att införa förbud, ineffektiva och kontroversiella åtgärder. Liksom att inte uppmuntra tiggeri men inte heller införa förbud emot tiggeri. 
Däremot menar jag att staten, då Sverige är medlem i EU, ska upprätthålla alla eu-medborgares rättigheter.

Jag gör därför följande  precisering och sammanfattning. 

Ett tiggeriförbud löser inte det eventuella problem det sägs ska lösa. Möjligen kan det gömma undan tiggarna så inte känsliga personer behöver se dessa fattiga och diskriminerade människor.

Som EU-medborgare har även romer (inkl de från Rumänien och Bulgarien) samma RÄTTIGHETER som andra eu-medborgare.
Att frånkänna dem detta är emot EUs regler OCH emot deras mänskliga rättigheter, dvs diskriminerande.

Sverige är, liksom t ex Rumänien, med i EU och har ett ansvar för att dess regler efterföljs, såväl i Sverige som i övriga eu-länder.

Ett förbud skulle ge polisen ännu mera jobb med att se till att det efterlevs. 

Som EU-medborgare har även romer (inkl de från Rumänien och Bulgarien) samma RÄTTIGHETER som andra eu-medborgare.
Att frånkänna dem detta är emot EUs regler OCH emot deras mänskliga rättigheter, dvs diskriminerande.

Sverige är, liksom t ex Rumänien, med i EU och har ett ansvar för att dess regler efterföljs, såväl i Sverige som i övriga eu-länder.

Ett förbud skulle ge polisen ännu mera jobb med att se till att det efterlevs. 
Men polisen har inte tid med detta. Polisen har dessutom inte tid (eller förmåga?) att bekämpa de (mer eller mindre stora) problem som finns betr organiserad brottslighet som finns, vilket även gäller problem som följer när tiggare utsätts för sådan brottslighet. Jag menar nog att polisen har nog av dessa problem, och bör få koncentrera sig dem; för att hjälpa de utsatta, i st f att jaga dessa fattiga och utsatta.

Alltså, Sveriges regering ska på lämpligt sätt underlätta för romska tiggare att få använda sin rätt att arbeta i Sverige i tre månader, så de slipper tigga. Likaså öka pressen på Rumäniens och Bulgariens regeringar att de slutar diskriminera romerna och gör det möjligt för dem att få arbete i sina hemländer samt att uppmuntra frivilligorganisationer att arbeta i romernas hemländer i detta syfte.
Men inte införa tiggeriförbud i Sverige. Däremot se till att polisen bekämpar den brottslighet som drabbar tiggare i Sverige.

--- 
Vill dessutom citera Thomas Hammarberg i frågan också. Debattartikel, public 8/9.

Tiggeriförbud – ren populism, moderater.

DEBATT. Moderaterna kopierar nu SD:s populistiska kampanj mot de utsatta EU-medborgarna från Rumänien och Bulgarien. I ett nytt utspel kräver de att allt tiggande ska kriminaliseras.

Förbudet ska gälla över hela landet och omfatta all former av tiggeri, säger talespersonen Tomas Tobé. Endast välgörenhetsorganisationer eller den som tappat plånboken ska få vädja om hjälp, säger han nådigt. 

Måltavlan är emellertid tydlig: de besökande, utsatta EU-migranterna som kan ses tigga på trottoarer i våra tätorter. Som bekant är de allra flesta av dem romer.

Argumentationen för förbudet är inte bara cynisk, den är direkt ohederlig. Kriminaliseringen framställs som en åtgärd för att hjälpa dessa människor.

De skulle nämligen befrias från risken att bli utnyttjade av kriminella ligor. Det är ett argument som bygger på vad som nu brukar kallas ’alternativa fakta’.

Visst har det förekommit att kriminella element från hemländerna kommit hit i avsikt att exploatera dem som tigger. Övergrepp som vi betecknar som människohandel har också begåtts – just nu pågår en rättegång i ett fall vid Örebro tingsrätt.

Detta är dock undantag – som i vilket fall måste bekämpas av effektiva polisiära och rättsliga åtgärder. I de fallen är den som tigger ett offer, inte en förövare. Att brottsoffren ska kriminaliseras är sannerligen en ny ”rättsprincip”.

Det är viktigt att veta att majoriteten av dem vi ser i gatubilden inte har några som helst kopplingar till den organiserade brottsligheten, inte heller som offer.

Det är på den här punkten som SD:s propaganda varit så försåtligt snedvriden och som moderaterna nu tycks ta som utgångspunkt för sina krav.

Det finns en annan kriminalitet som verkligen drabbar de utsatta EU-migranterna: trakasserier och rena hatbrott genomförda av extremistiska element på den svenska högerkanten.

En del av dessa övergrepp har varit mycket allvarliga och polismakten har tyvärr haft svårt att hantera dem. Om detta är såväl SD som nu moderaterna påtagligt tysta.

En annan aspekt som Tobas Tobé och andra förbudsivrare undviker att diskutera är vilken effekt en kriminalisering i Sverige skulle få för romernas situation i hemländerna. Den som har någon kunskap om opinionerna där vet att en sådan signal härifrån skulle ytterligare stigmatisera denna minoritetsgrupp. Snacket där skulle bli att till och med det liberala Sverige nu bekräftar att dessa människor är ovärdiga och inte kan uppföra sig.

I sitt utspel hävdar moderaterna att kriminaliseringen också är nödvändig för att förhindra boende på olämpliga eller olagliga platser. Här finns förstås problem – men de skulle kunna lösas med ett uns av god vilja och det utan repressiva åtgärder.

Faktum är att de kommuner som säkerställt att det faktiskt finns tillåtna, anständiga möjligheter till övernattning inte haft problem med olämpligt boende. Det kan handla om tillgängliga campingplatser, plats att ställa upp en husvagn eller enklare barackboende. Frivilliga organisationer har gjort storverk för att klara dessa problem i vissa kommuner. I moderaternas utspel finns ingen empati för dessa romer och deras livssituation. Partiet har inte kommit med ett enda meningsfullt förslag om hur dessa personers mänskliga rättigheter skulle upprättas. Inriktningen ligger helt på att vi ska slippa sedan dem här – Tomas Tobé talar emotionellt om att våra barn inte ska behöva se människor vädja om hjälp.

Han och andra förbudsivrare vore ärligare om de sade rent ut att det är just åsynen av de som tigger som är deras egentliga problem. De bryr sig inte om varför vissa människor tigger, de slår mot symptomen och struntar i orsakerna. Och sen konstruerar de skruvade argument om att deras förbudspolitik skulle vara dessa fattiga till hjälp: den skulle, påstår de, göra att de ”inte fastnar i ett tiggeriberoende”.

Sådan retorik avslöjar bara att Tobé och kompani aldrig relaterat till dessa utsatta människor. Hade det gjort det skulle de veta att ingen av de som tigger vill sitta där med muggen.

Att vädja om hjälp är en sista nödutväg för att klara livets, och framallt barnens, uppehälle. De som tigger eller vittjar soptunnor efter pantburkar skulle självfallet vilja ha riktiga jobb. Men i nuläget har de inte den möjligheten. I hemländerna är de marginaliserade, diskriminerade.

Moderaternas och Sverigedemokraternas förbudsstämpel ger dem absolut ingen lösning. Den sparkar bara ytterligare en gång mot denna den mest nedtrampade folkgruppen i Europa.

Det hedrar vårt land att de andra partierna inte lånar sig till sådan segregerande populism.

Thomas Hammarberg, ordförande i regeringens kommission mot antiziganism 2014-2016, diplomat. 

---

Vem vill se tiggare på gator och torg?

Moderaterna vill inte se tiggare på gatorna. Därför vill de förbjuda det. Som om det skulle lösa tiggeriets problem och orsaker. Den huvudsakliga orsaken är ju, i vart fall för det "romska" tiggeriet (av tiggare från Rumänien och Bulgarien) en kombination av diskriminering och arbetslöshet, betr övrigt tiggeri kan det också finnas alkoholism och sjukdom bidraganade orsaker.

Men fattigdom, arbetslöshet och sjukdom försvinner inte genom förbud. Knappast heller alkoholism.
Ropen på förbud tyder därför på att man vill få bort tiggarna från gatan, man vill slippa se dem. Vill inte få dåligt samvete av att inte hjälpa, alternativt anser man att det är "ovärdigt ett modernt välfärdssamhälle att det finns tiggare".  Det senare kan man ju hålla med om. Men förbud avskaffar inte tiggeriet, inte fattigdomen.

Jag, och gissningsvis de flesta andra, vill inte att det ska finnas tiggare. Slipper gärna att se det,. Vi idylliserar inte tiggandet, ser inget romantiskt i det. Men det hjälper inte att gömma undan dem.

Det finns ju faktiskt en (eller flera) orsaker till att en del människor måste tigga, dvs be om bistånd. även om de inte vill det, känner det mer el mindre förnedrande.

Däremot finns det en massa annat tiggande i Sverige, rop på bidrag av olika slag. Som många gånger inte alls känns särkskilt trevligt eller motiverat, som när partier ber om pengasponsring av privatpersoner (även av icke-medlemmar), av företag eller fackföreningar. Eller genom att tigga genom att uppmana till köp, t o m på kredit, av lotter för att finansiera sina valapparater. Eller många bidrag som företag (löänsamma) tigger av stat och kommun....

Självklart finns en del företeelser i tiggeriets kölvatten, som inte är önskvärda. Men som går att bekämpa utan att tiggarna förbjuds att tigga. Lagför/straffa de som utnyttjar dem i stället. Och jag ser att liberalerna har en del förslag i den riktningen.  Däremot så inser de att det inte går att förbjuda tiggeriet (fattigdomen).

Ett stort ansvar har givetvis Rumänien, eftersom romerna där är diskriminerade och i hög grad arbetslösa, kan möjligen i någon mån få dåliga och tillfälliga jobb.  Sverige bör, eftesom många tiggare kommer därifrån, trycka på mycket mera än hittills så att diskrimineringen avskaffas och det blir möjlighet för romerna att få arbeta. Även EU, som ger stora summor till Rumänien för detta, måste trycka på MYCKET hårdare. Visa att de/Rumänien tar det på allvar.

Men även i Sverige borde vi, "samhället", göra det möjligt för tiggarna att faktiskt kunna arbeta i st f att tigga. Idag är det i praktiken närmast omöjligt, men det finns ju exempel på privata initiativ som lyckats. Alltså, gör det praktisk enklare och mindre byråkratiskt att ge tiggarna chansen att arbeta. De vill givetvis hellre det än att sitta och frysa och känna sig förnedrade av att tigga.

Stoppa blockaden av Gaza! (Kompletterad text o bild)

Jag är Israelvän, i den meningen att jag anser att Israel ska ha säkra gränser och få leva i sämja med sina grannar.
Men jag menar att sedan rätt länge så har Israels regeringar gått alldeles för långt i sina repressalier gentemot palestinierna. Därmed har Israel stängt möjligheterna till fredliga överenskommelser. Israel måste handla så att de palestinska företrädarna - och palestinierna ö h t - ser att Israel verkligen vill ha fred och säkerhet på ett sätt som inte förnedrar och plågar palestinierna, att Israel respekterar mänskliga rättigheter också för andra än dem själva.

På försommaren i år läste jag en bok som kraftigt förstärkte denna min uppfattning. Israel har gått till övervåld. Boken är några år gammal, men är förutom i sin beskrivning av hur Israel förnedrade och dödade oskyldiga, även barn, i Gaza då, så är den dessutom aktuell idag.
Tyvärr. Boken heter "Ögonen i Gaza" och är skriven av läkarna Mads Gilbert och Erik Fosse.

Det visar sig t ex av ett litet reportage i teve igår hur förfärliga förhållandena är i sjukhusen i Gaza, barn dör där pga av den pågående blockaden, som ger vattenbrist och bristfällig el-försörjning. Israel har ju full kontroll över allt som sker betr införseln till Gaza. Liksom hur de gazabor som arbetar i Israel förnedras och tvingas till långa väntetider vid kontroller vid in och utresa. Vidrigt på så många sätt.  Israel skyller på att de måste kontrollera att Hamas inte för in vapen i Gaza. Och straffar därmed kollektivt hela befolkningen i Gaza.
Jag har svårt att se att Israel förhindrar (högst eventuell) vapeninförsel till Gaza genom att stoppa rent vatten och elektricitet till Gaza, inkl sjukhusen där.

Ser nu också att FN:s generalsekreterare Guterres kräver att Israel häver blockaden. Jag instämmer till fullo. Levnadsförhållandena i Gaza är ohållbara, med smutsigt vatten och dålig tillgång till elektricitet. Vilket bl a innebär att den hårt slitna (och otillräckliga) medicinska utrustningen inte fungerar.

Läs gärna boken "Ögonen i Gaza", skriven som en ögonblicksskildring av Israels blockad och anfall vintern 2008-09. Angreppet kom efter drygt två års omfattande blockad av Gaza och dess befolkning, där Israel systematiskt hindrat biståndsarbetare och journalister att komma in i Gaza. De två författarna var läkare och professorer vid norska universitet. Båda hade redan tidigare arbetat med medicinskt biståndsarbete i många år.

----------  (tillägg) ----

Ovan  en bild av förödelsen 2008-09 av Gaza centrum. Icke av dagens humanitära katastrof! Och inte från Syrien idag. Men från de anfall som Israel gjorde vintern 2008-09 emot Gaza med stora humanitära och materiella skador som följd och som skildras i den bok jag nämner ovan. Men vars författare ifrågasätts pga deras åsikter. Men det de beskriver i boken kan inte ifrågasättas. OBS, det är inte en bild som de tagit, utan kommer från nyhetsbyrån Reuters... som knappast kan beskrivas som Hamasvänlig.
Idag protesterar FNs gen-sekr emot dagens bojkott, som vållar mycket eländre, förnedring och död också för barn idag i Gaza.  Jag tror inte på sådan förnedring som en väg för att komma fram till fred. Eller ens för förhandlingar om fred.

Janne Carlsson, så mycket mera än "Loffe"

Janne Carlssons död uppmärksammas stort i etermedia, och i viss mån även i rikspressen. Och inget fel i det, även om det inte brukar vara så när ens mycket framstående jazzmusiker avlider. Det som stör mig är inte omfattningen av uppmärksammandet. Nej, det är den fokusering som media, i vart fall genast, lade på hans skådespeleri i några lättviktiga komedier.
För mig var Janne Carlsson först och främst jazzmusiker, och en lysande jazztrumslagare. Men visst gjorde han en del bra skådespelarinsatser. Också. Men med Johan Croneman i DN måste jag säga att "Repmånad" och "Göta kanal" inte var det bästa han gjorde, och inte det han bör kommas ihåg för.

Jag följde Janne Carlsson från den tid han spelade med den tidens främsta utövare av jazzmusik. Jag hörde honom live redan I Bollnäs när han spelade vid en Jazz&poetry-konsert på folkhögskolan där. Senare då och då i Stockholm. Han var en mycket seriös musiker och människa, även om han hade humor. Han var en av de viktigaste musikerna i gruppen kring Lars Werner (p) och Christer Boustedt (sax). Noterbart är att en hel del av musiken som "Lasse Werner och han vänner" hade mycket av teatrala inslag. Vilket var en nyhet i svenska sammanhang. Han spelade också bl a med sådana som Bernt Rosengren (ts)  och Kurt Lindgren (b). Att han också var konstnär bör nämnas.

Om Janne Carlsson och hans tid som jazzmusiker, och faktiskt begynnande skådespelare, hittar man i Mats Werners bok "Lasse Werner Lycklig skit - Den svenska jazzens gossen Ruda" (Gidlunds förlag).
Värme, folklighet kombinerad med integritet är ord som bra beskriver Janne Carlsson.

Jazzen släppte han väl aldrig, men jazzen utvecklades vidare, och hans allt glesare jazzframträdanden blev i mera mainstream utförande. Som skådespelare - i icke-jazzsammanhang - gjorde han en bra insats som "Loffe" i "Någonstans i Sverige", som gjorde honom känd för en bredare publik. Viktiga och fina rolltolkningar gjorde han också i t ex Stig Claessons  ”Vem älskar Yngve Frej" (1973), ”På palmblad och rosor” (1976) och ”Henrietta” (1983) visar han både bredd och djup, vilket Croneman nämner.  Men sådant som Repmånad och Göta-kanalfilmerna är lättviktigt gods.

Jag sörjer faktiskt Janne Carlsson, han var en viktig musiker som var en del av min ungdom.

Läs gärna om Janne Carlsson i boken om Lasse Werner, och lägg på några vinyler där Janne Carlsson är med på trummorna.