"Fröken Friman" och kvinnosynen hos olika tidiga statsministrar

Programmen i SVT om Fröken Frimans krig och Kvinnorna på Fröken Frimans tid har i stort sett varit mycket bra, intressanta. Och informativa, men ändå något ofullständiga i sin historieskrivning. Av någon anledning så har man "gömt" bort rösträttskämparnas ideologiska bakgrund, utom betr den enda (hittills) omnämnda socialdemokraten, Signe Höjer.  Det är som om man vill ge intrycket att det var socialdemokratin som var de enda förkämparna för kvinnornas rättigheter och politisk rösträtt. Vilket ju är fullständigt fel och historielöst!

Visst, det var det tidiga 1900-talets vänster som drev på. Men "vänstern",  det var liberalerna i samarbete med socialdemokratin, liten och framväxande. Men i socialdemokratin fanns då, till en början, även de som snart skulle bryta sig ut som kommunister, och fackföreningsrörelsedelen av SAP var mest koncentrerad på manlig rösträtt, lönefrågor. Och det fanns de som mera var intresserade av ett socialistiskt (revolutionärt) maktövertagande än demokratiska reformer som rösträtt för alla och kvinnors rättigheter.
Och de som kämpade emot, så länge de kunde, var givetvis den tidens höger, de konservativa (som även i hög grad fanns bland bönderna och deras politiska partier).

Nå, och de ledande kvinnliga rösträtts- och kvinnokampskämparna var liberaler, sådana som A Whitlock, A-M Holmgren, Elin Wägner, K Hesselgren, E Tamm, S Lagerlöf, Frigga Carlberg, S Bergman och Karolina Widerström med många flera t ex Alma Åkermark, journalist som betecknas som radial socialliberal i Wikipedia.  Icke att förglömma Fredrika Bremer, som föregick dessa.
Även om rörelsen för kvinnlig rösträtt (LKPR) var partipolitiskt "neutral", så var dess ledande personer aktiva liberaler.

Men vi ska inte heller glömma de manliga förkämparna och deras kamp även för kvinnlig rösträtt. Och där är det också ledande liberaler, t ex de två första liberala statsministrarna, valda enl parlamentarisk ordning, Karl Staaff och Nils Edén. Om båda dessa finns åtskilligt skrivet av olika skribenter. Jag har dessutom rätt nyligt plöjt igenom Bonners serie om alla statsministrar från och med Karl Staaff (t o m Reinfeldt) och jag har där noterat en sak som känns intressant i detta sammanhang; deras relation till kvinnorna. Och då även tagit in de ytterligare två liberala/frisinnade statsministrarna C G Ekman och Felix Hamrin. Liksom de tre socialdemokratiska statsministrarna före Tage Erlander. Vi håller oss alltså med god marginal före 50-talet.

Då slår det mig att kvinnosynen, förhållandet till kvinnor var  "något olika". Karl Staaff var aldrig gift och jag har inte sett något om att han haft något förhållande till en kvinna (och inte något sexuellt förhållande till någon man heller, för den delen) - däremot såg kvinnorna honom som ett stort stöd i kampen för sina rättigheter.  Likaså Nils Edén, han var ju den som slutligen såg till att kvinnlig rösträtt blev en realitet (i den första regering som även innehöll några socialdemokratiska ministrar, bl a en kort tid Hjalmar Branting, som dock snabbt tröttnade på posten som finansminister - vilken han dessutom var väldigt olämplig för).  Edén var dessutom gift. Inte heller C G Ekman eller Felix Hamrin, båda gifta, verkar ha haft några svårigheter med kvinnorna, tvärtom.

Däremot var de tre första socialdemokratiska statsministrarnas förhållande till kvinnorna, både de som de var gifta med, och andra, haft en karaktär som nog får betraktas som "gammaldags". Hjalmar Branting var gift, men hade, enl skrifterna, ständiga kvinnoaffärer på gång vid sidan om. Likaså Rickard Sandler, var gift, men knappast en trogen make. Att Per-Albin Hansson under lång tid hade två "fruar" samtidigt är en väl känt faktum, som i och för sig dåtida media inte spred till allmän kännedom. Men så var det, en som han var officiellt gift med, och en som han hade en familj med samtidigt med den som han var officiellt gift med.
För alla dessa tre socialdemokratiska tunga pionjärer, tillika statsministrar (om än betr de två första rätt kort tid) så skilde sig deras privata moral betr äktenskap och kvinnor starkt ifrån det som ansågs som en god socialdemokratisk familjemoral. Det var mera av hyckerli, liknande den moral som kännetecknade det konservativa etablissemanget.

Vilken värld vill Du ha? Om den nakna terrorn och hoten emot rättssäkerhet och demokrati

Det som byggts upp med tålamod kan raseras på ögonblick.
  Så lyder rubriken till en DN-artikel, av Ola Larsmo,  jag vill "rädda". 

PUBLICERAD i DN  2016-12-03

Under de senaste månadernas politiska tumult har några klassiska strofer av William Butler Yeats fått ny och dramatisk aktualitet. Ola Larsmo återvänder till en profetisk dikt.

Things fall apart, the center cannot hold” – det är nog de mest kända versraderna i hela William Butler Yeats författarskap. Det senaste året har de med ens blivit den mest citerade diktstrofen på sociala medier. En dikt från 1919 används överallt som samtidskommentar. I en artikel i Wall Street Journal (23/8) räknar Ed Ballard med hjälp av databasen Factiva ut att citat ur dikten nått verkliga spikar i alla slags medier under 2016; i samband med terrorattackerna i Paris och Bryssel, men också efter Brexit-resultatet. Och återigen dagarna efter Trumps valseger. Inte minst raderna ”de bästa saknar övertygelse” återkommer som en refräng. Dikten tycks ha blivit en fixeringsbild för ett internationellt stämningsläge.

Det är ju inte svårt att förstå varför. De som använder strofen ”Things fall apart, the center cannot hold” syftar oftast på sönderfallet av demokratiska institutioner som det tagit decennier eller ett århundrade att bygga upp, och vi ska återkomma till det. Men det finns också anledning att påminna sig hur Yeats själv tänkte.

”Auld Willie” var vid den tid han skrev ”Återkomsten” djupt inne i en ockult, teosofisk världsbild där man lekte med tankar på alltings upprepning och tyckte sig se hur dunkla, andliga krafter styrde världen. Trots sin närhet till radikala nationalistiska kretsar på Irland betraktades Yeats av dem på grund av sin flummighet som politisk idiot – vilket inte hindrar att han formulerade några av de starkaste lyriska kommentarerna till frigörelsen från Storbritannien, som i ”Easter 1916”, efter påskupproret, med raderna om att ”A terrible beauty is born”.

”Återkomsten” är skriven 1919 under det irländska terrorkriget mot kolonialmakten. Den nya fristaten Irland kommer inom några år i sin tur att rämna i ett inbördeskrig vars följder först nu kanske håller på att läka ut (om inte Brexit ställer saker på ända). Irlands frigörelse från Storbritannien blev samtidigt ett första steg i koloniernas stegvisa väg mot självständighet – vilket också är en sida av att ”the center cannot hold”. Yeats värld präglades av ett sönderfall av gamla ordningar, men också av ett hopp om en ny frihetlig demokrati på väg att ta form – som motsatsen till den auktoritära nationalism som blev fascismen: två svar på den gamla världens upplösning som vart och ett utesluter varandra. Många saker blir möjliga, auktoritära såväl som frihetliga, våldet såväl som det fredliga samförståndet.

Nej, vi lever inte i en parallell situation till den ockulte Yeats. Inbördeskrigen pågår förvisso i Syrien, Irak, Afghani­stan – och påverkar hela världsordningen. Men den som i dag läser dikten och känner en kall kåre av igenkännande längs ryggraden tänker på andra centrum som brister: demokratiska institutioner som mödosamt snickrats ihop och som i dag ifrågasätts då ett mycket stort antal väljare, med rätta eller felaktigt, menar att de inte längre levererar välstånd och grundläggande trygghet. EU brast under flyktingvågen; alla länder ville ha medlemskapets fördelar, men helst inget annat. FN, som bedriver ett fullständigt nödvändigt underhållsarbete världen över, utan vilket hundra­tusentals människor skulle gå under, tappar i förtroende och skakas av trovärdighetskriser. Och så vidare in i de nationella parlamenten. Vem levererar stabilitet?

Utvecklingen öppnar i dag dörren för samma slags höger­populister och öppna fascister som decennierna efter första världskriget utnyttjade nyfattigdom och rädsla för att bekämpa den demokrati som då trots allt segrade i länder som USA och Sverige – och förlorade i Spanien, Tyskland och Italien. Men de som i dag läser Yeats med oro ser sig om utan att finna någon Franklin D Roosevelt, Aristide Briand eller Per Albin Hansson – och ser en brist på övertygelse och trovärdighet hos de politiska rörelser de representerade och som tydligt och trovärdigt stakade ut en demokratisk väg till stabilitet för folkflertalet. Rädslan är det största hotet, som Roosevelt sade, och många människor tycker sig i dag ha anledning att vara rädda och känner sig avskurna från det framsteg och löfte om ett friare, tryggare liv som en gång var demokratins levande löfte. ”De bästa saknar all övertygelse/de sämsta fylls av intensiv passion.”

Det är också alltför lätt att låta sig förföras av Yeats dikt. Ingenting upprepar sig. Men det som tålmodigt byggts upp raseras mycket lätt.

Åren efter andra världskriget var tiden efter Förintelsen och Stalingrad, efter folkmorden och slakten på slagfälten. I en lucka i tiden mellan Nürnbergrättegångarna och den kommunistiska Pragkuppen 1948 (då kalla kriget var en realitet) skymtade tanken på en värld byggd på internationella principer om rättvisa. I Paris snickrade det rebootade FN på en deklaration om mänskliga rättigheter. Samma FN antog en deklaration om folkmord som ett brott. Ett arbete som Elisabeth Åsbrink skildrat i boken ”1947”.

Något liknande skedde också under åren 1989–2001, mellan murens fall och 11 september. En lucka uppstod där ett internationellt regelverk skymtade som en möjlighet, en idé om konkret rättvisa – som tog form i Krigsförbrytar­tribunalen, Sanningskommissionen i Johannesburg eller de internationella tribunalerna i Rwanda. Rättvisan som praktisk möjlighet – eller var det egentligen, med Yeats ord, bara ”oskuldens ceremonier”?

11 september och det efterföljande ”kriget mot terrorismen” ändrade allt detta. Det går inte att bortse från följderna av att demokratiska stater upphävde internationella juridiska regelverk, och följderna i Guantánamo eller på landningsbanan i Bromma. Genèvekonventionen ifrågasattes öppet. (Och terrorismen då? Varför nämner du inte terrorismen, pk-jävel? Därför att den moderna demokratins redskap från början smiddes för att besegra den nakna terrorn, utan att man skulle bli en spegelbild av sin fiende. Terrorismens syfte är att underminera rättsstaten och den lyckas alltför ofta.)

De flesta kan nog, utan att förfalla till förenklingar, se sambandet mellan den på falska grunder orkestrerade invasionen av Irak och dagens politiska moras. Och allt färre statsöverhuvuden, från Putin till Erdogan, tycker sig längre behöva bry sig om så kallade internationella principer och överenskommelser. Och vilken ”best som släpar sig mot Betlehem för att födas” vet alla som vågar tänka så långt.
Nästa ”centrum” som riskerar att brista är den sedan 1948 etablerade tanken på övergripande rättigheter: de principer som länkar samman världen till ett samhälle. Vid det sam­europeiska ultranationalistmötet på Grand Hôtel, arrangerat av Sverigedemokraterna, formulerades en tanke vi snart får höra igen – en tanke central för den svarta international som vuxit fram. ”Mänskliga rättigheter” är i själva verket ett hot mot ”medborgerliga rättigheter”. De idéer som värkte fram i Paris 1947–48, i ett långsamt samtal över kulturgränser om en gemensam värdegrund för ett internationellt samfund, är vad svarthögern nu urskilt som måltavla. Tror du på gemensamma idéer om människovärde förnekar du samtidigt fattigpensionärens rättigheter här och nu. Så formuleras argumentet redan på de vanliga webbsajterna.

Det är nog ingen slump att angreppet riktar sig mot just dessa idéer om gemensamma demokratiska värden som förenar oss alla. De var kärnan i den vision som Franklin D Roosevelt höll upp för det samhällsbygge som höll fascismen borta från USA – och som påverkade även svenska socialdemokrater och socialliberaler mer än vi förstår. I sitt ”State of the union”-tal 1941 slog han fast de ”fyra friheter” ”människor överallt, i hela världen” skulle erkännas efter andra världskriget: mötes- och yttrandefrihet, religions­frihet, frihet från svält – och frihet från rädsla. Det sista kan lika gärna översättas som det ofta förlöjligade begreppet ”trygghet”. Det var tankar som fann sin väg in i arbetet med FN:s deklaration. Därför att detta är vad människor behöver. Vi kommer att vända oss till dem som vi tror kan leverera det. I allra värsta fall till dem som vill motsatsen och har just skräcken och lögnen som sin politiska livsluft.

Men man måste lyfta blicken från Yeats hypnotiska dikt och påminna sig att vi inte lever i hans eviga upprepning. Världen blir vad vi gör den till, inte som andeväsen ordnar den. Och sluta vara så förbannat rädd. Vilken värld vill du ha? En med eller utan mänskliga rättigheter? Inget är förutbestämt. Tänker du låta den där besten komma fram till Betlehem?

Ola Larsmo är författare, ordförande i Svenska PEN och medarbetare i DN. Hans senaste roman är ”Swede Hollow” (Albert Bonniers förlag).
---
Klickar ni på länken i rubriken i denna text så får ni (kanske, om den ligger kvar,) även den dikt av William Butler Yeats som inleder Larsmos artikel.