Janne Carlsson, så mycket mera än "Loffe"

Janne Carlssons död uppmärksammas stort i etermedia, och i viss mån även i rikspressen. Och inget fel i det, även om det inte brukar vara så när ens mycket framstående jazzmusiker avlider. Det som stör mig är inte omfattningen av uppmärksammandet. Nej, det är den fokusering som media, i vart fall genast, lade på hans skådespeleri i några lättviktiga komedier.
För mig var Janne Carlsson först och främst jazzmusiker, och en lysande jazztrumslagare. Men visst gjorde han en del bra skådespelarinsatser. Också. Men med Johan Croneman i DN måste jag säga att "Repmånad" och "Göta kanal" inte var det bästa han gjorde, och inte det han bör kommas ihåg för.

Jag följde Janne Carlsson från den tid han spelade med den tidens främsta utövare av jazzmusik. Jag hörde honom live redan I Bollnäs när han spelade vid en Jazz&poetry-konsert på folkhögskolan där. Senare då och då i Stockholm. Han var en mycket seriös musiker och människa, även om han hade humor. Han var en av de viktigaste musikerna i gruppen kring Lars Werner (p) och Christer Boustedt (sax). Noterbart är att en hel del av musiken som "Lasse Werner och han vänner" hade mycket av teatrala inslag. Vilket var en nyhet i svenska sammanhang. Han spelade också bl a med sådana som Bernt Rosengren (ts)  och Kurt Lindgren (b). Att han också var konstnär bör nämnas.

Om Janne Carlsson och hans tid som jazzmusiker, och faktiskt begynnande skådespelare, hittar man i Mats Werners bok "Lasse Werner Lycklig skit - Den svenska jazzens gossen Ruda" (Gidlunds förlag).
Värme, folklighet kombinerad med integritet är ord som bra beskriver Janne Carlsson.

Jazzen släppte han väl aldrig, men jazzen utvecklades vidare, och hans allt glesare jazzframträdanden blev i mera mainstream utförande. Som skådespelare - i icke-jazzsammanhang - gjorde han en bra insats som "Loffe" i "Någonstans i Sverige", som gjorde honom känd för en bredare publik. Viktiga och fina rolltolkningar gjorde han också i t ex Stig Claessons  ”Vem älskar Yngve Frej" (1973), ”På palmblad och rosor” (1976) och ”Henrietta” (1983) visar han både bredd och djup, vilket Croneman nämner.  Men sådant som Repmånad och Göta-kanalfilmerna är lättviktigt gods.

Jag sörjer faktiskt Janne Carlsson, han var en viktig musiker som var en del av min ungdom.

Läs gärna om Janne Carlsson i boken om Lasse Werner, och lägg på några vinyler där Janne Carlsson är med på trummorna. 

Trafik-och transportmedel i Davao

Numera är det en massa privatbilar i Davao C, vilket nästan inte fanns för 12-15 år sedan. Då var det taxi som gällde. Samt förstås jeepneys,  i varierande storlekar för från 12 passagerare och till dubbelt så många.  Och i någon mån bussar av olika storlek på längre sträckor utan för själva Davao C. I stan var det också mängder av lastbilar. Och då knappast någon cykel, och i stort sett inga motorcyklar, annat än som dragfordon i tricycles, som också fanns en del av i centrum, men än mer på mindre matarvägar till de större vägarna. Där fanns också fottrampade utbyggda cyklar som tog/tar ca 4-5 passagerare.

Här några bildexempel på fordon idag.

Motorcyklar, modell lättare, som förvuxna mopeder. Idag lika många som Egyptens gräshoppor...  Många förprivat bruk, men många används också för att ta passagerare från de ställen ("förorter" inom Davao C) där hundratusentals människor bor, och ner till större vägar där de byter till jeepney el liknande.
Här ett par dylika mc fotade i ett sådant byaliknande förortsområde.

En jeepney av mindre, men vanlig, storlek. Tar ca 16 passagerare. Går på olika rutter. Och det är bara att hoppa på och betala till föraren. Men kan också hyras för att transportera t ex en   liten familj (familj är ju ett större begrepp än i Sverige) plus saker som är för stora att ta med i en taxi eller på en tricyckel. Priset förhandlar man fram med föraren.

En gatubild, som bl a visar en tydligen rätt tom liten jeepny, dvs utan fönster (helt öppet på sidorna) och utan bakdörr. Nej, föresten, det är nog en lite finare och större tricycle...
Bilden tagen från passagerarplats bredvid chauffören . Cirka 20 passagerar ryms bakom förarplatsen, och dessa bussar har både fönster på sidorna och en bakdörr. Kör lite längre sträckor i linjetrafik från "busstationer" i utkanten av centrum. Ganska bekväma små bussar, och tämligen billiga.
Just här var det rätt lite trafik, men man ser också några mc, några lastbilar och t ex en skåpbil av lite större modell.

Från centrum, vid en rätt lugn tid på dagen. Taxi, privatbilar och lite annat.
Den korpulente mannen är förstås jag, med en keps med en bild av den filiippinska flaggan.

Denna bild, liksom den förra, är från ett "finare" kvarter i centrum, i närheten av bankkontor (som givetvis bevakas av flera beväpnade säkerhetsvakter både inne i banken och utanför).
Här är det blandad trafik, men flera jeepnays. I bakgrunden en byggnad som tillhör ett nytt och fint - och dyrt universitet.

En vanlig, mellanstor jeepny, ganska fullsatt, och fräsch.

Närmast kameran en bild av en trehjuling, utan motor, men med paraply. Föraren trampar själv, och fordonet tar ca 5-6 passagerare, fyra bak och 2 bredvid föraren. I nödfall kan de nog ta en bakom föraren också på den förstärkta stänkskärmen...
Dessa ekipage trafikerar kortare sträckor en bit från de större vägarna, men på smala och gropiga grusvägar.
Fordonet framför är av samma typ, men aningen mindre sliten.

 Denna tid, är det förutom dagliga "små" skurar på någon timme också frekvent med kraftiga skyfall. På mindre vägar kan det då se ut såhär. Vatten och lera, på sina håll djupt dessutom. Taxibilar vägrar då ofta att ens försöka forcera de värsta ställena...
Men tricyclar tar sig (ofta) fram, men man får hålla upp fötterna, och hålla i sig. Och motorcyklarna tar sig fram, med stora paket dessutom. Som synes.


Som en slutlig notering kan tilläggas att varje gång vi är i Filippinerna så ser vi någon, oftast smärre, trafikolycka  i staden. "Smärre" troligen p g a att den täta trafikrytmen gör att man inte kan hålla några högre hastigheter.
Denna gång så såg vi betydligt fler än tidigare. På de större utfartsvägarna, där man ibland kan ha lite högre fart. Oftast var den en bil (personbil eller lastbil) och en oskyddad motorcyklist inblandad i olyckan.

Vänliga poliser och militär

Som jag skrev helt kort nyligen hade vi inga bekymmer i Davao City med vare sig polis eller militär.
Polis finns av olika slag  i Filippinerna, allt från de stackars trafikpoliser som står i hettan mitt i gatan och alla avgaserna, helt oskyddade och till poliser som är närmast militärer, kravallpolis med tung beväpning. Och allt däremellan. Polisen har rent allmänt inget gott rykte, och anses vara korrumperad, speciellt vissa grenar av den, och möjligen extra mycket ute i provinsen... Nå, nog om det.
När det gäller bekämpande av olika gerillor så är det i huvudsak militär som bekämpar dem. Värst nu är förstås IS, som blommat upp kraftigt det senaste året och uppenbarlingen fått förstärkning utifrån.  IS gillar inte Duterte, och vill gärna komma åt honom, men de har hittills haft sin huvudsakliga aktivitet i de västra delarna av Mindanao... där f.ö. det är en stor andel av befolkningen som är muslimer. Men där de flesta inte alls har några sympatier för IS, men där IS ändå kunnat rekrytera många aktiva anhängare, möjligen p g a hög arbetslöshet och allmänt dåliga förhållanden för många av muslimerna där.

IS aktiviteter har föranlett en höjd beredskap av både polis och militär i och runt Davao C också. Detta var en anledning till en demonstration emot undantagstillståndet, inne i Davao C av tillresta demonstranter från provinsen.

Vi hamnade en gång mer el mindre mitt i den demonstrationen, när vi var på väg in till centrum en dag.
Demonstrationen bevakades av dessa "bistra" män. Nej, de var inte alls bistra.  De stod lugnt och stilla och bara kollade att det gick fredligt till.
Frugan fråga om de hade något emot att bli fotograferade, och det gick bra. Det ville gärna ha med mig på bilden också. Trots att det kunde se ut som att jag nästan kramade om dem, samtidigt som jag hade bälte för min mobil och två små vattenflaskor. Kunde tas som ett "bombarbälte"...  vilket de dock inte tyckte såg farligt ut.
Det var svårt att få tag på en taxi denna dag, i rena lunchrusningen. Normalt brukade vi åka jeepny, men de var överfulla, och taxi svårfångde också. Men de vänliga poliserna frågade om vi ville ha hjälp att få en taxi. Vilket vi tacksamt tog emot.
Hyggliga grabbar. Vilka, enl frugan, har ordentlig utbildning för dessa uppgifter att skydda och bevaka folk.

Men även i centrum, vid stadshuset, var det militär bevakning. Här blev jag fotograferad med en officer, som frågade om jag var pensionerad militär....  tyckte han verkligen att jag såg så militärisk ut?  ;)

En vänlig och timid man.
I bakgrunden fanns några tunga militära fordon plus ett antal soldater direkt utanför City Hall, men också patrullerande två och två i de närmaste omgivningarna. Bl en närliggande park, med en massa duvor som matades flitigt av barn.

Visst var de vänliga men också tungt utrustade ändå.

Om en resa till Filippinerna, något funkade i alla fall...

Jackan jag hade på resan i somras behövde tvättas, och jag rensade fickorna. Vilket fick mig att minnas en del från en resa, fylld av bekymmer.
Det första jag påmindes om var hur väldigt tröttsamma dessa långa resor är.  Tidskrävande trots att vi flyger.
Ja, man måste flyga till Filippinerna, det går varken att cykla eller föröka ro sig över oceanerna. Opraktiskt och tidkrävande och de facto omöjligt. Även om vi reser med ett bra och statusfyllt flygbolag, Singapore Airlines (med dotterbolaget SilkAir och med SAS i Staralliance) så är det tröttsamt med nattflyg och några mellanlandningar och planbyten. Och jag har dessutom problem med maten, att svälja, vilket ofta visar sig också under flygresor även om maten kan vara rätt OK. Med tiden blir man rätt så less på flygmaten också, inga större variationer - och ofta lite annorlunda (och stark) kryddning som inte passar min hals.
Det gör att man inte bara blir trött utan också rätt hungrig innan man kommer fram...
Nå,  för akutsituationer finns ju dock spypåsar tillhands på planen. Ibland hinner man till och med använda dem för det de är avsedda.

I jackan hittade jag bl a en "spypåse" från Singapore Airlines och en lapp från Changi Airport (Singapore) som vi fick på flygplatsen för att kunna använda wifi för våra "smartphones".

Väl framme på flygplatsen, så visade det sig att en av våra incheckade väskor inte fanns, inte kommit. Försenad som vanligt, tänkte vi, men fick en PIR-lapp skriven, vilket tog ca en timme extra. Vilket gjorde oss än mera trötta, svettiga och irriterade.
Nu visade det sig - efter två veckor - att väskan inte bara var försenad, väldigt försenad, utan att den var försvunnen. "Lost luggage", förklarade flygbolaget. Detta förstörde en stor del av vår resa. Kanske skriver jag ett särkskilt kapitel om det någon gång...

Men snabbt visade det sig ockå  problem med valutan, pga sedelbyten. Liksom att ö h t allt som har med pengar och banker och bankkort krånglade denna gång, och tog enorm tid att försöka få någon rättelse av. Tid är ju pengar, bl a också för tranporter, och svårigheter att köpa det man måste och ska inhandla. Nya bankkort tar tid att få, och förorsakar taxiresor och planeringsbekymmer. Noterar också att i Filippinerna använder man fortfarande checker, både företag och banker, som dessutom inte enkelt kan lösas in på en bank. Man ska ha konto i banken, som pengarna sätts in på, vilket också tar TID.

För att bara nåämna några få till saker, det var varmt, osedvanligt varmt, regnade en skvätt mest varje dag och ofta ordentliga skyfall, som orsakade bekymmer  både på de större vägarna men än mer på mindre vägar som blev mindre sjöar fylla med lera.  Fuktig, tung värme och svårt med kommunikationerna.

Dock kan vi konstatera att en av de saker vi var lite rädda för, före resan, inte var så farligt; säkerhetsläget. För hela Mindanao (den stora sydön) rådde ju undantagstillstånd, p g a IS-striderna i främst de västra delarna av ön.  Och de striderna pågick ju hela tiden, och än idag när detta skrivs. President Duterte vill ju ha ca 40.000 ytterligara militär för att bekämpa IS.
Det är vägspärrar runt omkring även Davao C där identitet mm kontrolleras av militär, och även inne i stan var det extra hög närvarao både av poliser och militär. Men vi hade inga problem med dem, inte i stan. Tvärtom så var de vänliga och trevliga, och lät sig gärna fotograferas av oss, gärna tillsammans med oss....

Så var det dags att resa hem. Vi var på personalen på flygplatsen att de skulle efterforska vårt bagage igen, och ville själva få kolla t ex tullens utrymmen. Men, nej....  Ovanligt mycket personal just när vi skulle checka in för hemresa, mycket allvarliga. Och mycket  noga med extra "signaler" på väskorna så att det skulle framgå hela vägen att de hörde ihop.

På Changi flygplats, Singapore, en av värdens största och vidsträckta och mycket välordnad och trevlig, så gick vi till en info-disk med en trevlig kvinna, och ville ha password för att kunna använda fri WiFi på flygplatsen.  Det fick vi givetvis, plus var sin karamell.
Nu visade det sig att ett lösenord, det jag fick, inte funkade till min mobil, däremot så gick det lösenord som frugan fick in som det skulle.

Alltid en detalj som funkade i alla fall...

Låt oss fire demokratin på nationaldagen, inget annat schvammel.

Vill ge er en artikel av Hans Lindblad, införd i GD, där han reder ut varför vi bör fira natioinaldagen.  Demokratin. Inget annat.
 Länk: http://www.gd.se/kultur/lat-nationaldagen-bli-demokratins-hogtid

Citat:
DEMOKRATI UNDER PRESS: "Bristen på innehåll i nationaldagen var tydlig när landshövding Per Bill talade i Gävle 6 juni i år", skriver Hans Lindblad i en debattartikel och kommer med ett förslag.
DEBATT: Två skånska präster skriver på DN-debatt att vi borde sluta fira nationaldagen, då inget gott har kommit ur nationalism och patriotism. Snarare är de ”ett gift som sprider sig i människors sinne och ställer människor och länder mot varandra”. Kyrkan bör avstå från ”hyllandet av nationalstaten om den ska undgå att utnyttjas av högerpopulistiska krafter”.
   

Mot detta ställer de ”kristen tro och kyrka”. Men vill man verka enande i ett land med religionsfrihet bör man inte ensidigt utgå från ett enda samfund. Svenska kyrkan bygger på Luther, med bland annat fanatisk antisemitism och önskan att döda så många judar som möjligt. Han såg kvinnor som underlägsna och syndiga medan män angavs som Guds avbild. Präster låg bakom mord i stor skala på kvinnor i form av häxprocesser. Fjäsket för kyrkan gör att i ett Sverige med massor av minnesplatser finns det, till skillnad från i Norge, inget enda ställe som söker hedra de mördade kvinnorna. Ytterst få svenska biskopar och präster tog avstånd från Hitler. I Gävleborg fanns en av de kyrkoherdar som flitigast förkunnade nazism från predikstolen. Genom att inte reagera på den värsta ondskan någonsin kom Svenska kyrkan i generationer att sakna trovärdighet rörande moral och människovärde.

Nationaldagen står inte för något som har relevans i vår tid. 6 juni knyts dels till den despotiske Gustav Vasa, dels till den inte längre gällande 1809 års regeringsform.

Bill ställde sig själv frågan vad dagen stod för. Han nämnde ett 20-tal företeelser, däribland kungafamiljen (men inte demokratin), utan att egentligen landa någonstans. En rådvillhet han absolut inte är ensam om.

Det finns starka nationaldagar med tydligt idéinnehåll och väl förankrade hos medborgarna. 14 juli i Frankrike erinrar om Bastiljens stormning och begreppen ”frihet, jämlikhet och broderskap”. 4 juli i USA hyllar självständighetsförklaringen 1776 med bland annat religionsfrihet. Norges 17 maj bygger på den ännu gällande ”grunnloven” som antogs i Eidsvoll 1814 som sin tids särklassigt mest demokratiska författning i Europa. Norge ville bli fritt, men Karl Johan Bernadotte anföll landet under sommaren samma år och tvingade med våld in det i en union. 17 maj blev officiell nationaldag 1836 och stimulerade den fortsatta olusten mot unionen liksom senare motståndet mot den nazistiska ockupationen 1940-45.

Den norska kungafamiljen bejakade demokratin och kom att stärka samhörighetskänslan i landet. Haakon VII utsågs genom en folkomröstning i samband med unionsupplösningen l905. Efter det nazistiska anfallet på Norge 1940 tog sig kungen, kronprins Olav och regeringen till London för att därifrån leda det norska deltagandet i den allierade krigföringen. Detta i stark kontrast till familjen Bernadotte som ledde motståndet mot demokrati i både Norge och Sverige och dessutom före och under andra världskriget hade nära kopplingar till det tyska nazistpartiet.

Bristen på innehåll i nationaldagen var tydlig när landshövding Per Bill talade i Gävle 6 juni i år. Bill ställde sig själv frågan vad dagen stod för. Han nämnde ett 20-tal företeelser, däribland kungafamiljen (men inte demokratin), utan att egentligen landa någonstans. En rådvillhet han absolut inte är ensam om.

I slutet av nästa år kommer demokratins hundraårsjubileum att firas. 1918 lyckades Nils Edéns koalition av liberaler och socialdemokrater, under revolutionshot, äntligen driva igenom ett principbeslut om demokrati, med rösträtt för kvinnor och män till riksdag, landsting och kommuner. Sverige var sist i Norden, genom att högern och kungahuset så länge sade nej till demokrati och parlamentarism. Kulmen i striden kom 1914 med hat- och lögnkampanjerna mot Karl Staaff.

Genom demokratin blev Sverige på riktigt en nation med full medborgarrätt. Därför bör nationaldagen ges en innebörd liknande vad Frankrike, USA och Norge länge haft.

Historieförfalskarna Gösta Bohman och partisekreteraren Sofia Arkelsten har drivit tesen att det i stället var högern som gick i spetsen för demokrati.

Som landshövding borde Bill kunna frigöra sig från moderata skygglappar och ange demokratin som grundförutsättning för ett gott samhälle. Först genom beslutet 1918 blev Sverige en nation i meningen att omfatta medborgarna. Innan fanns två Sverige. Ett med kungen, statskyrkan och annan överklass med privilegier och all makt. Ett annat bestående av den folkmajoritet som tvingades lyda men förvägrades medborgarrätt. De senare dock med stöd från demokrater också bland de röstberättigade.

Genom demokratin blev Sverige på riktigt en nation med full medborgarrätt. Därför bör nationaldagen ges en innebörd liknande vad Frankrike, USA och Norge länge haft. Nära knutna till demokratin är mänskliga fri- och rättigheter oavsett kön, hudfärg, tro, sexuell läggning eller annat. Vidare likhet inför lagen, pressfrihet, rättsstat och socialt ansvarstagande. Principerna finns i FN-förklaringen 1948, så demokrati och internationell solidaritet hör samman.

En demokratins nationaldag bör naturligtvis markera samhörighet med andra demokratier, tydligast genom EU. Både Europa och USA har på senare år drabbats av högerextrema och andra brutala krafter som söker rasera det mesta som demokratin står för. Det som för svensk del vanns genom beslutet 1918 måste ständigt försvaras och vinnas i varje ny generation, så inte barbariet och hatet åter tar över. Också i Sverige har under senare årtionden rader av mord utförts av nynazistiska och andra politiskt och religiöst extrema grupper.

Med ett par justeringar skulle riksdagen enkelt kunna knyta nationaldagen till demokratin och alla människors lika värde. Flytta dagen till 24 maj, det datum 1919 när riksdagen konfirmerade principbeslutet från november året innan. Samtidigt borde regeringen vänligt anmoda kungafamiljen, som står för en annan tradition, att stanna hemma den dagen för att i stället låta riksdagens talman vara självklar huvudperson vid firandet av nationaldagen som demokratins dag.

Hans Lindblad.

---

Helt riktigt, enl min åsikt. 

Keep distance, but... en reflexion

Jeepnies är det vanligaste allmänna transportmedlet i Filippinerna. Vid sidan av tricyles (7-8 passagerare), och den helt trampade varianten, som tar 3-4 passagerare.

Vid alla besök tidigare hade alla jeepnies två "slagord" målade under eller vid sidan av "fotsteget" baktill.
Dels, "Keep distance", dels "In God We Trust".  Alltså en vanlig, och berättigad varning/uppmaning att ta det försiktigt i den täta och intensivá trafiken. Plus ett tecken på att Filippinerna är ett kristet land, vilket där uttycks som katolskt.

OK, att hålla avståndet, det står fortfarande på alla jeepnies. Vilket innebär att man försöker hålla ett avstånd mellan fordonen på ett par decimeter. Ibland blir det förstås bara ett par centimeter. Om ens det...

På väg till Calinan fångade vi denna jeepny framför vår buss. Trots regnet så ser vi att det står Keep distance. Men inget om att förtrösta på Gud. 

Däremot slog det mig vid det nyligen avslutade besöket i landet att devisen "In God We Trust" inte finns längre.  Jo, inne i jeepnies såg jag det EN gång. Och jag såg vid två tillfällen att man målat en Jesusbild, utan kommentar, på baksidan vid insteget.

Jag gissar att det inte betyder att tillslutningen bland jeepneyförarna (el ägarna) till katolicismen sjunkit till noll. Troligen beror det på direktiv från överheten, dvs regeringen - eller kommunledningen i Davao City - som numera stavas Duterte.

Och olika slags hyllningar till Duterte syntes däremot här och där, på olika slags fordon, även lastbilar och firmabilar.