En musikfest av ovanligt hög kvalitet, TV2 i lördags.

Fantastiskt! SVT bjöd på ett högklassigt alternativ till den lördagsplåga som kommer att dominera ettan nu hela våren...  Hoppas Tvåan letar fram fler pärlor ur sina arkiv för att ge oss musikvänner chansen att slippa plågas av den s.k. mellon.

Alice Babs i en fantastisk konsert från 1999,  i finfin form (det var hon väl alltid!) i en generös knippe toppenmelodier. Mycket ellingtonia, men också annat.
Och med Charlie Norman och hans trio. Charlie i vanlig ordning leklysten och humorisk. Plus de tre blåsarna Bosse Broberg tp, Olle Holmquist tb, och Ulf Andersson sax och lite flöjt.  Två timmar, där Charlie och grabbarna hade några egna nummer, som de förvaltade väldigt bra.

Alla på utomordentlig spelhumör, inspirerande varandra. Det var musikalisk kärlek. Sent ska jag glömma när Alice improviserade på duo med trummisen. Ovanligt, och fint.

Vilken skön påminnelse om vilka härliga musiker de var, Alice och Charlie!   För det är ju ändå en smolk i glädjebägaren detta att de inte är med oss idag utan båda spelar "ovan molnen".

De som missade programmet, skynda att klicka in SVTplay, http://www.svtplay.se/video/2649171/swingtime-again/swingtime-again-alice-babs-och-charlie-norman
Det ligger bara kvar för avlyssning i 4 veckor till. Så skynda!

Malalas Swatdal är männens värld

Fredspristagaren Malala Yousafzai har i sin mycket läsvärda bok "Jag är Malala" beskrivit hur extremismen växt fram i Pakistan och speciellt i det nordvästra området - och därmed även i Afghanistan, eftersom folket där inte direkt erkänner gränsen. Hon skriver även vilket motstånd hon, men även andra, rönt av talibanerna och visar även att Pakistans ledning, militären, som de facto för det mesta är mäktigare än president och premiärminister varit kallsinniga eller emot hennes kamp för mänskliga rättigheter. De politiska ledarna har dessutom ofta, i den mån de varit folkvalda, "ersatts" av höga officerare. Sålunda var General Zia ul-Haq en sådan kuppmakare som i hög grad jämnade marken för talibaniseringen genom sin politik.

Se betr detta även den tidigare bloggtexten med rubriken "Hur blev talibanerna extremister?". Den ger en fyllig bakgrund också till följande rader.

I sin bok beskriver Malala även hur hon, ju mera hon framträdde som försvarare för flickors rätt till undervisning, kom att bli måltavla för talibanernas attacker och misstänkliggöranden. Men även möttes av ett misstroende från det politiskt/militära etablissemanget. Militären har, visar Malala, ett minst sagt kluvet förhållande till USA. Även Malala är kritisk till hur USA skött sig.
Men militären har låtsat att stödja USA i kampen emot talibanerna, tagit emot miljarder i hjälp, men samtidigt till och från varit väldigt passiv i att bekämpa talibanerna och deras terrorism.
De som Malala Yousafzai lyfter fram i sin fredliga kamp för mänskliga rättigheter är det fåtal demokratiskt valda ledare som Pakistan haft, sådana som Ali Bhutto och Benazir Bhutto.

Nu har SVT:s kunnige korrespondent Stefan Åsberg rapporterat att Malala är ifrågasatt, spec i sin hembygd Swatdalen i nordvästra Pakistan. Det är ingen nyhet i och för sig, utan snarare är det fyra minuter inslaget en bekräftelse på det vi redan visste, både genom Malalas egen bok och på andra sätt.
Jag vill betona att det inte räcker med att läsa det korta skriftliga referatet, lyssna därför (så länge det går) på hela inslaget för en fylligare bild.
Sålunda angrips hon av en man (i talibananda) för att vara en CIA-agent (!), att hon svikit sin hembygd, och inte gjort något konkret.
Det ska då konstateras att Swatdalen är en männens värld, vilket ju Malala ifrågasatt genom sin kamp för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter. Hon har dessutom faktiskt gjort konkreta insatser, genom sin fond, utöver att missionera för kvinnors rätt till utbildning. Att hon blev skjuten av talibaner tvingade henne (utan att hon visste det just då, hon låg i koma) att söka läkarhjälp utomlands, vilket räddade livet på henne. Nu studerar hon vidare, för att utbilda sig för den fortsatta kampen. Det är tydligt att en del män inte gillar det. Och framför allt inte talibanerna och de som är inspirerade av eller är rädda för talibanernas groteska människosyn. Avundsjukan är utbredd.

Självklart är Malala inspirerad av sin far, men det betyder inte att hon är en nickedocka. Den som sett och hört henne tala, eller läst hennes bok, inser att det är en stark och självständig ung kvinna, full av kraft för att bekämpa ondskan. Den som läst henne ser också hur orimligt det är att anklaga henne för att vara CIA.agent! Det är dock ett rykte som sprids av hennes motståndare, vilka är både talibaner och de som inte vill erkänna att en muslim kan vara en fredskämpe. Jag sett de anklagelserna emot Malala framföras av "Israelvänner" på Facebook, som samtidigt sprider ryktet att hon skulle vara trotskist.
De som säger sådant verkar inte känna till något om Malala eller CIA eller den kommunistvariant som kallas trotskism. De vill bara fläcka hennes rykte i syftet att sprida sina egna extrema åsikter.
Det har ju till och med spridits rykten att hon inte alls blev skjuten. Och den som läser hennes bok ser också vilket politiskt spel det var i den Pakistanska ledningen när hon skulle opereras, hur man hela tiden försökte dra politiska växlar på hela tragedin. Och de var rädda att hon skulle hoppa av, begära asyl i Storbritannien, vilket hon alltså inte gjort. Av politiska skäl uteslöts också att hon skulle tas till USA för operation... Efter det att hon blev skjuten, men överlevde, så har från talibanhåll riktats nya hot emot henne om att hon kommer att dödas.

Det är också viktigt att minnas, trots avundsjuka och rykten,  att inte minst för kvinnor och flickor så är Malala en förebild. En jämnårig flicka, Sobia, självsäker och med en tro på framtiden, som dock av risk för repressalier inte vill att namnet på hennes skola ska anges, säger:
– Kvinnans framtid är mycket ljusare nu. Vi tror på oss själva och jag vill en dag bli läkare här i Swatdalen.
Det har alltså Malala åstadkommit, vissa förbättringar och en framtidstro hos många. Men mycket återstår. Talibanerna har trängts tillbaka, men finns i bakgrunden och styr mycket både direkt och indirekt, militären är fortfarande kluven. Och folk är rädda. Inte ens hälften av flickorna får gå i skola.

Och bara för en kort tid sedan dödade och skadade talibanerna en massa elever och lärare i en välbevakad skola i Peshawar, som inte ligger så långt ifrån Swatdalen.

De som främst drabbas av de extremistiska talibanerna (och deras gelikar på andra håll), det är muslimer, tiotusentals, ja egentligen många fler. Även på grund av hur de av andra buntas ihop med extremisterna. En polarisering som skadar förståelsen mellan människor och ökar motsättningarna.

Vilken princip ska styra familjepolitiken, betr barnen?

Nu vill socialdemokraterna (och mp) i regeringsställning ta bort vårdnadsbidraget. Igen.

Jag börjar med några fakta.

• Vårdnadsbidraget ger föräldrar med barn i åldern ett till tre år 3.000 kronor per månad och är obeskattat och alltså inte pensionsgrundande.
• Alliansregeringen gav kommunerna rätt att införa kommunala vårdnadsbidrag från den 1 juli 2008.

En kommun får lämna vårdnadsbidrag för ett barn som har fyllt ett men inte tre år under förutsättning att barnet är folkbokfört i kommunen och inte har en plats i förskola som avser heltid.      

Enl media kommer folkpartiet att stödja den rödgröna regeringen, och vårdnadsbidraget försvinner. Detta trots att fp i alliansregeringen, som en kompromiss till fördel för kd, genomförde vårdnadsbidraget i den form det har idag. Fp prioriterar, liksom s, inte ett vårdnadsbidrag som håller en förälder (oftast kvinnan) hemma, barnen bör gå i förskola. De ser det som en jämställdhetsfråga. 

Jag känner mig kluven, eftersom jag ser två för mig viktiga principer, som strider emot varandra. I vart fall delvis. (Och samma principer står emot varandra när det gäller fördelningen av tiden för föräldrapenning.)

De krockande principerna är jämställdhet eller valfrihet. 

Alltså. Det gäller endast barn i åldern ett till tre år. Och bara 3000 kr/mån, ej pensionsgrundande. Kommunerna får själva besluta om det ska utgå vårdnadsbidrag, det är ej obligatoriskt utan beror på den lokala politiska majoriteten. Kan ej kombineras med förskola för barn vars förälder valt vårdnadsbidrag.

Fp och regeringen anser att jämställdheten är viktigast. Dvs jämställdheten mellan man och kvinna, barnen är det inte fråga om. Vårdnadsbidrag anses "låsa" kvinnan hemma, att ej kunna förvärvsarbeta, färre pensionsgrundande år och risk för att komma efter i yrkeskarriären. Och det drabbar främst, anses det, lågutbildade invandrarkvinnor. Att familjen själv ska få välja, ens för en kortare tid, ses  inte som viktigt på grund av de nackdelar som bidraget innebär. 

Valfriheten, är det som alliansen, och då främst kd hävdat. Och det man då avser är föräldrarnas rätt att få chansen att välja mellan förskola och vårdnadsbidrag för sitt/sina barn. Om än bara för en kort tid och med en ytterst begränsad ersättning, som inte är pensionsgrundande. Begränsningarna är, som sagt, flera. 

Att kd står för familjen, som de poängterar som motiv för vårdnadsbidraget,  är naturligt, det är ju ett socialkonservativt parti. Att det stöds av m och c, i vart fall hittills, kan ju de motivera ur valfrihetssynpunkt. 

Socialdemokraterna, och övriga röd-gröna, vill ju gärna se barnen som ett kollektiv, att de ska uppfostras lika, och poängterar att kvinnan inte ska komma efter på arbetsmarknaden. Naturligt då att inte ge valfrihet. 

Men folkpartiet då? Borde inte det parti som ser sig som liberalt, värna valfriheten för föräldrarna, att de ska vara fria att, inom vissa gränser, få välja hur de vill uppfostra och ta hand om sina barn, själva eller genom samhällets institutioner? Jo, det menar jag. Men - fp betonar samtidigt just jämställdheten, och att den ska gå före valfriheten. Möjligen kan man se det som en mera socialliberal inställning än en renodlat liberal. Dvs att båda föräldrarna ska få leva i ett mera jämställt samhälle, vilket i viss mån inskränker valfriheten. 

Vad barnen tycker frågar ingen och kan man inte veta. En del anser att det är familjens sak att bedöma vad som är bäst för barnen. Andra anser att det ska samhället i form av riksdag och regering fastställa. Eller till och med kommunens politiska majoritet, om det ska möjliggöra en lokal valfrihet. Observera att jag inte ser att någon förespråkare för vårdnadsbidrag menar att det bara ska finnas vårdnadsbidrag. Däremot anser jämställdhetsförespråkarna att det bara ska finnas samhällelig barnomsorg. OK, visst tillåts att barn är hemma med en förälder, men då utan att den föräldern får någon del av samhällets ekonomiska stöd.  Vilket ju inte precis gynnar jämställdheten i inkomst m m. 

Jag ser goda poänger i båda sidornas argumentation. Men medge att principerna kolliderar. Och att det är svårt, att tillgodose båda samtidigt.