John Philip Sousa - i Öjeby kyrka

I söndags var jag i kyrkan, dvs i Öjeby kyrka, en väl bevarad och nyligen dessutom varsamt restaurerad (= tvättad, uppfräschad) stenkyrka, mer än 600 år gammal.
Det var söndagsgudstjänst, vilken jag inte ska kommentera. Med ett undantag: postludiet.

Kyrkomusikern, organisten i Öjebyn heter Lars Nilsson. Han KAN spela, och oftast spelar han mycket bra och inspirerat. Så t ex gör han snart sagt alltid fantasifulla och spänstiga introduktioner till psalmerna - och postludierna väljer och tolkar han med omsorg.

Ja, han väljer med omsorg, och denna söndag (17 april 2016)  var det dessutom ett tämligen okonventionellt val. Plötsligt är det en marsch som ljuder ur den förnämliga kyrkorgeln. Uppfriskande och rätt överraskande för spelas på denna plats och tidpunkt.
Under några sekunder försöker jag komma på vad det var, ja, det var förstås en marsch om än lekfullt svängigt tolkad. Kunde det vara Sousa? John Philip Sousa, den amerikanske kompositören som mest blivit känd för sina militärmarscher.
En blick åt notstället bekräftade min misstanke, på omslaget stod det SOUSA.

Denna John Philip Sousa var, efter att barn och ungdom som i snabb utveckling nästan liknar Mozarts, under ett decennium ledare för United States Marine Band, och som sagt mest känd för sina marscher, inkl Stars and Stripes Forever, men skrev även mycket annat. Däribland även en del av religiös karaktär, ex-vis en marsch för Frälsningsarmén (Salvation Army) och den pampiga Onward Christian Soldiera (som bl a sjungits in i en mäktig version av den stora gospelsångerskan Mahalia Jackson).
Denne Sousa är en av USA:s mest berömda och älskade kompositörer, som alltså hade en mycket bredare repertoar än man kan tro. Läs gärna mer om honom. En länk att klicka på finns när jag nämner honom ovan, men även Wikipedia skriver utförligt om honom, bl a med en rätt utförlig förteckning över hans musik.  Där finns också länkar till midi-filer med Sousamusik.
Ett kuriosum. På 1890-talet lät Sousa utforma en variant av tuban för marschbruk, kallad sousafon.

Och, har ni möjlighet, kolla även in organisten Lars Nilsson vid tillfälle. 

Byggkris - pga konservatism, skråtänkande

Ett av dagens stora svenska problem är bostadskrisen, delvis förvärrad av att så många flyktingar sökt sig till Sverige. Det byggs för lite, och för dyrt. Och bostadsminister saknas i skrivande stund. p g a ideologisk turbulens i miljöpartiet. Men frågan är om det gör till eller ifrån betr bostadspolitiken i sig. Såg i DI en rubrik om att Roger Akelius kan tänka sig att bli ny bostadsminister. Och han kan onekligen se till att ekonomin går ihop. Han har ju ett bostadsimperium värt många, många miljarder. 

Mer intressant är ändå ett inlägg i  SvD-debatt den 21 april som rent konkret har intressanta idèer och uppslag för att ta itu med bostadskrisen. Artikeln skriven av Lars Albinsson. Rubrik "Låt it-folk ta över byggbranschen".
  Jag ser många orsaker till bostadskrisen och de höga kostnaderna, och flera samverkande faktorer till att det inte blir bättre utan tvärtom skenande kostnader både för nybyggen och för befintliga bostäder.  Och alla faktorer berörs inte i SvD-artikeln, men det som tas upp är intressant. 

Jag ger er länken, så slipper jag citera hela texten. Men Albinsson anser att byggbranschen i Sverige är omodern, bygger dyrt och som på miljonprogrammets dagar, dvs för ca ett halvsekel sedan.  Och att det är både fackets och industrins fel. Och att varken regering eller marknad klarar av det. 
Att facken håller fast vid ett gammalt sätt att arbeta, och sätta löner, att byggföretagen kan bygga till vilket pris som helst, det blir ändå sålt pga bostadsbristen. De behöver inte bygga mycket för att tjäna grova pengar. Konkurrensen fungerar inte. 
Byggbranschen är som varvsindustrin på 70-talet, den som gick kaputt. Har inte moderniserat sig, utvecklats som de framgångsrika branscherna gjort.  Ja, Albinsson menar att i mycket liknar situationen i Sverige idag den i 1800-talets England. (Fastän idag har vi ett byggfack som har skråväsendets "ideologi". Min anm.)
Jag är ingen expert, men tveklöst är det för dyra bostäder som byggs idag, och för få. I artikel menar skribenten att med modern teknik med storskaliga 3D-skrivare och robotar etc kan man bygga till mycket lägre kostnader, till priser som folk kan betala även om de inte är miljonärer. Bra hus, och inte likadana utan kan byggas med variation. Med modern teknik behöver man inte bygga i 60-talslimpor utan kan anpassa till de boendes olika önskemål. Och i andra delar av världen sker det. Men inte i Sverige.
Min slutsats blir att vi måste bort från skråtänkande, konservatism och gränstänkande. Liksom givetvis att politiken, dvs riksdag och regering måste öppna för en fungerande marknad med konkurrens på lika villkor. Läs artikeln.

Den genomlysning av förhållandena vid bygget av Mall of Scandinavia som Uppdrag granskning gjorde dagen innan artikeln, det ser jag som en bekräftelse av hur konservatism och "skråtänkande" utan fungerande konkurrens lett till både höga kostnader, usel arbetsmiljö och dåligt säkerhetstänkande - och låga löner för anställda (svartlöner?) hos underentreprenörer. UG-programmet ligger kvar bara till mitten av juni 2016. 
Nog behövs nytänkande - i flera avseenden. 

Gamla statsministrar, olika samhälls- och samtidssyn

Jag köpte nyligen hela paketet (22 volymer) med Bonniers statsministerböcker.
Om Karl Staaff har jag ju läst en hel del om tidigare, bl a Hans Lindblad m fl historiskt kunniga liberala författare, i Staaff-paketet som kom ifjol, så det var ju mest en bekräftelse - om än med en del intressanta detaljer. Men noterar när jag läser om både honom och hans samtida statsministerkollegor, dels hur olika de var, både som människor och politiker - och hur olika författarna behandlar dem, om än de formellt håller samma yttre ram i de tunna böckerna.

Jag har inte hunnit med fler än några av de första volymerna, så det ska bli intressant att jämföra med tidigare, mer el mindre omfattande kunskaper betr andra statsministrar som levde och verkade innan jag föddes, men också för de som jag själv upplevt, från Erlander och framåt. Och hur de behandlas...

Karl Staaff var ju en rätt "privat" och ensam människa, ogift men starkt gillad av kvinnorna och arbetare. Han förespråkade i hög grad kvinnornas rättigheter, liksom arbetarnas.  Och han var bildad, och analytisk, obenägen till kompromisser och en självklar ledare för sin tids radikala liberaler, men en  dålig taktiker.
T ex Arvid Lindman  var mera av sällskapsmänniska, praktiker, en skicklig affärsman utan djupare allmän bildning, analytisk men på ett helt annat sätt än Staaff. Lindman var en problemlösare, som kunde kompromissa, även emot sin grundinställning, för att "rädda vad som räddas kunde" av de konservativas privilegier. Karl Staaff var emot kungamakten av principiella skäl, det var folket som skulle styra. Kungen skulle följa folkviljan, bara vara en maktlös symbol (på sin höjd) för landet. Lindman ogillade kungen, och gillade inte fjäsket för kungen, men han stödde ändå kungamakten på sitt sätt, för att bevara det bestående. 

De var två mycket  olika personligheter, som inte alls gick ihop, Staaff och Lindman.

Och så förundras jag över hur devot hyllande Mats Svegfors är till Hjalmar Hammarsköld, som i o f sig är bildad (åt Staaff-hållet), men djupt konservativ i det mesta - och tydligen mycket lyckligt gift men sällan närvarande i hemmet. En ämbetsmannatyp och konservativ som Svegfors själv verkar se som idealet.
En skicklig jurist inte minst betr folkrätten, men en förvaltare av konservativa värden. 
 Ack ja.

Det är tydligt att det var en stor skillnad i hur det tidiga 1900-talets statsministrar såg på sitt uppdrag. Karl Staaff var den medvetne politikern som ville utveckla samhället och inte minst demokratin, så att den omfattade hela folket. Att det var folkets utslag som skulle avspeglas i riksdagens sammansättning, och att regeringen skulle utses och vara ansvarig inför riksdagen. Inte vara kungens privata ämbetsmän för att verkställa kungens vilja. Han såg positivt på hur demokratin växt fram i Norge, och i Storbritannien.
De konservativa statsministrarna såg sig mera som ämbetsmän, överställda folket men i hög grad underställda kungen. Kunde i bästa fall se sitt politiska uppdrag som en samarbete - i syfte att bevara överhetens (kungens, adelns, krigsmaktens, kyrkans och de framgångsrika affärsmännens) intressen. Om möjligt genom att undvika revolution, dvs genom att välvilliga till lydiga och undergivna ur de "lägre" klasserna. De var också starkt influerade av det kejserliga Tyskland, och förfärade av hur revolutionen i Ryssland gick fram emot tsardömet och den ryska överklassen.

Vikingarna, sverigedemokraternas bild av hur svenskar ska vara

Jag känner alltmer en djup förtvivlan över hur samhällsklimatet utvecklas i negativ riktning. Det är till och med svårt att föra egentliga diskussioner om dagens problem, då det ofta är så djupa klyftor av olika slag i hur "folk" ser på sig själva och omvärlden, hur den är och bör vara. Kanske är det ett sätt att fly den omöjliga debatten, eller möjligen för att få perspektiv bakåt som jag läser en del mera genomarbetad litteratur (mer än det fragmentariska och hätska på FB och på div hemsidor på internet eller av kvällstidningstyp).
Alltså, jag läste nyligen om "Röde Orm" av Frans G Bengtsson. Fick den som yngling av min far,  glömt det mesta utom vissa episoder. Och upptäcker att den faktiskt är en rätt skarp vidräkning  (omedvetet av Frans G, eller ej) med den vikingatid som i slutet av 1800-talet och en bra bit inpå 1900-talet sågs som ett slags hjältetid. Vikingarna lyftes då fram som ideal för mod, styrka, självständighet och (om än väldigt geografisk begränsad) nationalism.
Läser man Frans G med dagens ögon, så framstår vikingarna i mycket som väldigt vidriga människor i en vidrig tid. Även om huvudpersonen Röde Orm och några till hade en del försonande drag. Men det var faktiskt en tid av våld, sjöröveri och allmänt plundrande. Handel i vanlig mening var rätt obetydlig del av det som vikingarna sysslade med. Att plundra och stjäla var mera "hedersamt" än handel. Så t ex avskydde Röde Orm och hans "fastlandssvenskar" hjärtligt de snikna gotländska köpmännen. Vikingarna ansåg sig som överlägsna, och ville inte beblanda sig med andre. Förutom att de helt samvetslöst kunde utnyttja kvinnor som de "träffade" (dvs våldtog och tog som slavar att sälja). 

Nej, kvinnoförtryck,  våld, hämnd. övergrepp, att ta, utnyttja och sälja slavar, att se ner på de som inte kom från ens egna trakter, de som inte höll på asagudarna (eller när vikingarna "blev kristna", se ner på morerna (muslimer) och de bysantinskt kristna), att bara se till sig själva (och eventuellt familjen och ätten), att bli rik och berömd för egen del, det var vikingatidens ideal och liv.

Jag förstår varför vikingarna idag ses som förebilder för sverigedemokraterna., hur de menar att "riktiga svenskar" är och skall vara.   Dvs som själviska, inkrökta svin. 

Missa inte Kiralina!

Jag höll på att missa detta.

Jag är rätt kräsen, och springer inte iväg för att lyssna på vad som helst. Så orkesternamnet KOMP blev bara en notering att kolla upp senare. Det är ett så anonymt namn, även om punkt mellan bokstäverna ska visa att det namnet är en förkortning av gruppmedlemmarnas namn. Även om det är hyfsade namn så är det inte speciellt upphetsande.
Mer eller mindre av en slump så såg jag igår att i gruppen ingår en sångerska som heter Kiralina och kommer från Canada. Och det stod nog något om gospelbakgrund också. Då klickade det till i hjärnan, kunde det vara den där härliga, unga sångerskan som det var en stor artikel med många lovord om, i Jefferson, bluestidskriften, helt nyligen. Yes, snabbkollade. Det måste vara hon. På besök i lilla Piteå. På lämplig em-tid dessutom och med jazzklubben som arrangör. Dit måste jag. Trots den torftiga information som lokaltidningen gett.

Frugan sängliggande i feber, men jag tog med sonen och for till musikhögskolan och dess aula. Vi var i tid, och genom dörrarna hördes att musikerna var på plats och kollade ljudet. Jag och grabben sätter oss längst fram, för att lättare kunna fotografera. Publiken strömmade inte in i några större massor, det såg rätt glest ut när förbandet började sin halvtimme.

Dags för huvudnumret, K.O.M.P som ska uttydas Kiralina Salandy, Carl Orrje, Moussa Fadera och Patrik Boman. Sång, piano , trummor och bas, respektive. In träder Kiralina, och den förste hon ser på och ler åt, det är min grabb. Ett varmt leende.
I första låten "Wake Up" övergår hon efter en gospelinspirerad introduktion till att berätta om hur kärleken förde henne till Sverige. En kärlek som, tillsammans med hennes uppväxt i en gospelbemängd kyrka och med en mor som predikant/evangelist, uppenbarligen sätter en varm prägel på henne både som människa och sångerska.

Ja, hon håller hela konserten igenom en publikkontakt, full av värme och kärleksfull glädje. Hon utstrålar hela tiden en lyckokänsla, en positiv glädje och innerlighet, hennes ansikte lyser. Och hon har en härlig röst, med den extra touch som hennes gospeluppväxt ger.
De tre komparna är mer än kompetenta, men de ser alltför allvarliga ut. Vågar de inte le? Att vara en seriös musiker måste inte betyda att man inte vågar le eller ge något uttryck för känslor.

Efter Speak Low så kommer så den gospel jag längtat mest efter, jag har ju läst att hon  imponerat stort då hon framfört den. Precious Lord, Take My Hand av den som kallas gospelns store kompositör, Thomas A Dorsey. En melodi som fått så många tolkningar, och jag erkänner förbehållslöst att Kiralinas hör till de absolut bästa. Vilken innerlighet! Glädje och allvar i harmonisk kombination. Hon går ut bland publiken, som en gospelsångerska traditionellt ska göra, och jag ser mer än en som verkar mycket berörd.
Efter den korta pausen kom ytterligare en gospel i "rätt" utförande. Jag hade gärna hört några till. Kan inte någon kyrka i Piteåtrakten ta hit henne för en renodlad gospelkväll? Gärna med komp av Per Slim Notinis gospelgrupp.

Därmed inte sagt att hennes "världsliga" repertoar går av för hackor den heller. De flesta nummer som hon framförde var ur the Great American Song-book. Svängiga, romantiska, ja som de ska vara och som de ska framföras i jazztolkning. Innerligt framförda av denna fantastiska live-artist. T ex Pennies from Heaven, Love is Here to Stay, Lover Come Back to Me, Please Send Me Someone to Love etc.

Och All the Way. i en version som fick mig att minnas Billie Holidays fantastiska tolkning från 50-talet. Dock utan den spruckna röst som Holiday hade sina sista år.  Det är starka ord, men Kiralia lät som en ung Holiday. Bättre betyg kan nog inte ges.

Så tog Kiralina upp min grabb Erik plus förbandets trummis för att "spela med" henne i If I had a Hammer. Skönt gung, och publikknipande.

Extranumret som vi klappade fram var svängiga It Don´t Mean a Thing, If it Ain´t got that Swing (Ellingtons låt).
Vilken konsert!

Jag förstår till fullo de berömmande orden i Jefferson (nr 186), och rekommenderar studium av artikeln om henne där. Jefferson har en hemsida, (www.jeffersonbluesmag.com)  men tyvärr ligger inte alla artiklar ute på nätet, bl a den om Kiralina.

April, april (?)

Läser någon en text som har rubriken April april?
I dag är det 1 april 2016. Jag hör "lite dåligt", men nog måste nyheten i radion i morse om opinionssiffrorna vara dagens sämsta skämt.
Alltså, att sossarna med viss möda åter är största parti (dvs fortfarande rätt litet, men aningen större än de andra - och att de återerövrat den platsen p g a den ytterst restriktiva flyktingpolitiken, som i praktiken utestänger de flesta flyktingar som knackar på. Och som för de få som i sinom tid "accepteras" så gäller en tidsbegränsning som kastar ut dem innan de haft en chans att integreras (lärt sig språk och fått jobb).
Samtidigt sas det väl (?) att de nygamla moderaterna sackat en aning, också p g a att de numera kör den hårda, inhumana linjen.

Vilket skämt. Eller inte? Riksdagspartiernas - såväl i som utom regeringen - politik har ju länge varit ett skämt. Ett dåligt skämt. Där de sju "gamla" springer ikapp för att sno åt sig sd´s program och väljare. Så till den milda grad att sd verkar ha drabbats av tunghäfta i försöken att vara värre. En normal människa hittar ju inget anständigt riksdagsparti att rösta på. Om än det finns smärre fläckvisa försonande drag hos ett par av de mindre.
En misstanke smyger sig på, det är nog inget skämt. Inte ens ett dåligt skämt.

Och de verkliga skämten blir ju allt sämre också.

Dock vill jag ger er en text i ämnet aprilskämt, av Torbjörn "Tobbe" Carlsson i Piteå-Tidningen. Jag citerar den helt och hållet.

"Det är inte kul att vara lättlurad och särskilt inte en dag som denna. Då får man vara en dum sill. Även i Frankrike har de något emot fiskar. Poisson d’avril (aprilfisk) blir man kallad. I Finland är man en stackare som får äta sill och dricka lervatten (syö silliä, juo kuravettä päälle).
Än värre i Holland, där får den lättlurade en groda i dajmkrysset som aldrig vill ut igen. Kikker in je bil! Die er nooit meer uit wil.
I Norge och Danmark blir man narr och i Skottland gowk (gök/dummerjöns).
I medievärlden gillar vi första april. Det tänks så det knakar, idéer framkastas och förkastas tills ett Liljeholmens tänds och alla gör vågen. Här kommer ett aprilskämt som sätter snurr på läsekretsen. Ibland blir det ganska bra, oftare mindre bra och någon gång så bra att få förstår att det är ett skämt. Om det sistnämnda inträffar är det mindre lyckat och vill det sig illa blir den lättkränkta ilsken när det går upp för hen att allt var ett skämt.
Det gäller alltså att hitta rätt nivå så att folk kan skrocka belåtet över tokigheterna och känna sig nöjda över att ha avslöjat skämtet. Hoho, hur dum tror dom att man är, typ.
Kanske är det ultimata aprilskämtet att det inte finns något skämt i tidningen. Läsarna lusläser förtvivlat och i ren desperation bestämmer de sig för att en fullkomligt sann artikel är ett aprilskämt. Vem vet, kanske är det just detta practical joke som gäller i dagens PT.
Annars är det väl första april varenda dag på nätet. Tanken var väl att vi skulle bli smartare och mer kritiskt tänkande när ordet blev fritt och svämmade över alla gränser. Så kan det givetvis vara, men för den lättlurade är det svårt att navigera i ett hav av konspirationsteorier. Jag menar, det vet väl alla att vi inom ”gammelmedia” har ingått en pakt och har en dold agenda värre än CIA. Illuminati styr PT, tro mig. Eller kan det vara judarna?
Tyvärr kan jag inte berätta närmare om den saken. Jag tillhör ju den köpta sammanslutningen som mörkar alla ”sanningar”. Så sent som i torsdags skrev jag om trafiksäkerheten på Timmerleden utan att nämna att det är flyktingarnas fel.
Eller ta kollegan Joel Gustavssons artikel idag om den spruckna bron över Bondökanalen. Ännu en köpt lakej, inte ett ord om flyktingarnas skuld.
Nej, det är tur att det finns sajter på nätet som skriver som det är och bekräftar våra fördomar, vår otillräcklighet och vårt hat. Som skriver att allt är flyktingarnas fel och att alla muslimer är medskyldiga till terrordåden i Bryssel och IS härjningar i Syrien och Irak.
Dessvärre har jag inte lyckats komma på hur mitt navelludd kan skyllas på muslimerna, men det kommer. Ska bara ta på mig skygglappar och foliehatt."

Och den texten är inget aprilskämt, tvärtom.