Resultatet av valet till eu-parlamentet blev besvikelse betr Sverige, och än mera i sin helhet, dvs för hela Europa. Dock inte helt oväntat. Men sämre än mina förväntningar, mina fromma förhoppningar.
Efter några timmars tänkande och utan att låta alla experters kommentarer förvirra mig, så har jag kommit fram till detta.
I Sverige och i viss mån även i EU i sin helhet så har de etablerade partierna förlorat och väljarna gått till ytterkantspartier, som väljarna inte brukat rösta på i så hög grad i nationella val, om än tendenser funnits en tid här och där.
I Sverige röstade fler än vanligt i detta val. I EU i övrigt var det som regel ganska klent deltagande. Lågt deltagande kan ses som en protest emot EU, eller att det inte finns de alternativ man vill se i EU.
Svenskarna är inte vana vid att ta ställning till de gemensamma frågor som EU beslutar om. Som regel har EU-valet setts som en lätt-version av riksdagsvalet, svalt intresse. Att EU är vikigt som arena för beslut som gäller Sverige har inte riktigt gått hem. Samtidigt så är åsikterna om hur mycket som EU ska bestämma, och i vad, gått starkt isär. Man ser EU som inrikespolitik. Inte som ett forum för samarbete i Europa och inte som en möjlighet att korrigera en inrikes kurs man inte gillar.
EU betraktas som något man gillar, av rätt diffusa skäl. Eller ogillar av lika diffusa skäl. Och ogillar man EU så avstår man att rösta, eller väljer ett parti som man tror är negativt i någon bemärkelse. Eller som vill göra EU mera svenskt (som s och m vill). Eller mindre svenskt (som sd vill genom att sätta murar kring både Sverige och EU).
OK. Resultatet blev en kraftig framgång för mp, fi och sd. Gick hyfsat för c, kd, v och s. Blev katastrof för PP, och nära nog katastrof för m, och mycket dåligt för fp.
Men varför? Är svenskarna så rasistiska, så extremt socialistfeministiska, så ointresserade av integritet och framtidsfrågor som resultatet kan tyckas tyda på?
Nej, jag tror inte det. Inte medvetet. De är i däremot i hög grad missnöjda med de etablerade partierna politik och företrädare. Och det har de visat i högre grad i detta EU-val än i tidigare och mera än i riksdagsvalen. Risken är nu att det missnöjet kommer att manifesteras även i höstens riksdagsval. Trots att i sak är EU-valet viktigare än riksdagsvalet, och det än mera med söndagens resultat.
Moderaterna hävdar att det är speciellt illa för regeringar, de får straff för den politik som krävts, oavsett regeringarnas politiska färg. Kan ligga något i det, men... dels så var valet ingen höjdare för s heller. Runt 24% är inte en nivå som borde få s att jubla. Dels klarade sig 2 av de 3 småpartierna i alliansen bättre än m.
Samtidigt som s och v och i någon mån fi menar att de "lyckats" bromsa sd:s rasistiska framgångar. Men sd fick ju runt 10%, en skrämmande siffra för de (oss) som ogillar extremism och främlingsfientlighet.
Alltså. Sossarna har återhämtat sig från sina värsta bottensiffror, men ärligt talat har långt kvar till nivåer som garanterar dem att styra landet med bara ett lydigt litet parti vid sidan om. S har ändrat politik, det är inte gamla sossarna längre. Frågan är vad de är. Och den frågan ställer sig många av deras tidigare sympatisörer, de som vill ha tillbaka den gamla sossepolitiken.
Alliansen styrs av moderaterna, som "lovade" mera frihet, sänkta skatter, samtidigt som välfärden skulle bevaras av det "nya arbetarpartiet". I någon mån kanske det blev större frihet, men framför allt blev det sänkta skatter, dock främst för de förmögna och för den välmående medelklass som har fasta jobb och inte råkar bli arbetslösa eller långtidssjuka. Den generella välfärdspolitiken har krackelerat i viktiga avseenden, sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått det sämre, har missgynnats. Det har skapat ett utanförskap, som moderaterna sa sig vilja motverka. Skillnaderna mellan de som har det bra, mycket bra och de som är rent ut sagt (relativt sett) fattiga, eller snabbt blir det, på grund av arbetslöshet, sjukdom, ålder eller andra skäl.
Många hoppas att en sosseregering ska minska dessa klyftor, men dels verkar inte s självt veta eller vilja det på det sätt som skett tidigare, dels tror inte nog många på att det kan ske, inte ens om de får stöd av vänsterpartiet och ev miljöpartiet. För de recept som s har och än mera som de tvingas tillgripa för att få stöd av vänstern och mp, de smakar beskt för många. Inte bara ekonomiskt utan även ideologiskt.
Den ideologiska klarheten finns inte längre inom och mellan partierna. Vilket väljarna börjar inse i allt högre grad. Och förutom att m får betala för sin allt tröttare politik, som inte leder dit den sagts leda, så får stödpartierna stryk av väljarna. Även om centern och kd nu i eu-valet lyckades "ta hem" en del väljare, möjligen med lite stödröster från m, så är det tveksamt om det lyckas lika bra till hösten för båda partierna.
Folkpartiet fick ett rejäl bakslag, vilket Marit Paulsen i viss mån lyckades begränsa. Dock verkar hennes styrka som vallokomotiv ha minskat, och fp i eu-valet blev bestraffat för sin förlorade socialliberala profil - och oförmåga att försvara det liberala värdet av personlig integritet och en framtidsinriktad politik i internetrelaterade frågor. Detta trots att fp:s eu-kandidater är mera socialliberala än rikpolitikerna. Så fp:s utfall i riksdagsvalet är ytterst osäkert.
Varför gick då piratpartiet tillbaka så kraftigt att det tappade båda sina eu-mandat? En orsak är nog att media i stort sett nonchalerade partiet. Det var inte precis mediagynnat i 2009 heller, men då var trots allt FRA-frågan ännu i starkare minne och de nya avslöjanden om integritetskränkningar som gjorts, har inte förklarats för väljarna vad de innebär i minskade demokratiska möjligheter betr åsikts- och yttrandefrihet och integritet.
Att piratpartiet numera har ett brett program har inte observerats av vare sig media eller väljarna. Ett program som borde ha tillfredsställt en rätt stor väljarskara med framtidstro, vidsynthet och tolerans och motstånd emot olika slag av diskriminering.
Dessutom måste vi nog inse att hela PP:s framgång 2009 inte bara berodde pga dess försvar för integritet och div rättssäkerhetsfrågor, utan också var en effekt av misstron till de gamla partierna i allmänhet, spec då den som fanns och finns hos yngre väljare. I år gick dessa väljare nog i stället till v, fi och sd eller möjligen i någon mån till mp. Partier som inte ses som lika misslyckade som de gamla partierna.
Hos många äldre väljare är också "pirat" något negativt, något som verkar oseriöst.
Mitt intryck av gammelmedia i år inte heller behandlade pp som det seriösa parti det är. Och dessutom var Fi det parti som mediaetablissemanget gullades med iår. Förre v-ledaren Schyman är ju en mediaattraktiv person.
Äldre sossenostalgiska väljare, som saknar gamla s, de gick nu till sverigedemokraterna. Ja, jag har skrivit det tidigare, en del sd-sympatisörer är inte primärt främlingsfientliga. De har andra bevekelsegrunder, som en nostalgisk längtan till gamla sossetiders politik. Vilket ju är den politik som sd för fram vid sidan av sin främlingsfientlighet.
SD är ett rasistiskt och främlingsfientlighet parti med rötter och grund hos nazism och fascism. Det är ingen tvekan om. Men den skicklige Jimmi Åkesson tonar ned det så mycket han förmår, vilket är rätt långt, för att göra partiet mera salongsfähigt. Bl a genom locka med gammelsossig politik i t ex sjukvård, äldreomsorg etc. Hans "finansiering" blir dock den konsevent rasistiska. Allt gott kan och ska finansieras med en inhuman och rasistisk invandringspolitik, som givetvis i första hand drabbar flyktingarna. Vilket då många sväljer...
Och detta är förklaringen till att en stor del av sd-väljarna inte sätter sd:s invandringspolitik som främsta orsak till sitt val. Men som ger sd:s politik legitimitet både för sig självt som rasistiskt parti och som anständigt välfärdsbevarande...
Fi är ett socialistiskt parti där feminismen i hårdvinklad variant lyfts fram, inte minst av Gudrun Schyman, ett extremt parti åt sitt håll. Inte ett parti som står för jämställdhet, även om de använder det ordet också. Vilket därmed lockade en del v-sympatisörer men även andra, som egentligen inte står för F!:s extremism. Bl a som protest mot det som de uppfattar som de gamla partierna ljumhet i jämställdhetsfrågor. Att v klarade sig trots en viss avtappning till F! kan bero på att som protest emot högerextremismen så sprang en del till en vänsterextremism. Som dock till det mesta ligger utanför v som parti, men som ändå får något slags näring i dess grundideologi. Det ena ger det andra betr extremism.
Att miljöpartiet gick framåt tror jag beror på att de fick väljare från alliansväljare som ville straffa '"sina" partier och i mp fann ett anständigt parti som står för miljön och som numera inte är extrem eu-motståndare utan vill använda eu för bl a en bättre miljöpolitik och som inte är rasister. Folk som inte vill beblanda sig med vare sig v, f! eller sd. Plus en del pp-sympatisörer som var rädda att pp inte skulle klara spärren och därför valde de mp som näst-bästa parti i integritetsfrågor.
Så, kanske är det trots allt inte så konstigt att resultatet av valet till eu-parlamentet blev som det blev. Och att orsaken i mångt och mycket inte beror på rasism eller extremism utan på de gamla partierna oförmåga att vinna förtroende för sin politik. Misstron drev många att på olika sätt demonstrera sitt missnöje genom att, med mer el mindre genomtänkta argument, välja annorlunda än de tidigare gjort, och att det gick till ytterlighetspartier.
Många dessutom med tanken att det var "ofarligt" att göra så när det "bara" var ett eu-val.
Frågan är om och i så fall hur många som återvänder till sina forna partier till hösten. Eller om de fortsätter att protestera genom att välja andra partier som kan verka extrema, men i vart fall inte misslyckats som de gamla partierna, och som kan upplevas som mera tydliga i sina åsikter och värdegrunder.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Sidor
▼
26 maj 2014
13 maj 2014
Apell för försvaret av demokratiska värden
Se detta som en appell för att bevara demokratiska värden.
Vill delge er detta. Hämtat från Henrik Alexandersson, bloggaren HAX, därefter min kommentar:
"Nu börjar det sippra ut information om Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden och NSA.
Till exempel uppges att svenska FRA skall ha ägnat sig åt "ekonomiskt spionage" mot bland andra Brasilien.
Detta är föga förvånande. Och de frågor som tidigare ställts står kvar: Vilken är den lagliga grunden? Vem har fattat beslutet?
Likaså bekräftas uppgiften om att FRA via NSA:s Xkeyscore-databas kan komma åt uppgifter om svenskar och svenska förhållanden – till exempel från sociala nätverk som Facebook.
De frågor som tidigare ställts står kvar: Vilken är den lagliga grunden? Vem har fattat beslutet?
Räkna inte med att regeringen frivilligt tar debatten."
---
I SR i morse (13 maj) så refererades i klartext att USA (myndigheterna med politiskt stöd) har som mål en övervakning som omfattar ALLA, i hela världen. Att samla uppgifter om ALL telefon- och internetkommunikation. Inget hymlande. Och att Sverige genom FRA är en av de främsta och lydigaste lakejerna i denna enorma övervakningsnojja. Och att USA genom FRA/NSA är mycket nära att uppnå sitt mål, att täcka de luckor som funnits för fri kommunikation.
Det är ingen tvekan om att Ryssland har en fullständig övervakning över medborgarna, liksom China och några till diktaturstater. Låt oss inte tro annat. Att Putin låter Snowden bo i Moskva är en taktisk gest för att inbilla världen att han är för "demokrati". Och för att reta USA givetvis.
Vi måste inse att staten inte är god. Och de "legala" verktyg som nu skapas,t ex genom FRA-lagen etc, så kan nya, auktoritära regimer bara följa lagarna och göra oss ont än värre. Både i Sverige och USA (och andra tidigare stabila demokratier) håller statsmakten på att ockuperas av mer eller mindre ideologilösa styren genom politiker som ser makten i sig som viktigare än att arbeta för en demokratisk ideologi.
Dock har vi fortfarande chansen att rätta till detta uppenbara och nära hot mot demokratin och våra mänskliga rättigheter som integritet och fri yttrande och åsiktsfrihet och kampen emot rasism och extremism åt olika håll. Rasismen kan ha en grogrund i de ökande klassklyftorna i Sverige.
Vi har i Sverige chansen nu först i valet till EU-parlamentet att strunta i småfrågorna och välja in piratpartiet som är det enda som fullt konsekvent värna integriteten som ett demokratiskt värde.
Sedan kan vi ge både Sverigedemokraterna och gammelpartierna en nyttig näsbränna genom att rösta in piratpartiet i Sveriges riksdag. För demokrati och emot rasism, konservatism och socialism.
Vill delge er detta. Hämtat från Henrik Alexandersson, bloggaren HAX, därefter min kommentar:
"Nu börjar det sippra ut information om Glenn Greenwalds bok om Edward Snowden och NSA.
Till exempel uppges att svenska FRA skall ha ägnat sig åt "ekonomiskt spionage" mot bland andra Brasilien.
Detta är föga förvånande. Och de frågor som tidigare ställts står kvar: Vilken är den lagliga grunden? Vem har fattat beslutet?
Likaså bekräftas uppgiften om att FRA via NSA:s Xkeyscore-databas kan komma åt uppgifter om svenskar och svenska förhållanden – till exempel från sociala nätverk som Facebook.
De frågor som tidigare ställts står kvar: Vilken är den lagliga grunden? Vem har fattat beslutet?
Räkna inte med att regeringen frivilligt tar debatten."
---
I SR i morse (13 maj) så refererades i klartext att USA (myndigheterna med politiskt stöd) har som mål en övervakning som omfattar ALLA, i hela världen. Att samla uppgifter om ALL telefon- och internetkommunikation. Inget hymlande. Och att Sverige genom FRA är en av de främsta och lydigaste lakejerna i denna enorma övervakningsnojja. Och att USA genom FRA/NSA är mycket nära att uppnå sitt mål, att täcka de luckor som funnits för fri kommunikation.
Det är ingen tvekan om att Ryssland har en fullständig övervakning över medborgarna, liksom China och några till diktaturstater. Låt oss inte tro annat. Att Putin låter Snowden bo i Moskva är en taktisk gest för att inbilla världen att han är för "demokrati". Och för att reta USA givetvis.
Vi måste inse att staten inte är god. Och de "legala" verktyg som nu skapas,t ex genom FRA-lagen etc, så kan nya, auktoritära regimer bara följa lagarna och göra oss ont än värre. Både i Sverige och USA (och andra tidigare stabila demokratier) håller statsmakten på att ockuperas av mer eller mindre ideologilösa styren genom politiker som ser makten i sig som viktigare än att arbeta för en demokratisk ideologi.
Dock har vi fortfarande chansen att rätta till detta uppenbara och nära hot mot demokratin och våra mänskliga rättigheter som integritet och fri yttrande och åsiktsfrihet och kampen emot rasism och extremism åt olika håll. Rasismen kan ha en grogrund i de ökande klassklyftorna i Sverige.
Vi har i Sverige chansen nu först i valet till EU-parlamentet att strunta i småfrågorna och välja in piratpartiet som är det enda som fullt konsekvent värna integriteten som ett demokratiskt värde.
Sedan kan vi ge både Sverigedemokraterna och gammelpartierna en nyttig näsbränna genom att rösta in piratpartiet i Sveriges riksdag. För demokrati och emot rasism, konservatism och socialism.
11 maj 2014
Malena Ernman: politik är på riktigt
Tack Malena Ernman för din artikel i AB: Låt inte solen gå ner över Europa. Du argumenterar både med hjärtat och hjärnan emot den rasism som gör sig allt bredare i Europa.
Jag citerar några stycken. "
Jag citerar några stycken. "
Jag är uppvuxen i ett radhus i Sandviken.Min mamma är diakon i Svenska kyrkan och hela min uppväxt är full av inneboende flyktingar och papperslösa. Det var humanismen som rådde hemma på Fredriksgatan i Vallhov. Vi visste inte så jättemycket om hur det var ställt i Uganda eller Irak, men för mamma och pappa var det en självklarhet att om en människa behövde hjälp, så skulle man hjälpa till.
När jag tänker på det i dag så ser jag ett sorts nostalgiskt Karl-Bertil Jonsson-skimmer över mina föräldrar. Men det var verkligen ingenting som jag tänkte på då. Det var mest trångt och bökigt. Men det gick. Och vi hade råd."
Och jag konstaterar att denna humanism, motståndet emot rasism, ofta har likartad grund. I t ex frikyrkornas folk, de som i generationer bedrivit praktiskt biståndsarbete och som vägrat se hudfärg som något som att vara rädd för.
" ...är det inte dags att fundera på hur vi vill förvalta den där historiska förmögenheten så att den gör lite mer nytta än att bara bekosta Bentley-bilar och dyra dunjackor?
De högerextrema krafterna vill annat. De vill stänga gränserna.
De vill skicka hem romerna och polackerna och det är så det börjar. När vi lär oss att de är inte som vi. För de är annorlunda, och man ska inte blanda människor."
" ...här nånstans tänker jag att politik inte längre är politik.
För vem bryr sig om jobbskatteavdrag när var tredje engelsman tänker rösta på ett rasistiskt populistparti? Vem bryr sig om krogmoms när norska partier, som i dag sitter i regeringsställning, har krävt att man ska slänga ut romer? ”Nok er nok, sett opp buss, send dem ut!”.
Nej, politik är inte längre politik, utan något oändligt mycket större. Det är på riktigt nu."
Så rätt du har Malena. Politik är inte en lek för maktsugna. Eller får inte vara. Politik handlar om verkligheten, om hur den är. Hur den borde vara. Och handlar inte bara om ekonomi.
Jag behöver inte skriva mer om detta här och nu, men läs hela artikeln.
10 maj 2014
Vart tog jazzvännerna vägen?
Kom för nån timme sedan från en jazzkonsert på Musikhögskolan i Piteå. En konsert som i och för sig borde ha lockat en stor publik. Det var lördagseftermiddag, och det var gratis inträde. Se nedan. Men det var dålig uppslutning.
Varför? OK, det var inga professionella band som spelade utan elevorkestrar av olika storlek och åldersgrupper. Men alla spelade hyfsat, sett med beaktande av att de är under utbildning. Vissa var mycket bra. Och som sagt, tiden borde vara bra och borde inte "gratis" locka fler än musikerna själva? T ex fler föräldrar, fler kompisar, och en och annan ärrad jazzvän av äldre årgång.
Alltså, varför är det oftast så lite publik till jazzevenemang. (OK, en del jazzfestivaler lockar lite mer, vilket är förvånande p g a de höga priserna. Men med följande avser jag i första hand vanliga jazzkonserter, både på estrad eller i mera klubbliknande kafésammanhang.)
En sak är nog att vi alla är "lite äldre" (utom de yngre, som själva spelar). Vi jazzvänner är oftast gråhårsmän, ev med en gråhårig fru i sällskap. Inget ont i det, men pensionärernas led glesnar med åren och pensionärer har inte alltid har så fina pensioner. Jazzkonserter kostar mycket i inträde och ev även för viss förtäring. Därmed inte sagt att musikerna har bra gager - tvärtom. Men när jag var yngre tyckte jag inte att det var för dyrt, trots blygsam inkomst. Jag undrar vart pengarna går. De flesta jazzgrejer numera har ju dessutom någon form av offentligt stöd, om än inte till den grad som t ex operan har.
En gång i tiden, under några år i Stockholm och ännu ungkarl gick jag ofta på s.k. familjejazz på Mosebacke, det var snudd på gratis och ändå presenterades stora stjärnor, t o m världsnamn!
Jazz på em-tid idag skulle väl inte precis locka barnfamiljer, men kanske en och annan pensionerad jazzvän skulle orka ta sig ut nån lördag- eller söndag-em? Kanske skulle det till och med vara möjligt att få något barn-barn att följa med för att uppleva den exotiska och märkliga musikform som dagens unga anser att jazzen är. Tror att den är.
Och hur många läser världens äldsta jazztidskrift OJ numera, den är också dyr och är ofta tunn, inte bara betr antalet sidor som inte håller det utlovade antalet... Nyproducerade skivor är också dyra. Många återutgivningar av jazzhistoriens mästerverk kan man däremot hitta för småpengar. Om nu LP-skivorna är sönderspelade.
Som äldre känns det dessutom inte alltid lockande att fara iväg sena och mörka vinterkvällar till en jazzgrej - och veta att efteråt är bilen kall, kanske inte ens startar. Bussar går ju inte sent på kvällarna, om man inte bor i Stockholm.
Inte undrar jag på att det känns mera lockande att sitta hemma och spela sina gamla jazzskivor, när det är som det är betr tider, priser, utbud etc numera. Ändå vill vi nog många ut och höra mera av levande jazz. Och både vi och musiken skulle gilla att det också fanns lite yngre ansikten bland lyssnarna.
PS. Dagens jazzmusiker kom dels från den kommunala musikskolan, dels i en antal olika grupperingar från Framnäs folkhögskola och så ett par grupper från Musikhögskolan. Många av dessa kommer om några år vara goda jazzmusiker, ja några är det redan idag och kommer "strax" att finnas på landets jazzscener.
Men var är publiken? DS.
Varför? OK, det var inga professionella band som spelade utan elevorkestrar av olika storlek och åldersgrupper. Men alla spelade hyfsat, sett med beaktande av att de är under utbildning. Vissa var mycket bra. Och som sagt, tiden borde vara bra och borde inte "gratis" locka fler än musikerna själva? T ex fler föräldrar, fler kompisar, och en och annan ärrad jazzvän av äldre årgång.
Alltså, varför är det oftast så lite publik till jazzevenemang. (OK, en del jazzfestivaler lockar lite mer, vilket är förvånande p g a de höga priserna. Men med följande avser jag i första hand vanliga jazzkonserter, både på estrad eller i mera klubbliknande kafésammanhang.)
En sak är nog att vi alla är "lite äldre" (utom de yngre, som själva spelar). Vi jazzvänner är oftast gråhårsmän, ev med en gråhårig fru i sällskap. Inget ont i det, men pensionärernas led glesnar med åren och pensionärer har inte alltid har så fina pensioner. Jazzkonserter kostar mycket i inträde och ev även för viss förtäring. Därmed inte sagt att musikerna har bra gager - tvärtom. Men när jag var yngre tyckte jag inte att det var för dyrt, trots blygsam inkomst. Jag undrar vart pengarna går. De flesta jazzgrejer numera har ju dessutom någon form av offentligt stöd, om än inte till den grad som t ex operan har.
En gång i tiden, under några år i Stockholm och ännu ungkarl gick jag ofta på s.k. familjejazz på Mosebacke, det var snudd på gratis och ändå presenterades stora stjärnor, t o m världsnamn!
Jazz på em-tid idag skulle väl inte precis locka barnfamiljer, men kanske en och annan pensionerad jazzvän skulle orka ta sig ut nån lördag- eller söndag-em? Kanske skulle det till och med vara möjligt att få något barn-barn att följa med för att uppleva den exotiska och märkliga musikform som dagens unga anser att jazzen är. Tror att den är.
Och hur många läser världens äldsta jazztidskrift OJ numera, den är också dyr och är ofta tunn, inte bara betr antalet sidor som inte håller det utlovade antalet... Nyproducerade skivor är också dyra. Många återutgivningar av jazzhistoriens mästerverk kan man däremot hitta för småpengar. Om nu LP-skivorna är sönderspelade.
Som äldre känns det dessutom inte alltid lockande att fara iväg sena och mörka vinterkvällar till en jazzgrej - och veta att efteråt är bilen kall, kanske inte ens startar. Bussar går ju inte sent på kvällarna, om man inte bor i Stockholm.
Inte undrar jag på att det känns mera lockande att sitta hemma och spela sina gamla jazzskivor, när det är som det är betr tider, priser, utbud etc numera. Ändå vill vi nog många ut och höra mera av levande jazz. Och både vi och musiken skulle gilla att det också fanns lite yngre ansikten bland lyssnarna.
PS. Dagens jazzmusiker kom dels från den kommunala musikskolan, dels i en antal olika grupperingar från Framnäs folkhögskola och så ett par grupper från Musikhögskolan. Många av dessa kommer om några år vara goda jazzmusiker, ja några är det redan idag och kommer "strax" att finnas på landets jazzscener.
Men var är publiken? DS.
09 maj 2014
Att heja på (försöka förklara och försvara) extremisterna, är det hedervärt?
Jag skrev igår och tidigare idag två bloggtexter med rubrikerna "Extremister och deras omgivning" resp "Extremisters hejarklackar mm" . När jag nu tagit del av ytterligare reaktioner på Uppdrag granskning igår av vänsterextremismen känner jag att jag vill diskutera invändningarna emot UG.
En del försök till "förklaringar" eller ursäkter fick vi ta del av redan i programmet. Sådant som att ökande klassklyftor, kapitalism, rasism, att andra åsikter demonstrerar, att någon har "fel" logotyp på sin tröja, att någon ser ut att vara en rik kapitalistlakej, nedmonteringen av välfärdssamhället eller ökande arbetslöshet och arbetsplatsolyckor. Att det därför får och kan tillgripas vilka medel som helst för att störta den rådande, i demokratiskt framvalda, ordningen.
En del av dessa ursäkter (utseende, klädsel etc) är ju närmast infantila, och visar att man har svårt att sortera argumenten och att förklara konsekvenserna av sitt handlande. Övriga argument kan möjligen vara en förklaring, som ökande klassklyftor och arbetslöshet, men kan på intet sätt legitimera våldsanvändandet. Dessutom kan en del argument ses som förklaringar också till att högerextremism uppstått, även om jag inte sett att högerextremisterna själva anför det som motiv för sina våldshandlingar.
När nu UG och Janne Josefsson angrips från de som de facto fungerar som våldsvänsterns hejaklack för att han inte djupdyker i dessas eventuella bakomliggande motiv så visar det bara en sak. Hejaklacken försvarar och slätar över extremvänsterns våldsbenägenhet. Få eller inga, utan för SD och dess sympatisörer, försvarar högerextremisters våld på det sättet - eller rättare sagt - inte över huvud taget.
Nog är det skrämmande att en del s.k. vänsterintellektuella och allmänna "vänsteranhängare" kan och vill släta över våld och odemokratiskt agerande från vänsterextremister. Och anser att det ska Janne Josefsson och UG göra också. Varvid de nogsamt underlåter att nämna att han och UG hårdgranskat högerextremisterna minst lika hårt. Och det inte bara en gång.
Att påtala brister i samhället är hedervärt.
Att använda våld och att försvara användningen av våld för att råda bot på bristerna - det är verkligen inte det minsta hedervärt. Tvärtom, det är skamligt och undergräver grundvalarna för ett demokratiskt samhälle.
När våld används för att få en politisk ändring, då är det polisens uppgift att försvara demokratin mot våldsverkarna. Inte "stormtrupper" från det ena eller andra extremistiska lägret.
Mera om debatten för och emot UG:s gransking finns bl a i dessa länkar. Här - allmänt. Och här - Janne Josefssons inlägg. Och här ett inlägg betitlat Sluta romantisera extremisterna, vänstern (av A-L Lodenius).
Jag rekommenderar läsning av dem. Som breddat underlag.
En del försök till "förklaringar" eller ursäkter fick vi ta del av redan i programmet. Sådant som att ökande klassklyftor, kapitalism, rasism, att andra åsikter demonstrerar, att någon har "fel" logotyp på sin tröja, att någon ser ut att vara en rik kapitalistlakej, nedmonteringen av välfärdssamhället eller ökande arbetslöshet och arbetsplatsolyckor. Att det därför får och kan tillgripas vilka medel som helst för att störta den rådande, i demokratiskt framvalda, ordningen.
En del av dessa ursäkter (utseende, klädsel etc) är ju närmast infantila, och visar att man har svårt att sortera argumenten och att förklara konsekvenserna av sitt handlande. Övriga argument kan möjligen vara en förklaring, som ökande klassklyftor och arbetslöshet, men kan på intet sätt legitimera våldsanvändandet. Dessutom kan en del argument ses som förklaringar också till att högerextremism uppstått, även om jag inte sett att högerextremisterna själva anför det som motiv för sina våldshandlingar.
När nu UG och Janne Josefsson angrips från de som de facto fungerar som våldsvänsterns hejaklack för att han inte djupdyker i dessas eventuella bakomliggande motiv så visar det bara en sak. Hejaklacken försvarar och slätar över extremvänsterns våldsbenägenhet. Få eller inga, utan för SD och dess sympatisörer, försvarar högerextremisters våld på det sättet - eller rättare sagt - inte över huvud taget.
Nog är det skrämmande att en del s.k. vänsterintellektuella och allmänna "vänsteranhängare" kan och vill släta över våld och odemokratiskt agerande från vänsterextremister. Och anser att det ska Janne Josefsson och UG göra också. Varvid de nogsamt underlåter att nämna att han och UG hårdgranskat högerextremisterna minst lika hårt. Och det inte bara en gång.
Att påtala brister i samhället är hedervärt.
Att använda våld och att försvara användningen av våld för att råda bot på bristerna - det är verkligen inte det minsta hedervärt. Tvärtom, det är skamligt och undergräver grundvalarna för ett demokratiskt samhälle.
När våld används för att få en politisk ändring, då är det polisens uppgift att försvara demokratin mot våldsverkarna. Inte "stormtrupper" från det ena eller andra extremistiska lägret.
Mera om debatten för och emot UG:s gransking finns bl a i dessa länkar. Här - allmänt. Och här - Janne Josefssons inlägg. Och här ett inlägg betitlat Sluta romantisera extremisterna, vänstern (av A-L Lodenius).
Jag rekommenderar läsning av dem. Som breddat underlag.
Extremisters hejarklackar mm
Vill som uppföljning till gårdagens text om extremvänstern "rädda" Eric Erfors ledarartikel i Expressen om Jonas Sjöstedts problem med våldshyllande undomar i Ung vänster. Jag citerar hela artikeln här. Men mera följer under den.
"Jonas Sjöstedt har ett allvarligt problem.
I Vänsterns ungdomsförbund finns en stor hejarklack åt de autonoma våldsverkarna. Men för varje gång Sjöstedt kritiserar våldsvänstern så retar han upp ytterligare ett antal ledande personer i Ung Vänster. På nätsajten Nyheter 24 skriver nio kvinnliga medlemmar, nuvarande och tidigare, att Sjöstedt lever i en privilegierad tillvaro med sina Säpovakter på Östermalm. Och så hyllar de Revolutionära fronten, RF, och Antifascistisk aktion, AFA.
Revolutionära Fronten RF skriver på sin FB-sida:
"I dagens Uppdrag Granskning (2014-05-07) gör Janne Josefsson sitt bästa för att föra fram lika goda kålsupar-teorin, teorin där man försöker likställa socialister med nazister och fascister. I sitt försök till detta drar sig Uppdrag Granskning inte för att undanhålla sanningen och komma med falska påståenden.
Vi väljer här att bemöta några av de värsta påhoppen/påhitten. I anslutning till en demonstration som hölls av ett nazistiskt parti i Stockholm hösten 2013 upptäcktes och konfronterades två nazister. Uppdrag Granskning vill göra gällande att de som konfronteras var helt oskyldiga gästarbetare. Uppdrag Granksning väljer dock att vifta bort att den ena av de konfronterade männen hade en tröja från den fascistanstrukna slovakiska huligangruppen North Brigade. En tröja som även hade en nazistisk symbol i form av en SS-Totenkopf. Huliganerna i North Brigade har även vid andra tillfällen poserat med totenkopf-symboler och anti antifa-plakat (anti antifascism).
Vidare påstås en person som i en film blir konfronterad när denne kör bil vara en vanlig arbetargrabb som kör svarttaxi. Även här visar Uppdrag Granskning prov på att inte vilja gräva så långt i sin journalistik, utan att snarast söka efter någonting som passar deras hypotes. Personen som kör bilen heter Patrik Lundberg och är nazist, det var därför han konfronterades. Han har på sin Facebook poserat med en tröja som haft såväl kelterkors- och hakkorsflagga designat på ett vis som tydligt är en utmaning mot den logotyp Antifascistisk Aktion använder sig av. Bilden finns helt öppen för alla på hans Facebook-sida, så om det gått under reportrars radar så bör dessa journalister ifrågasätta sin yrkesskicklighet. Vi vet även att Patrik varit på resor till vit makt-spelning tillsammans med den då aktiva nazisten Joakim Nordin.
I programmet intervjuas Eskilstuna-Kurirens journalist Mathias Ståhle som någon slags expert. Det krävs dock bara en snabb granskning av hans reportage för att inse att han inte är en expert på "vänsterextremism" på något sätt. Bland annat har han ljugit om att en aktiv nazist dömd för politiska brott var en oskyldig före detta flickvän till en nazist. Han påstår även att SvP:s demonstration i Eskilstuna 2012 var startskottet på en antifascistisk offensiv som sedan spred sig i landet. Självsäkert hävdar han att det "tog nästan ett halvår innan man lyckas formera sig till någon sorts organiserad motattack". Det han verkar ha missat är att Revolutionära Fronten funnits och varit aktiva i tolv år. Redan tio år innan kravallerna i Eskilstuna började vi kontinuerligt utföra vår antifascistiska verksamhet, och innan dess andra organisationer och nätverk.
Ståhle har även påstått att vi har hotat honom på grund av hans arbete. Detta hot ska enligt honom ha bestått av ett klistermärke på en lyktstolpe utanför porten till hans hus. Något som ter sig väldigt löjligt då vår propaganda är extremt framträdande i Eskilstunas gatubild, och det finns få lyktstolpar i staden som inte pryds av våra klistermärken. Man behöver inte heller vara speciellt insatt i vår verksamhet för att förstå att om vi vill hota någon så har vi ett betydligt högre våldskapital än ett klistermärke på en stolpe, eller för den delen att vi inte skulle ha någonting att vinna på att ge oss på journalister. Vi tror att även Ståhle inser att klistermärket helt enkelt är en slump, men den sanningen säljer inte lika många lösnummer. Dessa exempel är långt ifrån allt han hittat på, överdrivit eller grovt vinklat för att främja sin egen liberala agenda. Att denna person får framträda som en "expert" eller ens det minsta tillförlitlig källa är inte seriös journalistik, även om det ger sensationella TV-program och spännande rubriker.
Några andra som lyfts fram som exempel på oskyldiga offer är nazisten Daniel Åbergs föräldrar, som fick sitt hem vandaliserat förra året. Vad de inte nämner är att sonen fortfarande står bokförd på adressen. Inte heller framkommer det faktum att han dagen innan varit i Stockholm och deltagit i det nazistiska "medborgargarde" som, i samband med Husby-kravallerna, misshandlade oskyldiga invandrarungdomar i helt andra förorter än just Husby. I media har det påståtts att Daniel attackerades på grund av att han inför valet 2010 stod som femte namn på Sverigedemokraternas vallista till kommunfullmäktige. Detta påstående stämmer alltså inte, även om det är uppseendeväckande att SD låter nazister kandidera för partiet.
Det är anmärkningsvärt att ett program som utger sig för att vara grävande missar denna enkelt tillgängliga information. Upplägget tyder på att programmet helt enkelt är en del i den politiska strategin att utdefiniera utomparlamentarisk politisk aktivitet, och att i enlighet med den mycket kritiserade rapporten om så kallad politisk extremism söka jämställa, i grunden helt olika, ideologier enbart med den gemensamma nämnaren våld. Att Sveriges parlamentariska partier själva, genom den borgerliga staten, står för den största fysiska våldsanvändningen genom militär, polis, ordningsvakter och väktare diskuteras däremot inte som extremt. Att dagens nyliberala marknadspolitik medför ett psykiskt och psykosocialt våld som drabbar allt fler utförsäkrade, fattigpensionärer, barn som inte får äta sig mätta på privatiserade förskolor, underbemannade vårdarbetare, arbetslösa och ungdomar som växer upp i hopplöshet och ser ett samhälle som bara monteras ned framför deras ögon nämns inte som extremt. Att det fortfarande dör nästan 50 personer per år i arbetsplatsolyckor för att vinst går före människoliv, för att inte tala om alla som dör på grund av självmord eller brottsligheten som är en direkt följd av dagens stratifierade kapitalistiska samhälle, ses inte som extremt.
Vi i Revolutionära Fronten lever i verkligheten. Vi vet att arbetarklassen dagligen utsätts för våld. Våld från en repressiv stat, ett ekonomiskt system som tvingar oss in i löneslaveri för att få mat på bordet och fysiska angrepp mot våra organisationer från fascister. Därför har vi inga som helst moraliska förpliktelser mot dagens ekonomiska system eller de fascistiska grupperingar detta skapar. Vi kommer fortsätta kampen, med de medel som situationen kräver. "
Att läsa den här kommentarstråden och ser diskussionen mellan alla från olika politiska infallsvinklar som försöker tala om demokratiska, fredliga och lagliga lösningar och den radikala knivvänstern som svarar hånande och hathyllande om hot och misshandel ger avsmak. Speciellt när fronten dels låter bli att svara på alla de tydliga och riktade frågorna som slår för hårt in, och när de så ofta "gör en sd" och tar bort inlägg och misskrediterar medlemmar som går utanför den välpolerade mallen och råkar tala för mycket klarspråk. Så försöker man att få dom som inte tror på våldsupptrappning som lösning att framstå som veka, inaktiva eller mesiga. Suck.
"Vad har du någonsin gjort mot X,Y,Z" upprepas gång på gång samtidigt som man pissar på den demokratiska processen. Som att enda värdiga kampsättet är med yxa och att ord och val är odemokratiska. Ja, inte stolt uppmuntrat dom, fått dom att beväpna sig och startat nån sorts jävla krig med civila offer på gatorna iaf.
Det finns massa sätt att arbeta. Man kan t.ex som organisationen Exit hjälpa folk att lämna Vit maktvärlden och ta avstånd från våldet, eller så kan man få dom att vara noga med att bära kniv medvetna om att terroristerna 'på andra sidan' har det och är ute och letar efter dom. Bland annat. När man talar om att utrota, radera, misshandla, rensning och så vidare och är det svårt för oss från andra socialistiska vänstergrupper att ta er på allvar, ha med er som organisationspartners för event eller ens ha möten med er för risk att ni blir stötta och anfaller nån som tycker fel om nåt.
"Vi är dock den enda rörelsen som strävar efter total demokrati" rimmar inte jättebra med att ni kräks på demokrati hela tiden i sånt som Saras "Vad är verklig politik?? Farsen till val vi har vart fjärde år??? Med politiker som snackar skit, ljuger och inte har människors bästa för ögonen? Vad är rätt politik??" eller när ni helt bortser från det att den demokratiska majoriteten i landet ogillar våld som politiskt verktyg och känner sig otrygga på stan när politiska grupper i mörkret tar till våld och vapen mot folk de tror, vet eller tycker hör till fienden, är associerade med dom eller ser lite så ut på något sätt. När ni struntar i demokratisk process och låter stålet, näven och hatet tala istället för argumenten, kunskapen, orden och demokratin så får ni väl kalla er för något annat än fascister om det nu smakar så illa när man uppfyller sitt hatord själva i kampen mot det och blir det monster man försöker dräpa, men kalla er iaf inte socialister, vänster eller framförallt demokrater. Att ni är antidemokrater är ni ändå rätt långt bort från att kunna förneka så som ni slåss mot demokratin.
När man läser här inne så ser man varför ni valde att inte alls vara med i programmet. Det får vi väl faktiskt tacka för. Det hade varit ett jättestort bakslag för den antirasistiska och antifascistiska rörelsen om ni hade börjat spöa journalisten när argumenten tagit slut. Det är tragiskt när andra antifascistiska grupper ska vara lika rädda för er som för nazisterna och därmed förlora fokus på den fascism som kallar sig extremhöger, som kallar sig nationalister, nazister, patrioter och så vidare. Vi som arbetar mot politiskt våld, mot fascism, mot antirasism och vill kunna gå hem genom en mörk park utan att få stryk av nån av er terrorgrupper från någon politisk vinkel kommer förhoppningsvis att arbeta mer gränsöverskridande och enade och visa att vi sätter ner foten mot terror, oavsett vem den riktas mot och vad personen har för hudfärg, kön, politisk inställning, sexuell läggning, eller någonting annat som används som kategori för att begå brott mot personer som inte är som oss själva.
Resultatet blir att folket känner som Ali Kia här ovanför (" Jag har större respekt för en rasist som med ord försöker sprida sin ideologi än någon som har "den rätta tron"(om det nu finns något sådant) sprider sin ideologi med våld och huliganism. Är ni bättre än SMR? Visa det i handling istället för att prata om eran ideologi."). Vill ni få med er oss alla i andra förbund och organisationer i kampen, och vill ni dela vår kamp med oss, så att vi enade kan tvätta bort hatet, rasismen, rädslan, våldet, inskränktheten, och separationen så måste ni sluta sprida skräck och terror. Men visst, om ni känner att ni är så mycket bättre och mer äkta att ni inte vill samarbeta med andra, och att vi är fienden om vi inte hyllar terror så kanske ni kan klara allting helt själva och stolta och se ner på oss demokrater som istället tror på demokratiska och informativa lösningar. Vi får se. Jag hoppas att antifascismen kan bli enad och demokratisk istället för splittrad och antidemokratisk."
"Jonas Sjöstedt har ett allvarligt problem.
I Vänsterns ungdomsförbund finns en stor hejarklack åt de autonoma våldsverkarna. Men för varje gång Sjöstedt kritiserar våldsvänstern så retar han upp ytterligare ett antal ledande personer i Ung Vänster. På nätsajten Nyheter 24 skriver nio kvinnliga medlemmar, nuvarande och tidigare, att Sjöstedt lever i en privilegierad tillvaro med sina Säpovakter på Östermalm. Och så hyllar de Revolutionära fronten, RF, och Antifascistisk aktion, AFA.
Bland undertecknarna finns tre distriktsstyrelseledamöter från Uppsala, två distriktsstyrelseledamöter från Västmanland och en från Blekinge, Denize Mathisson.
Nyligen tvingades Ung Vänster att sparka sin distrikts- ordförande Erik Drottman i Blekinge. Orsak? Han hade i en intervju i SVT uttalat sitt stöd för RF. När kickas Denize Mathisson?
Förbundets ordförande Stefan Lindborg har ett gigantiskt problem.
Det handlar alltså inte om några enstaka omdömeslösa individer. I Örebro uteslöts Ung Vänsters distriktsordförande Markus Allard på grund av sitt stöd för RF. Efterträdaren Axel Frick fick också gå, och av samma anledning!
Åtta av förbundets 22 distrikt har krävt att Allard ska få komma tillbaka in i vänstervärmen.
Varje ung vänsterpartist som ger den svenska skolkrisen ett ansikte och uttalar sitt stöd för Joel Bjurströmer Almgren och hans lärjungar i Revolutionära fronten förstår inte heller att det oundvikligen spiller över på Jonas Sjöstedt.
Fredrik Reinfeldt behöver inte jagas för kommentarer om Muf:are som stöder våldsamma högerextremister.
Bjurströmer Almgren dömdes nyligen till 6,5 års fängelse för knivattacken mot en nazist under demonstrationen i Kärrtorp. Vi behöver väl inte chockeras över att just en representant för DN Kultur, Niklas Wahllöf, vill relativisera det vänsterextremistiska våldet och tycker att Janne Josefsson och "Uppdrag granskning" ägnar sig åt en kålsuparteori när de nu granskar RF.
De stackars slovakiska byggjobbare som råkade befinna sig i närheten av RF:s stormtrupper och blev brutalt misshandlade, lär inte hålla med DN:s skribent.
Ametist Azordegan är programledare i Sveriges Radio och en uppburen hiphopskribent. Hon lät meddela på Twitter att: "Kan inte Janne Josefsson bara komma ut som nazist/SVP en gång för alla."
För när Josefsson dragit ner brallorna på hennes hiphopkompis Sebbe Staxx i Kartellen brast det för Azordegan.
Det vänligaste man kan säga om Sebbe Staxx är att han definitivt fungerar avskräckande: Håll er borta från tyngre droger, gott folk, det kan påverka intellektet! I Kartellens video till låten "Underklassmusik" medverkar kamraterna i Revolutionära fronten. Våldsvänstern har en hängiven supporter i Staxx.
Och bandets konsertarrangör United Stage skryter med att "Kartellen jämförs med legendariska och provokativa svenska pionjärer som Latin Kings och Ebba Grön".
Visst, det finns ju pengar att tjäna för alla inblandade parter på att "provokativt" flirta med det politiska våldet. Får RF en del av gaget?
På Ung Vänsters hemsida finns ett uttalande från förbundsstyrelsen om att "Det nazistiska våldet måste stoppas".
Får vi någonsin se förbundets handlingsprogram mot det vänsterextrema våldet och en absolut nolltolerans mot medlemmar som uttrycker sitt stöd för våldshandlingar?
Skulle inte tro det. Trots att det är partistödet som finansierar våldets hejarklack i Ung Vänster."
Jag tror nog att Jonas Sjöstedt vill och försöker hålla rent i detta. Men det är onekligen ytterst besvärande för honom och v att det finns så många som anser sig vara vänsterpartister eller "vänstersinnade" som inte bara slätar över våldsvänsterns extremism utan till och med hyllar den och anser att den är demokratisk och ideologiskt rätt.
På min Facebook har Lucas Lux lagt in ett långt " försvarstal" från RF, där de försöker bemöta Uppdrag gransknings program. Det är ett ynkligt försvar, men väldigt belysande för hur de och deras anhängare ser på våld som en rättfärdig arbetsmetod i sin "kamp". Och hur alla som inte stöder deras våldsideologi är fiendet.
Jag väljer att citera hela texten, därefter följd av Lucas Lux klara och ytterst detaljerade analys. Jag behöver inte säga mer till den som läser Lux analys.
Jag väljer att citera hela texten, därefter följd av Lucas Lux klara och ytterst detaljerade analys. Jag behöver inte säga mer till den som läser Lux analys.
Revolutionära Fronten RF skriver på sin FB-sida:
"I dagens Uppdrag Granskning (2014-05-07) gör Janne Josefsson sitt bästa för att föra fram lika goda kålsupar-teorin, teorin där man försöker likställa socialister med nazister och fascister. I sitt försök till detta drar sig Uppdrag Granskning inte för att undanhålla sanningen och komma med falska påståenden.
Vi väljer här att bemöta några av de värsta påhoppen/påhitten. I anslutning till en demonstration som hölls av ett nazistiskt parti i Stockholm hösten 2013 upptäcktes och konfronterades två nazister. Uppdrag Granskning vill göra gällande att de som konfronteras var helt oskyldiga gästarbetare. Uppdrag Granksning väljer dock att vifta bort att den ena av de konfronterade männen hade en tröja från den fascistanstrukna slovakiska huligangruppen North Brigade. En tröja som även hade en nazistisk symbol i form av en SS-Totenkopf. Huliganerna i North Brigade har även vid andra tillfällen poserat med totenkopf-symboler och anti antifa-plakat (anti antifascism).
Vidare påstås en person som i en film blir konfronterad när denne kör bil vara en vanlig arbetargrabb som kör svarttaxi. Även här visar Uppdrag Granskning prov på att inte vilja gräva så långt i sin journalistik, utan att snarast söka efter någonting som passar deras hypotes. Personen som kör bilen heter Patrik Lundberg och är nazist, det var därför han konfronterades. Han har på sin Facebook poserat med en tröja som haft såväl kelterkors- och hakkorsflagga designat på ett vis som tydligt är en utmaning mot den logotyp Antifascistisk Aktion använder sig av. Bilden finns helt öppen för alla på hans Facebook-sida, så om det gått under reportrars radar så bör dessa journalister ifrågasätta sin yrkesskicklighet. Vi vet även att Patrik varit på resor till vit makt-spelning tillsammans med den då aktiva nazisten Joakim Nordin.
I programmet intervjuas Eskilstuna-Kurirens journalist Mathias Ståhle som någon slags expert. Det krävs dock bara en snabb granskning av hans reportage för att inse att han inte är en expert på "vänsterextremism" på något sätt. Bland annat har han ljugit om att en aktiv nazist dömd för politiska brott var en oskyldig före detta flickvän till en nazist. Han påstår även att SvP:s demonstration i Eskilstuna 2012 var startskottet på en antifascistisk offensiv som sedan spred sig i landet. Självsäkert hävdar han att det "tog nästan ett halvår innan man lyckas formera sig till någon sorts organiserad motattack". Det han verkar ha missat är att Revolutionära Fronten funnits och varit aktiva i tolv år. Redan tio år innan kravallerna i Eskilstuna började vi kontinuerligt utföra vår antifascistiska verksamhet, och innan dess andra organisationer och nätverk.
Ståhle har även påstått att vi har hotat honom på grund av hans arbete. Detta hot ska enligt honom ha bestått av ett klistermärke på en lyktstolpe utanför porten till hans hus. Något som ter sig väldigt löjligt då vår propaganda är extremt framträdande i Eskilstunas gatubild, och det finns få lyktstolpar i staden som inte pryds av våra klistermärken. Man behöver inte heller vara speciellt insatt i vår verksamhet för att förstå att om vi vill hota någon så har vi ett betydligt högre våldskapital än ett klistermärke på en stolpe, eller för den delen att vi inte skulle ha någonting att vinna på att ge oss på journalister. Vi tror att även Ståhle inser att klistermärket helt enkelt är en slump, men den sanningen säljer inte lika många lösnummer. Dessa exempel är långt ifrån allt han hittat på, överdrivit eller grovt vinklat för att främja sin egen liberala agenda. Att denna person får framträda som en "expert" eller ens det minsta tillförlitlig källa är inte seriös journalistik, även om det ger sensationella TV-program och spännande rubriker.
Några andra som lyfts fram som exempel på oskyldiga offer är nazisten Daniel Åbergs föräldrar, som fick sitt hem vandaliserat förra året. Vad de inte nämner är att sonen fortfarande står bokförd på adressen. Inte heller framkommer det faktum att han dagen innan varit i Stockholm och deltagit i det nazistiska "medborgargarde" som, i samband med Husby-kravallerna, misshandlade oskyldiga invandrarungdomar i helt andra förorter än just Husby. I media har det påståtts att Daniel attackerades på grund av att han inför valet 2010 stod som femte namn på Sverigedemokraternas vallista till kommunfullmäktige. Detta påstående stämmer alltså inte, även om det är uppseendeväckande att SD låter nazister kandidera för partiet.
Det är anmärkningsvärt att ett program som utger sig för att vara grävande missar denna enkelt tillgängliga information. Upplägget tyder på att programmet helt enkelt är en del i den politiska strategin att utdefiniera utomparlamentarisk politisk aktivitet, och att i enlighet med den mycket kritiserade rapporten om så kallad politisk extremism söka jämställa, i grunden helt olika, ideologier enbart med den gemensamma nämnaren våld. Att Sveriges parlamentariska partier själva, genom den borgerliga staten, står för den största fysiska våldsanvändningen genom militär, polis, ordningsvakter och väktare diskuteras däremot inte som extremt. Att dagens nyliberala marknadspolitik medför ett psykiskt och psykosocialt våld som drabbar allt fler utförsäkrade, fattigpensionärer, barn som inte får äta sig mätta på privatiserade förskolor, underbemannade vårdarbetare, arbetslösa och ungdomar som växer upp i hopplöshet och ser ett samhälle som bara monteras ned framför deras ögon nämns inte som extremt. Att det fortfarande dör nästan 50 personer per år i arbetsplatsolyckor för att vinst går före människoliv, för att inte tala om alla som dör på grund av självmord eller brottsligheten som är en direkt följd av dagens stratifierade kapitalistiska samhälle, ses inte som extremt.
Vi i Revolutionära Fronten lever i verkligheten. Vi vet att arbetarklassen dagligen utsätts för våld. Våld från en repressiv stat, ett ekonomiskt system som tvingar oss in i löneslaveri för att få mat på bordet och fysiska angrepp mot våra organisationer från fascister. Därför har vi inga som helst moraliska förpliktelser mot dagens ekonomiska system eller de fascistiska grupperingar detta skapar. Vi kommer fortsätta kampen, med de medel som situationen kräver. "
Det var RF det. "Med de medel som situationen kräver". Vilket uppenbarligen inbegriper våld.
Nu Lucas Lux analys och svar - också på RF-s FB. Men där redigeras och tas bort friskt. Därför "rädda" denna och ovanstående text.
""Våld är en central del av fascism, de ser våldet som en nödvändig sak för att människan ska drivas till "sina högsta höjder" och "härdas i kamp" osv." Om man byter ut ordet "fascism" i det uttalandet mot "Revolutionära Frontens kampmodell" och propaganda till sina unga medlemmar som lärs upp i våldets väg och hur våldet är den enda äkta kampen, enda sättet att göra något på riktigt... Att det springer runt "troll" som Erik, Kajsa och Sara och får den svenska antifascismen att framstå som våldälskande intoleranta demokratihatande fascistsvin är givetvis beklämmande. Speciellt när de verkar så hemblinda och självgoda att de komiskt nog blir förolämpade och kommer med ovidkommande svammel om kapitalisms förtryck, förolämpningar och hot, eller gruvligt vaga uttalanden om vad de tror fascism är och hur det skiljer sig från deras egen ideologi, doktrin och metod när det påpekas att det de säger, gör och står för ekar klassisk fascism.
""Våld är en central del av fascism, de ser våldet som en nödvändig sak för att människan ska drivas till "sina högsta höjder" och "härdas i kamp" osv." Om man byter ut ordet "fascism" i det uttalandet mot "Revolutionära Frontens kampmodell" och propaganda till sina unga medlemmar som lärs upp i våldets väg och hur våldet är den enda äkta kampen, enda sättet att göra något på riktigt... Att det springer runt "troll" som Erik, Kajsa och Sara och får den svenska antifascismen att framstå som våldälskande intoleranta demokratihatande fascistsvin är givetvis beklämmande. Speciellt när de verkar så hemblinda och självgoda att de komiskt nog blir förolämpade och kommer med ovidkommande svammel om kapitalisms förtryck, förolämpningar och hot, eller gruvligt vaga uttalanden om vad de tror fascism är och hur det skiljer sig från deras egen ideologi, doktrin och metod när det påpekas att det de säger, gör och står för ekar klassisk fascism.
Att läsa den här kommentarstråden och ser diskussionen mellan alla från olika politiska infallsvinklar som försöker tala om demokratiska, fredliga och lagliga lösningar och den radikala knivvänstern som svarar hånande och hathyllande om hot och misshandel ger avsmak. Speciellt när fronten dels låter bli att svara på alla de tydliga och riktade frågorna som slår för hårt in, och när de så ofta "gör en sd" och tar bort inlägg och misskrediterar medlemmar som går utanför den välpolerade mallen och råkar tala för mycket klarspråk. Så försöker man att få dom som inte tror på våldsupptrappning som lösning att framstå som veka, inaktiva eller mesiga. Suck.
"Vad har du någonsin gjort mot X,Y,Z" upprepas gång på gång samtidigt som man pissar på den demokratiska processen. Som att enda värdiga kampsättet är med yxa och att ord och val är odemokratiska. Ja, inte stolt uppmuntrat dom, fått dom att beväpna sig och startat nån sorts jävla krig med civila offer på gatorna iaf.
Det finns massa sätt att arbeta. Man kan t.ex som organisationen Exit hjälpa folk att lämna Vit maktvärlden och ta avstånd från våldet, eller så kan man få dom att vara noga med att bära kniv medvetna om att terroristerna 'på andra sidan' har det och är ute och letar efter dom. Bland annat. När man talar om att utrota, radera, misshandla, rensning och så vidare och är det svårt för oss från andra socialistiska vänstergrupper att ta er på allvar, ha med er som organisationspartners för event eller ens ha möten med er för risk att ni blir stötta och anfaller nån som tycker fel om nåt.
"Vi är dock den enda rörelsen som strävar efter total demokrati" rimmar inte jättebra med att ni kräks på demokrati hela tiden i sånt som Saras "Vad är verklig politik?? Farsen till val vi har vart fjärde år??? Med politiker som snackar skit, ljuger och inte har människors bästa för ögonen? Vad är rätt politik??" eller när ni helt bortser från det att den demokratiska majoriteten i landet ogillar våld som politiskt verktyg och känner sig otrygga på stan när politiska grupper i mörkret tar till våld och vapen mot folk de tror, vet eller tycker hör till fienden, är associerade med dom eller ser lite så ut på något sätt. När ni struntar i demokratisk process och låter stålet, näven och hatet tala istället för argumenten, kunskapen, orden och demokratin så får ni väl kalla er för något annat än fascister om det nu smakar så illa när man uppfyller sitt hatord själva i kampen mot det och blir det monster man försöker dräpa, men kalla er iaf inte socialister, vänster eller framförallt demokrater. Att ni är antidemokrater är ni ändå rätt långt bort från att kunna förneka så som ni slåss mot demokratin.
När man läser här inne så ser man varför ni valde att inte alls vara med i programmet. Det får vi väl faktiskt tacka för. Det hade varit ett jättestort bakslag för den antirasistiska och antifascistiska rörelsen om ni hade börjat spöa journalisten när argumenten tagit slut. Det är tragiskt när andra antifascistiska grupper ska vara lika rädda för er som för nazisterna och därmed förlora fokus på den fascism som kallar sig extremhöger, som kallar sig nationalister, nazister, patrioter och så vidare. Vi som arbetar mot politiskt våld, mot fascism, mot antirasism och vill kunna gå hem genom en mörk park utan att få stryk av nån av er terrorgrupper från någon politisk vinkel kommer förhoppningsvis att arbeta mer gränsöverskridande och enade och visa att vi sätter ner foten mot terror, oavsett vem den riktas mot och vad personen har för hudfärg, kön, politisk inställning, sexuell läggning, eller någonting annat som används som kategori för att begå brott mot personer som inte är som oss själva.
Resultatet blir att folket känner som Ali Kia här ovanför (" Jag har större respekt för en rasist som med ord försöker sprida sin ideologi än någon som har "den rätta tron"(om det nu finns något sådant) sprider sin ideologi med våld och huliganism. Är ni bättre än SMR? Visa det i handling istället för att prata om eran ideologi."). Vill ni få med er oss alla i andra förbund och organisationer i kampen, och vill ni dela vår kamp med oss, så att vi enade kan tvätta bort hatet, rasismen, rädslan, våldet, inskränktheten, och separationen så måste ni sluta sprida skräck och terror. Men visst, om ni känner att ni är så mycket bättre och mer äkta att ni inte vill samarbeta med andra, och att vi är fienden om vi inte hyllar terror så kanske ni kan klara allting helt själva och stolta och se ner på oss demokrater som istället tror på demokratiska och informativa lösningar. Vi får se. Jag hoppas att antifascismen kan bli enad och demokratisk istället för splittrad och antidemokratisk."
Högerfascism och vänsterfascism är lika illa. De är våldsbenägna och odemokratiska.
Att de har, eller säger sig ha, orsaker till sin uppfattning, eller ska vi kalla det "världsbild", det är en annan sak. Som kan "förklara" en del, men som inte legitimerar deras bruk av våld i det de upplever (?) som en politisk kamp.
Att de har, eller säger sig ha, orsaker till sin uppfattning, eller ska vi kalla det "världsbild", det är en annan sak. Som kan "förklara" en del, men som inte legitimerar deras bruk av våld i det de upplever (?) som en politisk kamp.
08 maj 2014
Extremister och deras omgivning
Gårdagens Uppdrag granskning (UG) orsakade som väntat mycken uppmärksamhet och kommentarer. Även om det ligger kvar på SVTPlay bara till den 12 juli ger jag länken här.
UG har ju flera gånger granskat "extremhögern" (nynazzar etc), senast för en vecka sedan, men detta är mig veterligt första gången de grundligt skärskådat också den extremism som finns till "vänster". Inte helt oväntat så visade det sig att de båda extremerna i mångt och mycket är mycket nära besläktade, och inte minst i sin förkärlek för hot, misshandel, inbrott och annat grovt våld och odemokratiska metoder mot de som de anser är motståndare. Och visar det sig, som motståndare ser de inte bara den andra extremen, utan även de som står för demokrati och tolerans - och de som inte visat minsta politiskt intresse. I farten kan också en del som är, eller kunde vara, den egna extremen närstående. D v s det är ofta bara rena gangsterfasoner och våldsdyrkan som är grunden.
Att detta gäller mycket av högerextremismen, det är ju känt och erkänt. Men - precis detsamma gäller extremvänstern och dess tillskyndare. Vilket inte varit politiskt korrekt, i vart fall inte för många s.k. vänsterintellektuella och andra som gärna ser grandet i grannens öga men inte bjälken i sitt eget.
Det är ju känt att såväl nazizter som kommunister och deras gelikar ansett liberalerna som sina värsta fiender. Eftersom de förhatliga liberalerna står för demokrati och frihet. Ser nu att dagens extremvänster säger likadant. Citat " har fått höra av RF och dess fanclub att jag är en äckelliberal som eftersom jag är liberal är VÄRRE än nazisterna." Jojo. De har en förmåga att uttrycka sig belevat och "intelligent"...
Direkt efter UG igår skrev jag följande på Facebook. (Ha överseende med vissa upprepninga i min inledning ovan.)
"Vålds"romantik" och antidemokratiska grupper av extremt slag finns på båda kanterna. Och liknar varandra i högsta grad i sin samhällssyn och sitt förakt för demokratiska värden som åsiktsfrihet, yttrandefrihet etc.
Visste man inte det sedan tidigare så blev det fullt klart efter kvällens Uppdrag Granskning. UG har ju tidigare flera ggr analyserat och granskat "högerextremismen", ikväll granskades de s.k. antirasisterna, dvs "vänsterextremisterna" typ AFA och RF.
Deras grundsyn är identisk trots att de själva (och av andra) anser sig vara motpoler. De tillgriper ALLA., jag säger ALLA, medel för att förfölja de som inte tycker som de själva gör. Och de inte bara har åsikter - ofta väldigt grunda och osammanhängande - ,men de omsätter dem i praktiken också. Våld, fysiska hot, misshandel, förstörelse etc. Det gäller alltså inte bara "högersidans" extremister utan lika mycket "vänstersidans" extremister som hyllar terrorister.
Våld, våld, våld. Tysta "de andra". Och då inte bara "motpolen" utan även vanliga företrädare för demokratiska ideologier. Om du inte är extremist av deras sort så är du, enl dem, per definition fascist även om du är liberal. Ja, faktisk om du inte ens har minsta politiskt intresse eller engagemang. Du är en kapitalistisk utsugare eller en stalinälskande kommunist.
Jag accepterar inte att den ena sidans våld gör det legitimt att tillgripa våld mot dem. De har rätt att tycka vad de vill. Men inte att skrämma eller tillgripa hot eller våld. Det är lagbrott. Och de ska polisen och andra rättsvårdande myndigheter ta hand om, inte extremisterna själva. All extremism och dess konsekvenser måste bekämpas, med demokratiska kraftfulla medel. Demokratin försvinner om den "försvaras" med odemokratiska, terrorliknande medel."
Till detta vill jag lägga följande.
Polisen och domstolarna får inte lägga fingrarna emellan när det gäller att bekämpa de som använder våld som politisk metod.
Jag behöver väl inte här betona att jag avskyr rasism, nazism och fascism i alla dess former? Om någon inte vet det rekommenderar jag att scrolla tillbaka en del bland mina hundratals bloggtexter.
Häromdagen påpekade jag både på bloggen och Facebook att det finns likheter mellan de riksdagspartier som ligger närmast de båda (utomparlamentariska) extremerna. Det uppfattades inte väl av några vänsterpartister. Nu ser jag att det även idag finns en överslätande attityd till "vänstervåld" hos vänsterpartister (som ändå inte vill kalla sig kommunister!)
En av de intervjuade i UG var Sebbe Staxx, som idag skriver (mycket mera välformulerat än i teve) följande, vilket publicerats på FB av en vänsterpartist:
"I Uppdrag Granskning som sänds ikväll så intervjuas jag under premissen att jag ska prata om nazismens framfart i samhället och Kartellens avståndstagande från nazismen. Istället blir jag utfrågad om Revolutionära Fronten, en grupp jag inte är med i och aldrig varit med i. Jag är med i och representerar artistkollektivet Kartellen. Däremot är jag sedan tidigare bekant med enskilda individer i RF, på samma sätt som jag känner allt från bankrånare till moderata kommunalpolitiker.
Detta kunde han inte, och ville inte, bortförklara i UG och inte heller i detta mer välformulerade inlägg. Han anser, enl ovan, det naturligt att det förekommer våld när olika åsikters företrädare drabbar samman. Och han vill bara tala om annat.
Klargörande."
UG har ju flera gånger granskat "extremhögern" (nynazzar etc), senast för en vecka sedan, men detta är mig veterligt första gången de grundligt skärskådat också den extremism som finns till "vänster". Inte helt oväntat så visade det sig att de båda extremerna i mångt och mycket är mycket nära besläktade, och inte minst i sin förkärlek för hot, misshandel, inbrott och annat grovt våld och odemokratiska metoder mot de som de anser är motståndare. Och visar det sig, som motståndare ser de inte bara den andra extremen, utan även de som står för demokrati och tolerans - och de som inte visat minsta politiskt intresse. I farten kan också en del som är, eller kunde vara, den egna extremen närstående. D v s det är ofta bara rena gangsterfasoner och våldsdyrkan som är grunden.
Att detta gäller mycket av högerextremismen, det är ju känt och erkänt. Men - precis detsamma gäller extremvänstern och dess tillskyndare. Vilket inte varit politiskt korrekt, i vart fall inte för många s.k. vänsterintellektuella och andra som gärna ser grandet i grannens öga men inte bjälken i sitt eget.
Det är ju känt att såväl nazizter som kommunister och deras gelikar ansett liberalerna som sina värsta fiender. Eftersom de förhatliga liberalerna står för demokrati och frihet. Ser nu att dagens extremvänster säger likadant. Citat " har fått höra av RF och dess fanclub att jag är en äckelliberal som eftersom jag är liberal är VÄRRE än nazisterna." Jojo. De har en förmåga att uttrycka sig belevat och "intelligent"...
Direkt efter UG igår skrev jag följande på Facebook. (Ha överseende med vissa upprepninga i min inledning ovan.)
"Vålds"romantik" och antidemokratiska grupper av extremt slag finns på båda kanterna. Och liknar varandra i högsta grad i sin samhällssyn och sitt förakt för demokratiska värden som åsiktsfrihet, yttrandefrihet etc.
Visste man inte det sedan tidigare så blev det fullt klart efter kvällens Uppdrag Granskning. UG har ju tidigare flera ggr analyserat och granskat "högerextremismen", ikväll granskades de s.k. antirasisterna, dvs "vänsterextremisterna" typ AFA och RF.
Deras grundsyn är identisk trots att de själva (och av andra) anser sig vara motpoler. De tillgriper ALLA., jag säger ALLA, medel för att förfölja de som inte tycker som de själva gör. Och de inte bara har åsikter - ofta väldigt grunda och osammanhängande - ,men de omsätter dem i praktiken också. Våld, fysiska hot, misshandel, förstörelse etc. Det gäller alltså inte bara "högersidans" extremister utan lika mycket "vänstersidans" extremister som hyllar terrorister.
Våld, våld, våld. Tysta "de andra". Och då inte bara "motpolen" utan även vanliga företrädare för demokratiska ideologier. Om du inte är extremist av deras sort så är du, enl dem, per definition fascist även om du är liberal. Ja, faktisk om du inte ens har minsta politiskt intresse eller engagemang. Du är en kapitalistisk utsugare eller en stalinälskande kommunist.
Jag accepterar inte att den ena sidans våld gör det legitimt att tillgripa våld mot dem. De har rätt att tycka vad de vill. Men inte att skrämma eller tillgripa hot eller våld. Det är lagbrott. Och de ska polisen och andra rättsvårdande myndigheter ta hand om, inte extremisterna själva. All extremism och dess konsekvenser måste bekämpas, med demokratiska kraftfulla medel. Demokratin försvinner om den "försvaras" med odemokratiska, terrorliknande medel."
Till detta vill jag lägga följande.
Polisen och domstolarna får inte lägga fingrarna emellan när det gäller att bekämpa de som använder våld som politisk metod.
Jag behöver väl inte här betona att jag avskyr rasism, nazism och fascism i alla dess former? Om någon inte vet det rekommenderar jag att scrolla tillbaka en del bland mina hundratals bloggtexter.
Häromdagen påpekade jag både på bloggen och Facebook att det finns likheter mellan de riksdagspartier som ligger närmast de båda (utomparlamentariska) extremerna. Det uppfattades inte väl av några vänsterpartister. Nu ser jag att det även idag finns en överslätande attityd till "vänstervåld" hos vänsterpartister (som ändå inte vill kalla sig kommunister!)
En av de intervjuade i UG var Sebbe Staxx, som idag skriver (mycket mera välformulerat än i teve) följande, vilket publicerats på FB av en vänsterpartist:
"I Uppdrag Granskning som sänds ikväll så intervjuas jag under premissen att jag ska prata om nazismens framfart i samhället och Kartellens avståndstagande från nazismen. Istället blir jag utfrågad om Revolutionära Fronten, en grupp jag inte är med i och aldrig varit med i. Jag är med i och representerar artistkollektivet Kartellen. Däremot är jag sedan tidigare bekant med enskilda individer i RF, på samma sätt som jag känner allt från bankrånare till moderata kommunalpolitiker.
Några saker vill jag dock poängtera och utveckla. I programmet säger jag att hela Sverige är antidemokratiskt, detta vill jag förklara.
I dagens Sverige känner sig en stor del av medborgarna bortglömda, osynliggjorda och icke delaktiga, det är enligt mig antidemokratiskt. Det gäller allt från personer som växer upp i betongens och hopplöshetens miljonprogram till de som växer upp i bruksorter där de ser fabrik efter fabrik läggas ned när nyliberalismen sätter vinst framför människor. Det är enligt mig antidemokratiskt. Ja, vi har riksdagsval var fjärde år. Vi har val där vi ger politiker förtroende att göra en sak och sedan går de och gör något helt annat, det är enligt mig antidemokratiskt. Vi har ett samhälle där dessutom marknaden har mer att säga till om och är en större maktfaktor än folkets vilja, det är antidemokratiskt.
Enskilda händelser kan jag inte uttala mig om, jag är som sagt inte med i RF och har aldrig varit det. Jag kan däremot konstatera att om man har en tröja med en nazistisk symbol på sig (SS-Totenkopf) från en nazistinfluerad slovakisk huligangrupp och befinner sig i närheten av en sammandrabbning mellan nazister och antinazister innebär det en ökad risk, detta hade de som attackerades vid nazistdemonstrationen. Vi i Kartellen har sagt det förut, vi är gatans "BBC" och vi visar vad som händer i den verklighet som tyvärr för många blundar för. Om fler öppnade ögonen och ändrade förutsättningarna, minskade klyftorna, satte människor framför ekonomisk vinst, rustade upp bruksorterna och miljonprogrammen...då kanske det skulle börja se annorlunda ut.
Vi i Kartellen skulle mycket hellre vilja rapportera om en sådan positiv utveckling. Men tyvärr lever vi i ett samhälle med social kannibalism, ekonomiska klyftor och nyliberalism. Ett samhälle som skapar konflikter. Och så länge vi har det kommer vi se till att alla får höra om det.
Sebbe Staxx"
Detta kommenterade jag som följer: " I UG säger Sebbe klart och tydligt att han anser att "hela Sverige" är antidemokratiskt. Han visar ett utpräglat förakt för demokrati som sådan, eftersom den inte leder till det resultat som han önskar. Och han anklagar alla andra. inklusive de som starkast står för demokrati, för att vara odemokratiska.
Så tänker och agerar en extremist, som stöder och hyllar odemokratiska våldsgrupper. Detta kunde han inte, och ville inte, bortförklara i UG och inte heller i detta mer välformulerade inlägg. Han anser, enl ovan, det naturligt att det förekommer våld när olika åsikters företrädare drabbar samman. Och han vill bara tala om annat.
Klargörande."
Att en vänsterpartist som publicerade detta - utan att ta avstånd från det, tvärtom - menar jag är ett sätt att söka förringa och släta över den våldsextremism som finns bland sådana som kallar sig vänsteranhängare. Och den överslätande attityden finns bland fler. Jag känner så väl igen ordvalet med hat mot allt som det minsta som står för tolerans och demokrati. Alltså även hos sådana som själva anser sig vara demokrater på någon slags diffus "vänsterkant". Det är beklämmande och ger ju dessa våldsverkare och smågangsters en slag legitimitet. Beklämmande och skrämmande.
Och att det är som jag (och Sebbe) beskriver det verifieras ju av hela Uppdrag Gransknings program.
Skönt att Janne Josefsson inte låtit sig skrämmas av dessa extremer på båda sidorna, utan granskar dem båda. Undersökande journalistik som inte blundar för en del av verkligheten, är viktig men för sällsynt numera i dagens mediavärld.
07 maj 2014
Två saker som förenar sverigedemokraterna och vänsterpartiet
Det står alltmer klart att det är två frågor förenar vänsterpartiet och sverigedemokraterna.
Vilket dock de i olika mån inte vill kännas vid, sambandet alltså.
1) Båda partierna ser nostalgiskt tillbaka till den gamla sossetiden - den tid då s-partiet hade monopol på makten, bestämde och höll sin hand över "välfärdssamhället", oavsett vad det kostade ekonomiskt och i frihetsinskränkningar. Då ekonomin vad god och växande och då alla bidragssystem låg på topp (men inte höll i längden). Och då man inte brydde sig om att kollektivet var viktigare än den enskilda människan. Och integritet inte existerade som begrepp.
2) Hatet emot EU, dvs båda partierna hyllar samma slags enkelspåriga och själviska nationalism som varit och är orsaken till så mycket av krig och elände. De fastnar i detaljer som sägs missgynna "svenskarna" men glömmer medvetet att det är ett frihets- och samarbetsprojekt som gynnar demokrati och tolerans.
Intressant att se att de två partier som anses ligga på var sin ytterkant i dessa stora och viktiga frågekomplex har så stora likheter. Oreflekterad nostalgi och motvilja mot det nya och mot samarbete för frihet och demokrati.
Till slut en fråga. Vill v och sd förresten ersätta EU-medlemskapet med att Sverige går in i NATO? Som de brittiska nationalisterna och EU-fienderna vill.
Vilket dock de i olika mån inte vill kännas vid, sambandet alltså.
1) Båda partierna ser nostalgiskt tillbaka till den gamla sossetiden - den tid då s-partiet hade monopol på makten, bestämde och höll sin hand över "välfärdssamhället", oavsett vad det kostade ekonomiskt och i frihetsinskränkningar. Då ekonomin vad god och växande och då alla bidragssystem låg på topp (men inte höll i längden). Och då man inte brydde sig om att kollektivet var viktigare än den enskilda människan. Och integritet inte existerade som begrepp.
2) Hatet emot EU, dvs båda partierna hyllar samma slags enkelspåriga och själviska nationalism som varit och är orsaken till så mycket av krig och elände. De fastnar i detaljer som sägs missgynna "svenskarna" men glömmer medvetet att det är ett frihets- och samarbetsprojekt som gynnar demokrati och tolerans.
Intressant att se att de två partier som anses ligga på var sin ytterkant i dessa stora och viktiga frågekomplex har så stora likheter. Oreflekterad nostalgi och motvilja mot det nya och mot samarbete för frihet och demokrati.
Till slut en fråga. Vill v och sd förresten ersätta EU-medlemskapet med att Sverige går in i NATO? Som de brittiska nationalisterna och EU-fienderna vill.
Det här med debattstilar - och att väcka förtroende
Hörde riksdagsdebatten idag den 7 maj. Eller rättare sagt, jag hörde vissa fragment här och där. Till och från verkade den hetta till lite, det är ju valår. Jag ska dock inte recensera den, men det jag hörde föranleder en del reflektioner.
Var moderatledaren Reinfeldt ö h t med? Det var någon i början som mumlade lite tråkigt, kan det ha varit han? Och sossen, är det Mikael Damberg, hörde jag, utan att jag spetsade öronen. Lät rätt lugn och saklig, men så oerhört ointresserad. Annars gillar jag ju en lugn och saklig debattstil.
Men så var det de andra. Åsa Romson (mp) låter alltid mycket saklig och kunnig, och brusar inte upp eller försöker domdera, det gillar jag. Man lyssnar, i vart fall jag, och kan nästa hålla med, fast riktigt så lättlurad är jag ändå inte. En del av det hon säger är väl OK rent sakligt sett, men långtifrån allt eftersom hon ju ska predika miljöpartiets hela program. Gustaf Fridolin, det andra språkröret lät mera övertygande tidigare, men nu för tiden så känns han mera tunn, och aningen mera aggressiv i sin framtoning. I vart fall som jag minns honom tidigare.
Jan Björklund sa ovanligt mycket bra idag, speciellt då om EU och dess fördelar. Ett klart ideologisk framförande om EU som fredsprojekt och för samarbete i demokratisk anda och emot nationalism och inskränkthet. Men, som vanligt så låter han så skarp och snudd på aggressiv att många utanför den innersta kretsen slutar att lyssna - tar inte till sig det vettiga som han kan säga. Och det är verkligen synn en dag som denna då samarbete och försvar för demokrati stod i fokus. (I det jag hörde i alla fall.)
Den till vänsterpartist förklädde kommunisten Jonas Sjöstedt är ungefär motsatsen till Jan Björklund. Lugn och behärskad, inte minsta aggressiv så många låter sig lätt förledas att svälja hans ord utan minsta eftertanke. Ett framställningssätt som kan få lyssnare att inte inse att Sjöstedt och hans vänsterparti förespråkar en nationalism som avskyr samarbetet inom EU. En inställning som i grunden är mycket snarlik det som sverigedemokraterna har till EU. En skicklig demagog, Sjöstedt!
Den unga centerledaren då, Annie Lööf? Svår att begripa sig på. En blandning av mjuk och hård framtoning. Talar rätt snabbt och rappt, men något saknas ändå. Det märks att hon är ung, saknar erfarenhet, men att hon ändå vill prata om det mesta. Och lyssnar man känner man, jag i vart fall, hur ihåligt det låter.
Kd-ledaren Göran Hägglund, märkte jag ö h t inte. Men Jimmie Åkesson kunde jag inte undgå att märka. På sätt och vis är han en skicklig debattör. Som faktiskt söker hålla en både lugn och saklig ton och ändå har en skarp ton med udden emot alla andra partier, och speciellt då i allt som rör flyktingar, invandring, u-hjälp etc. Han försöker spela både på främlingsrädslan och de än värre rena fientliga och i botten nazigrundade strömningarna - och spela på missnöjet både med alliansens och de röd-grönas politik och i stället marknadsföra en sossepolitik från 60-70-talen. En märklig mix, som ändå lockar många. Jag lockas varken av mixen eller hans debattstil. Men andra verkar gå på det.
Det är alltså stor skillnad mellan partiledarnas debattstilar och framtoning i sina framträdanden. En del döljer sina vettiga åsikter med en aggressiv ton, andra döljer sina verkliga åsikter i en mjuk och förledande lågmäld framtoning. En del märks inte alls...
Var moderatledaren Reinfeldt ö h t med? Det var någon i början som mumlade lite tråkigt, kan det ha varit han? Och sossen, är det Mikael Damberg, hörde jag, utan att jag spetsade öronen. Lät rätt lugn och saklig, men så oerhört ointresserad. Annars gillar jag ju en lugn och saklig debattstil.
Men så var det de andra. Åsa Romson (mp) låter alltid mycket saklig och kunnig, och brusar inte upp eller försöker domdera, det gillar jag. Man lyssnar, i vart fall jag, och kan nästa hålla med, fast riktigt så lättlurad är jag ändå inte. En del av det hon säger är väl OK rent sakligt sett, men långtifrån allt eftersom hon ju ska predika miljöpartiets hela program. Gustaf Fridolin, det andra språkröret lät mera övertygande tidigare, men nu för tiden så känns han mera tunn, och aningen mera aggressiv i sin framtoning. I vart fall som jag minns honom tidigare.
Jan Björklund sa ovanligt mycket bra idag, speciellt då om EU och dess fördelar. Ett klart ideologisk framförande om EU som fredsprojekt och för samarbete i demokratisk anda och emot nationalism och inskränkthet. Men, som vanligt så låter han så skarp och snudd på aggressiv att många utanför den innersta kretsen slutar att lyssna - tar inte till sig det vettiga som han kan säga. Och det är verkligen synn en dag som denna då samarbete och försvar för demokrati stod i fokus. (I det jag hörde i alla fall.)
Den till vänsterpartist förklädde kommunisten Jonas Sjöstedt är ungefär motsatsen till Jan Björklund. Lugn och behärskad, inte minsta aggressiv så många låter sig lätt förledas att svälja hans ord utan minsta eftertanke. Ett framställningssätt som kan få lyssnare att inte inse att Sjöstedt och hans vänsterparti förespråkar en nationalism som avskyr samarbetet inom EU. En inställning som i grunden är mycket snarlik det som sverigedemokraterna har till EU. En skicklig demagog, Sjöstedt!
Den unga centerledaren då, Annie Lööf? Svår att begripa sig på. En blandning av mjuk och hård framtoning. Talar rätt snabbt och rappt, men något saknas ändå. Det märks att hon är ung, saknar erfarenhet, men att hon ändå vill prata om det mesta. Och lyssnar man känner man, jag i vart fall, hur ihåligt det låter.
Kd-ledaren Göran Hägglund, märkte jag ö h t inte. Men Jimmie Åkesson kunde jag inte undgå att märka. På sätt och vis är han en skicklig debattör. Som faktiskt söker hålla en både lugn och saklig ton och ändå har en skarp ton med udden emot alla andra partier, och speciellt då i allt som rör flyktingar, invandring, u-hjälp etc. Han försöker spela både på främlingsrädslan och de än värre rena fientliga och i botten nazigrundade strömningarna - och spela på missnöjet både med alliansens och de röd-grönas politik och i stället marknadsföra en sossepolitik från 60-70-talen. En märklig mix, som ändå lockar många. Jag lockas varken av mixen eller hans debattstil. Men andra verkar gå på det.
Det är alltså stor skillnad mellan partiledarnas debattstilar och framtoning i sina framträdanden. En del döljer sina vettiga åsikter med en aggressiv ton, andra döljer sina verkliga åsikter i en mjuk och förledande lågmäld framtoning. En del märks inte alls...
03 maj 2014
Är det 5:e-kolonneri att anse att även nazzar ska få tycka vad de vill?
Från en del vänsterhåll (väldigt mycket åt vänster) så menar man att liberalismen "argumenterar för att vi ska betrakta nazistpartiet SD som ett parti som andra bara därför att Åkesson önskar så. De liberaler som förordar frihet för nazisterna att förtrycka blir medskyldiga till förtryck och våld. Liberalernas problem är att man inte tar en tydlig ställning för att försvara demokratin mot nazismen".
De som uttrycker sig så har en del anhängare, och menar att "det finns ett flertal liberaler som skriver artiklar om att nazister i olika former ska behandlas som andra. Man kritiserar sådant som att Svenska kyrkan ringar i kyrkklockorna för att överrösta nazisternas talkörer. Man kritiserar Jönköpingsborna som stoppade nazistmarschen. Man kritiserar brandmän, sjukvårdspersonal som inte vill träffa Åkesson. Man kritiserar alla folkliga protester mot nazisterna. Sådana liberaler är nazisternas femtekolonnare. De är odemokratiska som menar att alla andra ska låta nazisterna fortsätta."
Jag delar inte det resonemanget. Liberalismen som ideologi står i rak motsättning till våldsideologier, som nazism och kommunism. Vilket också dessa extremrörelsers främsta förespråkare och ideologer erkänt genom ett otal kända uttalande.
Att det däremot kan finnas en och annan som kallar sig liberal kan ha uttryckt sig slarvigt på ett sätt som kan misstolkas, om en motståndare så vill, det är möjligt.
Jag har dock inte sett någon liberal som förordar frihet för någon nazist att förtrycka andra. Däremot får alla tycka vad de vill, men vara beredda att bli motsagda, och det kraftfullt. Och att de givetvis inte får göra verklighet av sina våldsidéer, eftersom det är brott emot demokrati och emot svensk lag.
Nazister, liksom kommunister, ska liksom andra få säga vad de vill. I vart fall i en demokrati. En annan sak är vad de gör, och olagligheter ska stoppas och bestraffas. Och åsikterna bör varje demokrat bemöta och bekämpa. Jag har sett att någon s.k. liberal skrivit att SD-are som valts in i vanlig demokratisk ordning ska behandlas som andra folkvalda i denna sin funktion. Det anser jag är riktigt, om än det måste kännas obehagligt att ha SD-are (el andra med mycket extrema och våldshyllande åsikter) i sin fysiska närhet och "tvingas" debattera med dem.
Men att bekämpa dem med odemokratiska medel, det vore att låta dem vinna. Det är inte femtekolonneri att hävda demokrati och dess spelregler. Att kritisera de som vill stoppa nassemarscher med vilka medel som helst, dvs inkl de som extremvänstern gör, det är helt OK, ut demokratisk synpunkt. Extremism ska inte mötas med extremism, det föder våld och undergräver demokratin. De s.k folkliga protester som inbegriper våld kan och ska kritiseras.
Men självfallet ska extremisters yttrande- och åsiktsfrihet inte innebära att de får tvinga sig in på arbetsplatser, i hem etc för att sprida sin propaganda. De får hålla sig till media, i den mån de får tillträde till dem, trycka egna skrifter, eller skrika bäst de vill, under fredliga former, på allmän plats. Och därför får de finna sig i att t ex kyrkklockor varnar för fara när de söker sprida sitt budskap. Eller att personer med andra åsikter häcklar dem vid offentliga möten.
De som uttrycker sig så har en del anhängare, och menar att "det finns ett flertal liberaler som skriver artiklar om att nazister i olika former ska behandlas som andra. Man kritiserar sådant som att Svenska kyrkan ringar i kyrkklockorna för att överrösta nazisternas talkörer. Man kritiserar Jönköpingsborna som stoppade nazistmarschen. Man kritiserar brandmän, sjukvårdspersonal som inte vill träffa Åkesson. Man kritiserar alla folkliga protester mot nazisterna. Sådana liberaler är nazisternas femtekolonnare. De är odemokratiska som menar att alla andra ska låta nazisterna fortsätta."
Jag delar inte det resonemanget. Liberalismen som ideologi står i rak motsättning till våldsideologier, som nazism och kommunism. Vilket också dessa extremrörelsers främsta förespråkare och ideologer erkänt genom ett otal kända uttalande.
Att det däremot kan finnas en och annan som kallar sig liberal kan ha uttryckt sig slarvigt på ett sätt som kan misstolkas, om en motståndare så vill, det är möjligt.
Jag har dock inte sett någon liberal som förordar frihet för någon nazist att förtrycka andra. Däremot får alla tycka vad de vill, men vara beredda att bli motsagda, och det kraftfullt. Och att de givetvis inte får göra verklighet av sina våldsidéer, eftersom det är brott emot demokrati och emot svensk lag.
Nazister, liksom kommunister, ska liksom andra få säga vad de vill. I vart fall i en demokrati. En annan sak är vad de gör, och olagligheter ska stoppas och bestraffas. Och åsikterna bör varje demokrat bemöta och bekämpa. Jag har sett att någon s.k. liberal skrivit att SD-are som valts in i vanlig demokratisk ordning ska behandlas som andra folkvalda i denna sin funktion. Det anser jag är riktigt, om än det måste kännas obehagligt att ha SD-are (el andra med mycket extrema och våldshyllande åsikter) i sin fysiska närhet och "tvingas" debattera med dem.
Men att bekämpa dem med odemokratiska medel, det vore att låta dem vinna. Det är inte femtekolonneri att hävda demokrati och dess spelregler. Att kritisera de som vill stoppa nassemarscher med vilka medel som helst, dvs inkl de som extremvänstern gör, det är helt OK, ut demokratisk synpunkt. Extremism ska inte mötas med extremism, det föder våld och undergräver demokratin. De s.k folkliga protester som inbegriper våld kan och ska kritiseras.
Men självfallet ska extremisters yttrande- och åsiktsfrihet inte innebära att de får tvinga sig in på arbetsplatser, i hem etc för att sprida sin propaganda. De får hålla sig till media, i den mån de får tillträde till dem, trycka egna skrifter, eller skrika bäst de vill, under fredliga former, på allmän plats. Och därför får de finna sig i att t ex kyrkklockor varnar för fara när de söker sprida sitt budskap. Eller att personer med andra åsikter häcklar dem vid offentliga möten.
01 maj 2014
Av vem, och hur valet tolkas,är viktigt.
På DN-debatt idag diskuterar Markus Uvell, direktör för Timbro, näringslivets tankesmedja, att hur valet tolkas är lika viktig som hur det blir.
Först noterar jag att Uvell skriver valet, och därmed avser riksdagsvalet. Det indikerar tydligt att han, liksom det politiska etablissemanget i Sverige, inte ser valet till europaparlamentet om tre veckor som speciellt viktigt, och att kommunal- och landstingsvalet i höst också är en sekundär fråga. Däremot är det tydligt att Uvell är en näringslivets man, och att han inte kan leva sig in i hur väljare, med andra perspektiv än hans, ser på politik och partier, även om de röstar på icke-socialistiska partier. Och att han betraktar politiken som ett spel mellan två oföränderliga block.
Uvell går igenom de flesta partierna och pekar på olika tolkningar för s framtid, om det lyckas ta makten eller inte. Med vilka samarbetspartner. Mandat för eller emot en vänstersväng eller inte?
Betr SD citerar jag: "En andra fråga, som knappt diskuteras alls, är hur Sverigedemokraterna kommer att utvecklas på längre sikt. SD är Sveriges mest överexponerade och mest underexponerade parti. Stort utrymme ges åt partiets invandringsfientliga utspel, dess interna konflikter, de protester Jimmie Åkessons resor i landet utlöser etcetera. Mycket sällan granskas partiets politik på andra områden: skolan, sjukvården, arbetsmarknaden, skatterna, företagens villkor med mera.
Betr kristdemokraterna och centern gör han också en del intressanta spekulationer om deras framtid beroende på, förutom valresultatet, deras mycket olika klarhet i olika sakfrågor. Kd som för profillöst, och c som mycket profilerat åt moderat håll.
Att Uvell, med sin näringslivsinriktade högerprofil, skräms av tanken på ett regeringsskifte, det framgår tydligt av hur han beskriver farorna med en sådan. Därmed förbigår han (inser inte) att många av väljarna hos alliansens partier, möjligen med undantag för hos moderaterna, inte ser samma faror utan tvärtom skulle vilja ha en i vart fall delvis annorlunda politik, med mera socialliberal inriktning, än den alliansen fört. Att de skulle se ett vettigt kompromissande mellan de tre mindre allianspartierna och socialdemokraterna och miljöpartiet, som en smakligare regering än både en fortsatt alliansregering och en röd-grön regering.
Ett par problem är förstås att socialdemokraternas kurs är mycket svårt att bedöma idag, liksom att folkpartiets också är det, kommer fp fortsätta som ett moderat-light parti eller återgå till sin socialliberala linje.
Plus att alla tänkbara alternativ saknar ett inslag som skulle ge tyngd åt försvaret av den personliga integriteten.
För något år sedan hade jag en debatt med denne "borgerlige" näringslivsdirektör Uvell, om på Facebook eller på min blogg minns jag inte. Min invändning emot hans analys då var att han hade en ofullständig och sned uppfattning av begreppet "borgerlig", som han såg som ett entydigt ideologiskt sammanhållet begrepp. Vilket jag inte anser. Det enda som klart är "borgerligt" är att de partier han hänför till det begreppet är att de är icke-socialistiska. Att de icke-socialistiska partierna har olika ideologier, liberala, konservativa eller variationer av detta med olika prefix, vilka ofta står i direkt kontrast med varandra, det ville han inte riktigt förstå eller erkänna innebörden av.
Uvells tankar kring hur ett valresultat ska tolkas kan ses som att han ändå i någon mån inser att de i alliansen ingående partierna har olika inriktning, frånsett icke-socialismen. Men samtidigt att han inte riktigt nått ända fram beträffande vikten av ideologisk klarhet och ideologiska skillnader.
Och han anser uppenbarligen inte det lönt att ens fundera på hur man kan tolka ett valresultat åt endera hållet för folkpartiets ställning, framtid och vägval. Det är också mycket intressant...
Först noterar jag att Uvell skriver valet, och därmed avser riksdagsvalet. Det indikerar tydligt att han, liksom det politiska etablissemanget i Sverige, inte ser valet till europaparlamentet om tre veckor som speciellt viktigt, och att kommunal- och landstingsvalet i höst också är en sekundär fråga. Däremot är det tydligt att Uvell är en näringslivets man, och att han inte kan leva sig in i hur väljare, med andra perspektiv än hans, ser på politik och partier, även om de röstar på icke-socialistiska partier. Och att han betraktar politiken som ett spel mellan två oföränderliga block.
Uvell går igenom de flesta partierna och pekar på olika tolkningar för s framtid, om det lyckas ta makten eller inte. Med vilka samarbetspartner. Mandat för eller emot en vänstersväng eller inte?
Betr SD citerar jag: "En andra fråga, som knappt diskuteras alls, är hur Sverigedemokraterna kommer att utvecklas på längre sikt. SD är Sveriges mest överexponerade och mest underexponerade parti. Stort utrymme ges åt partiets invandringsfientliga utspel, dess interna konflikter, de protester Jimmie Åkessons resor i landet utlöser etcetera. Mycket sällan granskas partiets politik på andra områden: skolan, sjukvården, arbetsmarknaden, skatterna, företagens villkor med mera.
Det är både märkligt och olyckligt. Vad gäller invandringspolitiken lär SD:s inflytande även framöver vara obefintligt. Sedan de kom in i riksdagen har det svenska regelverket tvärtom liberaliserats ytterligare. Däremot är SD tillräckligt stort för att kunna påverka viktiga beslut i andra sakfrågor, och allt talar för att partiet kommer att växa ytterligare i höstens val.
I dag är SD:s politik vid sidan om invandringsfientligheten en kombination av värdekonservatism och gammaldags S-politik. Vilken av dessa strömningar som framöver dominerar respektive område kommer att påverka såväl vilken politik som får majoritet i riksdagen som de parlamentariska förutsättningarna för att bilda regering.
Erfarenheten från andra europeiska länder är att partier av SD:s typ över tid tenderar att bli allt mer borgerliga, men SD kan inte utan vidare jämföras med sina europeiska systerpartier, så framtiden är svår att förutsäga."
Det är en intressant diskussion. Speciellt om den ses utifrån tolkningar för övriga partier. Ex-vis jämfört med hur han ser på miljöpartiet. Som han menar spelar bort sina kort genom att gå från den mittposition det haft en tid till att mer el mindre låsa sig till att vara ett "vänsterparti" som bara kan samarbeta med s+v. Vilket jag kan instämma i. Miljöpartiet har ju onekligen (haft) många inslag i sin politik som skulle trivas bra i ett samarbete med t ex fp, c och även s, men knappast med v. Spelar man bort det så kan man knappast bli något slag vågmästare med inflytande i en oklar majoritetssituation. Vilket dock ett betr invandringspolitiken neutraliserat sd (vilket ju är en förutsättning!) skulle kunna göra, men osäkert åt vilket håll. SD är ju i övriga frågor en mix av konservativa och gammelsossiga åsikter.Betr kristdemokraterna och centern gör han också en del intressanta spekulationer om deras framtid beroende på, förutom valresultatet, deras mycket olika klarhet i olika sakfrågor. Kd som för profillöst, och c som mycket profilerat åt moderat håll.
Att Uvell, med sin näringslivsinriktade högerprofil, skräms av tanken på ett regeringsskifte, det framgår tydligt av hur han beskriver farorna med en sådan. Därmed förbigår han (inser inte) att många av väljarna hos alliansens partier, möjligen med undantag för hos moderaterna, inte ser samma faror utan tvärtom skulle vilja ha en i vart fall delvis annorlunda politik, med mera socialliberal inriktning, än den alliansen fört. Att de skulle se ett vettigt kompromissande mellan de tre mindre allianspartierna och socialdemokraterna och miljöpartiet, som en smakligare regering än både en fortsatt alliansregering och en röd-grön regering.
Ett par problem är förstås att socialdemokraternas kurs är mycket svårt att bedöma idag, liksom att folkpartiets också är det, kommer fp fortsätta som ett moderat-light parti eller återgå till sin socialliberala linje.
Plus att alla tänkbara alternativ saknar ett inslag som skulle ge tyngd åt försvaret av den personliga integriteten.
För något år sedan hade jag en debatt med denne "borgerlige" näringslivsdirektör Uvell, om på Facebook eller på min blogg minns jag inte. Min invändning emot hans analys då var att han hade en ofullständig och sned uppfattning av begreppet "borgerlig", som han såg som ett entydigt ideologiskt sammanhållet begrepp. Vilket jag inte anser. Det enda som klart är "borgerligt" är att de partier han hänför till det begreppet är att de är icke-socialistiska. Att de icke-socialistiska partierna har olika ideologier, liberala, konservativa eller variationer av detta med olika prefix, vilka ofta står i direkt kontrast med varandra, det ville han inte riktigt förstå eller erkänna innebörden av.
Uvells tankar kring hur ett valresultat ska tolkas kan ses som att han ändå i någon mån inser att de i alliansen ingående partierna har olika inriktning, frånsett icke-socialismen. Men samtidigt att han inte riktigt nått ända fram beträffande vikten av ideologisk klarhet och ideologiska skillnader.
Och han anser uppenbarligen inte det lönt att ens fundera på hur man kan tolka ett valresultat åt endera hållet för folkpartiets ställning, framtid och vägval. Det är också mycket intressant...