Jazzhyllningar på topp;Louis Armstrong och Horace Silver-musik i Piteå

En vecka efter tributen till Horace Silvers musik, med gruppen Ecaroh var det sönd 26 nove 2017 dags för en Satchmo-tribut också. Båda konserterna i Jazz i Piteås regi. Fantastiska konserter, med för en större publik rätt okända musiker, som i båda fallen förtjänat fler lyssnare.

Leon Falk Satchmo Tribute ägde rum i Kaleido, som är en anspråklös lokal precis i stadens centrum.  I princip fullsatt, men en hyllning till Louis Armstrong borde ha orsakat folkvandring och långa köer. Satchmo var ju den musiker som mer än någon annan satte sin prägel på ALL musik av senare datum, såväl jazzmusiken, som populärmusiken och till en del även på seriös s.k. noterad västerländsk musik. Hans trumpetspel, hans frasering och hans sångsätt. Så har också alla senare jazztrumpetare av rang erkänt Armstrongs storhet och betydelse. Att han är den grund de står på när de försökt gå vidare.

Satchmo Tribute öppnade med Armstrongs egen "Strutting with som Barbeque". Armstrong komponerade inte så många egna melodier, men snart sagt allt han spelade fick hans prägel, oavsett vem som skrivit melodierna. En öppning som genast visade en orkester med kraft och känsla för musiken. Och det de ville visa var Louis Armstrongs musik, som den var och inspelades under 20-talet, framför allt då med hans Hot Five och Hot Seven, med den klassiska Hot Five-sättningen, dvs trumpet/kornet, trombon, klarinet, banjo och piano.
Sålunda fick vi bl a höra låtar som "When It´s Sleepy Time Down South" (som länge var Armstrongs signaturmeolodi under All Stars-tiden) ,  "Cornet Chop Suey", "King of the Zulus", "Hight Society" (med bugning till King Olivertiden), "I Can´t Give You Anything But Love" (tidig populärmelodi) , "Ory´s Creole Trombone", "West End Blues",  "Potato Head Blues", "Two Deuces".  Och som extranummer "Back Home Again in Indiana " (under 50-talet ofta första numret efter signaturmelodin). 
Ja, vi fick också höra en av hans senare publika succéer, "Hello Dolly" i Hot Five-version med banjo. Dessutom några nummer av orkestermedlemmarna, i Armstrongstil. Inte så pjåkiga, men det är ju svårt att överträffa mästaren. Lite originellt var dock en låt i lätt Karibisk stil, plusvärde.

Musikerna då? Ja, unga. Mycket unga jämfört med publiken. Glädjande att de upptäckt Armstrongs musik inklusive den tidiga musiken och inte bara publikhitarna från de senaste decennierna (vilka i o f sig är av hög klasss, men han har ju gjort så mycket mer).
Gruppens ledare är Leon Falk som spelar trombon med stor brassig, fet ton, och med vokala inslag av mer än godkänd klass, trumpetare/kornettist är Erik Tengholm, viruos och kraftfull, Adam Falks klarinett har den rätta tonen för denna musik, Uno Dvärby kan sin Johnny StCyr och hade flera effektiva solon. Sara Karkkonen på piano hade något litet solo, men stack inte ut, utan skötte ackompanjerandet precis som det ska var för att fungera som gruppens Lil Hardin-Armstrong.

Förra veckans konsert på restarang 2 Kök, med Ecaroh var också en positiv överraskning, men väldigt glest med lyssnare. Så glest att några yngre lyssnare gjorde att andelen äldre inte var så överväldingande som brukligt...  Men den fåtaliga publiken gillade musiken, vilket tydligt inspirerade musikerna. Horace Silvers musik får väl sorteras in som mest aktuell under 50- och 60-talet. Budskapsjazz, Messengermusik (hårdbop) som Horace Silver till en del skapade som medlem i Art Blakeys Jazz Messenger. Men musiken känns inte daterad, fungerar bra även idag, när den spelas av musiker som känner för den. Det flesta melodier som gruppen Ecaroh (= Horace, baklänges) spelade tillhör hans mest kända. Ex-vis "Ecaroh", "Split kick", den vackra balladen "Pete", Nica`s Dream" "Quicksilover!, "Senor Blues",  "Strollin", "Room 608" och närmast schlagerpopulära "The Preacher" (Jazzbacillen, på svenska).

Gruppen består av Nils Jansson blixtrande bra - även med sordin, Fredrik Lindborg tenorsax, alltid bra eller mycket bra (som här), Carl Orrje flyhänt pianist inte minst i QuckSilver, Kenji Rabson kompetent bå kontrabas - och utmärkt presentatör och Daniel Fredriksson på trummor, som gjorde det han skulle - även med en del förklarande verbala inlägg. Jag blev positivt överraskad av hur gruppen fick oss att känna Silvers musik fräsch och levande. Den inspirerade musikerna - som i sin tur fick oss med på noterna.

Summa. Jag vill se dessa två konserter som ren folkbildning. De visade att med rätt musiker kan musik som ursprungligen skrevs och framfördes för flera decennier sedan vara levande och givande och konstnärligt givande (utan att konstras till), än idag. Ge glädje.

Den enda smolken i bägaren var att "folket" saknades. Bildningen och glädjen stannade i alltför små grupper. I båda fallen hade det varit fullt motiverat med minst 40-50 ggr så många lyssnare. Som fyllt större lokaler i Piteå. Jag tycker uppriktigt synd om alla som missade dessa härliga upplevelser.

Betr socialliberalismens balans mellan frihet och gemenskap

I en FB-diskussion om socialliberalismen och vad den står för, dess "grundpelare" och ursprung, kom frågan om "dubbelhet" upp.  Jag vill därför helt kort beskriva hur jag ser på denna fråga, även om jag berört den flera gånger tidigare i denna blogg.

Den korta grunddefinitionen av socialliberalism är: Frihet i gemenskap. Den tidigare fp-ledaren Gunnar Helén skrev en bok med den titeln, vari han utvecklade några då (1970-talet)  aktuella aspekter på det temat.
Ett sätt att mera precisera, förklara vad begreppet innebär är t ex att förklara att friheten för individen har sin begränsning om och när den skadar andra. Att individen inte lever isolerad, inte lever på en ö, att detta att leva i ett samhälle innebär en gemenskap som innebär ansvarstagande för andra, ett socialt ansvarstagande och att en fri marknad med konkurrens är bra då det - under idealiska förhållanden - skapar låga priser och bästa produkter och tjänster. Vilket i sig innebär att samhället, gemenskapen måste se till (t ex genom sunda, lika förutsättningar möjliggöra sund konkurrens och att förhindra monopol, statliga som privata). Frihet, samverkan i gemenskap, rättvisa.  Dvs är en vänsterrörelse utan socialism.

Nu har vänsterbegreppet mer el mindre kidnappats av socialistiska partier, och har tyngdpunkt på ekonomi. Vilket också gjort att begreppet social, helt felaktigt, ses som detsamma som socialism. Och många tror att socialliberalism är något slags halv socialism, eller i vart fall socialdemokrati. (Socialdemokrati är en partibeteckning, inte en ideologi, och partibeteckningen kan ha högst varierande innehåll, ofta bara en mix för att uppnå MAKT).

Betr "dubbelhet" i liberalism och socialliberalism.  Dubbelhet är ett ord som leder fel.  Balans och samverkan är bättre ord. Liberalismen innebär inte "bara" frihet, utan kanske än mer att väga olika intressen och sakförhållanden emot varandra, pröva vad som är en framgångsrik och utvecklande, framåtsträvande  balans när  det finns (ibland skenbart) motstridiga aspekter.  Och innebär en motsats till bakåtsträvande konservatism, fördomar och snäva gruppintressen som tappar bort individen. 
Det rationella valet och avvägningen finns alltså redan i den klassiska liberalismen (Adam Smith, arbetaren är värd sin lön, och med goda löner så skapas köpkraft för att efterfråga utveckling), men får ses betr frågan om frihet-gemenskap som än mera betonad i det vi kallar socialliberalism. 
Socialliberalismen i sin svenska utformning bygger ju på det folkliga frisinnet, framvuxet ur de folkrörelser som byggde på en frihetssträvan som praktiskt förverkligades i gemenskap/föreningsform. 
Ur en fackföreningsrörelse för bättre arbetsförhållanden för arbetarna, och från de närmast slavliknande förhållanden som många gånger rådde under industrialismens tidiga skede. En fackföreningsrörelse om byggde på liberala idéer, som med tiden politiserades, men... (Brantings socialdemokrati och den tidens fackföreningsrörelse hade stor förståelse för och kände gemenskap med den tidens liberaler.)  En nykterhetsrörelse, som befriade ett nersupet folk från alkoholens slaveri. En frikyrka som kämpade för religionsfrihet, och från statskyrkans tvingande makt över både tro och leverne.  Alla folkrörelser som stod för utbildning och kunskap, för människornas frigörelse från olika former av förtryck, för både indivder och grupper.  Idéer som också fanns i den mera teoretiska liberalismen ("stadsliberalismen"), men som förfinades och utvecklades i praktiskt frisinne och socialliberalism.  (Och inom fp fram till slutet av 1900-talet.)

Bilförsäkringar, vem är de till för?

Känner mig mycket irriterad över hur man kan bli drabbad av att försäkringsbolag inte står för den skada som motparten (den som åstadkommit skadan)  vållat.
Alltså, detta gäller konkret försäkringsbolaget Folksam, men i princip hela (?) branschen, och att min bil blev påkörd av en snabbt backande bil på en parkering. Den andra bilisten var vållande, vilket även mitt och motpartens bolag (Folksam) var överens om. Folksam skulle alltså betala för reparation av de skador som åsamkats min bil.
Trodde jag.  Hade inte tid att direkt se till att skadorna blev åtgärdade, dvs få papper på att Folksam betalade verkstaden. Det var huvudsaklingen plåtskador, inte snyggt. Och jag trodde mig veta att plåt, det kostar. Men bilen gick ju (intill igår) att köra, fullt trafiksäker. Och om dessa skador lagades, så borde vi kunna köra den ännu några år, bara med smärre, föga kostnadskrävande åtgårder.
Fick så småningom, efter påstötning, ett papper från försäkringbolaget med anvisningar om hur jag konkret skulle gå tillväga för att få skadorna fixade. Dvs kontakta av Folkam anvisad verkstad, och att de kostnadeberäknade skadan, meddelade detta till Folksam. Och att man kunde få något slags ersättning för att bilen inte kunde brukas medan den var på verkstaden, mycket små summor och lite kryptiskt skrivet, men ändå.
Så bar det iväg till verkstaden, en kille såg på bilen, fotade den, km-mätaren och skadorna. Och sa, utan att direkt betona det, att det skulle bli dyrt (jaja, plåtskador kostar) och att kanske inte Folksam ville betala det helt eftersom det nog skulle överstiga marknadsvärdet.  Illavarslande, men, men på något sätt skulle det väl ordnas med rimlig ersättning, ev hyrbil etc.
Trodde jag.  Det var ju inte så att jag/vi direkt störtade iväg för att kolla nya bilar. Inte mer än att vi såg på en bil på verkstaden (dvs försäljningsdelen) som dock inte riktigt passade, och var svindyr.
Så kom då efter närmare två veckor ett papper från Folksam. Med ett litet följebrev.
Pang, de skulle inte betala någon reparation - för marknadsvärdet på bilen (före skadan) var för lågt jfrt med rep-kostnaden. (Ca 2 ggr så dyrt att reparera, som om man skulle sälja bilen till marknadsvärdet).
Nå, rep-kostnaden var hög. Plåtarbete är inte billigt. Och om ett försäkringsbolag ska betala så tar nog verkstaden betalt fullt ut. Och marknadsvärdet kan väl diskuteras, men det låg nog ungefär där det ska göra, om man går efter vad man kan se på andra håll, och om man går efter mil och ålder, och inte direkt beaktar div utrustning och kondition.
Nej, det som chockade mest var nog att försäkringsbolaget inte betalar reparationen, utan vill (och menar sig ha rätt därtill) att komma undan med en symbolisk ersättning ( i detta fall halva kostnaden) bara.
Och, än värre, för att få denna symboliska och otillräckliga ersättning, så skulle de ha också bilen - för skrotning! OCH detta skulle ske snabbt! Inom en mycket kort tid och med få körda mil!
Ingen som helst ventil/förståelse för att man kan behöva bilen i stort sett varje dag, att det tar tid att hitta en lämplig ny bil för att ersätta den som Folksams kund krockat, att en ersättningsbil inte finns för omedelbar leverans på plats, att en ny bil kostar stora summor, att pengar måste fram etc etc. Om man inte skrev på "avtalet" så skulle det inte bli några pengar alls, inte ens symboliskt, och om det inte skedde snabbt nog skulle "ersättningen" reduseras, oklart hur mycket.  Och att det inte var på minsta sätt diskuterbart, framgick vid telefonsamtal.
Till yttermera visso; dekretet innebar dessutom att man inte fick behålla bilen. Den skulle de ta hand om - för skrotning!

Summa, Jag var inte vållande, den vållandes bolag skulle stå för kostnaden, det är den generella regeln, MEN jag skulle inte få reparationen betald -eftersom min bil ansågs för gammal.  Jag måste skriva på ett avtal om en symbolisk ersättning i stället för betald reparation.
OCH jag måste lämna  över bilen till försäkringsbolaget, alltså förutom att de inte betala reparationen i sig så "köper" de bilen för noll kronor.  Och allt ska ske i all hast.

Jag skulle alltså inte själv kunna reparera bilen, som verkstaden kostnadssatt den.  I så fall skulle jag (trots försäkringen!) behöva lägga upp minst lika mycket till.   Om jag fått behålla bilen.  Men se det gick inte heller. Eftersom de ska ha bilen.

För mig kostar det alltså, trots eller på grund av försäkringsbolagets "regler" - utebliven del av rep-kostnad (minst 10.000 kr till), minst 10.000 ( marknadsvärdet) för att de tog bilen. Och med följd att jag måste betala minst från 150.000 eller bortåt/drygt  250.000 kr (beroende på om ny el beg och om den ska vara i någorlunda samma klass, en ny eller nästan ny bil liknande den "gamla".

Det är dyrt att bli påkörd. Trots försäkringsbolag - eller kanske på grund av försäkringens regler.

Och jag undrar, vad är dessa regler (tillämpningar) till för? Kanske är de till för att få bort gamla bilar, även fullt trafiksäkra och körbara, från vägarna? Även bilar som körs av personer som inte vållat skadorna. Och äldre bilar ägs ju av privatpersoner, som betalar själv, de är inte tjänstebilar som företag eller stat och kommun bekostar.
Bilfirmorna vill givetvis sälja nya bilar, helst då dyra "miljöbilar", försäkringsbolagen vill bli av med gamla bilar, eftersom de ofta har halvförsäkring och inte ger lika höga premieinkomster, och skador ger hanteringskostnader även om de inte betalar ut mer än hälften eller mindre av de faktiska rep-kostnaderna. Staten vill också ha bort äldre bilar, delvis med hänvisning till miljön - trots att inte det är så självklart att "miljöbilarna"  är så mycket bättre för miljön,. allt inräknat, än något äldre.

En sak är dock klar, inte verkar bilförsäkringar vara till för att försäkra bilägarna mot kostnader som uppkommer om de blir påkörda.  Möjligen, med vissa självrisker, emot andra skador (brand, stöld, eget vållande av skada på andra).

Märkligt också att det är marknadsvärdet som de går efter - dels är ju bruksvärdet/nyttovärdet för mig mycket högra än marknadsvärdet.... och jag har/hade inte för avsikt att sälja bilen, utan att fortsätta att bruka den, minst några år till. Dels så ska ju Folksam låta skrota bilen, inte att sälja den på "marknaden"...