Skramlig och skränig Beatlesbearbetning

Är Django Bates ute för att döda Beatles musik? Det var en tanke som slog mig när jag försökte lyssna på hur han med några vänner och Norrbotten Big Band (NBB) spelade en "jazz"-version" av Beatles Sgt Peppers-LP-n.  Beatles var aldrig min största favorit, när det begav sig, men just den skivan/den musiken gillade jag. Framför allt gillade jag  jazz.  Men Beatles kom man inte undan på 60- och 70-talen.

Nu tror jag inte att Django Bates ville döda Beatles, tvärtom. Han ville hylla deras musik genom att göra en bearbetning i sin stil, i jazzstil.
Visst kan man göra bearbetningar på ett eller annat sätt av andras musik. Ibland kan de bli bra, ibland är de intetsägande, men passabla. Ibland usla, och glöms snabbt bort. Bates vill, syns det mig,  göra något pampigt, pretentiöst som bara löst vilar på originalen. Mycket löst. Jag är tyvärr frestad att kalla denna version av Sgt Pepper-musiken med jazzorkestern NBB som när nog en katastrof.
Varför? Tja, det NBB framförde var knappast jazz. De kan spela jazz, men här var det en märklig mix mellan Beatles popmusik, som i grunden har lite rockinfluenser och i Sgt Pepper-fallet även punktvis lite indiska influenser, och annat. Och Django med NBB gjorde det hela till en skränig och skrällig historia.

Detta hände i Piteå. Stora salen i Acusticum, söndag em. Samma lokal som Glenn Miller Orchstar spelade i kvällen innan. En lokal med bra akustik, bra ljudanläggning. Django Bates version av Beatles lockade dock bara knappt hälften så många lyssnare, till en konsert knappt hälften så lång. De som kom var något yngre än Millerpubliken och "borde" i högre grad vara mera hemma med Beatles musik än pensionärerna kvällen innan. Och "borde" ha kommit i stora massor.  Men, nej.

Frånvaron av minsta scenshow eller ens musikerklädsel som antydde en Sgt Pepperkoppling, om man inte dit ska räkna sångarens höga hatt i ett nummer och att han kammade bena i en låt, till "show",  gjorde ett märkligt intryck.  Nej, orkestern satt i begravningssvarta kostymer. Och Bates gröna kofta räckte inte till för Beatles-vibbar. Just denna skiva har ju ett omslag med starkt visuell karaktär!

Första låten skulle vara samma som på skivan, dvs "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band", men det var inte helt enkelt att känna igen. Även i bearbetningar bör väl grundtemat, melodin finnas med? Sångaren och texten försvann helt, överröstades totalt av orkesterns blåsare, och komp. Man kan ju skylla på dålig balans mellan musik och sångare, ljudtekniskt. Men så fortsatte det i de flesta låtarna, och var nog skrivet och tänkt så...  Alltså, inte bara högt utan också skrällande och skrämligt, plåtaktigt ljud. Puuh, mycken "vanlig" hårdrock är ofta mera balanserad och med någon slags antydan till en melodi....
   Nå, "Lucy In the Sky" gick att känna igen, även om det var samma obalans mellan sångaren, som lät rätt svag och beskedlig, och den skäniga musiken. Så fortsatte det, även om sångaren ibland kunde ta lite mera utrymme. Och påminde då en aning om Beatlarnas röster. Jag kan väl nämna att i en låt (vars titel jag inte hörde, (presentationen var snudd på obefintlig och inte speciellt tydlig) eller kommer ihåg, så var det nog avsikten att spela lite "indiskt" (som i originalet), men jag måste säga att jag hört bättre av det slaget på en LP med George Harrison själv. Eller för den delen av "Hare Krishna"-sångare på gatan i Stockholms city på sent 70-tal.
   Plötsligt så har sångaren Martin Dahl tagit av sig tröjan och står där i vit skjorta och hängslen (fösök till show?) och framför "When I am 64", igenkännbart och hyfsat bra, men i vanlig ordning störd av den pretentiösa och gnälliga, skramliga musiken, som inte precis höll sig i bakgrunden.
   Efter sådär 45-50 min kändes det att slutet närmade sig, med "Penny Lane" (som inte finns på skivan). Brassigt i överkant, men ändå rätt OK, mindre tillgjort krånglig. 
Väntade att konserten skulle förklaras slut där, men så körde de igång med ännu en låt som inte ingår i "Sgt Pepper", nämligen "Strawberry Field Forever". Överskramlig, men uthärdlig och helt acceptabel sång. Och det märktes att publiken kände sig mera bekväm ju närmare Beatleskänslan kom. När en lång mix av "All You Need Is Love" och "Yellow Submarine" framfördes, utan allför mycket av pretentiöst skrammel, då förlät många (delvis även jag) det som förekommit i början. 
   Min åsikt är ändå att större delen av den korta konserten var närmast katastrofalt dåligt, och vill jag glömma. Men att ett par nummer i Sgt Pepper-sjoket och de sista 20 minuterna i någon mån räddade det hela.

Men dyrt var det, för bara dryga timmens musik.

Cab Calloway i Millerversion, om ett livfullt ”spökband”

Den svenska upplagan av Glenn Miller Orchesta är givetvis ett så kallat spökband. Ett licenserat sådant. Kända storbandsledare fick ofta, sedan de avlidit, spökband uppkallade efter sig. Orkestrar som då i första hand innehöll medlemmar som också spelat i originalorkestern. Så småningom tunnades skaran av gamla musiker ut, nya kom till – men intresset för deras musik minskade och även spökbanden dog.

Ett av de få som ännu lever, och det i högsta grad, är den svenska upplagan av Glenn Miller Orchestra, ledd av Jan Slottenäs, som allt sedan ungdomen lett storband, som har vårdat storbandsmusiken.

Glenn Millers orkester var på sin tid, och ett par decennier efter sin död en enormt populär orkester, med ett speciellt sound, och sågs både av danslystna och mer jazzinriktade som ett bra band. Ja, fram till mitten av 50-talet var ju i mycket jazzmusikens funktion just att vara dansmusik. Ungdomens musik. Rockmusiken övertog under senare delen av 50-talet rollerna som ungdomsmusik, som dansmusik och protest emot vuxensamhället. Jazzmusiken fick alltmer, genom den moderna jazzen, rollen som seriös konstmusik, med kraftig nedtoning av underhållningselementen.

Jag har i stort sett gillat alla genrer inom jazzen, från New Orleans, swing, bebop, modern jazz i olika former. Plus blues och rythm n´blues - liksom den närliggande gospeln. Men Glenn Millers musik kom med tiden att hamna i skymundan, Basie och Ellington kändes mera jazziga. Liksom storbandsföregångare som Fletcher Henderson – och nyare musik och mainstream i mindre besättningar kändes mera intressanta. 

När jag såg annonserna om Glenn Miller till Piteå så blev jag ändå nyfiken, och när frugan skulle ge mig biljett till konserten som födelsedagspresent, och en dyr sådan, så då så...
Jag ångrar mig inte.

Nog var jag lite undrande om det skulle bli någon publik, biljettpriset högt, i Stockholmsklass (eller som rena nöjesarrangemang av nutida, tveksam karaktär). Och målgruppen för Glenn Millers musik är pensionärer, som kanske inte alla har varken råd eller ork med detta en lördagskväll. Men när jag steg in i Acusticum i Piteå så förstod jag att Glenn Miller och storband når en stor publik, om än rätt ålderstigen. Långa köer till garderoben och en förväntansfull stämning. Och det blev snudd på fullsatt i den stora salongen! (Även om det var ytterst få yngre personer, dvs under 65, där. Men de flesta yngre har ju ingen aning om denna musik, att den finns och hur den kan låta!)

Efter en välkomsthälsning via högtalarna trädde så orkestern in. Inte slarvigt släntrande, utan intågande i god ordning, spelande signaturmelodin ”Moonligth Serenade”. Iklädda svarta kavajer och röda långbyxor. Med, som sig bör, orkesterledaren sist och med scenkostym i röd kavaj och svarta byxor. Övergick så till ”In the Mood”, med väl dresserad scenshow, med svängade bleckblås etc. Som det var hos de stora, proffsiga orkestrarna före jeansens och de långa hårens tid.
Friskt, fräscht, välklingande ensemblespel och vassa solon. En orkester vars medlemmar var mycket yngre än publiken och med en repertoar som skrevs innan de var födda.

Men en musik som framfördes på ett högst levande sätt. Nostalgi – visst, men inte sömngivande utan uppiggande. Inte det minsta av meséal damm över den. Det spratt i benen, och en och annan mindes nog hur det var att dansa till denna musik för sådär 50-60 år sedan.

Jag ska inte nämna alla melodier – och inte heller all orkestermedlemmarna vid namn. Värt att notera är dock att det var/är ett fullvuxet storband. Fyra trumpet, fyra tromboner (inklusive Jan Slottenäs själv) full saxsektion (dvs fem man) där samtliga också dubblade på klarinett. Full rytmsektion med både piano, ståbas, gitarr och trummor (där trummisen ibland körde rena Gene Krupa-stilen). I allt sjutton man, plus två vokalister, en manlig och en kvinnlig, flitigt i elden.

I allt spelade ett 30-tal nummer under kvällen. (Två set, ca 60 plus ca 75 min, och en knapp halvtimmes paus). De ”rena” Millernumren blandades med melodier som förknippas med andra kända storband. Dock ska nämnas att en del av dessa melodier fanns redan med i originalMillers låtmapp. Så t ex både Ellingtons/Strayhorns ”Take the A-train” och ”In a sentimental Mood”, i arrangemang som inte så mycket påminde om Ellington. Populära leverantörer av ”icke-Miller”-låtar var också Benny Goodman (t ex ”Let´s Dance”), Tommy Dorsey (”In a Sentimental Mood”, ”Yes, Indeed”), Les Brown (”Sentimental Journey” m fl) och mot slutet Count Basie (Moten Swing och extranumret One O´Clock Jump). Från Harry James repertoar kom även flera nummer. Etc.

Jag vill nog påstå att alla nummer framfördes på ett sätt som både gjorde orkestern och den de lånat dem från, full rättvisa, likaså vokalisternas insatser.

   Ett något överraskande inslag och val var nog att orkestern och sångerskan tog upp också Cab Calloways ”Jumping Jive”, en skön, svängig låt från en både musikaliskt och framträdandemässigt väldigt  hip herre. Calloway verkar idag vara rätt bortglömd, men var ytterst aktiv och populär, och levde och framträdde i fin form långt upp i åren! Gästade Sverige vid hög ålder, spelades in och visades i svensk teve dessutom. Jag vill nämna att sångerskan Samuela Burenstrand, gjorde en ypperlig insats och klarade den tungvrickande texten med bravur! Både hon och den manlige sångaren gjorde sina insatser fullt ut som de gjordes av storbandssångare under den tiden, och med klass. Tillika med lämpliga showinslag, som när ”At Last” innehöll överlämnande av en ros och av att kvinnan lyftes upp av mannen i en omfamning, som i en romantisk tidstypisk filmscen. Show!

Denna Millerversion av Cab Calloway var högst levande – och stilfull. Ett högst livfullt ”spökband”, som levererade så mycket mer än sömnig nostalgi.
I showavseende kan jag också nämna att den kvinnliga sångsolisten (som ju flera gånger sjöng i duo med sin manlige kollega) bytte klänning – och frisyr – i pausen. Från helsvart slitsad långklänning till en härligt limegrön historia i andra set. Och så passade orkestern på att fira en medlems födelsedag med både en ”Happy Birthday”-snutt och en pampig blåsarfanfar. Trummisens solo i Gene Krupas Boogie Blues hade också rätt fångad showfeeling.
   Apropå bleckblåset så hade de en minst sagt full uppsättning av sordiner (fler än vad som är vanligt i nutida storband) som dessutom användes när det var enligt arrangemanget... Samtidigt vill jag lyfta på hatten för en mängd vassa trumpetsolon av klass också.

Snart sagt alla orkestermedlemmar hade i vart fall något solo, och flera var väldigt flitiga och goda solister.  Jag vill ändå ge en extra blomma till Fredrik Lindborg på tenorsax, en person som vi kunnat se och höra med god behållning även i flera andra sammanhang i Piteå.

Alltså, både fint ensemblespel och goda solistinsatser. Orkesterledaren Jan S verkar vara en herre som vill ha allt perfekt både vad gäller det musikaliska som sceniska framförandet. Han hyllar både Glenn Miller som storbandsepoken i stort.

Till slut vill jag till detta nämna att det som slutnummer annonserade ”Sing, Sing, Sing från Benny Goodmans repertoar (också känt som ”A Jail and a Half”, med anspelning på det beryktade fängelset Sing Sing) efter en tag bytte karaktär till ett extranummer med en lång solistparad, av uppenbart lyckliga musiker, som visade att detta var ingen trött brödspelning. Som extranummer presenterades en rivig version, lite lös i konturerna, men bra, av Count Basies ”One O´Clock Jump” som var med sedan 30-talet. Och dessutom Dorseys Yes, Indeed” (givetvis med vokala inslag). Bugande och tackande. Lite mera show och avsignaturen ”Moonlight Serenade” med orkestern spelande uttågande.
Och något motvilligt drog sig så lyssnarna ut, med leenden på läpparna. För att trängas i garderoben och ge sig ut och hem i det snöblandade regnvädret.

Hoppas det framgått att jag var mer än nöjd med denna storbandsafton i Miller-anda.