Är det för många teoretiska ekonomer som styr ekonomin?

OK, jag är inte nationalekonom, har ingen fin examen åt det hållet. Dock har jag studerat en del ekonomi och tillämpat ekonomi i många sammanhang, större som mindre.  Blir alltmer förundrad över hur dagens ekonomer, av olika ideologier (ja, nationalekonomi anses ju av många vara en vetenskap som styrs i hög grad av ideologi)  ändå i så hög grad i praktiken vara så enstämmiga. Som om de alla läst EN bok och bara går efter den.

Idag går USA:s ekonomi åt rätt håll. Inte fort, men åt rätt håll. Europas ekonomier stampar eller är svaga. Ett undantag är Sverige, som, enl Di, går lika bra som USA. Men vi har "för låg " inflation!?
Vad är detta? Ekonomin går bra, varför denna skräck för att priserna inte skjuter i höjden som de gjort under tidigare decennier. Jag kan inte se annat än att ekonomerna tror sig veta att när inflationen är låg, närmast obefintlig så SKA ekonomin gå dåligt.
Jag har lärt mig att inflation är något som drabbar de fattiga. Att vi ska hata inflationen. (Ungefär så sa den store nationalekonomen Bertil Ohlin.) Men  nu säger de på nyliberala ekonomer frälsta ekonomerna att det MÅSTE vara inflation, helst minst 2%   För om den är lägre så går inte ekonomin bra, även om den gör det...
Och när ekonomerna säger så, så vågar inte näringslivet satsa. Och LO kräver allt lägre ränta, och nu fick de nollränta. För att få fart på inflationen.
För om det är inflation, säger ekonomerna idag, så går ekonomin bra. Och då vågar folk låna till det de inte egentligen har råd med. Med en låneekonomi så blir det högre priser. Och då kan man höja räntorna, så folk inte har råd med lånen. Och så blir det finanskriser, bostadsbubblor som spricker och arbetslöshet etc. Va?
Idag går ekonomernas teorier och praktiska handlande ut på att vi ska ha, nej inte full sysselsättnign som de säger, utan på att de ska ha vad de kallar balanserad sysselsättning vilket betyder en arbetslöshet på sådär 6-7-8 %. För annars händer otrevliga saker med ekonomin.

Säger de. Men så märkligt att siffran för "bra och tolerabel" arbetslöshet förskjutits hela tiden. Jag minns när den var ca 2%, så blev det 3%, och så blev 4% arbetslöshet ett mål att komma ner till. Numera anses 6% som fullt tolerabelt. Varför det? Är det inte så att inflation under denna tid varit både hög och låg utan att det till synes påverkat arbetslöshetsgraden. Och att räntan alltid legat högre än idag, oftast mycket högre än idag. Men idag är det som om det är enbart räntan som är det styrmedel man (politikernas uppdrag till ekonomerna) vill - eller vågar - använda för att stimulera (?) ekonomin. Och stimulans för ekonomin stavar de "låg ränta" och "hög inflation". vilket jag ifrågasätter är ett samband som inte är helt solklart.  Fastän då har jag inte lekt med statistik, utan gått efter hur jag sett ekonomin fungera i praktiken.

Nu har Riksbanken lagt sig på nollränta, vilket aldrig skett förut. Så nu ska det bli inflation och sysselsättning. Tro det den som vill. Men låg ränta tvingas inte fram lönsam produktion, långsiktigt lönsamma investeringar varken för näringsliv, privatpersoner eller stat och kommun.
Låg ränta gör att det inte lönar sig att spara. Men det gör det lätt att låna (om pengar att låna ut finns) för konsumtion och till sådant som man inte har råd med när räntorna stiger och lån ska amorteras (jfr fastighetsmarknaden!).
Staten trycker nya sedlar för att få fengar i omlopp, men de sjunker i värde genom inflationen, långivarna kan inte låna ut pengar som inte finns eller inte ger avkastning i form av ränta. OK, tryck mera pengar då¨.... och så är vi snabbt uppe i inflationstal som kraschar ekonomin totalt.

Och på grund av de risker som låg/obefintlig ränta medför så varnar nu Riksbanken för följderna av låg ränta. Och hoppas på och mer el mindre kräver "andar åtgärder" för att styra upp ekonomin, för att undvika krascher.

Visst, vi måste, eller mår bra av, en viss tillväxt. Men är det inte bättre att den sker så att säga naturligt och organiskt inte i snabba ryck där en kraftig uppgång alltid följs av en kraftig nedgång? Att folk inte förutsätter att den ska gå för snabbt och så råka ut för kriser. Att ekonomerna slutar förutsätta att låg ränta är förutsättningen för att göra lönsamma investeringar, att folk sparar i st f att låna till konsumtion, sparar först - köper sedan. Och ger bankerna möjlighet att låna ut pengar till en vettig (dvs inte för låg och inte för hög) ränta till på sikt lönsamma investeringar! Att vi t ex inte köper alltför dyra villor i tron att de inte kostar i ränta och amorteringar? Att billigare boende inte bygger på statliga subventioner och låga räntor/amorteringskrav, utan på en effektiv konkurrens inom byggsektorn.

Etcetera.  Men jag är väl gammaldags, som tror att hög sysselsättning inte är beroende av hög inflation, och att ekonomisk tillväxt inte förutsätter en gigantisk lånefinansiering och/eller statliga bidrag och subventioner (möjligen med undantag i verkliga nedgångstider) i tid och otid. Utan i en fungerande marknadsekonomi utan monopol med konkurrens som håller nere priser och höjer kvaliteten.
Som sagt, jag är nog gammaldags, som inte tror på dagens ekonomers konforma syn på ekonomi.

Hur kan t ex börsen gå upp kraftigt idag, efter räntesänkningen.  Blir företagen verkligen mera lönsamma när de inte behöver vara lönsamma? (Dvs nu behöver de ju inte tjäna in pengar för att betala investeringslån...)  Märkligt, men beror väl på att dagens ekonomer säger ungefär så:  Sälj, för nu behöver det inte löna sig ;)

Och nu sjunker kronans värde.  Det blir dyrare att handla utifrån. Och dyrare att resa. Är det bra för vår ekonomi?

Politisk profil och/eller samarbete?

Jag har under ett flertal år efterlyst klarare profiler profiler (politiska visoner, hos partierna, att de vis
ar den ideologi som de, i vart fall i högtidstal, säger sig stå för. Inte minst, men inte bara, från folkpartiets sida.
Behovet växte för vart år under allianspartiernas regeringsperiod (*2006, + 2014).
Efter årets val har vi situationen att de rödgröna, som inte varit speciellt klara före valet, framstår som allt suddigare. Både som partier och som regering. En regering som består av socialdemokrater och miljöpartister, men som alltmer framstår som en vänsterpartiregering.

Väljarna sade nej till en ideologiskt otydlig alliansregering. Och fick en otydlig s+mp-regerings som lutar åt vänster, men säger sig vilja ha stöd från mitten. Dock utan att gå denna mitten till mötes ens tuppfjät. Hittills.

Den ännu aktive socialliberalen  Olle Wästberg (och ännu i fp), tidigare bl a statssekreterare i finansdepartementet under Ann Wibbles tid, har skrivit om förhållandet ideologisk tydlighet - samverkan i NU under rubriken "Nära samarbete suddar ut profilen". Han flaggar också för detta i sitt månadsbrev för oktober. Jag citerar från månadsbrevet:

"Just nu är svensk politik tämligen stökig. Jag skulle tro att den kommer att så förbli, även om jag också tror att Stefan Löfven kommer att gå till val som statsminister 2018.

För regeringen gäller det att finna bra och fungerande samordningsmekanismer. Det tog de borgerliga flera regeringar innan man fann det, så lätt är det inte.

För oppositionen är det viktiga att partierna återfinner sin identitet efter ett långt samregerande. Nära samarbete suddar ut ett partis egen profil och partier kan inte sällan komma att förväxla kompromissen med sin ursprungliga uppfattning.

Frågar man väljarna vill de ha mindre tjafs och gräl i politiken och mer samarbete. Men när de ska rösta är det tydlighet som gäller. Kompromisser, koalitioner och uppgörelser är nödvändiga i en demokrati. Men de måste ske utifrån en ideologisk styrkeposition."

Visst, så är det. Partierna måste finna sina vägar. Men också samarbeta. Otydliga valresultat torde vi få leva med. Av Olles  text kan man tolka det som att nu måste partierna (framför allt allianspartierna och kanske allra mest fp) först och främst hitta sina ideologier. Samarbete måste vänta tills man vet vad man vill.

Det är en bestickande åsikt. Jag menar att landet behöver samverkan redan nu. Och att bl a fp borde tagit chansen att påverka politiken. I synnerhet på ett sätt som inte kunde ske i allianssamverkan!
Men på sätt och vis har Olle rätt. Inte minst de små partierna, som nu hamnat i opposition, kan inte utan vidare låta sig kramas sönder av Löfvens socialdemokrater. För de är inte mogna för det, tyvärr. Och Löfvens kramvillighet verkar inte så övertygande heller. Löfven behöver nog några månader för att inse att hans vägval nu var både taktiskt och praktiskt/politiskt fel. Och fp (m fl allianspartier) behöver analysera vad som egentligen hände. Var det en socialliberal politik de medverkade till i alliansen, när de samtidigt ivrigt försökte ställa sig till höger om "nya" moderaterna?  Var det inte så att de suddade ut sin egen profil och kom att förväxla kompromissen med sin ursprungliga uppfattning? 

Jag ville gärna tro att fp (och c) hade den inre styrkan och ideologiska klarheten för att kunna klara att samarbeta med Löfven, men det var nog ett önsketänkande. Risken nu är dock att som partierna hittills agerat (genom Björklund och Lööf) så tror de att de kan vinna tillbaka sina förlorade väljare genom att fortsätta som sönderkompromissade partier i en allians under moderaterna. Det är en risk och en felsyn.
Väljarna kräver klarhet, att partierna tydligt visar sin ideologiska hemvist. Först därefter kan väljarna med förtroende ge partierna fullmakt att kompromissa ihop sig - eftersom de är övertygade om att det sker i enlighet med resp partis ideologi.
Men som sagt, det kräver att partierna hittar tillbaka till sina rötter. För fp:s del  till socialliberalismen, och då inte bara genom att döpa om jämställdhet till feminism, utan att ha en vision över hela det politiska spektrat. Med frihet och socialt ansvar i samverkan, integritet, rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Det är dock, för att lyckas, bråttom. Regeringsfrågan kan snabbt kräva en bättre lösning. Sverige kräver en bättre regering, och partierna måste ha den inre styrkan att våga ta ansvar. 

Samarbete kräver tydliga ideologiska profiler hos de samverkande partierna. Inte att ett parti dominerar och de andra underkastar sig bara för att "få makt", illusorisk makt. 

Om Skavlan, ondska, godhet, dr Mukwege, och vår skuld

Teve är i mycket en underhållningsmaskin. Att vi genom teve dessutom kan få nyheter, ibland med viss fördjupning och rent allmänbildande program är förstås sant och ett plus. Ändå är det så att underhållningen överväger, tyvärr numera dessutom ofta av rätt låg kvalitet. 

Dock, det finns undantag. Ett sådant är Skavlans pratshow. I grunden är det förstås underhållning. Men det är tänkt som intelligent underhållning, där vi får möta intressanta personer. Någon gång kan det vara kändisar som bara är kända för att de är kända. Men oftast har de uträttat något, har en intressant bakgrund eller varit med om intressanta upplevelser eller gjort något bra. Vilket kan ge oss som tittare något av värde också. 

Fredagen den 24 oktober (2014) var en sådan kväll. Starkast intryck gav mig Dr. Denis Mukwege, en kongolesisk läkare som hjälpe kvinnor - och barn - som utsatt för råa våldtäkter i det Kongo som sedan decennier plågats av inbördeskrig och oroligheter, som dels har sin grund i den koloniala tiden och att varken Belgien eller världssamfundet med FN i spetsen förmådda lotsa landet till självständighet i fred och demokrati. Dels är landet för rikt för att lämnas ifred. Både inhemska och utländska intressen är alltför fokuserade på att utnyttja landets rika naturtillgångar för egen snöd vinning. Inte minst gäller det värdefulla metaller, och däribland sådana som är viktiga (och dyrbara) och användbara i våra mobiltelefoner. 
Som användare av mobiltelefoner är vi alla i viss mån medskyldiga till att Kongos folk plågas av roffarnas metoder. Tyvärr är det ju i sig ingen nyhet att det förekommer vidrigheter i Kongo och som länge förekommit där. Vissa antydningar om det fanns även i teveprogrammet kvällen före om Kongoveteranerna. Men Dr. Denis Mukwege gjorde hos Skavlan det så väldigt tydligt att jag har svårt att rensa hjärnan från det. En man fylld av människokärlek, en god engagerade man.

Ett tankeväckande uttalande av Mukwege, som fått flera priser för sitt arbete, var att de inte tjänade något till om de inte bidrog till att förbättra situationen. Han såg inget egenvärde i att själv få erkännande för sitt arbete, kränkandet av människorna måste sluta, det är det viktiga. 

Men varför finns det så mycken ondska? Att det ligger en girighet av oändligt djup som grund för detta, det förstår jag - nej inte förstår, men inser -  men att det går att få sina drängar och hantlangare att agera på det brutala och omänskliga sätt som sker i Kongo, det övergår min fattningsförmåga. Systematiska våldtäkter av grövsta slag, på ett sätt jag inte vill beskriva. Och dessutom, bara som följd av den ondska som kommer ur en bottenlös girighet som blundar för allt som kan kallas humanism och människovärde. Har inget med etniska eller religiösa motsättningar eller dylikt att göra. 

Då är det "tur" att det finns godhet också. Som hos dr Mukwege. Och som hos de som stödjer hans arbete. När jag söker mera fakta om Mukwege så ser jag något som får mitt hjärta att värmas. Den organisation som stödjer hans arbete är Läkarmissionen, det som tidigare hette Svenska Journalens Läkarmission. Och jag minns med glädje och stolthet min kära mamma, tyvärr sedan länge, länge bortgången. Hon som var sjuklig i stort sett hela sitt liv, men alltid beredd att hjälpa andra. Hon hade alltid Läkarmissionen främst på sin lista för månatliga utbetalningar. Av respekt för henne så fick mina döttrar fortsätta detta så länge de bodde hemma. Eller rättare sagt jag fortsatte bidragsgivandet i deras namn. Och har sedan också stött dem, på annat sätt. 

Människor som Mukwege och hans likar, de gör mycket gott. Men, det måste bli ett slut på hur människor göra varandra illa.  Det är nu 50 år sedan som de sista svenska FN-soldaterna lämnade Kongo. Utan att ha lyckats uppnå fred och stabilitet. Kongos folk, inte minst kvinnor och barn, lider fortfarande av detta misslyckande och stridande maktgruppers snikna girighet. Det måste sättas press på de inblandade mäktiga att se till folkets bästa i st för sin egen makt och rikedom. 
Kan t ex världens stora mobiltillverkare sluta köpa de metaller de behöver från Kongo? Kan de ersättas med andra metaller, eller köpas från andra länder med anständigare politik? Eller ska vi konsumenter sluta köpa mobiltelefoner, som till en del använder beståndsdelar från Kongo?

Jag vill också passa på att ge länken till Läkarmissionen, som stöder de Mukweges arbete att hjälpa våldtagna kvinnor och barn. Klicka här.

Mera om Denis Mukwege finns här på wikipedia. Och här, som vinnare av Sacharovpriset. 

U-båtar nu och då, diplomati-försvar, U 137, öppna kuster

Det här med u-båtar (med eller utan frågetecken) och diplomati.
Apropå den i skrivande stund ännu pågående spaningsverksamheten efter oidentifierade föremål i Stockholms skärgård.
Spaningsledningen, som inte vill karaktärisera det som u-båtsjakt, verkar helt övertygad om att "något" oönskat föremål/verksamhet av främmande makt, finns eller funnits där. Vilket motiverar en fortsatt aktivitet i området av svenska militära styrkor - för att visa vår vilja och styrka att avvisa just oönskade aktiviteter av främmande makt, inte bara i luften utan även i och under vattenytan.

En "enkel" undran blir då denna. Vilka möjligheter har Sveriges försvar att avvisa oönskade aktiviteter från andra nationer på andra håll än just i Stockholms skärgård. Det kraftigt nedrustande försvaret verkar ju ha koncentrerat alla sina krafter just till Stockholmsområdet.
Var/är intrånget en avledningsmanöver för att kunna härja fritt på andra håll efter vår långa kust. Västkusten, I syd/sydöst (t ex Gåsefjärden i Blekinge där U 137 gick på grund för nära nog exakt 33 år sedan), eller den långa. långa norrländska kusten?

Eller litar militären/kustbevakningen på att civila ska hålla ögonen öppna?  Och kunna skilja på u-båtar och sälar eller skräp?
Tror militären på inrapporterade iakttagelser? Av dagens civila rapporter att döma så verkar tilltron vara selektiv.  En del tror militären på, annat visar sig efter koll vara mera tveksamt. Som det varit även tidigare.

Vilket får mig att tänka på U 137-historien 1981. Där just civilpersoner rapporterade att en u-båt gått på grund i Gåsjefjärden. Militären var skeptisk, men beslöt gå ut och kolla. Och där låg ju beviset i öppen dager. Resten är historia. Dock en historia av intresse, inte minst p g a hur dåvarande regeringen Fälldin med Ola Ullsten hanterade detta. En rysk u-båt strandat i svensk militärt skyddsområde! En stormakts kränkning av lilleputtlandet Sverige.

En omläsning av Ullstens kapitel om detta i sin ifjol utkomna bok "Så blev det"  kan vara värde full både för en större allmänhet och för dagens beslutsfattare på högsta nivå.

Missa inte den avslutande anekdoten, med torr humor återgiven av Ola Ullsten. Med Sovjets utrikesminister Gromykos replik på Ullstens fråga,  en tid efter händelsen.
- Om ni visste herr Ullsten, hur många båtar jag har att hålla reda på skulle ni inte bli ett dugg överraskad om någonting sådant här hände.

Ebola, ett virus som fått ny fart

Ett virus som klassas som möjligt vapen för terrorister, det är klart jag blir oroad. Ja, jag ÄR oroad. Allvarligt.
Jag hade hört om ebolaviruset för många, många år sedan. Lät väldigt läskigt, som något liknande men värre än HIV/AIDS, då det smittade på betydligt fler sätt än AIDS. Många, rättare sagt, de flesta av de smittade dog.  Trots att det inte fanns (finns) några motmedel så verkade det ebba ut. Troligen, tänker jag idag, p g a att fallen inträffade i rätt isolerade områden. Och för 30-35 år sedan reste folk inte lika mycket som idag. I vart fall inte från fattiga områden.

Sedan har det varit tyst, i stort sett. Tills en del varningar kom i början av detta år.
I Svd stod det: "Spridning av ebola saknar motstycke

GENÈVE Spridningen av det fruktade ebolaviruset i Guinea saknar motstycke, varnar nu hjälporganisationen Läkare utan Gränser.
- Epidemin har nått en omfattning vi aldrig sett tidigare, säger Mariano Lugli vid MSF."

Jaha ja, är ebolan igång nu igen, tänkte jag.
 Men i somras så växte varningarna, dels om den väldigt snabba spridningen, dels påminnelsen om den höga dödligheten. Och de sista veckorna är det ideliga varningar om hur sent "vi" är ute med att skicka läkarhjälp till de drabbade länderna i västra Afrika.  Och att det inte finns "färdiga" vaccin, samtidigt som smittan sprids och nu verkar finnas i alla världsdelar.

Läser därför detta (från Wikipedia, uppdaterat bara några timmar innan detta skrivs)
"Ebolavirus är det virus som orsakar ebolafeber, hemorragisk feber som är en blödarfeber med hög dödlighet. Viruset tillhör familjen Filoviridae och är ett stavformat filamentöst negativt enkelsträngat RNA-virus (-ssRNA.) Ebolavirus är ett zoonotiskt virus som kan smitta människor och djur via blod och kroppsvätskor. Det finns fem kända arter av ebolavirus; Zaire-, Sudan-, Côte d'Ivoire-, Reston- och Bundibugyo ebolavirus.^[1] Ebolavirus är en av de mest dödliga patogenerna för människor och icke-humana primater och måste handhas på de laboratorier som har den högsta skyddsklassen, skyddsklass 4. Viruset angriper främst endotelceller och sprids via blodet ut i kroppen och orsakar nekros av kroppens celler, som leder till ett häftigt sjukdomsförlopp karakteriserat av blödningar ur kroppsöppningarna. Dödligheten är 50-90%.^[2] Till familjen Filovirus, Filoviridae hör förutom släktet ebolavirus, också släktetmarburgvirus som även det orsakar hemorragisk feber."
   "De första dokumenterade fallen av ebolafeber hos människor noterades i Zaire och fick namnet efter floden Ebola. Utbrottet skedde 1976 då 318 människor insjuknade. Av dessa avled ca 90% och detta är den högsta dödlighetsprocenten som noterats."
   "Under 2014 tog spridningen av viruset fart i Västafrika, främst i Liberia, Sierra Leone och Guinea. Världshälsoorganisationenuppgavs satsa 100 miljoner dollar för att minska spridningen.
   Inkubationstiden för ebolafeber är 2-21 dagar ^[11]. Symptomen är akut feber, huvudvärk, muskelvärk, torrhet i svalget, svaghet följt av yrsel, blodiga kräkningar och diarréer och blödningar ur kroppsöppningarna." --- "Det saknas vaccin och antiviralt medel mot ebolafeber."
   "tillhör kategori A som potentiellt medel för användning inom bioterrorism."
För fullständig text klicka på länken ovan till Wikipedia.  Texten i Wikipedia verkar i hög grad vara hämtat från denna högst trovärdiga källa. http://www.cdc.gov/vhf/ebola/

Jag reste mycket i de drabbade områdena när SARS var som mest aktuellt, folk gick omkring med munskydd på flygplatserna, flygvärdinnorna hade munskydd och bjöd ut dem till passagerarna. Jag var aldrig rädd för HIV/AIDS, jag hade inte riskbeteendet för det, och någon blodtransfusion var aldrig aktuell, tog inte vaccin för svininfluensan (lyckligtvis!) och inte för de varianter av fågelvirus som härjat då och då. Men ebola oroar mig. Allvarligt.  De lugnande uttalandena som nu skymtar fram, de lugnar mig inte. Mycket måste göras, och det snabbt.
Sådant som massiv läkarhjälp snabbt till de drabbade länderna, snabbt omhändertagande (och isolering) av de fall som uppdagats i andra länder, bättre beredskap och säkerhetstänkande på sjukhus världen runt. Kanske någon form av kontroll av flygresenärer, kanske restriktioner?
Det duger inte med några enstaka team som far till Afrika om en månad eller så.  De som redan drabbats måste få hjälp nu, och spridningen måste stoppas.

En länk till gapminder, där Hans Rosling visar på varför ebola måste stoppas.
https://www.facebook.com/video.php?v=873128299388796

Ebolaviruset får inte bli vår tids digerdöd. Den pest som dödade en tredjedel av Europas invånare under mitten av 1300-talet.  Och som trots de långsamma kommunikationerna spred sig rätt snabbt (tiotalet år).  Och där Sverige och Finland drabbades förhållandevis sent.

Malala Yousafzai och Kailash Satyarthi, värdiga fredspristagare

Jag kan bara gratulera norska stortinget för att ha träffat så rätt i sitt val av fredspristagare.  Malala Yousafzai och  Kailash Satyarthi. 

Malala är kanske mest känd, men bra att de lyfte fram Kailash också.    

Malala    Yousafzai är med sina 17 år den yngsta pristagaren någonsin. Hon är en pakistansk skolelev och utbildningsaktivist som 2012 utsattes för ett mordförsök utfört av talibantrogna. Under 2013 fick hennes aktivism internationellt erkännande.

Kailash Satyarthi är en 60-årig indisk barnrättsaktivist som kämpar mot slaveri. Hans organisation Bachpan Bachao Andolan har hjälpt 80.000 barn ur träldom.

Det finns faktiskt goda människor också, som står upp för mänskliga rättigheter. Och därmed för freden. En ung kvinna och en äldre man, för barns, kvinnors, ja för alla människors rättigheter till frihet, utbildning, emot slaveri. Jag blir gråtfärdig av glädje faktiskt att sådana människor finns - och får positiv uppskattning.

Stefan Löfven, otaktisk, övertaktisk eller smart?

Krönikören Stickan Ljunggren undrar i Piteå-Tidningen (s) igår (8 okt 2014) om han röstat rätt. Av texten framgår att han röstat på det rödgröna blocket, han säger inte att det är på sossarna, men det kan man ändå ana.

Varför undrar han? Jo, artikeln är en våldsam och kraftfull polemik emot det förslag som regeringen och vänsterpartiet la fram vid presskonferensen om vinster i välfärden. I ett kvasiboljevistiskt mörker anar han Gosplan. Jag kan inte påminna mig ett så lidelsefullt försvar för både god och effektiv välfärd, kvalitet, och valfrihet i mångfald! Han ryser och mår illa när han hör motiveringarna för den v-färgade kompromiss som s+mp gått med på.

Han frågar sig varför frånvaron av vinst är så viktigt, är inte kvalitet viktigare? Är det motvilja inför vinster som gör att offentliganställda har så taskig lön? Ja, det finns många fler och saftigare formuleringar i texten (jag ger den komplett nedan). Och han undrar över Sjöstedts (v) orimliga entusiasm över antivinst-förslaget.

Till slut kommer han dock på att förslaget är att UTREDA frågan om hur man ska kunna stoppa vinsterna. Och han anar att bakom detta ligger en taktik hos Löfven (och möjligen även hos mp) om att när utredningen så småningom, om ett år eller två, lägger korten på bordet så visar det sig att det mesta är omöjligt.
Tack, säger Löfven till v, och de får snopna gå med svansen mellan benen efter att ha hjälpt till att få igenom den första budgeten. Och istället ombildar Löfven sin regering till att föra mittenpolitik.

Kan det gå så?
Jag känner mig rätt frustrerad över hur klumpigt och otaktiskt (till synes) som Löfven agerat hittills, han säger sig vilja ha samverkan, och har antytt än mer, med inte bara mp och v, utan även med fp och centern. Detta för att få en bred och stabil bas före en mittenpolitik för landets bästa. Mittenpartierna var redan från början kallsinniga, men Löfvens klumpiga örfilar och favorisering av vänsterförslag (från både v och mp) gjorde inte saken bättre.

Eller är det så att Löfvens strategi är att först lugna ned vänsterflanken, och att låta tiden medverka till att mitten mjuknar och faller till föga när det visar sig att vänsterförslagen inte kan och inte skall förverkligas?
Är inte det väl så övertaktiskt tänkt?  
Eller är Löfven så smart, att det kommer att gå som han tänkt sig? 
Svaret lär dröja, kanske ett år eller två.
___

Stickan Ljunggrens text i sin helhet.
"När jag lyssnade på regeringens och vänsterpartiets gemensamma presskonferens om vinster i välfärden fick jag kalla kårar och hemsöktes av dystra tankar på temat att jag kanske röstat på fel block. Imperiet slår tillbaka, tänkte jag. Nu sänker sig det kvasibolsjevikiska mörkret över landet. Gosplan tar över det välfärdsindustriella komplexet. Hur kan någon bli folkvald som dillar om att barnen ska FÅ utbildning när alla vet att det är något vi måste SKAFFA oss?

De naturliga invändningarna mot snacket om att skattepengar till välfärden inte ska gå till vinster hopade sig i min förtvivlade hjärna. Är det därför offentliganställda har så taskigt betalt, därför att de som vårdar och utbildar inte ska få tjäna pengar? Inte ens om de gör ett bra jobb? Är det inte mer angeläget att jaga välfärdsförlusterna än vinsterna? Vore det inte mer klokt att införa tydliga kvalitetsmått exempelvis på skolan som visar om skattepengarna används bra – oavsett om det är dryga kommunpampar eller maffian som driver verksamheten? Varje förslösad skattekrona är ju en stöld av folket, eller hur? Oavsett om det slösas på odugliga offentliga verksamheter eller profithungriga schackrare?

Framförallt är jag fascinerad av att så många tror att vinsterna kan omfördelas till bristområden om verksamheterna förbjuds effektivisera. Då kommer inriktningen inte att riktas in på att få pengar över, utan snarar se till att det blir brister som ängsliga politiker försöker lösa genom att ösa på mer pengar. Ungefär så gick tongångarna. Plus att jag har svårt att begripa denna jakt på privata aktörer inom skola och vård (där tanter jobbar) medan gubbarnas väghyvlar, skolbänkar och sjukhusbyggen med glädje tillåts tälja guld med täljknivar.

Men så började jag fundera lite. Den revolutionära glädjen hos vänsterpartisterna var under presskonferensen något överdriven. Det gjorde mig misstänksam. Och statsministern hummade på om att allt nu skulle ordna sig till det bästa. Och miljöpartiet spinner fina retoriska dimmor kring vad som faktiskt, egentligen, kokar ner till att vinster i välfärden ska utredas. UTREDAS.

En annan tanke slår därmed rot hos mig. Är det inte så, att vänsterpartiet erbjudits en utredning av den typ som revolutionärer i Sverige brukar få, nämligen att under några år grunnar kring stora besvärliga frågor för att så småningom komma fram till att det mesta är ogörligt?

Det brukar ju ibland sägas att kommittéer och utredningar inte har någon själ som fan kan ta, och ingen kropp som vi kan sparka. Kanske är det just detta vi ser här. Vänsterpartiet ställer som vanligt upp och gör lite drängtjänst åt socialdemokraterna (röstar för budgeten), låses sedan in i ett sammanträdesrum medan Löfvén knallar över till mittenpartierna och frågar om de vill vara med och förändra Sverige, eller släppa fram kvasibolsjevikerna och deras galna upptåg.

De fick helt enkelt en liten stund i solen där de tilläts vifta med röda flaggor. För att sedan bli inkommenderade i riksdagens långa korridorer där de kan vanka fram och betänka sina synder. Svaret borde bli, om ett år eller två, att det är onödigt att låta det välfärdsindustriella komplexet falla i fiendernas händer. Lagom till att vänsterpartiets vinstutredning lägger fram ett förslag om att storma Vinterpalatset kommer regeringen att ombildas på mittenpolitisk grund. Kanske röstade jag rätt ändå."