Visst är det trevligt att se hur svenskar når framgångar i olika sportsammanhang. Eller över huvud taget när det nås bra resultat i härliga, renhåriga tävlingar.
Men det är några saker som alltmer skymmer det idrottsliga och gör det till en blandad upplevelse med dagens idrottande, speciellt då på toppnivå.
Det ena är all denna doping. Fusk av olika slag.
Det andra är att pengarna är kung. Att äran har allt mindre betydelse, att det är pengar, prispengar, bonusar och sponsorspengar som räknas. Ishockey- och fotbollsspelare som har mångmiljoninkomster. Inkomsterna på fantasinivå för toppidrottare av att vara reklampelare. Och doping etc kommer väl av kampen om pengarna.
Läser nu i alla fall en liten artikel som ger ett visst hopp om att det ännu verkar finnas idrottare som inte sätter den egna plånboken främst. Häcklöperskan Susanna Kallur, hon skänker sina sponsorspengar till fattiga barns skolgång om hon uppnår de mål hon sätter. Ju fler mål hon når, ju fler afrikanska barn får gå i skolan.
Jag är väl gammaldags, men jag erkänner att det känns bra att det ännu finns de som inte sätter egennyttan främst.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”